Jag kan se dig genom dimman

Jag kan se dig genom dimman, genom åren som tagit sig förbi oss, svept med sig oss. Du står rak i ryggen med en överdimensionerad resväska på hjul. Hundratals frisyrer byter plats på ditt huvud.

Det är få som förstår vad jag menar som du. Jag tänkte på det senast vi sågs, att du är den enda människa i världen som förstår. När jag spelar en låt för dig så möts våra blickar vid exakt rätt tillfällen och du ler åt exakt samma meningar som jag.

Det är nu länge sedan vi träffades första gången och än fler år sedan våra alteregon gjorde det. De alteregon genom vilka vi lärde känna varandra - och sedan lite bättre. De alteregon vi till sist lät göra det vi själva aldrig vågade, eller aldrig var tillräckligt svaga för. Jag vet inte. Just nu känns det som om "aldrig vågade" är rätt. De fick ett lyckligt slut i alla fall, även om jag ofta avskyr att saker måste ta slut.

Själva blir vi äldre, vandrar på separata stigar, sneglar på varandra ibland. Oavsett är du viktig. Glöm aldrig bort det. Viktig. Det är inte många jag kan se genom dimman, men jag kan se dig där.

Vad som gör alla dagar och nätter värda att leva

Först klickar du på länken nedan och låter den ladda tills sången börjar:

http://www.weebls-stuff.com/songs/Narwhals/

Sedan lämnar du den igång och öppnar i en annan flik nedanstående bild:

http://27.media.tumblr.com/tumblr_liccabS7k41qfont0o1_500.gif

NJUT.

Jävla översättare

Att översättare är slarviga och ofta idioter utan kunskap om språket de skall översätta från är ju knappast någon nyhet. Som exempel kan vi ta första avsnittet av TV-serien Grim där "predator" översattes till "pedofil" trots att det rörde sig om att leta förövare angående ett mord på en vuxen tjej.

Det som verkligen stör mig är dock översättningen av "mudblood" från Harry Potter. Smutsskalle. Inte konstigt att kidsen läser in rasism där det inte finns någon med så idiotiska översättningar. Har varit i diskussion med ett antal yngre läsare angående just den saken och i och med att klassystemet i Sverige inte är lika starkt som i England, och för att översättningen suger så är de vanligaste argumenten mot Voldemort och hans anhang inte att de är onda ondingar utan att de är rasister.
Rasister? Vad? Närdå? Trollkarlsfamiljer är inte en ras, det är mer en adelsbeteckning. Det handlar om familj och anor, inte om raser.
Den ultimata ondskan handlar ju knappast om rasism, för det finns mer ondska än så i världen och det känns viktigt att inte blanda ihop det.

Men jag tror att jag hittat skurken i den här översättningen. Tack så mycket för det, efterblivna översättarjävel.

Den stora ensamheten

Den jagar mig varje dag nu, den stora ensamheten. Var jag än vänder mig och vilka som än omger mig så befinner jag mig i dess svalg. Jag spelar ingen roll. Ingenting jag säger är värt någonting. Ingenting jag tycker är värt att bry sig om. Ingen är den enda som står på min sida i någonting. Ingen Alls.

Jag brukade klamra mig fast vid att jag hade Några Få. Det var mycket bättre, för Ingen Alls lämnar en kyla inombords och ett stort tomrum. Ingen Alls samarbetar med det stora, allförtärande ingentinget.

Har jag gått hit till limbo frivilligt? Nej, jag knuffades hit med ett vänligt leende och en försäkran om annorlunda. Jag antar att man bara helt enkelt är ensam i grund och botten, ibland råkar man bara låta sig luras. Självbedrägeri är den enda vägen till lycka, men vad gör man när självbedrägeriet spricker? När man råkar äta fel piller och verkligheten lyser genom sprickorna?

Man känner sig ensam. Slukad. Bortkastad. Bortglömd. Ignorerad. Värdelös.

Luulnallens återkomst!!

Enligt gammal hävd och en uråldrig tradition som sträcker sig mer än ett decennium tillbaka i tiden så kommer luulnallen en gång om året för att bringa glimmande myspysjulekänslor till alla annars så ONDA och MÖRKA själar.
Legenden berättar om hur KillerQueen på chatten Exilen för en dag lade ned sin annars så superdupermörka chatbild och i stället gick in med en bild på en luulnalle. Hon förväntade sig spott och spe, men hör om detta julmirakel - ty alla andra onda ondingar började leta reda på egna luulnallar att pynta sin användarbildruta med - och så föddes Luulnallens tradition!

Låt den inte dö, skaffa dig en luulnalle DU också!

(Annars är du inte TRUE goddamnit!)

Som så många andra år kommer Luulnallen även i sällskap med Luulsnigeln. Bilden är ärligt stulen från Alvs gamla hemsida om snigeln i fråga!

Baldurs Gate håller alltid

Det är snart fjorton år sedan första Baldurs Gate släpptes, och det och dess uppföljare är fortfarande de bästa datorspel som någonsin gjorts. Jag fick testa ettan hemma hos min dåvarande pojkvän och fastnade direkt. Aldrig tidigare har jag varit med om maken till uppslukande spel, knappt efteråt heller om jag tänker efter. När jag suttit där i över tre timmar så knackade Malte mig på axeln och frågade om jag skulle spela hela dagen. Jag tittade förvirrat upp från den andra världen och trodde seriöst att det bara gått en halvtimme eller något sådant.
Baldurs Gate var det första spel jag någonsin köpte när jag fick en egen dator, ett av två (det andra var Vampire: The Masquerade - Redemption) och det är ett köp jag aldrig någonsin ångrat. Jag vill inte ens veta hur många timmar jag ägnat åt Baldurs Gate, eller hur många karaktärer jag gjort, eller hur många gånger jag tvingats att börja om på grund av datorkrascher, misslyckade ominstalleringar eller andra anledningar. Jag har aldrig klarat det. Jag har bara nästan klarat det ett par gånger, men en välkänd bugg i systemet har satt käppar i hjulet för mig. Det har ändå inte riktigt gjort någonting, för all den underhållning spelet gett mig är ändå nog. Man behöver inte klara Baldurs Gate, man vill bara spela det.

Uppföljaren, Baldurs Gate 2 har jag inte spelat lika mycket, men nu när jag startade igång det så innehåller det precis samma magi som tidigare. Karaktärerna är fantastiska, grafiken håller fortfarande (särskilt med en upphottande patch), musiken, de vackra miljöerna, rösterna, humorn, sagan - allt håller fjorton år senare. Hur många datorspel kan man säga detsamma om?

Ljusning

Så mycket skillnad ett telefonsamtal kan göra.

Hela dagen har jag vandrat i dimma. Huvudet har gjort ont och jag har haft ett konstigt tomrum någonstans där hjärtat borde vara. Ingenting har blivit gjort. Ingenting har orkats med. Jag har liksom inte velat göra någonting. Det enda som känts någorlunda lockande är att bli ett litet barn igen och bo hos mamma. Få maten serverad på bordet och en fuktig handduk på pannan när huvudvärken sätter in. Inte behöva ta beslut, inte behöva göra viktiga saker, inte behöva vara vuxen.

Pepparkaksformar i lustiga former väntar i en låda. Pepparkaksdegen väntar i kylskåpet. Klappar som skall slås in. Allt sådant jag brukar älska att pyssla med, brukade älska att pyssla med. Det är inte lika roligt när man är ensam, men jag brukar inte heller bli så här förlamad av ensamheten.

Sedan ringde min bror och språkades vid en stund. Jag är så tacksam att jag får lust att gråta och sedan känner jag mig fånig över att jag blir tårögd av en sådan enkel sak. Han fyllde tomrummet med ord och jag har ett hjärta igen. Om jag bara kan bli av med huvudvärken så skall jag baka pepparkakor och sjunga med i Scary Solstice under tiden.

Hjärtstillestånd

När man bläddrar igenom hela telefonlistan tre gånger utan att hitta någon att ringa. Den känslan har jag upplevt många gånger de senaste veckorna. Då brukar jag ringa mamma. Det är inte dåligt, men jag är rädd att hon skall tröttna och sluta svara. Ibland svarar hon inte. Då pratar jag med katten i stället. Han tröttnar rätt snabbt och går sin väg.

Då stirrar jag bara på klockan.

Kalmar länstrafik (KLT) är träck

Ännu en höjning av biljettpriset. Förra höjningen var för tre månader sedan. Att höja med en krona i kvartalet utan att någonsin förbättra någonting borde fan vara olagligt. När jag flyttade hit för ett par år sedan kostade resan 14 spänn, nu går den på 17. Det kanske inte känns som stora pengar, men om man åker regelbundet och dessutom måste betala tur och retur så blir det en rejäl slant väldigt fort. 34 spänn för att åka ned en sväng till Kalmar känns liksom inte riktigt värt det. Så häftiga är inte Kalmars centralare delar.
När min man jobbade inne i stan skaffade han ett pendlarkort. Stort misstag. Det visade sig vara tio spänn DYRARE än att köpa lösa biljetter. Tack för den rekommendationen.

Vad har de gjort för att berättiga prishöjningen? Förra året lovade det att till i februari i år ha fixat så att skärmarna med gatunamn och digitalklockor skulle fungera. Fungerar de i dag? Nej, de har inte fungerat så länge jag har bott här. Hur jävla svårt kan det vara att få ett digitalur att gå rätt? Tekniken har ju bara funnits i vadå, 30-40 år. Komplicerade saker.

Tidtabellerna är ytterst godtyckliga, mer som en rekommendation till när bussen kanske dyker upp. Bussar blir också ganska ofta inställda, eller så försenade att den efterkommande kommer samtidigt som den tidigare. Att köpa ett busskort har blivit sataniskt mycket dyrare.

Och ALLT som fungerar med KLT är deras jävla plattskärmar med reklam från lokala företag som finns på alla bussar. Ingenting annat. Jävligt bra jobbat.

Andrum

Åter igen ett andrum, en nödventil, någonstans där orden kan få sättas på pränt. Jag vet inte vad det är med mig. Borde jag inte vara vuxen och mogen och ansvarsfull vid det här laget? Borde inte jag må bra, eller i alla fall vara tillräckligt tillförlitlig för att göra det jag borde i stället för att sitta här och stirra som en annan idiot. Jag får ingenting gjort. Jag bara skjuter det framför mig, men snart måste det bli blankis för att det över huvud taget skall vara möjligt att fortsätta göra det. Jag skulle ju plugga i dag. Jag skulle skriva arbeten jag låg efter med, men i stället har jag hängt tvätt, dammsugit lägenheten och undvikit att göra någonting mer. Det är som om jag låser mig. Som om hjärnan skaver i huvudet. Jag vet inte vad jag skall göra åt den saken. Jag vet inte vad jag skall göra åt någonting längre. Jag är rädd, men vet inte vad jag är rädd för. Jag borde, borde, borde. Jag önskar att jag hade tio extra glödlampor. Jag önskar att jag hade tio liter extra energi bara sådär från ingenstans. Har sovit dåligt i några nätter, kanske står en del svar att finna i det faktumet. Huvudet sitter inte riktigt fast. Tankarna vill inte riktigt sakta ned till begriplig hastighet.
Jag känner mig så förbaskat värdelöst dysfunktionellt dum i huvudet.

Kärt fenomen har fula namn

Man stöter ju på en del nya uttryck nu och här tänkte jag gå igenom dem och förkasta de flesta av dem.

"På smällen"
Ett fruktansvärt uttryck. Av någon anledning så förknippar jag det med omogna tonårsmödrar i någon efterbliven liten håla.

"På tjocken"
Också fruktansvärt. Som om man inte fattat att man blir fet av pjuklarver. Känns lite sådär förortspräktigt på något sätt.

"Preggo"
Men för i helvete! Det är det värsta uttrycket jag har hört i hela mitt liv. Det låter förjävligt.

"Bulle i ugnen"
Kvinnor är för fan inte hushållsredskap och barn är inte tillåtna att äta enligt lag så vitt jag vet. Fast om de smakade som kanelbullar hade det kanske varit annorlunda...

Själv tycker jag bäst om "havande", helt enkelt "gravid" eller varför inte låna från djurriket och vara "dräktig"?
"I ett välsignat tillstånd" har lite högtidlig charm och finast av alla är "bära ett barn under hjärtat".

Avelsko som heltidsjobb

Medicinavdelningen var tredje vecka, varannan gång möte med diabetessköterska och varannan med läkare. Vanliga mödravården fördubblas med specialistmödravården. Extra ögonbottensfotograferingar, dietistmöte och fotspecialist. Det här börjar kännas som ett heltidsjobb, fast det är jag som får betala i stället för tvärt om.
Skönt att man blir noga övervakad, men samtidigt läskigt. Jag har ju aldrig varit förtjust i sjukhus. Dock har jag märkt att man som havande uppenbarligen är mer värd än man är utan pjuklarv under hjärtat, för aldrig har jag mött så mycket vänlighet inom vården.

Vad jag lärt mig så här långt

Varje dag på universitetet är en dag när jag tappar mer förtroende för hela universitetsvärlden. Så här långt har jag alltså lärt mig följande:

1. Tydliga instruktioner angående hur dokument skall se ut bör inte följas på några villkor.

2. Tydliga instruktioner angående hur långa uppgifters svar bör vara skall inte följas på några villkor.

3. Grupparbeten är Satan (fast det är ju ingen nyhet, utan mer det att jag trodde att vuxna människor borde klara av ett simpelt dylikt).

4. Läs inte vad läraren säger åt dig att läsa (för det hinner du aldrig), utan bara det du måste för att klara uppgifterna.

5. Förutsätt att grundläggande intelligens inte är ett krav för att komma in på universitetskurser.

6. Det går utmärkt att skriva texter på en femårings nivå i vissa kurser och på en galet hög akademisk nivå i vissa. Vilka som är vilka får man gissa sig till.

7. Om du gillar att skriva eller läsa så gäller det att vid universitetsstudier göra detta på din fritid så mycket du kan och att med näbbar och klor hålla kvar vid det intresset så att akademikervärlden inte omsorgsfullt tar kål på det. Den kommer göra sitt bästa för att lyckas. Låt den inte vinna.

Och nu till något helt annat

Det kalla Norden

Om man som vi bor i det kalla Norden så vill jag också att det skall vara det kalla Norden.

Alla ni som jublar över att det än så länge är snöfritt i större delen av landet borde ha stryk. Det är sådana som ni som gör att allt slutar fungera så fort det kommer lite snö (vilket det ju faktiskt gör - någon gång - varje år). Sådana som ni som ignorerar faktumet att vi bor i ett nordiskt land där det faktiskt ÄR vinter på vintern, många av er finns uppenbarligen i chefspositioner på SJ, bussbolag, inom snöröjning (när man kommer lite söderut) och andra saker som sällan fungerar på vintern.

Vi bor i Sverige. I Sverige är det kallt, fråga vilken amerikan som helst. Min fråga är givetvis då hur isbjörnarna i Stockholm skall klara sig utan snö?

Världen rasar och jag dricker te

Världen rasar och jag dricker te, för det finns ingenting annat jag kan göra. Det känns som ett stort tomrum inuti, ett tomrum som gör ont. Som om en mur har rest sig, kall och ogenomtränglig rakt genom kända farvatten. Spärrar av farleder, sätter skepp och själ i kvav. Det gör fysiskt ont i hjärtat och det finns bara en liten, ynklig handfull personer som kan få mig att känna så här och jag är tacksam över att det inte är fler.

Jag gör spridda försök att ropa över muren, men bevisar bara att den finns.

Känner mig så värdelös. Så bortkastad. Så ratad. Trött på att gråta mig igenom alla minuter utan närvarande. Trött på att vara så hjärtskärande hjälplös. Så evinnerligt trött.

Tiden är en illusion. Intet är nytt under solen, trodde jag, men jag hade fel. Man kan alltid bli krossad på nya sätt och från nya håll. Man kan alltid uppnå nya grader av oduglighet och otillräcklighet.

Det finns saker som man, så här fjärran från tonårsdramatiken, tror skall vara för evigt. Sanningen är fortfarande att ingenting varar för evigt. Ena dagen betyder man något, i nästa... ingenting. Reducerad till ingenting alls.

Jag trodde ingenting kunde förvåna mig längre.
Jag önskar att jag inte hade fel.

Jag önskar att det inte gjorde så ont.

Nom nom, blått piller

Godnatt Verkligheten, du suger. Hejsan lilla blå piller, du och jag skall låtsas som ingenting tillsammans.
Nu har det åter igen varit för mycket umgänge med den där Verkligheten och jag är trött på hans leriga fotavtryck över hela mitt liv, hans inpyrda lukt och hans beräknande blickar. När skall han förstå att han inte är välkommen hur som helst? När skall han lära sig att hålla sig på hallmattan, framföra sina ärenden och sedan vända och gå?
Turligt nog så förstår han det där med blå piller. Han rår inte på dem. Nom nom nom. Hejdå, Verkligheten. Godnatt.

Hästböcker

Hästböcker för småflickor har många av oss läst en gång i tiden. Ett vanligt tema är att huvudpersonen mot alla råd köper en folkilsken, ful och sjuk häst för att rädda den. Alla råder henne att inte göra det, men hon struntar i alla och skall minsann visa dem att de har fel allihop. I slutet av sådana här böcker så har den fula hästen visat sig vara en gömd diamant, den vinner hopptävlingen och flickan ler stort när hon står med armen om halsen på sin fina, fina häst och alla de andra flickorna i stallet blänger avundsjukt eller ber om ursäkt för att de inte trodde på henne.

Fast sådant händer ju sällan i verkligheten. I verkligheten så bits och sparkar hästen och flickan är för liten för att kunna utröna varför eller hjälpa hästen till att bli vettigare. Veterinär- och hovslagarräkningarna skjuter i höjden och ruinerar hennes föräldrar när det visar sig dolda sjukdomar utöver de fullt synliga. Hennes bästa vän blir sparkad i nyllet och själv hamnar hon på sjukhus med två brutna revben efter att ha blivit avslängd i en gärdsgård.

Hästen går slutligen till slakt, sörjd av ingen. Den enda som sörjer är väl flickan som förläst sig på böcker där sådant aldrig händer, men hon sörjer mer drömmen än själva hästen.

Jävla hästböcker.

Lackar mot jul

Sådär, ni som undrar vad jag gjort på senaste kan få veta att jag varit strängt upptagen med att leka med Alv, studier, illamående, WoW och att påbörja en väldigt lång önskelista.

Bra känsla

Få saker kan slå känslan jag fick när jag häromdagen knallade in på SF-bokhandeln, fortsatte uppför trapporna och stannade framför rollspelen. Jag sträckte mig ned och tog upp nyutgåvan av En Garde! och fick för första gången se mina texter i boktryck i en butik. Det var en sjujävla känsla, vill jag lova. Lite som att se sin egen tidningsartikel i tryck, fast gånger fem.

KLT

Att åka till sjukhuset skulle egentligen vara en baggis om jag inte bodde i Kalmar. Kalmars busstrafik är nämligen den mest dysfunktionella jag någonsin varit med om. Tidtabellerna är mer rekommendationer än faktiska tabeller och att en buss är i tid är mer undantag än någonting annat.

Enligt tidtabellen har jag en minut på mig att byta buss. Bussen brukar alltid vara några minuter sen. Matematiken säger att om jag har tur så kanske jag hinner hitta rätt buss och hoppa på den. Kanske.

En annan sak är de fina skärmarna som skall visa var man befinner sig och vilken som är nästa hållplats. De finns, men har inte fungerat sedan Gud gick i kortbyxor. Själv har jag bott här i över två år nu och jag har bara hört en legend om att de fungerade en gång i tiden. Så hur jag vet var jag skall gå av bussen? Ingen aning alls.

Så för ett möte klockan ett kommer jag med all säkerhet att få åka med en buss som går halv tolv, bara för att kanske kunna komma i tid. Jag blir galen.

Vid trettio blev jag ful

Det började några månader innan trettioårsdagen. De första tecken som fanns att utläsa var att jag inte längre kunde ta bilder på mig själv som jag gillade. Det gick inte. Trettio, fyrtio, femtio bilder och inte en enda som var okej. Inte en enda.

Nu går varje dag då jag inte kan se något positivt i spegeln. Ingenting. Jag känner mig inte tjock, inte mer än vanligt, jag känner mig bara ful. Äcklig. Vidrig. Jag hatar mitt hår där det hänger slitet, utvuxet och tunt i testar, volymmässigt inte nog för att fylla ett dockhuvud ens. Jag vet inte var jag skall göra av det, jag bara hatar det. Jag hatar min hud och mina ögon och mina tänder och mina ärr och mitt eget leende. Jag hatar mina kläder och hur de sitter på mig. Jag hatar mig själv utan kläder.

Mina käkben verkar ha blivit bredare. Mitt ansikte ser rundare och konstigare ut. Fel. Tantigt. Butchigt. Jag inbillar mig en mustasch, eller inbillar jag mig? Börjar jag få morrhår? Jag vet inte.

Och när folk försöker säga emot mig, när min älskade försöker intyga att jag är lika vacker som någonsin så blir jag arg. Jag har ju ögon att se med. Jag ser ju att jag är motbjudande och jag vet att han inte är blind. I mitt huvud så ljuger han för mig. Jag vet inte vad som har hänt.

Jag föraktar mitt utseende. Jag har blivit ful.
Om jag bara blivit tjock så hade jag kanske kunnat göra något åt det, men nu när jag blivit ful - vad gör man då förutom att gråta och gömma sig?

Uttappad på mana

För att använda ett Magic-skämt så är jag helt uttappad på mana. Började morgonen med att ringa och beställa tid för provtagning på vårdcentralen inför ett besök på sjukhuset som skall ske på måndag. Sagt och gjort. De fyllde vad som kände som en skvadriljon provrör med mitt blod och skickade ut mig igen med en vänlig klapp på axeln.

Känner mig trött och seg och samtidigt stressad, vilket är en märklig och ganska oäven kombination. Får se vad jag skall hitta på härnäst, men jag funderar på att skriva lite brev till det där brevlajvet jag är med i. Vad är ett brevlajv? Det är när alla skaffar olika roller och skriver till dem via brev, enkelt och bra. Mycket smidigt när det börjar bli lite för kallt för att sova ute i en skog full av orcher.

I onsdags åkte jag till huvudstaden. Jag avskyr den lika mycket som jag alltid gjort, men avskyr den betydligt mindre när jag slipper åka buss. Fick mat och sovplats hos rara Hanna och hennes kille och dagen därpå när alla ansvarstaganden var gjorda (utöver ett som jag skippade på grund av illamående) så fick jag tillbringa en dag med Grizzly, vilket aldrig är fel.

Var äntligen inne på SF och fick användning för presentkortet som Tina och Jörgen gav oss i bröllopspresent. Det räckte (med ett litet tillägg) till både en almanacka med bilder av Brian Froud och filmen El laberinto del fauno. Det skall bli roligt att se den igen, även om "roligt" kanske är fel ordval. Det är inte direkt en rolig film, men bra vill jag minnas. Den var bara mycket mörkare än jag förväntade mig. Dessutom stör det mig att den av någon dum anledning kallas för "Pans labyrint" i Sverige och "Pan's labyrinth" på engelska. Den borde fortfarande heta "Faunens labyrint". Så sjukt irriterande.

Nu börjar jag sakna Alv något rent heffaklumpiskt.

Saker man kommer på sig själv att göra när man borde fortsätta på sin hemtenta

Saker man kommer på sig själv att göra när man egentligen borde fortsätta att skriva på sin hemtenta:
Titta på kock-tävlingar. Surfa efter bilder på kattungar. Sjunga med högt i "Hey there Cthulhu". Fundera över varför kycklingar är så svåra att teckna. Teckna något helt annat en stund. Irritera sig på Ljusets Rike. Läsa en bok som visserligen handlar om vampyrfiktion, men som inte står med på listan över studiematerial. Bli sugen på bacon. Gosa lite med katterna. Kasta boll med hunden. Ta en tupplur på soffan. Läsa webb-serien "Moose Head Stew". Logga in på plattformen för den andra kursen man läser. Längta efter sin man. Längta efter sin mamma. Vilja ta ett bad, men irritera sig på att blandaren är trasig så att vattnet bara blir ljummet. Dricka energidryck. Koka te. Glömma bort tevattnet tills det kokat torrt och börja om från början igen. Dricka te. Få en oöverstiglig lust att städa skrivbordet.

Och allt bottnar i en och samma sak.

Nu när jag fått det ur systemet så skall jag skriva lite på den där hemtentan. Lugnt. Fem timmar kvar. Hahahahaha. Fem timmar.

Det kunde vara värre

Jag antar att det finns sämre sätt att tillbringa Halloween på än att skriva en tenta om vampyrfiktion. Det är ju i alla fall enligt temat, och ingen kommer hindra mig från att göra det i antenner med glada pumpor på skallen.

It's funny 'cause it's true

Weregeek är min senaste passion. Hög igenkänningsfaktor!

(Klicka på serien för att få upp full storlek)

Dags för lite romantik

Ack älskade, du är såsom en äppelpaj
bara mer hälsosam
för diabetiker.
Dina ögon lyser
likt mina första D10
som jag köpte för över 10 år sedan
när Tradition höll traditionen.
Låt mig för evigt somna
vid din sida
och när Cthulhu vaknar
och mörkret härskar
vill jag bli uppäten
med dig

Låt den rätte hålla sig kvar i DVD-fodralet

Okej, nu vet jag att min älskade älskar filmen Låt den rätte komma in, därför skall jag inte skriva allt jag tänker, tycker och känner.
Första gången jag försökte se den var rätt länge sedan. Jag var trött och vi stängde av innan vi sett klart den. I dag gjorde jag ett nytt försök.
Jag somnade.

Skall jag försöka förklara varför? Det finns många anledningar, men av respekt för min käre make så skall jag bara skriva den viktigaste för att inte basha alltför mycket: Den var så låååååångsam. Varenda scen skall dras ut i eeeeeeevigheter.

Och jag antar att namnet anspelar på att vampyrer bara kan komma in om de är bjudna, fast då borde den väl heta "Låt den rätta komma in"? Eller syftar den på att den lilla vampyrflickan släpper in den lille pojken i sitt hjärta (snutte då!)?

Jag lämnar det där. Vad tyckte du om Låt den rätte komma in?

Bofferlajv

Jag är så sjukt sugen på bofferlajv. Åt helvete med seriösa kostymer och seriösa intriger och seriöst seriösande. Just nu vill jag bara ut och jaga (bli jagad av) orcher med stora silvertejpsvapen i skogen. Hur svårt skall det vara? Varför är vuxna nördar så jävla seriösa jämt i det här dumma landet?

Jag vill inte ens sova utomhus. Jag vill bara att man samlas i skogen på morgonen och sedan lirar av hjärtats lust till kvällen. Då kan man grilla korv och åka hem. Hur simpelt som helst.

Radio

Jag växlar mellan feber och halsont, men hankar mig framåt i alla fall och pluggar på bäst jag orkar. Lägenheten är ganska rörig nu, men livet är i alla fall fallet på plats och det kanske är det viktigaste?

På onsdag åker jag till Stockholm och på torsdag kan ni för övrigt höra mig i Morgonpasset. Är redigt nervös (särskilt som det är tentatider och stressen redan sitter som en tagg i själen), men försöker intala mig att det skall gå bra ändå.

Cthulhu får mig alltid att skratta. Det kanske inte är något trevligt skratt, men det Är ett skratt i alla fall.

Jag drar mig för att åka ned på stan. Det är liksom absolut inte för att jag inte vill träffa Fiia, för det vill jag. Det är inte heller för att det är kallt och rått ute, för det gillar jag. Det är väl mest för att jag inte känner för att träffa någon av alla de där extra människorna som man liksom får på köpet när man släpar sig utanför lägenhetsdörren.
Om jag fick välja så skulle jag nog hålla mig inomhus ända tills vädret blir så erbarmligt uselt att ingen annan vill vara utomhus.

Men jag får göra som jag brukar: Sätta upp delmål och distraktioner i lagom avvägda doser. Första anhalten: Biblioteket. Andra: Den magiska plåtlåtehållplatsen. Tredje: Fiia. Det blir bra.

Jag saknar min mamma

Nu har mamma varit utomlands i över en vecka och för var dag känner jag alltmer påträngande att jag saknar henne. Jag saknar att ringa och prata med henne, jag saknar att få hennes råd och hennes varma stöd. Jag saknar min mamma så jag blir helt matt.
Självklart hoppas jag att hon har det underbart och fantastiskt i utlandet, men jag önskar att jag kunde lyfta luren och ringa till henne. Bara några dagar kvar nu. Bara några dagar.

Det är ingen hund, det är en varg...

Min käre bror uppmärksammade mig på en sak jag inte riktigt tänkt på tidigare. Ni vet hur man brukar definiera arter och raser, eller hur? I stora drag är saker av olika arter om de kan få barn, men avkomman blir steril. Tigrar och lejon är exempelvis två olika arter, även om båda är stora kattdjur.
Men hundar och vargar får fertil avkomma, således är en hund en varg och en varg en hund. På det stora hela. Visst, de tillhör olika underarter, men fortfarande är det en hisnande tanke att fundera på att min lilla Tramseltuss faktiskt är en liten, domesticerad varg. Det kan man inte tro när man vaknar med honom på huvudet där han ligger och småsmaskar på sin egen tunga i sömnen!

En Alv på soffan är bättre än tio i Närke (gammalt djungelordspråk)

Snart, snart kommer världens bästa Alv hit. Jag saknar. Jag längtar. Långa samtal, promenader, fotograferingar, kramar, filmtittande, Diablo-spelande, maskerad, nostalgi, tedrickande och bara helt enkelt mys!

Konstig konst

I dag städade jag lite i min ateljé. Då hittade jag det här. Jag gjorde den när jag gick på folkhögskola. Det var en upplevelse som sannerligen gjorde mig till en lyckligare och mer öppen och positiv människa.

Eller kanske inte. Jag gillar bilden, dock. Om man klickar på den tror jag dessutom att den blir jättestor. Nu skall jag städa en liten stund till innan jag får feberyrsel och måste sätta mig ned ännu en gång. Grymt irriterande.

Young Guns 2

Jag vet inte hur gammal jag var när jag såg Young Guns 2 första gången, förmodligen var det någon gång kring tretton- fjortonårsåldern. Jag blev fullkomligt begeistrad. På den tiden fanns i alla fall inte IMDB, utan i stället fick man söka upp filmer i ett program som köptes och installerades på datorn. Jag minns inte vad den filmdatabasen hette, men den fanns i alla fall på biblioteket i närheten. Det fanns recensioner, betyg, bilder och små filmklipp. Det var där jag för första gången upptäckte den gamla klassikern Butch Cassidy and Sundance Kid och många andra filmer som följt mig genom åren.
På denna databas stod följande utlåtande om Young Guns 2: "The closest this film comes to a purpose is waste of talent." Jag höll knappast med.
Under några år där såg jag filmen ett trettiotal gånger och lärde mig hela utantill, replik för replik. Jag kan fortfarande stora delar ur minnet även om jag nu inte sett den på flera år.
Bilden här ovan hade jag för övrigt utskriven, uppförstorad och laminerad, allt gjort i kommunens källare där man kunde få sådant fixat för en liten slant.
Det var den här filmen som fick mig att senare göra ett skolarbete om Billy the Kid och lära mig så otroligt mycket om honom.

Nu när jag läser om filmen och tänker tillbaka på den så inser jag så klart att den är ganska ostig. Den är också episk och rolig och underhållande, samt fullkomligt nedlusad av stiliga män. Även om man inte brukar gilla western så tror jag att man kan ha behållning av Young Guns 2. Ettan då? Ja, den är helt okej, men inte i närheten lika underhållande som tvåan.

Extra trivia: Skivan Young Guns 2 av Bon Jovi var min allra första CD-skiva. Ja, för er som inte vet så har jag ju äntligen vågat erkänna att jag älskar Bon Jovi. Det har länge varit något jag stuckit under stol med eftersom det inte var coolt nog för min otroligt mörka image som jag envisades med att försöka uppnå. Nu erkänner jag dock villigt att Bon Jovi är den musik som är näst mest representerad i min skivsamling och att en del låtar fortfarande gör mig tårögd.

Dagens språklektion

Man skriver inte "lös" såvida man inte menar att frukostgröten var lite för lös i konsistensen eller att man tänker släppa lös någonting. Lampan "lös" inte, den "lyste".

Klart slut.

Jag har raderat mig, inte dig

Hörde via omvägar att folk börjat undra om jag raderat dem på Facebook. Nej, det har jag inte. Jag har bara raderat mig själv för min sinnesfrids skull.

Kommer jag tillbaka? Jag vet inte. Jag hoppas inte det. Jag har plötsligt upptäckt hur mycket tid jag har över till andra, mer intressanta saker. Saker som inte ger mig hjärnblödning. Saker som... uhm... mer datorspel!

Ibland är det ett jävla hundliv

Ibland är det inte så roligt att ha hund. Vissa dygn kan det vara ett hundliv. Ramses har varit väldigt, väldigt jobbig i natt. Han har försökt sova på mitt huvud och konstant klättrat omkring på mig. Det där med att sova tycktes honom fjärran stora delar av natten, de andra delarna låg han ned och tuggade för sig själv. Malande hundkäkar mot mitt knä, mot min höft, överallt. Nej, jag har inte sovit så gott i natt och det har nog inte han heller. Jag försökte med att knuffa ned honom från sängen, men då började han gnälla och i och med att yetin skulle upp tidigt till jobbet ville jag inte riskera att väcka honom.

På morgonpromenaden var Ramses inte heller glad. Han var rädd för allting och betedde sig som om jag var fienden oavsett hur mycket jag lirkade. Gnällde högt och drog i kopplet. Han som brukar gå så fint.

Nej, i natt var ingen bra natt. Den enda förklaring jag har är att han kanske kände brandröken från grannen och att det gjorde honom orolig. Ja. En granne brann upp i natt. Läskigt.

Visuellt

En ny länk har tagit sig in i högerspalten, nämligen länken till min youtube-kanal. Jag rekommenderar främst "Not sleeping, but dreaming" även om man säkert kan få lite behållning av de andra uppladdningarna också.

Tillägnat Cate

Dagens läsövning/statusuppdatering:

Jag begraver mig i den vackra, men hemska boken Carmilla. I min litteraturkurs läste jag nyss Dracula och blev nyfiken på vad som inspirerade Bram Stoker, därför mitt bokval.
Om någon hädanefter föredrar Twilight framför Dracula så kommer jag genast att idiotförklara den personen för all framtid.

Vad hände?

Vad hände med att uppdatera varje dag? Vad hände med att skriva lyckosaker? Just nu är jag i ett ganska fragilt stadium och mina dagar kan sammanfattas med att jag försöker överleva och alla lyckosaker (eller de flesta utöver ekorrar som stjäl saker av skator och sedan fintar skatan i fråga mellan träden) kan sammanfattas med en enda bild. Förstår du så förstår du.

Akademiskt skrivande är döden

Akademiskt skrivande är fruktansvärt. Det är fruktansvärt för att jag älskar det skrivna ordet. Jag älskar finurliga formuleringar och att upprätthålla en läsares intresse. Jag tycker om att leka med ord och tankar och idéer och sätter ära i att kunna förmedla dem på ett så levande sätt som möjligt.

Akademiskt skrivande är döden. Här skall man formulera sig så trist man kan, helst undvika alla former av egna tankar och bara proppa in så många referat som möjligt som passar in i vad man vill uttrycka. Själv kan man ju nämligen inte uttrycka någonting av värde, utan allt måste vara satt i pränt i en bok tidigare. Det spelar dock ingen större roll vilken bok, utan det kan vara någon sjukt trist jävla bok om litteraturtanalyser från ett marxistiskt perspektiv. Hur kan någon påstå att en människas flummiga pseudopolitiska åsikter om litteratur är någonting värt att referera till? Att erkänna som fakta? Det är ju sjukt.

Akademiskt skrivande är Satan. Tänk dig att du hittat ett ämne du verkligen brinner för, ett ämne där du vill förklara någonting och få läsare att förstå och se det intressanta i ditt ämne. Får du då skriva sådana texter? Nej, självklart inte. Du måste se till att använda långa, urtrista meningar med ord som knappt ens finns. Hur du vet att du skrivit en bra akademiskt text? Enkelt, hela sidan är i ordbehandlingsprogrammet smockfull av röda och gröna streck. Ta även gärna engelska ord och försvenska dem, så länge de låter krångliga och akademiska så är de helt okej.

Så här är alltså reglerna för att lyckas inom den akademiska världen: Skriv inte på något villkor intressanta texter. Skriv inte på något villkor dina egna åsikter om inte någon annan uttryckt dem innan dig och fått det på pränt, då kan du uttrycka de åsikterna och styrka dem med att fler har tänkt så tidigare. Nya tankar är farliga! Glöm inte att använda ord som inte finns. Om läsaren både förstår din text och håller sig vaken genom hela, då har du verkligen misslyckats.

Gåva eller hot

I dag fick jag en present på posten. "En försenad födelsedagspresent" benämnde min käre svåger den som. Jag vet inte om jag skall se det som en gåva eller ett hot, för han VET hur läskig jag tycker den är.

Så jag gjorde det enda rätta:

Vissa saker bara måste kedjas fast.

Okej, när jag väl kedjat den och kunde pusta ut blev jag glad också. =)

Kattkorv

En katt formad som en korv som bara sover och sover och sover. Det är lycka.

Tre är ett magiskt tal

Tre är ett magiskt tal. Det finns tre Tremors-filmer. Somliga skulle påstå att det finns fem, men det finns det inte. Det finns tre. Tvåan finns nästan inte heller, men trean hjälper den upp, så det finns således tre stycken.

Det finns också tre Star Wars-filmer, det vet väl alla? Tre stycken. Dessa heter Stjärnornas krig, Rymdimperiet slår tillbaka och Jedins återkomst. Att det skulle finnas fler än de tre filmerna är bara lögn och förtal.

I förra veckan fick jag för övrigt reda på att det bara finns tre säsonger av Torchwood. Alltså, jag visste sedan tidigare att det fanns tre säsonger, men nu har jag blivit övertygad om att det bara finns tre och inte ett avsnitt mer. Bra att veta.

Ibland måste man bara låta magiska saker få vara magiska... och tre till antalet.

Shalom

Jag har haft väldigt svårt för att acceptera min systers val att konvertera till judendom. Väldigt, väldigt svårt. Rena lyckokänslor var vad som dök upp i fredags när det slog mig att jag faktiskt är stolt över henne. Hennes väg är inte min väg, men det är tydligt att hon är lycklig och att den vägen är rätt för henne. Att hon är lycklig är viktigare än någonting annat.
Visst, jag kommer säkert fortfarande att gnälla lite kring jul (jag är en sådan sucker för julafton), men det är bara själviskt gnäll och ingenting att ta fasta på.

Jag är stolt över att hon fann en väg, höll fast vid den och följer den. Jag är stolt över att ha en syster med huvudduk som ber och följer traditioner jag inte för mitt liv kan hålla reda på (men undrar jag något är det ju bara att fråga) och jag är stolt över att hon fortfarande är samma person, bara med mer frid i sinnet än tidigare. Jag är lycklig över att hon är lycklig.

En koffert med bra

Eftersom jag har varit bortrest så får ni här veckans lyckosaker i en hög:

 Tisdag: När mitt ljuvliga lilla pyre till systerdotter tittar storögt på mig och sedan brister ut i ett gurglande garv. Jag trodde verkligen inte att jag skulle fastna så för en bebis, för ärligt talat är jag inte riktigt så lättpåverkad av de små knytena, men hon är bara helt underbar.

Onsdag: Träsk. Det är något visst med träskmarker. En viss magi, en viss mystik. Syster och jag tog ett par längre promenader där jag fick se både träsk, sjöar och en grotta. Helt fantastiskt!

Torsdag: Att träffa en gammal vän man inte mött på flera år och inse att han är precis samma person som han alltid varit och att man bara kan ta vid där man slutade senast.

Fredag: Presenter! Alla älskar väl att få presenter? Själv älskar jag nog själva idén minst lika mycket oavsett vad som finns i paketet, för en inslagen present är alltid guld värd och gör alltid att man får tillbaka lite av det där julaftonspirret man hade i magen som barn.

Lördag: Slott. Hur kan man inte dyrka slott? Jag hade den stora turen att få en rundtur på ett slott under natten, komplett med lite historia och spökprat!

Vi ses i morgon!

Lycka är att kunna säga "Vi ses i morgon" till sin syster som man inte träffat på över ett år.

I morgon åker jag med andra ord till Göteborg!

Till dig som dog

Det värsta är egentligen inte saknaden, inte nu längre. Det värsta är ansvaret. Ofta när jag möter en ny människa som jag trivs med och tycker om så kan jag inte låta bli att tänka på att den människan aldrig får träffa dig. Du som dog. Den  människan kommer aldrig att riktigt förstå sig på dig och kunna minnas dig och ändå är det upp till mig att berätta och försöka förklara. Upp till mig att du skall leva vidare. Jag måste liksom sprida ut ansvaret för sorgen, för jag orkar inte bära upp det helt själv. Någon mer måste ta ansvar för att du lever vidare också, dela bördan, även om ni aldrig har träffats och heller aldrig kommer att göra det.
För nätter som i natt känns det nästan överväldigande.

Det känns så främmande att många av er som läser det här aldrig har träffat min pappa. Det är liksom vansinnigt. Hur kan man vara min vän utan att ha träffat min pappa? Hur kan man ens existera med minsta lilla anknytning till mitt liv utan att veta vem han är. Var. Hur är det möjligt?
Inte ens min man har träffat min pappa och jag har inte träffat hans mamma. Det var en av de första sakerna som verkligen var gemensamt mellan oss. Det där outtalade ansvaret som båda tyngdes ned av. Ansvaret för att låta någon leva vidare, för att låta folk få lära känna i alla fall en liten, liten bit av det som var min pappa och hans mamma.

Det värsta är att man glömmer. Det är mänskligt att glömma, men samtidigt känns det som ett outhärdligt svek att göra det. Jag måste minnas. Jag måste komma ihåg. För varje dag som går så glömmer alla andra som träffat pappa någon mer viktig detalj, en detalj som jag borde komma ihåg. En bit av pusslet som inte borde hamna under vardagsrumsmattan för att sedan sugas upp av dammsugaren och vara borta för evigt.

Jag vill inte glömma, men jag vet inte heller hur jag skall komma ihåg.

Pappa och jag

Pumpor

Doften av pumpasoppa sprider sig i lägenheten och jag kommer på mig själv att gå och nynna för mig själv. På diskbänken ligger den nyinköpta pumpatvålen från Solberga gård och på balkongen står pumpalyktan och väntar på kvällsdunklet och ljuständning. I kylskåpet står en skål med nyrensade pumpafrön som senare skall saltas och rostas.
Jag älskar pumpor, ni vet. De gör mig lycklig. Allt som har med pumpor att göra är fantastiskt. Jag älskar lyktorna, ljuden, doften, smaken. Jag vill omge mig med pumpor tills den dagen jag dör.

Lyckosaker

Trots att det förmodligen kan sätta min hemskt aviga och taggiga image på skam så följer jag i Alvs kölvatten och bestämmer mig för att försöka skriva om en sak om dagen som gör mig lycklig.

Om jag känner lite för att vara hård och ondskefull så kan jag ju alltid skriva "folkmord" under en dag och "napalm" under en annan, inte sant?

Först ut är i alla fall ost.
Jag älskar ost. En riktigt god, vällagrad och smakrik ost kan vända den sämsta av dagar till lycka. I går fann jag en Ölandsproducerad ost i ett vackert pumpaorange omslag som nog är en av de godaste ostar jag ätit i hela mitt liv.
Faktum är att jag skulle kunna skriva mer om ost, men jag blev så sugen att jag måste gå och göra mig en ostmacka.

Tystnad, tack!

Bibliotek har alltid varit min naturliga fristad, en plats för ro och läsning. En plats för lärande och inträde till andra världar. Ett elysium. Vad hände egentligen?

Jag finner mig själv söka mig bort från biblioteken och skära ned på besöken till ett minimum. Ta i dag som exempel. Jag gick till det lokala biblioteket för att lämna tillbaka några böcker och låna lite fler, såsom man brukar. I en soffgrupp sitter två små snorvalpar och pratar högljutt utan något som helst intresse för sin omgivning. Vid disken står personalen och pratar högljutt om ditten och datten. Tack och lov var i alla fall TV-spelet avstängd.

Jag menar, TV-spel? På ett bibliotek? Varför behandlas bibliotek som några slags gratiscaféer där folk kan hänga och snacka skit? Det började med datorerna. Visst, jag förstår att ett bibliotek har datorer för studier och informationssökning, men när de började ha datorer för spel med högtalare, men utan hörlurar, då gick någonting allvarligt snett.

Varför ordnades inte datorrum där glinen kunde hänga utan att störa folk? Varför pratar bibliotekarier så högt nuförtiden? Varför säger ingen någonsin till folk som sitter och ylar om fredagsfyllan och senaste hångelobjektet? Varför är det här okej?

På skolbiblioteket när jag gick i gymnasiet så var det några som kastade boll. På biblioteket. När jag sa åt dem att lägga av så var det MIG det var fel på, jag som var konstig. Jag som fick en tillsägelse för att jag varit otrevlig. Vad är fel med världen?

På ett bibliotek skall det vara lugn och ro. Det skall lukta böcker och inte kaffe från ett anslutande "bibliotekscafé". Jag är rädd att biblioteken genom sina idoga försök att verka hippa och ungdomliga kommer att förlora sitt egentliga syfte och i stället förvandlas till stora fika- och multimediakomplex.

Ännu en fristad som försvinner. Ännu ett av mina hem som intas av barbarhorderna och jämnas med marken.

Det enda som håller mitt hopp uppe nu är minnet av en man på Hallsbergs bibliotek. En man som en gång skällde ut bråkande ungdomar - viskande - och fick dem att lyssna. Fler sådana, tack!

P.S. Har ni också noterat att etiketterna "ARRGGH" och "Samhällsbetraktelser" ofta går hand i hand? Märkligt, det där.

Min favorittid på året

Av: Angela Taratuta

Jag älskar hösten. Sommaren är varm och jobbig, men hösten passar mig perfekt. Vandra bland nedfallna höstlöv insvept i sjalar och koftor eller sitta på ett café med en god vän och dricka varm choklad. Vinden och regnet och färgerna. En god bok och en filt över knäna medan regndropparna smattrar mot balkongfönstret. Pumpasoppa, Halloween och den mysiga och underbara julen att se fram mot. Underbart!

Vilken är din favoritårstid, käre läsare, och varför?

Arg på allt det fula

Jag sitter här i min sjukdom och spelar Hidden Objects-spel. Jag avskyr mig själv lite grand för att jag gör det, främst för att de gör mig så arg. Det är samma ilska och vanmakt som jag kände efter att jag såg de första Narnia-filmerna. Den vanmakt som fick mig att gå omkring och hata i dagar och veckor efteråt. Den ilska som fick mig att vilja gå omkring och skrika åt fula hus och sparka på tråkiga lyktstolpar. Jag kräver skönhet.

Varför måste allt vara så fult i den här världen? Jag ser mig omkring i mina rum där jag gjort mitt bästa. En bra dag tycker jag om dem, en dag när jag sett en Narnia-film eller spelat exempelvis Dream Chronicles så avskyr jag allting. Jag avskyr att alla linjer är så raka och golven så fula och taken så vita och väggarna så intetsägande. Jag hatar grå lyktstolpar med plasthöljen över fula lampor utanför fönstret. Jag avskyr elspisen och de fyrkantiga fönstren och... allting. Varför kan inte världen vara vacker? Hur skall jag kunna trivas när jag i mitt huvud vet hur allt hade kunnat se ut om människor med något som helst skönhetssinne hade fått designa allt?

Nu är jag trött på den här världen, skall vi sticka till någon annan och stanna där?

Ett modernt avlatsbrev

Jag pratar givetvis om vår vän smileyn. Den har sannerligen blivit ett otyg. Tidigare har det stört mig att man varit mer eller mindre tvungen att på forum och chattar skriva smiley efter smiley för att folk inte skall börja vända alla taggarna utåt och bli förbannade stup i kvarten över harmlösa skämt, men nu börjar det bli annorlunda.

När började smileyn bli det moderna avlatsbrevet eller brasklappen? När blev det okej att skriva hur idiotiska saker som helst så länge man följer upp dem med en smiley? Numera ses det väl till och med som dålig stil att ta illa upp av en förolämpning som följts av en smiley?

En film som är värd att se

Om man bara skall se en enda film i sitt liv så är det här rätt film att se. Trailern gör den knappast rättvisa, för det här är i sanning den bästa film jag någonsin sett.

Ett brev till mina föräldrar

Hej mamma och pappa,


Senast jag skrev till er kan väl mest korrekt beskrivas som "aldrig", kanske främst för att jag bodde väldigt nära när pappa fortfarande var med oss.
Det är svårt att skriva ett brev till er. Mamma, vi pratar ju rätt ofta faktiskt och väldigt öppenhjärtligt, så det finns väl inte direkt något jag känner att jag måste säga så här över en blogg på grund av något lite fånigt bloggtema. Du är fantastisk och jag älskar dig och beundrar dig.
Pappa, du är död. Vad mer finns det kvar att säga utöver: Jag saknar dig.

Jetlag

När man på mindre än några timmar färdas från landet Larmerike och dess magikkamp tillbaka till verkligheten så får man jetlag. Jag vet inte hur jag annars skall kunna beskriva den känsla som alltid uppstår efter ett lajv. Jag blir slö, känner mig lite krasslig, trött i huvudet och lederna och mår allmänt ur fas. Efter ungefär en dag har man återanpassat sig till verkligheten (nåja, så mycket som möjligt i alla fall) och mår normalt igen.

Jag undrar om alla lajvare upplever samma sak?

Något jag längtar mycket efter

Jag längtar alltid efter Fezten som Gud glömde.

Vad som gör mig annorlunda än alla andra

Nu känner jag mig tvungen att börja med att förklara den bristande grammatiken i rubriken. Det här är alltså en del av en sådan där "Skriv något under given rubrik varje dag i en månads tid". Personer som skriver sådana listor verkar ha en synnerligen bristande skrivtalang och torde således kokas i sin egen sås eller låta någon mer grammatiskt bevandrad person korrekturläsa åt dem.

Nu till rubriken: Ingenting, är svaret. Alla är unika, så ingen är unik.

En bild av något som gör mig glad

Tanken på världens undergång gör mig alltid märkligt uppåt.

Nytt

Jag borde sova. Jag borde verkligen sova. I morgon är det dags för lajv och i stället för att packa eller göra vettiga saker har jag ändrat designen på bloggen. Smart, Kultisten. Jävligt smart. Pucko. Gå och lägg dig nu. Lägg dig. Nu.

Hur skulle mitt liv vara i framtiden

I ett rött hus med vita knutar i en lummig trädgård mitt på närkeslätten bor en familj. I stallet står hästar och i ladugården finns både getter och höns.
På övervåningen sitter en kvinna och skriver och ute på gården leker ett par barn. Kvinnans make är nere i sin studio i källaren och då och då letar sig toner upp därifrån. Två hundar ligger och halvslumrar på trappen. I ett äppelträd sitter en randig katt och ser ut att vara löjligt nöjd med sig själv.
På kvällen kommer det äldsta barnets gudmor Alv att komma på besök och kvinnan ser redan fram mot det och har svårt att koncentrera sig på texten. Till helgen kommer en hel bil fullastad med vänner som skall hjälpa till med skörden och sedan avsluta det hela med en hejdundrande fest.

Återanvändning

Aftonbladet har tydligen ingenting att skriva om. Därför tar de fram sjutusen år gamla nyheter och påstår att de är aktuella i dag. Exempelvis denna artikel om ett hus.

Jag är nu inte superinsatt i exakt vad som hände, men säkert är att familjen inte alls "bor som Bilbo" i huset på bilderna. De bor måhända som Bilbo, fast huset som Aftonbladet skriver om flyttade de i från för flera år sedan och började sedan bygga ett nytt på annan plats.

Skönt med journalister som orkar göra minsta lilla backup-check. Pinsamt.
Undra vad nästa nyhet blir? "Farao bygger pyramid!"?

För den som är intresserad av att läsa mer om Simon Dale och hans familj på en inte särskilt uppdaterad hemsida, men sorgligt nog ändå mer uppdaterad än arbetarna på Aftonbladet, kolla här.

Bilder på fler myspysiga hobbit-hus kan kika här.

Smeknamn jag har och varför jag har dem

Således väljer jag bara smeknamn som folk faktiskt har använt IRL.

Mossa
Används frekvent efter att jag spelade en något virrig sektledare vid namn Mossa på ett par lajv för sjutusen år sedan. Det har bitit sig fast såpass att såväl nära vänner som familj använder det.

KillerQueen eller K.Q.
Gamla Exilare tenderar att kalla mig för något av ovanstående av tradition och ohejdad vana, något som bringar nostalgi till mitt hjärta och ett leende till mina läppar.

Kryp
Egentligen är det bara Tomb som fortfarande stundtals använder det här smeknamnet, vilket känns trevligt och personligt. Det är det nätnamn jag hade när vi började prata ordentligt.

Det är inte mig det är fel på, det är världen

Jag har inga problem. Om det bara var jag i en noga utvald låda omgiven av de saker och människor jag älskar förbehållslöst så skulle jag inte ha ett enda mentalt problem. Jag skulle vara helt och hållet frisk. Det är i krocken med universum som hjärnan slår slint och hatet blir så stort att jag vill skrika rätt ut.
I min låda skulle jag ha mina favoritböcker, mina favoritfilmer, mina favoritsaker och mina absoluta favorittankar. I den lådan skulle jag sedan vara helt och hållet lycklig.

Jag vill inte förändra världen, för det är lite som att vilja plocka ned månen och äta den som ost på frukostbrödet. Jag vill stänga ute världen, för jag tycker inte om den och den tycker inte om mig. Jag vill ha en låda liten nog för att verkligheten inte skall få plats. Jag vill slippa konfronteras med människor och åsikter som får blodet att koka och drömmar om mord att ta över min hjärna. Jag vill slippa undan.

Jag vill inte dö. Jag vill lämna den här världen levande.

Vill inte

 I dag är det en sådan där dag.
En dag som börjar med att man inte vill gå upp. Sängen är mjukare än någonsin, kudden är lenare, täcket är gosigare. Under täcket i sin lilla kokong är man trygg.
Dagen fortsätter med att man står i duschen och inte vill gå ut ur den. Vattnet är så varmt. Ångan är så behaglig. Dofterna är så smeksamma. I vattnet är man trygg.

Och dagen verkar fortsätta så. Jag vill inte läsa, vill inte diska, vill inte gå upp ur soffan. Allt är bara ett stort, illrött "VILL INTE!" (ackompanjeras bäst av stampande i golvet med ena foten). Jag vill inte ens göra roliga saker som att gå ut med Ramses på långpromenad eller spela spel eller lyssna på musik. Jag vill helt enkelt inte.

Planer, drömmar och mål jag har

Oj, det är mycket på en gång. Egentligen skulle jag behöva en bok snarare än ett blogginlägg för att svara på allt det, men vi gör ett litet urval.

Jag planerar att flytta ut på landet med min käre yeti och alla djuren inom en lämpligt halvöverskådlig framtid.
Jag drömmer om att få en bok publicerad.
Ett av mina mål är att få någon snitsig akademisk titel att skryta med.

Stereotyper och fördomar är inte samma sak

Och stereotyper och rasism är absolut inte samma sak. En stereotypisk svensk är blond och blåögd. En stereotypisk engelsman går i tweed och har pipa. En stereotypisk holländare har träskor och tulpaner. Det är stereotyper.

På samma sätt har en stereotypisk mexikanare sombrero och poncho, en kines är gul med rishatt och en neger är svart med stor mun. Det handlar fortfarande inte om rasism. Förutom i Sverige där folk är övernitiska idioter. Dessutom är de inkonsekventa, övernitiska, moralpanikande idioter.

Exempelvis så är det här inte okej.

Och det här blev nyligen inte heller okej.

Fast det här är helt i sin ordning.

Fast vänta, låt mig korrigera mig själv. Det är inte det här landet det är fel på. Efter att ha läst kommentarerna som påstår att nedanstående video är rasistisk så kan jag åter konstatera att det inte är Sverige, det är mänskligheten. Jävla puckade, idiotiska, efterblivna, övernitiska, moralpanikande, felknullade mänskligheten
.

Någon jag skulle vilja byta liv med för en dag och varför

Egentligen så vet jag ingen jag egentligen skulle vilja byta liv med för en dag eftersom jag gillar mitt liv. Det skulle i så fall kanske vara med min syster. Anledningen till det är att hon lever ett så annorlunda liv jämfört med mitt. Visserligen har hon också en hög katter och är gift, men hon är också hardcore-judinna med allt vad det innebär, samt har nyligen fått en fantastiskt söt unge.
Således skulle det vara spännande och intressant att både prova på att vara judinna för en dag och att vara mamma för en dag.

En annan bild av mig själv

Who are you gonna call?

Tio låtar som spelas på min Spotfy-lista

 Okej, det här lär bli en ganska omväxlande lista.

1. Stand And Deliver - Adam and the Ants
2. Bad Moon Rising - Creedence Clearwater Revival
3. Girl Anachronism - The Dresden Dolls
4. If I Ever Leave This World Alive - Flogging Molly
5. Voodoo - Godsmack
6. To Hell With The Devil - Jim Bianco
7. The Future - Leonard Cohen
8. Trapped By Love - Manu Chao
9. Baby Götterdämerung - Monster Magnet
10. Loverman - Nick Cave and the Bad Seeds

En bild på mig och min familj

Det finns ingen sådan bild, inte som innehåller hela min familj. Den enda familjebilden som jag kan dra mig till minnes är denna:

Egypten, 2001. Från vänster har vi först min kära mor, sedan min underbara lillasyster, min gigantiske husgud till bror och jag själv (som ser ut som en terrorist).

Fuck you, dolphin

Jag stör mig på predikande veganer, det vet vi alla. Jag stör mig också på djurättsaktivister som släpper ut minkar på motorvägar och sågar sönder stalldörrar mitt i vintern så att djuren skall få frysa ihjäl i 25 grader minus. För att då dör de i frihet. Det konstiga är att samma människor ofta applicerar mänskliga känslor på djur och därmed skall jag förklara det här på ett språk de kanske kan förstå: För människan är den starkaste instinkten överlevnadsinstinkten. Hur många fängelseinterner skulle tacka dig om du släppte ut dem bara för att de skulle svälta ihjäl utanför murarna? Inte särskilt många, det är jag rätt övertygad om.
Jag är ganska övertygad om att just överlevnadsinstinkten är en drift som alla vi djur delar.

Sedan har vi ju den där grejen med att en del djur är okej och en del djur är inte okej. Idioterna som vurmar för de söta, söta delfinerna och skiter i tonfisken. Titta på bilden längst upp. Tonfiskar är också fina.
Då kan man ju låta bli båda delarna, kan en del tycka. Äta enbart grönt. Faktum är att om alla människor på hela planeten vore veganer så skulle mänskligheten vara rätt körd. Jorden skulle utarmas mycket fortare än du ens vågar drömma mardrömmar om. Människor skulle dö i drivor. Djur som blivit så domesticerade att de inte längre klarar sig i det fria skulle dö i drivor. Mycket död, helt enkelt. Inte värt det.

Personligen tycker jag väl att om delfiner skall fastna i näten som är till för tonfisk så får vi väl äta dem också. Respektlöshet är nämligen om man låter saker gå till spillo.

Faktum är att Denis Leary sade det bäst:

En bild av mitt rum

Jag tror inte det finns någonting som i dag kan kallas för "mitt rum" i och med att min och yetins lägenhet har många, många rum.
Därmed bjuder jag på en bild av mitt gamla flickrum:

1998

Egentligen säger den här bilden ganska mycket om vem jag var 1998, förutom just hur mycket jag avgudade David Bowie.
Överkastet är i form av trädsiluetter och jag ångrar än i dag att jag senare gav bort det till en i raden av pojkvänner i ett försök att pigga upp hans grymt oinspirerande rum. På nattygsbordet ligger en röd bok med Tennysons samlade poem och framför det står den blå stolen som min farfar byggt. Den står för övrigt fortfarande i mitt sovrum. GB-flaggan som skymtar är den berömda partyflaggan där jag samlade autografer från Exilare (Exilen var the place to be online på den tiden). Under flaggan kan man skymta den grå svansen och rumpan på partyråttan, en råtta jag sydde i syslöjden och som sedan fick följa med på alla fester som var möjliga. Sänglampan har klistermärken med dinosaurier och längst upp i förgrunden syns min älskade taklampa i form av hästskor och fejkljus där man skulle sätta glödlamporna.

Av alla dessa älskade saker har jag i dag bara kvar Bowieskivorna, stolen och boken av Tennyson.

En kennel av plast

Varje gång jag gick till den lokala billighetsbutiken med krafs så stannade jag till vid paket med små plasthundar med tillbehör. Det fanns stängsel, korgar, leksaker, matskålar - allt. Alltid fick jag samma scenario uppmålat i huvudet:


Min dåvarande kommer hem efter en lång dag på jobbet. Han upptäcker snart att hela vardagsrummet är fyllt med små plasthundar och deras saker. Mitt i detta virrvarr av vovvar sitter jag lyckligt och låter dem promenera och hälsa på varandra.

Han (som en sträng förälder): Vad är det här?
Jag (euforisk): En hundkennel!
Han (trött): Och vad kostade alltihop?
Jag (lite truligt): Jag tog min del av hyrespengarna till dem. (gladare) Oroa dig inte! Jag skall föda upp leksakshundar och sälja dem, så det tjänar vi snabbt ihop igen?
Han: ... (ger upp och packar en väska)

I stället fick jag nöja mig med några få plasthundar från en femkronors-automat som jag byggde en korg åt av ett ciggpaket.

Men oroa er inte, gott folk. Jag är nu trettio år gammal och mycket mer mogen. Nu har jag börjat snegla på plasthästar i stället...

Badande troll

Jag har gjort konst. Har hållit på med den här bilden till och från i flera år, men kommer liksom aldrig riktigt på hur jag skall avsluta den.

Allt blir bättre med Alv

Ni kanske undrar varför jag inte uppdaterat så mycket utöver saker från den där fåniga listan, ni vet? Det beror på att jag skrivit dessa i förväg och klickat i den automatiska en-om-dagen-uppdateringen. Det beror också på att Alv varit här i en vecka nu. Jag funderar på att aldrig släppa iväg henne igen. Här är en liten bildkavalkad för att beskriva saker man gör när man har en Alv i sitt hem.

Alv tittar på den eminenta filmen Pterodactyl och blir samtidigt uppäten av en groda.

 Vi har också lekt med Ramses-lurven.

Och spelat töntigt mycket Magic.

Dessutom är jag snyggare än någonsin.