Nu har det åter igen varit för mycket umgänge med den där Verkligheten och jag är trött på hans leriga fotavtryck över hela mitt liv, hans inpyrda lukt och hans beräknande blickar. När skall han förstå att han inte är välkommen hur som helst? När skall han lära sig att hålla sig på hallmattan, framföra sina ärenden och sedan vända och gå?
Turligt nog så förstår han det där med blå piller. Han rår inte på dem. Nom nom nom. Hejdå, Verkligheten. Godnatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar