Dubráns minnen

 Innan Dubrán, när han fortfarande bara var Brán, var han en lycklig pojke. Livet i byn var lätt och ljust, och är det fortfarande i Dubráns alla minnen. Han och hans föräldrar bodde i ett av de många trädhusen, dekorerat med lyktor och glittrande prismor som kastade solkatter över trädens grenar. Det var ett harmoniskt hem och han var ett harmoniskt barn. När dagens sysslor var klara lekte han med sina vänner, men främst av alla lekte han med Wen. De var så nära som två ungdomar kan vara, delade varandras drömmar och förhoppningar, känslor och planer. När de nådde åldern för kärlek så delade de den också. Det var Bráns första förälskelse, men han var givetvis övertygad om att det också var den stora, enda kärleken, såsom man brukar vara.

 Sedan hände det. På hans sextiofjärde höst skulle han och Wen mötas vid skogsbrynet för att ta sig in till en fantastiskt fin liten tjärn någon timmes färdväg in i den djupa och snåriga skogen. Han var litet sen och sprang mot mötesplatsen. Hon var redan där och han stannade upp en stund och såg på henne innan han gick den sista biten för att sluta upp med henne. Wens långa, ljusbruna hår var flätat i ett antal flätor för att hållas i schack och hon hade på sig den där klänningen som han sagt att han älskade att se henne i. Men när han närmade sig och hon fick syn på honom så dök något spjuveraktigt upp i hennes leende och hon tog till flykten in bland träden. Han suckade och himlade med ögonen.

 “Wen! Måste du verkligen? För all del då...” Sedan sprang han efter henne in i skogen.

Hon var hela tiden en bit före, precis så långt bort att han fortfarande kunde se henne. Se, men inte röra. Ropa hennes namn, men inte prata. Skuggorna lekte också bland träden och mossan blev djupare ju längre in de tog sig. Wen stannade upp ibland, tycktes vänta på honom, skrattade sitt porlande skratt och försvann nästan igen. Några flätor som försvann bakom en trädstam, en glimt av klänningens tyg vid en stenbumling. 

 Brán tappade bort tiden, stigen, fokuserade bara på att hinna med henne och förhoppningsvis även hinna ifatt henne. Hjärtat bultade hårt i bröstet och hans leende stramade till sig allteftersom tiden passerade, och dog till sist ut. Länge var hans mun bara ett smalt, sammanpressat streck under jaktens gång och sedan, till sist, så stod hon stilla och hans leende återvände. De var djupare in i skogen än de någonsin varit förut - djupare in än de egentligen fick gå. Här hade träden börjat bli förvridna med draperier av lavar och klängväxter med ett blekt, sjukligt utseende. Mossan sviktade på ett mer obehagligt sätt under fötterna - som om ett kärr dolde sig precis en fot ned, och det luktade unket snarare än som en frisk skog. Wen stod med händerna knäppta bakom ryggen och ett stort leende. Testar ur hennes flätor hade lossnat under färden och ramade in hennes ansikte och han tog de sista stegen och slöt henne lättad i sin famn. Då förvandlades hon. I sina armar höll han inte sin älskade, sin käresta, sin barndomsvän, förtrogna och närmaste person i hela världen. En vederstygglig varelse hade tagit hennes plats. Grå hud översållad med vårtor och bölder, en lång, krokig näsa, hår som mer liknade grovt tagel och för långa armar som lindade sig runt hans kropp. Det pärlande skrattet övergick till ett horribelt skärande skrockande i stället och munnen var som ett öppet sår med svartruttnande stumpar kvar av tänderna.

 Brán var inte gammal och vis, inte djärv och orädd som han en gång skulle framstå, så han skrek. Skrek och skrek medan haggan drog med honom in i skogens mörka hjärta.

En svår tid inleddes. En tid som Brán alltid senare skulle ha svårt att dra sig till minnes om han frivilligt försökte komma ihåg, men som alltid skulle återvända med oroväckande tydlighet om han försökte glömma.

Haggan, som insisterade på att han skulle kalla henne “Mor Maskträ” tycktes se det som ett privat skämt att ha honom i närheten. Ofta märke han att hon följde honom med sin obehagliga blick när han utförde de sysslor hon ålade honom. Han lärde sig fort att hålla huvudet nere och att sova när tillfälle bjöds och äta vadän för vidrigheter hon serverade honom. Många var i början de gånger då han låg i Gropen och vred sig i plågor över att ha fått i sig något hans kropp knappt kunde hantera. Gropen. Det var där han hamnade om han inte skötte sig, eller ibland bara på en av Mors nycker. Den var exakt vad den lät som, en djup grop med branta väggar, hala av blöt jord och grönslipprig mossa, med en botten som var mer lervälling än golv när det regnade. 

 Han grät ofta den första tiden, men efterhand var det som att tårarna sinade. Han började finna sig i situationen. Utföra sysslorna mekaniskt. Göra som han blev tillsagd. Mor Maskträ verkade dock snarare bli irriterad över detta snarare än någonting annat och de sysslor som ålades honom blev värre och värre tills han inte längre mäktade med att utföra dem. Mala benpulver av människoben och alvben i en osalig blandning, vända ut och in på ormar, flå harar levande... Brán kräktes och vägrade och grät igen och blev satt i Gropen utan något att äta. Nästa dag hände samma sak igen och igen, Mors order förblev desamma tills han inte längre orkade protestera, svag av köld, trötthet och näringsbrist. Han malde benen till ett fint, fint pulver, han lärde sig hur man vänder en orm ut och in och hur man skall hålla en hare och lägga snitten för att kunna ta av skinnet medan den sprattlade i en manisk dödskamp. Han lärde sig att svälja tårarna och hålla nere klumpen i halsen. Han lärde sig att leva ögonblick till ögonblick och inte tänka utanför den exakta detaljen han hanterade exakt i nuet. Han vande sig. 

Det var då som Mor tog med honom ut, bort från skogens hjärta, bort från det stinkande huset med sina benrester och ruttnande köttslamsor, ut på en färd mot den människoby som låg någon dagsresa bort. Först var Brán lättad, himlastormande glad till och med. Att få andas frisk luft, se något annat än förfall, dricka färskt vatten ur skogsbäckar, det var fantastiskt. Dessutom anade han att han skulle kunna få en chans att rymma om han fortsatte att sköta sig. Förr eller senare skulle Mor Maskträ se åt ett annat håll, och då tänkte han vara beredd. Brán fick ny spänst i stegen och var full av nyfikenhet då de närmade sig människobyn. Han hade aldrig sett en människa förut och det förundrade honom hur lika barnen som lekte ute på den leriga vägen var honom själv, om än yngre än han var just nu. I samma ögonblick såg ett av barnen upp och mötte hans blick. Barnet förundrades och sprack upp i ett stort leende innan det styrde kosan mot honom. Brán kastade en blick mot Mor Maskträ bara för att inse att hon inte längre stod bredvid honom och förvirrad såg han sig om för att faktiskt hitta en utväg. Var det här hans möjlighet att fly?

 En liten knubbig hand grep tag i hans byxben och en troskyldig röst frågade:

 “Ä du en aaaaalv?” med så mycket förundran att han var tvungen att le.

 “Ja, jag är en alv.” svarade han varmt den lille parveln och sedan gick allt väldigt fort. Mor Maskträ var plötsligt där igen och med en enda rörelse hade hon svept upp barnet under armen och stegat iväg utom synhåll för de andra barnen - som leken tagit längre bortåt vägen så att de ingenting märkt. Brán skyndade efter henne, full av onda aningar och en gnagande känsla av skuld. En känsla han skulle bli alltför förtrogen med under kommande år.

 Det var som en hemsk barnkammarsaga. En historia man berättar för barn så de inte skall gå ut för långt i skogen. Samma saga som han själv hade hört när han växte upp, om haggan i skogens mörka hjärta, haggan som sög märgen ur ben, dyrkade ondskan och åt små barn... För under tiden som följde fick Brán på ett ytterst plågsamt sätt veta att alla sagorna var sanna. Då och då, ibland med många månader, ibland ett par års mellanrum tog sig Mor till byn. Ibland tog hon med Brán, ibland gick hon själv medan han lämnades i Gropen, men alltid alltid hade hon med sig ett barn tillbaka. Ibland ett större barn, ibland bara ett lindebarn, men alltid ett barn. Otaliga var de gånger då Brán försökte rädda fången, rädda fången och sig själv. Fly från haggan. Ibland verkade det nästan som att han hade lyckats, bara för att sedan springa rakt i famnen på Mor Maskträ igen, där hon stod flinande och väntade på dem. Det stod snart tydligt att han bara kunde rymma när hon tillät, ja till och med ville att han skulle försöka.

Ibland höll hon barnen i burar precis utanför stugan några dagar, men när de till sist fördes ned i jordkällaren - och de fördes alltid till jordkällaren till sist - så såg han dem aldrig mer i livet. De kvällarna lagade Mor Maskträ mer mat än någonsin och firade för sig själv. Hon drack starka rusdrycker som frätte i Bráns mage när han smakade och kacklade glatt medan hon bjöd honom på välkryddade köttstycken. Första gången smakade han, lydde av ren vana. Det var godare än någonting annat han fått äta hos Mor, men Brán var inte dum. Han förstod, och den vetskapen frätte djupare hål inombords än någonting annat. Den kvällen kräktes han tills långt efter att ingenting fanns kvar i magsäcken och sedan grät han över den lille pojken som varit så förundrad över att få se en alv i sin hemby. Han grät över pojken och över sig själv och över alla barn som komma skulle och som tidigare varit. Han grät tills han kände sig helt tom inombords och sedan småsnyftade han sig till sömns. I skuggorna stod haggan och njöt vällustigt av hans vånda.

Åren blev fler. De paraderade förbi i samma skoningslöst långsamma takt. Brán växte upp. Han slutade försöka fly. Han slutade att gråta. Han slutade att försöka rädda barnen eller ens lära sig deras namn. Han rörde sig som i ett mörker han inte kunde vakna upp ur. Födelsedagar passerade och fortsatte att passera obemärkta. När fyrtiosju år förflutit hade Brán inte lärt sig att tycka om sin tillvaro, men han accepterade den som det enda som stod till buds för honom. Det enda som existerade. 

 Då kom tillfället. Det äkta tillfället. Den gång när Mor faktiskt gick till byn och lämnade honom i stugan. Det första dygnet hon var borta fortsatte han som vanligt med att sköta sina rutiner och göra sitt, men sedan stannade han upp ute på gårdsplanen. En snövit uggla satt på en av grenarna utanför. Den stirrade på honom.

 “Gwenaderyn” andades han nästan ljudlöst för sig själv. Den vita ugglan. Symbolen för hans stam och hans hem. Hans riktiga hem. Ugglan lyfte från grenen och flög bort från skogens hjärta. Brán släppte vad han hade för händer och följde efter den.

Och han tog sig hem. Han kom hem till sist. Han försvann som ett barn och kom hem som en vuxen alv. Glädjen över hans ankomst var stor, händelsen firades i flera dagar i sträck. Hans far släppte honom inte med blicken, hans mor kunde inte sluta röra vid honom. Wen... Wen var också vuxen nu. Hon hade tagit sig namnet Aeronwen och gift sig med någon annan, en gemensam bekant, nu hennes make och far till ett kommande barn.

 Brán tog namnet Dubrán, för han kände det som att en svärta avskärmade honom från de andra. En svärta de kunde se i hans ögon eller lägga märke till i hans spruckna skratt. Han kunde inte prata om sina upplevelser. Orden fastnade i halsen, kvävde honom, gjorde det svårt att dra efter luft.

 Den tredje natten efter flykten började rösterna. Det började med att han hörde dem i sömnen, rösterna från de döda barnen förföljde honom genom alla hans drömmar och snart började han höra dem även när han var vaken. Ibland svarade han dem, ibland hörde han dem bara. Han hade just börjat vänja sig vid dem och anpassa sig till någon slags vardag i byn igen när en välbekant stämma plötsligt skar genom hans inre:

 “Men där är du ju, gosse...”

 Hon hade hittat honom igen, och sedan den dagen lämnade hon honom aldrig ensam med sina tankar igen.

Texter om Aska

Ville spara några glimtar ur lajvkaraktären Askas tidiga liv. Hon skrevs för lajvet Occultatum, och då kampanjen lades ned fick hennes historia aldrig skrivas klart. Det är synd. Jag saknar den.

Puck

När jag var liten hade jag en låtsaskompis som hette Puck. Jag vet inte hur gammal jag var första gången jag mötte honom, men jag kan inte ha varit många år alls. Min mamma har berättat att jag började prata om honom redan när jag var fyra, men att de tog lätt på det, den gången. Jag var ju ändå så liten och hade gott om låtsaskompisar; fantasidjur, spöken, träd och sagofigurer. Han var bara en i mängden.

De andra försvann så småningom när jag blev litet äldre, men inte han. Han var kvar. Under ett eller ett par år, jag tror det var mellan sex och sju års ålder, var han utöver familjen hela mitt liv. Jag undvek de andra barnen aktivt, för att i stället smita iväg och leka med honom så fort jag hade chansen. Åh, han var så rolig. Minst lika fantasifull som jag själv, och han förstod alltid vad jag menade. Dessutom var det som att lekarna blev mer levande med honom, mer verkliga. Han kunde trolla, frammana helt fantastiska saker ur tomma luften: Fjärilar på vintern, små retfulla älvor, sorgliga spökgestalter och en gång en guldskimrande drake som lade sig kring trädet i gläntan där vi brukade träffas. Jag svor i många år på att jag hade kunnat känna drakens svaveldoftande andedräkt mot mitt ansikte.

Mina föräldrar blev mer och mer oroliga för mig. Det som från början hade varit tecken på livlig fantasi började mer och mer likna en mani. Ibland smet jag ut mitt under stjärnklara nätter för att jaga eldflugor med Puck. Eldflugor som absolut inte existerade i vår del av världen. Sedan var jag omöjlig att väcka på morgonen, där jag låg hopkrupen i min säng med leriga fötter, kramandes en tom glasburk.

Det var tal om att skicka mig till en barnpsykolog. Att vi kanske borde flytta in till samhället så jag fick vara närmare andra barn. Att jag kanske hade någon form av riktigt problem som jag gav uttryck för med "de här dumheterna".

Så en dag var inte Puck där längre, som om han aldrig hade funnits. Jag tyckte ibland att jag såg honom på avstånd, men då jag med andan i halsen sprang ditåt försvann han igen. Spårlöst.

När jag var åtta förstod jag att mina föräldrar hade rätt. Jag hade hittat en bästa kompis i skolan och fått en egen kanin att ta hand om hemma. Jag var alldeles för stor för låtsaskompisar. Det var dags att gå vidare med livet, så det gjorde jag. Mina föräldrar var nöjda. Jag var väl också nöjd, tror jag. Ändå var det ibland något som gnagde, något som blev tydligare ju äldre jag blev. När jag kom in i tonåren så var blotta tanken på Puck så smärtsam. Den otrolige vännen jag haft som liten. Jag saknade min egen fantasi. Jag saknade förtroligheten. Jag saknade magin. En magi jag då förstått inte fanns, men som jag saknade så bittert, fram till den dag jag fann min egen magi. Den dagen jag upplevde Uppvaknandet.

Och jag antar att det för alla är omvälvande, men jag tvivlar på att alla var så lättade över det och välkomnade det så lyckligt som jag gjorde. Magi fanns. Magi fanns verkligen på riktigt och jag kunde själv lära mig använda den. Jag kunde skapa egna illusioner, återse något av barndomens mirakel och njöt i fulla drag av det. 

Jag lät mig själv glömma bort min låtsasvän och åren gick.

Jag blev vuxen. Fann kärlek. Förlorade den igen. Upplevde mycket saker under många år.

Och sedan, en kväll på Occultatum. En gestalt som hela tiden kändes så förtvivlat förtrollande välbekant. Någon jag visste att jag borde minnas, men samtidigt inte riktigt kunde placera efter all den tid som förflutit.

Tills han kom fram, och med ett retsamt litet leende stack hål på illusionen om vad barns låtsaskompisar kan vara för något.

'Hej Aska,' sa demonen och lade spjuveraktigt till 'Så stor du har blivit.' 

Befriande normalt

Solglitter över vattenytan på ån som flöt förbi. Rosendoft i trädgården fast det egentligen var för tidigt för rosor. Grannarna stannade ofta och kommenterade om hur fin trädgården såg ut och språkades några ord över staketet. Den lilla gula villan var inbäddad i grönska. Aska stortrivdes.

Utifrån garaget kunde hon höra disharmoniska metaltoner från spräckta högtalare. Då och då sjöng hennes älskade med, eller gastade snarare, för full hals. Wuria höll på med sin MC, och då blev hon alltid på gott humör. Aska kunde inte för sitt liv förstå det, men om Wuria var glad så var hon glad. 

Det kändes konstigt att bo ihop. Konstigt för att det på något sätt var så befriande normalt. Aska log och fortsatte rensa trädgårdslandet hon stod på knä vid. Längst ned på husfasaden fanns diverse magiska sigill ristade, vilket bidrog till blommornas välbefinnande och snabba tillväxt. Hon antog att hon kunde göra någon formel och på så vis hindra ogräset, men varför då? Det var skönt att jobba med händerna, känna jorden under fingrarna. Smutsa ned sig.

När hon var färdig med sitt värv reste hon sig upp, sträckte på sig. Fötterna var iskalla, men hon vägrade att bära skor på sin egen gräsmatta om hon slapp och hon vickade på tårna för att få igång blodcirkulationen igen. Med ett småleende skakade hon på huvudet åt att hon kände sig sådär löjligt nöjd med allting. Känslan var större än allt, till och med magins lockelser. På tal om det hade hon en överraskning till Wuria. Aska skrattade till och smet in i huset för att förbereda alltihop. När middagsdoften började nå ut till garaget var hela huset fullt med illusionen av eldsflugor som ersatt de vanliga lamporna. De glimmade och gav allting en speciell lyster. Det var trots allt en speciell dag. De skulle fira det första halvåret i sitt eget hus.

Lustiga huset

När jag var riktigt liten tog mina föräldrar med mig till Lustiga Huset. Jag minns ingenting av det, men min pappa berättade om det för mig när jag blev litet äldre. Det fanns en spegellabyrint där, en sådan där man kan se sig själv förvriden eller i oändliga kopior. Jag började tydligen skratta, vilket i sig inte var en konstig reaktion. Fast sedan slutade jag inte. Jag skrattade och skrattade tills det gränsade till hysteri och skratten övergick i gälla skrik samtidigt som jag förtvivlat försökte ta mig loss från barnsulkyn. Jag blev inte lugn igen förrän vi kom ut därifrån. 

Ibland undrar jag om jag på något sätt, med ett litet barns outgrundliga visdom, visste redan då.

"Jag trevar över speglar för att finna vägen ut" var det någon som skrev en gång. Det var vad jag gjorde. I tio långa år. Trevade och trevade. När jag lyckades... Det var kyla så kall att den brändes. En intighet som bytte ut benmärgen mot destillerad panik, så stor att bara lugnet bröt igenom sprickorna.

Jag vet inte hur jag gjorde. Jag vet exakt hur jag gjorde. Jag kommer aldrig göra det igen. Jag vet inte om jag kan låta bli.

Och jag vet inte om den person som var det där lilla barnet min pappa berättade om existerar längre. 

De säger att ögonen är själens spegel, men spegeln kanske också kan stjäla själen och hålla den fången. Kanske reflekterar Glasvärlden bara vårt inre. Kanske stjäl vi Kraften från oss själva, vårt eget undermedvetna, som sedan också förgör oss för vår kortsynthet.

Kanske finns det verkligen monster där. Verkliga monster.

Kanske är jag ett sådant monster, och då var det jag som förtärde Aska och tog hennes plats.

Kanske är det hon som förföljer mig nu?

Ättesaga: Epilog

 Skrev en berättelse för ett par år sedan som tog vid efter lajvet Ättesaga. Den är värd att dela:

Vinden var en isande kall vårvind på Öxnas huvudgård i mars månad, men glädjen var ändå stor. Vintern hade varit god efter höstens tumult och våren lyfte som alltid mörkret från allas hjärtan. 

Eirik vankade av och an utanför huset och kastade idel oroliga blickar mot dörren. Några av de andra i ätten fanns också där och väntade under ett lågmält mumlande samtal. Ett nytt barn i ätten var alltid en god nyhet och det var inte varje dag en völva födde ett heller. 

Det var oroväckande tyst inifrån huset. Inga skrik, varken från Jorun eller något barn. Då och då skymtade man någon som ilade förbi ett fönster eller en dörröppning för att hämta något, men i övrigt; tystnad. Till sist, fortare än någon hade kunnat ana även om det för Eirik varit som månader i tid, stod Solfrid i dörren, med en täckt träskål i sin famn. Ingen glädje stod skriven i hennes ansikte. Ingen stolthet. Hon såg sluten ut, nästan bister, när hon trött förkunnade samma ord som så många völvor använt för att avsluta blot och ritualer.

"Det är fullbordat." tätt följt av "Eirik, du har fått en dotter."

En dotter? Blickar utbyttes mellan de församlade där utanför. Det var ingen hemlighet att Jorun hade väntat sig en son, så hade runorna sagt henne i alla fall. Vad betydde detta?

Solfrid såg inte på de andra utan gick med bestämda steg förbi dem alla och vidare ut mot skogen. Väl där skulle hon gräva ned moderkakan så att ingen någonsin kunde se den, se att den inte var röd eller rosa, utan svart som tjära. Ingen skulle känna stanken av föruttnelse som den utsöndrade. Det skulle bli hennes hemlighet.

Synen som mötte Eirik när han kom in i sitt och hustruns sovrum var inte vad han väntat sig. Han visste inte vad han egentligen hade väntat sig, men inte det här. Stämningen i rummet var dyster, mer som vid en begravning än en födsel. Gunborg och Solvind stod och viskade sinsemellan vid väggen. Disa och Idun stod vid vaggan, den vagga som Eirik själv hade byggt till barnet, men de såg inte på vad som låg i den. Alla var bleka och sammanbitna. Jorun låg med slutna ögon och en liten skräck högg till i Eirik innan Idun höll ett finger för läpSparna i en hyschande gest mot honom. 

"Hon sover." förkunnade hon lågt.

Eiriks blick gick då till vaggan, till barnet, hans barn, och han såg. Han såg hår lika svart som Joruns, men han såg inga runda kinder eller rosig hy. Det var allvarliga svarta ögon, så svarta att man inte kunde särskilja pupillen, som såg tillbaka mot honom. Svarta, insjunkna ögon i ett smalt ansikte med hud som hade samma ton som aska. Munnen var ett smalt streck och händerna som borde varit knubbiga och söta hade istället naglar vassa som klor.

Hjorvald talade länge och väl med Jorun i enrum efter födseln. Ingen annan vet vad som sades då, men efteråt stegade han ut från rummet med vrede och förtvivlan skrivna i anletet. Det dröjde innan han satte sin fot på huvudgården igen.

De döpte henne till Frida. Frida som skulle betyde älskad och vacker, men som var ingendera. Det lilla flickebarnet med den kalla huden som aldrig jollrade eller skrek. Hon bara låg där. Hon åt med stor aptit, men blev aldrig rundare, bara större. Faktum var att hon växte oroväckande fort. Innan hon var tre månader gammal reste hon sig upp och gick, inte osäkert eller tultande som småbarn brukar, utan nästan med någon slags värdighet. Eirik begravde sin rädsla för barnet i mjöd och öl. Han stod knappt ut med att titta på henne ens. Jorun verkade leva i förnekelse och behandlade Frida som vilket barn som helst, lekte med henne och jollrade med henne trots att hon aldrig fick någon respons. De långa jaktturer hon alltid gett sig av på blev inställda och de andra völvorna fick leda ättens blot.

Tiden gick, sommaren fortskred, men vinden fortsatte att vara onaturligt kall.

Guds trogne tjänare

(Hittade en gammal text i en låda, en bakgrundshistoria för en malkav som jag tänkte dela med mig av.)

Det jag nu skall berätta för dig är något jag aldrig förtäljt någon annan, därför ber jag dig att du då du läst dessa ord gömmer dem djupt i ditt sinne och aldrig yppar min historia för någon levande själ.

Som alla andra föddes jag. Min far var strängt religiös. Med en militärisk disciplin sörjde han för familjens själsliga och ekonomiska väl. Jag kan, med viss skam, erkänna att jag än i dag inte vet om min beundran eller skräck för honom var den dominerande känslan i vårt förhållande.
Min mor var en älsklig liten varelse som med stor grace rakryggad skötte sitt hushåll och tjänarstaben. Alla älskade min mor, så även jag.
När jag var blott fem år gammal föddes min syster och det var efter det som mor blev sjuk och sakta började tyna bort. Min syster färgades tveklöst av min moders sjukdom och blev även hon en spröd viol. Hon talte sällan, även då hon uppnått åldern tio och hennes förstånd var klent likväl. Den ålder var dock flera år efter att min mor slutgiltigt darrat till som i kyla innan hon uppgav ett skrämmande tjut vilket blev hennes sista. Adele, min syster, blev sig aldrig riktigt lik efter det. Kanske hade hon kunnat bli en lika kompetent kvinna som min mor om det inte vore för denna sista droppe.
Jag skolades upp till tolv års ålder hemma av en professor, vilken var en bekant till min far, och sändes därefter till en av landets främsta internatskolor.
Min törst efter kunskap var omättlig och jag kunde vid intressanta föreläsningar ingå i ett nästan euforiskt stadium, där enbart denna kunskapens röst existerade för mig. Mitt liv bestod av studier och religiösa plikter, ingenting annat, och jag visste i mitt innersta att Gud hade utsett mig till att i framtiden utföra stordåd. Förutom gudstjänsterna så bad jag och tackade den store skaparen oräkneliga gånger per dygn, och var gång kände jag att Han verkligen lyssnade till mig.

Mitt yrkesval stod mellan läkare, präst och lärare, och min kärlek till lärandet gjorde valet lätt.
När jag var nitton år gammal gifte sig min syster. Jag minns så tydligt hennes nästan snövita ansikte under slöjan och de små händerna som krampaktigt höll brudbuketten där hon stod vid sin tjugotre år äldre make.
På själva bröllopsnatten dog hon. Hennes överförfriskade nyblivne make bokstavligt slog ihjäl henne då hon vettskrämd undlåtit att ge honom hans äktenskapliga rätt. Det var på hennes begravning, där jag och min far lät regnet som strilade över oss stå för de enda sorgetårarna, som jag gav Gud och mig själv ett löfte: Aldrig skulle jag bli som min systers änkling. Jag skulle aldrig befläcka oskulden vita kronblad, aldrig hänge mig åt det syndiga köttets väg. Kvinnor var älskliga och veka varelser som enbart fanns till för att försvaras och pryda sin omgivning, intet annat.

Kort därefter var jag redo att påbörja mitt arbete som magister. Jag fick till min stora lycka en tjänst vid en pojkskola och tillträdde omedelbart. Om jag vetat vad som skulle följa, att skolan var i begrepp att genomgå en obskyr förändring så skulle jag aldrig ha satt min fot där.
Endaste ett halvår efter mitt tillträde blev denna skola nämligen den första i landet att införa blandade klasser. Unga män och kvinnor, boende på samma skola! Tanken var hädisk, men då jag i övrigt trivdes något enormt bestämde jag mig för att härda ut.
Det blev fruktansvärt redan från början. Flickorna flamsade, fnittrade och tycktes inte kunna eller vilja lära sig någonting. Hur disciplinerar man flickor? Att ge dem ett rapp med linjalen över fingrarna kom inte ens på fråga för mig. Man slog inte kvinnor och så var det bara. Jag åtnjöt ingen som helst respekt i klassen längre och höll mig alltmer undan från de övriga lärarna.

Så, sent en kväll hände det som inte fick ske, men som då jag nu ser tillbaka vet var oundvikligt.
Jag gick sista nattrundan i skolan. Månen sken silverne in genom korridorens höga fönster och mina steg ekade mot stengolvet, men de ekade inte ensamma! Mot mig skred den ljuvligaste varelse man kan tänka sig. Hennes ljusblonda lockar dansade kring ansiktet och endaste ett skirt nattlinne i siden och spets dolde den brådmogna kroppen. Hon rusade mot mig och flög in i min famn med ett hjälplöst gnyende. Med stora blå ögon såg hon upp på mig och viskade:
- Vilken tur att jag fann magistern! Jag har gått vilse och var så rädd och trodde alla gått till sängs nu!
Jag tröstade och lugnade henne så gott jag kunde samtidigt som jag undrade hur den lilla gåsen kunde ha glömt bort att jag alltid tog en promenad kring skolan vid den här tiden på dygnet. Det var allmänt känt. I nästa stund pressade hon sin kropp mot mig, i rent trygghetssökande antog jag, och jag fick något helt annat att tänka på. Min kropp vaknade till liv på ett sätt den aldrig tidigare gjort och som i en dimma slöt jag mina armar om henne och kysste henne i ett nästan himmelskt rus och med helvetets hetta stigande i mitt blod. Hon besvarade kyssen, men jag slet mig lös och flydde hals över huvud från den väna.
Förbannelse över mig själv och min syndiga lust! Jag hade brutit mitt löfte till Gud och hart nog förstört en oskyldig flickas liv! I sorg och vredesmod raserade jag hela mitt studierum den natten och när gryningen steg hade mitt sinne ännu inte funnit frid. Då, med solens första strålar, kom den lösning jag så träget längtat efter och plötsligt stod allt klart. Jag visste hur jag kunde göra det onda mot flickan näst intill ogjort!
Efter den dagens lektion fick hon stanna kvar en kort stund och därvid smugglade jag till henne en lapp där jag stämde möte med henne nästföljande natt.

Vi möttes på samma plats som förra gången och innan vi trädde ut i månskenet så lade jag min rock om hennes axlar så att hon inte skulle frysa. Promenaden ledde oss ut bland trädens silverne stammar och till en äng där blommorna glimmade vagt där de stod slutna, men vackert daggbestänkta.
Väl där så stannade vi upp och kysstes liksom förra gången, vi sjönk ned i det daggvåta gräset och det var så ljuvligt farligt att vara henne nära, men jag visste vad jag måste göra innan det var för sent.
Så när hon låg där under mig, med ögonen i det vackra anletet slutna, placerade jag en sista, nästan rituell kyss på hennes panna, lyfte min kniv och högg till. Rött blod ser svart ut i månsken, visste du det?
Den mörka fläcken spred sig över hennes bröstkorg och ögonen hade glidit upp. De såg brustna ut i natten när livet till sist rann ifrån henne. Jag betraktade henne en kort stund innan jag långsamt och med en nästan vansinnig berusning började lossa hennes kläder tills hon låg där helt naken och vit framför mig. Nu kunde mina händer få finna sin väg över hennes kropp och jag levde ut alla mina undertryckta lustar.
När jag var klar kurade jag ihop mig bredvid kroppen. Naken, svettig och utmattad knäppte jag mina händer och bad till Gud:
"Herre, denna unga kvinna är befriad från allt ont, hennes själ steg oskyldig och hennes kropp stannade här hos mig. Således är det jag och inte hon som är syndaren. jag ber dig dock, Herre, att ge mig nåd, ty du skapade mig till den jag är och trots att jag är en vek människa så förblir jag ändock alltid Din trogne tjänare. Amen."

Makten inom räckhåll

Det dödskalleliknande anletet med sina brinnande ögon tycktes nästan sväva i mörkret framför honom.
- Boken, förkunnade en röst som krävde att bli åtlydd bortom allt förnuft.
Sidonius höll krampaktigt i de slitna läderpärmarna, för även om någon liten inre röst fick honom att vilja lämna över volymen så skrek resten av honom att låta bli. Skulle världen verkligen stå ut om den andre fick boken? Skulle världen stå ut om han behöll den? Tankarna ilade omkring i hans huvud utan att nå fram till något svar.
- Boken! upprepade rösten och en hand med långsmala fingrar sträcktes fordrande mot honom.
I det ögonblicket förändrades även elden i Kal-Anags ögon och visade nu visioner, bilder. Framtiden, nutiden, den tid som flytt.  Glimtar av nekromantikerns egen början visades och ett förtydligande av vad han offrat för makten. För allt hade sitt pris och poängen med offer var att de skulle kännas i grundvalarna av ens existens för att åstadkomma någon förändring. En helt skrupelfri människa kunde aldrig göra ett offer, för en sådan hade inget hjärta kvar att rista smärta i. Sidonius var ingen skrupelfri människa. Inte än. Han blev torr i munnen när han så plötsligt stod öga mot öga med sitt eget anlete. Ett anlete som inte var hans eget, men som av så många misstagits för hans och vice versa. Seved. Brodern. Nekromantikerns kloliknande fingrar kramade om dennes axlar och Sidonius visste att det här var hans prov. Hans pris. Hans offer.
Boken hade förvandlats till en stav i hans grepp, men inte som någon stav han tidigare sett. Den vibrerade av kraft. Den var beredd att förtära, förgöra. Allt Sidonius behövde göra var att höja den och uttala orden. Ord som ristats blödande i hans sinne. Ord som flammade och vrålade och utplånade allt annat i hans huvud. Makten fanns här. Ingenting annat spelade någon roll. Nekromantikerns röst förändrades när den talade igen.
- Offret, konstaterade den lika mycket som befallde.
Makten fanns här.
Framtiden fanns här.
Utan att kunna hejda sig höjde Sidonius staven...
...och vaknade.

God morgon, David

Tidigt på morgonen, medan Zeus fortfarande sov djupt bredvid honom i sängen vaknade David. Utan att röra sig betraktade han först den andre några minuter. Hans anlete var fullkomligt uttryckslöst. Sedan reste han sig försiktigt ur sängen och tassade bort till garderoben. Mjuka, vida byxor i vitt och en svart, åtsmitande t-tröja. Sedan försvann han ut ur rummet, ned på våningen under. Trappan knakade hemtamt. De nakna fötterna fann sin väg över vardagsrumsgolvet och ut genom glasdörrarna de inte brytt sig om att stänga natten innan.
Det daggvåta gräset var mjukt mot fötterna och påminde honom suddigt om en nu avlägsen barndom. Några grenar veks åt sidan och sedan var han i trädgårdens mest avlägsna hörn, omgiven av täta buskar. Här härskade rosor i alla färger och storlekar. Som centrum för denna hemliga rosenträdgård stod en urna i svart marmor på ett stort granitblock. Ingen inskription fanns på stenen. Liams mor hade simpelt följt sin sons testamente då en fjärdedel av hans aska inte begrovs på kyrkogården, utan överlämnades till David. Han var tacksam för det, även om det först hade känts som ett grymt skämt. Joyce hade aldrig tålt att han brukade sitta här i timmar, men det var bara vid urnan han kände sann frid. Nu slog han sig ned som så många gånger förr med benen i kors framför graniten och dess steninkapslade hemlighet. De första åren hade han stundtals talat med urnan, men då inget svar någonsin kom, inte ens det minsta lilla tecken, slutade han upp med det.
Han plockade fram en cigarett och en tändare från byxfickan, inte ens förvånad över att de fanns där och tände ciggen. Två djupa bloss och röken dansade kring urnan. Han slöt ögonen och undrade hur det fortfarande kunde göra ont så här många år efteråt. Till och med nu, när allt verkade ordna sig bättre än på länge, och när den vackre vilade huvudet mot hans kudde inne i huset, till och med nu gjorde det ont och den gamla tomheten infann sig som alltid i hans kropp.
Han tog ett par bloss till medan han egentligen längtade efter whiskyns ilande hetta som ibland till och med lyckats bränna bort tomheten för en stund. Med en suck ät han sig falla baklänges på rygg i den sensommargrönskande morgonen. Nästan viskande för sig själv började han sjunga på Soul Love, men tystnade någonstans i mitten och rökte klart cigaretten i stället. Han sov fortfarande uselt de flesta nätter som han ens försökte. Det var som om mardrömmarna var det enda Liam egentligen lämnat honom. Ingenting annat.

Från Ingenstans

Det första som hördes var viskningarna. Många i den lilla staden uppfattade ett ljud som lät som röster från en plats långt borta, men eftersom människor för det mesta är rationella varelser som gärna inte lägger tid på någonting knappt förnimbart så talades det inte om det.
Nästa dag stod cirkusen där.
Herr Bengtvall som var ansvarig för parken med den stora gräsplanen där tälten slagits upp blev mycket förbluffad när han kom puttrande på sin gräsklippare och insåg att det helt enkelt inte gick att klippa gräset den dagen. Han åkte genast tillbaka till sitt kontor och ringde markförvaltningen. De hade minsann inte hört någonting om en cirkus, så de ringde polisen och polisen i sin tur skickade ned en bil för att undersöka det hela.
Det var en kvinnlig och en manlig polis som parkerade på grusparkeringen bredvid gräsplanen. Redan nu kunde de höra positivmusik och känna doftstråk av popcorn med en underton av brända mandlar bortifrån tälten. Medan de stegade över gräset försökte de hitta lastbilarna som alltihop måste ha färdats i, men fann ingenting sådant. Allt som fanns var hästvagnar med skaklarna uppstöttade på staplade stenar vilka hämtats från den angränsande stenmuren och i en provisorisk hage betade några hästar.
En eldsflamma sköt upp bland de många tälten som omgärdade det stora, uppenbara föreställningstältet och poliserna skyndade på stegen. Då de rundade det som förmodligen snart skulle förvandlas till ett biljettbås höll båda på att få en hjärtattack när de nästan sprang in i en elefant. Det gigantiska, grå djuret stod bara där och först lade de inte ens märke till den pierrot-sminkade mannen som satt på dess rygg. Han harklade sig dock och fick deras uppmärksamhet.
- Vi söker den som är huvudansvarig för cirkusen. Ägaren, sade den kvinnliga polisen när hon hämtat sig nog för att få mål i munnen.
Clownen på elefanten satte fingrarna till munnen och vände sig bortåt för att göra en skarp, kort busvissling.
- De söker direktör'n! ropade han sedan med en röst som lät märkligt gäll.
Poliserna fick vänta ytterligare några minuter innan en man kom fram till dem. Han var oklanderligt klädd i svart frack, hög hatt, välputsade skor med vita damasker och hade en mustasch som var vaxad och tvinnad till två snirkliga spetsar. Med en nästan feminin rörelse bugade han sig elegant för dem.
- Direktör Aurelio Enzo Ermete, till er tjänst! förkunnade han.
- Hrm. Den här cirkusen. Har ni tillstånd? började den manliga polisen, men stoppades med en gest från direktören. Denne svepte till med handen och smög upp väldigt, väldigt nära den kvinnliga polisen, som verkade bli så överrumplad att hon inte hann reagera.
- Min sköna.
Han kupade sin hand om hennes haka och drog henne sedan till sig för att trycka en lätt kyss mot hennes läppar. Till hennes kollegas förvåning så gjorde hon ingenting för att protestera mot det tilltaget, faktum var att han aldrig sett henne rodna förrän just då.
- Tillstånden, började han igen lite tvekande, men hade också en distinkt känsla av att hela situationen när som helst kunde glida honom ur händerna. Hans partner stod bara där och tindrade med ögonen, mer lik en blomstrande brud än en auktoritär polis i tjänst.
Aurelio Enzo Ermete vände sig genast till honom igen och gav honom ett stort leende, som dock aldrig nådde de svarta ögonen.
- Givetvis! Tillstånd! utropade han och klappade sedan i sina vitbehandskade händer.
Vid den signalen kom en mycket, mycket liten kvinna i vita, glittrande trikåer och en utsökt spetskjol trippandes fram mot dem. Trots att hon inte var större än ett sexårigt barn var det tydligt att hon var en fullvuxen kvinna. Hon bugade sig för dem med precis samma gracilitet som direktören nyss gjort och sträckte till den manlige polisen fram en bleklila viol, vilken spred en himmelsk doft omkring sig.
Automatiskt tog polismannen emot blomman och luktade på dem. För några ögonblick fanns något nästan drömskt över honom och sedan nickade han och verkade skaka av sig känslan.
- Ja, men då var väl allt i sin ordning då! förkunnade han och knuffade till sin kollega, som även hon verkade vakna ur någon slags förtrollning. Tillsammans började de gå mot bilarna igen, men trots att båda kände sig nöjda med ett väl utfört uppdrag så kunde den manlige polisen inte riktigt skaka av sig känslan av att han blivit lurad. Han kunde bara inte komma på exakt hur.

Den mjölkvita stenen glittrade i pojkens hand. När solljuset träffade dess yta spred sig ett skimmer till kärnan och fick honom att tänka på pärlemor och polerat elfenben. Han slöt fingrarna om stenen och tittade drömmande ut genom bussfönstret.
I kväll skulle han få se henne igen. Henne, hans drömmars flicka. Hon som var allt han någonsin vågat drömma om och mer därtill. Han hade tänkt oavbrutet på henne sedan kvällen innan. Det eldsprakande röda håret, den bleka hyn utan tillstymmelse till fräknar. Varje gracil rörelse som varit som finslipad till perfektion under eoner av tid. Så delikat.
Han hade anlänt till cirkusen på sen eftermiddag för tre dygn sedan. Att vandra bland de många tälten hade varit som att bli förflyttad till en annan tid, men sedan han mötte Anemona hade han inte kunnat se några av de underverk som hände omkring honom. Hon var det enda mirakel han behövde. De hade sett varandra genom folkmassan och dragits samman som två magneter. Varje ord från hennes läppar hade han dyrkat utan förbehåll.
Hon var ballerina. De glimrande trikåerna om hennes delikata kropp hade båda framhävt och dolt allt han önskade se. Tiden de tillbringat tillsammans kändes snarare som årtionden än dagar. Som om tiden saktade in och höll andan av andakt när de var tillsammans.
Han kom på sig själv med att sitta och le och nynna på musiken som ackompanjerat hennes cirkusnummer. Hon var ren magi och snart var hon i hans famn igen.

Parkskötarna fann honom irrande vid den stora gräsplanen bortom ekarna. En gammal förvirrad man som med skröplig stämma och darrande händer beskrev en cirkus ingen av dem hade hört talas om. De var vana vid åldringar som förirrade sig bort från vårdhemmet bara ett stenkast bort, och behandlade honom vänligt men bestämt. Först verkade han nöjd med att följa med dem, även om han fortsatte sitt irrationella och osammanhängande babblande. Vid den spegelblanka dammen stannade gubben tvärt och stirrade ned på sin avbild som om han inte kunde tro sina ögon. Han verkade bli så upprörd och de försökte lugna ned honom.
- Kom nu, herrn, sa de vänligt och försökte dra honom därifrån. Det blir nog bättre när du är tillbaka på Solhyttan.
Han såg oförstående på dem och stretade emot med krafter som inte borde finnas i en så torr och skröplig kropp.
- Men ni förstår inte! Jag är bara femton år gammal! utropade han med en sällsam skräck i rösten som gjorde dem båda illa till mods. När de försökt lugna honom en stund till stelnade han plötsligt till och slutade andas.
Trots återupplivningsförsök var det lönlöst. Den gamle var död. De sista orden som framtvingades mellan hans läppar betydde ingenting för någon av de två som hörde dem.
- Anemona... var... mitt liv.

Polismannen vände blad i rapporten och rynkade pannan. En femtonårig pojke som tog bussen och försvann. Det var ingenting ovanligt egentligen, men det var pojkens beskrivning av en cirkus som fick honom att reagera. En cirkus som skulle ha varit ute i parken, precis som för ett år sedan. Skillnaden var att han inte kunnat hitta några som helst bevis på att cirkusen återvänt. Faktum var att han hittat väldigt få saker som pekade på att den ens varit där förut. Det fanns inga ögonvittnen, inga registrerade tillstånd och inga rapporter utöver hans egen.
Han hade läst igenom sin gamla rapport om besöket och mötet med cirkusdirektören Aurelio Enzo Ermete, men det var som att läsa en främlings ord. Han kunde inte komma ihåg detaljerna själv, hur han än försökte. Det stod att han och hans kollega hade åkt ut till cirkusen, fått se att pappersarbetet var i sin ordning och åkt därifrån igen. Det var en kort och koncis rapport och det kändes nästan som om han kunde läsa någonting annat mellan orden, men bara nästan. Någonting han inte kunde fånga. Ett minne som satt och pockade på hans uppmärksamhet i bakhuvudet, utom räckhåll. Han borde ha frågat sin kollega, men det kändes lite fånigt att ta upp något så vagt. Han kände sig lite dum för att han inte kunde minnas.

Det var ett myller av folk som vandrade kring cirkustälten och vagnarna den kvällen. Föreställningen hade varit dagen innan och nu var det mer som en marknad eller en karneval. Spådomar utdelades av kvinnor i rökelsehöljda tält, välmusklade män blåste eld eller bände järnstänger och överallt låg ett skimmer av förundran. Folket i staden hade aldrig sett något liknande, de hade hört talas om det eller kanske drömt om det när de var små, men aldrig aldrig hade någonting som detta kommit till deras lilla stad.
Längst bort i utkanten stod ett litet oansenligt tält. Ordet "Svar" stod skrivet med spretig handstil på en träbräda som någon helt sonika lagt i gräset framför ingången. Det var inte många som hittade dit. Tältet hade en förmåga att dra till sig de som verkligen ville veta, de som inte nöjde sig med rökelser och kristallkulor. Inuti tältet var det kalt. Två stolar och ett bord mitt i mellan dem. På den bortre stolen satt en gammal kvinna med en stor orm kring axlarna. Hennes ögon var slutna och hon väntade.
Julia hittade tältet. Hon hade sin son vid handen och lämnade honom utanför med förmaningen att stanna där. Hennes fråga ville hon inte att han skulle höra.
Spåkvinnan i tältet såg inte upp när hon kom in och satte sig.
- Är du beredd att betala priset?
- Vad kostar det? svarade Julia och sneglade sig över axeln för att se till att Robert stod kvar där ute.
- Bara din kärlek, svarade spåkvinnan med mjuk stämma.
- Min kärlek? Julia skrattade till lite nervöst och tänkte att gumman måste vara tokig. Ja, visst kan du få min kärlek.
- Gott.
Spåkvinnan rätade upp sig och såg plötsligt på Julia med en blick svartare än mörkret. Ormen gled behagfullt ned från hennes axlar och försvann bort under tältduken.
- Ställ din fråga.
- Jag... jag undrar om John har en affär. Om han älskar någon annan? frågade Julia enträget och mötte blicken, fast det var obehagligt. Hon förväntade sig att något mirakulöst skulle hända. Någonting stort. Någonting speciellt, men spåkvinnan bara satt där och såg på henne en kort stund innan hon svarade.
- Nej. Sedan sänkte hon huvudet igen och audiensen tycktes vara slut.
Lite förvirrad, men märkligt nog också lätt om hjärtat reste sig Julia upp, mumlade fram ett "Tack" och försvann ut från tältet. Väl utanför drog hon några djupa andetag av den friska nattluften och kände sig starkare. Bättre. Det var en känsla som blev kortvarig när hon insåg att Robert var försvunnen.
Inuti tältet kom ormen tillbaka, betydligt tjockare än förut. Den höjde sitt huvud mot spåkvinnan och log.

Cirkusen såg annorlunda ut på natten. Om hans kollega inte varit sjuk så hade han inte åkt ut dit själv. Tälten låg öde och ljusslingorna i de omgivande träden var allt som lyste upp området förutom månen. En måne som hängde vit och spöklik bakom tunna skyar. En ring runt månen. Vad var det hans farfar sagt om ringar runt månen? Storm? Omslag i vädret? Ja, det var något sådant.
Han låste bilen och rörde sig över gruset mot gräset. Hans steg verkade alldeles för högljudda. I handen höll han anteckningarna av Julias anmälan om ett försvunnet barn. Deras barn. Hans barn. Robert.
Paniken var inte särskilt långt borta. Han hade egentligen inte rätt att vara här i uniform och med tjänstebilen parkerad bakom sig. Andra utan personligt engagemang skulle hantera ärendet, men de hade redan genomsökt parken utan att hitta Robert. Utan att ens hitta cirkusen. Nu stod den här, för honom, i mörkret.
Han ökade på stegen tills han nådde fram till det första tältet. Tystnaden var alltför påtaglig. Han borde ha hört ljud från gatorna, bilarna, människorna, tågen, någonting, men han hörde nästan ingenting. En mygga surrade vid hans ena öra och kändes märkligt betryggande. Normalt. Med ena handen strök han över den rödgulrandiga tältduken som månen färgat i blått och silver. Den var påtaglig. Den var verklig. Det stod ett tält där och duken var lätt fuktig av daggen som fallit.
- Robert? sa han dämpat, både för att sonens namn hela tiden befann sig på hans tungspets och för att se om han kunde höra sin egen röst i tystnaden. Det kunde han. Ingen svarade. Ingenting rörde sig. Tälten stod ensamma och spöklika utan liv. Plötsligt slocknade ljusslingorna i träden med ett litet sprakande, som av en kortslutning. Några små gnistor regnade ned på gräsmattan och mellan trädstammarna kom en gestalt gående. Det var någonting som var fel med gestalten. Den höga hatten som tycktes ha smält samman med huvudet, fracken som nästan var mer som en levande kroppsdel än ett klädesplagg. Leendet under den vaxade mustachen var alldeles för brett för att finnas på riktigt.
- Ah, poliskonstapeln! utropade mannen Aurelio Enzo Ermete som inte var någon man.
John ville springa, en plötslig flyktinstinkt som inte fick hans ben att röra på sig. Cirkusdirektörens röst fick dock andra saker att vakna till liv. Lyktorna i träden tändes igen, en strålkastare slogs på och positivmusik började spela inifrån det stora tältet.
- Precis i tid också, föreställningen skall just till att börja.

Flygblad

Ett flygblad hittat någonstans kring nöjeskvarteren i Antioch 7:

Se dig omkring. Det här behöver inte vara allt! Människan har nått förbi det inperfekta realism-stadiet och har nu i stället nått stadiet för perfekt alter-realism. En annan verklighet. En högre verklighet. Någonting som kan vara exakt vad du vill. En plats som är vad du alltid vill att den skall vara, utan fysikens och människans lagar som begränsar!
Sorg, hot, ångest och död styr människornas värld, men varför vara en människa när du kan vara en GUD?
Varför leva i en värld där andra styr din vardag, när du kan styra din egen verklighet in i minsta detalj?
Tekniken är vår frälsare. Tekniken har gett oss makten, all makt du någonsin kan föreställa dig. Ge dig in i en värld utan mega-korporationer, utan överstad och understad. Lämna ditt köttfodral bakom dig, för det är förlegat och utdaterat. Det är SVAGT. Det finns bättre hårdvara att satsa på! Det finns andra möjligheter, ALLA möjligheter.
Gör dig fri från toppstyre.
Gör dig fri från verkligheten.
Gör dig fri från dig själv!
Först då kan du äntligen uppleva ditt oändliga potential!

GÖR DIG FRI!

(Antioch 7 är en stad i rollspelet Mutant)

V berättar

V berättar:

Alltså, jag kunde se direkt när hon öppnade dörren. Det lyste praktiskt taget om henne och det första jag också sa var givetvis:
- Berätta! Vem är han?!
Men innan hon ens hann öppna käften fick hon den där skuldmedvetna glimten i ögonen och då visste jag. Jag visste exakt vad hon skulle säga. Cole. Igen. Jag menar, visst, jag hade hört Ruby nämna att de hade lämnat Wastelands tillsammans, men jag hade bara viftat bort det. Sagt att hon måste ha missuppfattat det. Silver är liksom inte så dum. Hon kan ta vara på sig numera. Hon har fattat, liksom. Men jag hade så klart fel. Hon har inte fattat ett skit.
Hon påstod att han har förändrat sig, att han är annorlunda nu. Visst, är inte det vad alla tjejer säger när de vill förklara varför de gång på gång går tillbaka till jävla rövhål? "Han har förändrat sig" är vad som kommer efter att de insett att "Jag kan förändra honom" bara är skitsnack som aldrig stämmer. För jag vet hur skitstövlar fungerar. Jag vet exakt hur Cole fungerar. Förmodligen har han sett Silver med den där hunkiga mercen hon jobbar med numera. Förmodligen har han satt ihop två och två till resultatet fem och blivit svartsjuk som fan. Han var alltid en svartsjuk jävel. När det begav sig så brukade han noga lägga på minnet vilka som glodde som mest när hon uppträdde och efteråt brukade han spöa skiten dem. Han blev utkastad från klubben oräkneliga gånger. Silver märkte aldrig något, för hon hade gått av scenen vid det laget och vi vågade inte säga något heller. Vi vågade inte, för vi visste att hon skulle sluta i samma ögonblick som hon fick veta vilket rabalder det skapade. Bara gå av scenen och förlita sig på den mest opålitlige karl hon kunde hitta för att försörja sig. Cole. Och det hade ju gått käpprätt åt Understaden, om man säger så.
För visst, man kan kanske påstå att hon förtjänar det om hon beter sig så jävla dumt. Förtjänar en näsbränna till och inser att han inte förändrat sig ett skit. För män som Cole ändrar sig aldrig. Att han är en skithög är som en jävla lag. Som att sprit gör en full eller att skor från Neather ger skavsår utav bara helvete. Du fattar inte hur det var dessutom. Du var inte där, men det var jag. Jag såg hur hon nästan var självlysande av lycka, för att nästa dag bli totalt nedbruten igen. Det fungerade när hon jobbade på Wastelands, för vi tog hand om henne. Bill hade ett oändligt tålamod, och då menar jag verkligen oändligt. Alla tog vi hand om henne.
Men här är grejen: när man jobbar som strippa så är ett snedsteg på scenen det värsta som kan hända. Man snubblar och vrickar foten, liksom. Silver snubblade mycket under de dåliga perioderna - och de var fan många fler än de bra. När man jobbar som merc finns det inte utrymme för sådana misstag. Det får liksom inte vara med i ekvationen. Om man inte ligger på topp så är det så jävla mycket mer som ligger i potten. Om man inte ligger på topp så är man död.
Jag vet. Min brorsa var merc. Var. Han tappade koncentrationen bara för ett ögonblick och metropolisen fick fatt i honom. Vad som hände sedan vet jag inte. Det var tio år sedan, men jag hörde aldrig ett ljud om honom igen. Det var som om han inte ens existerat. Han blev utraderad.
Så nu vet du varför det här är en jävla katastrof och varför jag bara kunde lyssna en kvart på Silvers utläggningar. Nu vet du varför jag sedan sa att "Silver, jag älskar dig, men jag kan fan inte lyssna på det här" och gick. Nu vet du.

S berättar

S berättar:

Du vet det där uttrycket att hat och kärlek ligger så jävla nära varandra, liksom sida vid sida? Så långt ut åt varje ytterlighet att de paradoxalt ligger precis intill och det ena lätt slår över till det andra? Ibland tror jag att hat är en precis lika stor attraktion som kärlek, och att man kan ta miste. Det känns så ibland. Därför börjar jag så här: Jag hade aldrig hatat någon innan jag träffade Cole. Jag hade inte heller älskat någon och därför hade jag förmodligen ingen jävla aning om koncepten.
Det var lätt att se honom i publiken. Han var den som skrek flest råa kommentarer, instruktioner om man så ville. Alla avskydde att arbeta när han fanns med på klubben. Det verkade som om han ville regissera hela föreställningen själv. Som om vi inte visste hur vi skulle göra vårt jobb. Till sist tröttnade jag och antog utmaningen. Jag såg bara på honom under hela numret. Det kunde lika gärna bara ha varit han och jag, musiken och de flimrande ljusen. Han skrek sina vanliga plumpa instruktioner och jag följde dem, fast bara nästan. Jag retades. Det var tydligt att jag till sist gjorde honom förbannad. När jag gick av scenen hade han på något sätt tagit sig in i korridoren som ledde till omklädningsrummet. Han spärrade vägen för mig och glodde stint på mig, långt ifrån nykter, men inte full nog.
- Du, din jävla... började han och pekade på mig. Då kysste jag honom. Det var som elektricitet. Jag hade inte blivit förvånad om lamporna hade börja smälla omkring oss och gnistorna yra, men det gjorde de inte. Händer var överallt och ingen av oss verkade kunna eller vilja hejda oss. Jag missade mitt nästa nummer, för vid det laget hade vi försvunnit in i en städskrubb - en jävla städskrubb! - och glömt resten av världen.
Och så fortsatte det. Jag retades, han gav order. När vi båda var tillräckligt förbannade var vi också så tända på varandra att vi knappt stod ut. Han var våldsam och rå, men ibland när vi låg insnodda i sänglakan hemma hos mig eller honom så kunde han få en särskild blick. När han smekte mig över håret så mjukt att han knappt vidrörde det alls och mumlade "Du är så vacker... så sjukt, jävla vacker..." De här stunderna av ömhet varade aldrig länge, och efteråt så blev han nästan ännu taskigare som för att väga upp och balansera ut.
Det var intensivt, vårt förhållande. Vi kunde inte vara ifrån varandra och stod inte ut med varandras sällskap. Vi träffades hela tiden. Det var som en feber som inte gick över. Jag hade svårt att äta, svårt att tänka, svårt att existera. Han uppfyllde hela min värld. Han bestämde vad jag skulle ha på mig, vad vi skulle göra, allt. Han regisserade mina dansnummer och förolämpade mina vänner. Han kallade mig hora och gav mig en örfil för att sedan köpa mig smycken och säga att jag var för het för mitt eget bästa. Men han bad aldrig om ursäkt.
De andra flickorna tyckte nog att jag var dum i huvudet och de tvekade inte att säga det. "Visst, han är ju snygg, men han är ju för fan psycho!" Jag log som om jag visste en hemlighet, men det gjorde jag ju inte.
Efter ett halvår var jag totalt utmattad. Han sög musten ur mig. Ibland försvann han iväg och var borta i nästan en vecka. Då grät jag mig blind och kunde inte jobba. Jag kan inte minnas hur många gånger jag suttit inne på Buckshots kontor, storgråtande med huvudet i Bills knä medan han strukit mig tafatt över håret, både förbannad och ställd på samma gång. De svordomar som han muttrade medan han försökte trösta mig är såpass illa att inte ens jag klarar av att upprepa dem.
Vi försökte göra slut så jävla många gånger, Cole och jag. Vi skrek och kastade saker. Han svor och ruskade om mig med ett hårt grepp om mina handleder, så hårt att jag ibland hade blåmärken. Vi bad ilsket varandra att fara åt Understaden och aldrig mer komma tillbaka. Vi återvände till varandra och allt fortsatte som vanligt ett tag, även om det var ohållbart i längden. Det tog för mycket energi.
Till sist fick jag veta att han hade andra också. Andra än jag. Flickorna berättade och jag lämnade Wasteland direkt för att fråga ut honom. Det var hemma hos honom som konfrontationen skedde.
- Du är för fan inte klok! sade han och spottade på golvet framför mig. Du är en jävla strippa för fan! Ingen jävla bitch skall ha någon ensamrätt på mig, det fattar du väl?
Sedan slog han mig och jag drog därifrån. Jag sade upp mig från Wasteland samma kväll. I stället fick jag jobb som sällskapsdam. Inte den sortens sällskapsdam som man läser om i historiska böcker, utan mer som en sorts eskort. Det handlade inte om sex och samtidigt handlade det bara om sex. Vi var kanske tjugo flickor som arbetade på den i övrigt rätt lyxiga restuarangen. Vårt jobb var att mingla, att sälja drinkar, att hålla svettiga affärsmän i en illusion om att de var omtyckta och åtråvärda. Ingen mer dans och mer sensuell än direkt porrig klädsel. Den officiella titeln var "värdinna". Jag trivdes inte särskilt bra. Jag saknade flickorna på Wasteland och jag saknade Bill, men jag bet ihop. Det var bättre betalt och jag var ingen strippa längre. Jag hade klättrat på samhällsstegen. Det dröjde en månad innan jag träffade Cole igen. Han var där med några av sina merc-vänner. När han fick syn på mig så drog han långsamt ned solglasögonen och stirrade stint på mig. Jag bytte bord med en av de andra värdinnorna och svassade över dit. Demonstrativt gled jag ned i knäet på en av hans vänner. Allteftersom kvällen gick så blev Cole tystare och tystare och vek inte från mig med blicken en sekund. Till sist var det stängningsdags och jag reste mig från knäet där jag hållit mig, kysste mercen lätt på kinden och vinkade med ett litet leende till Cole innan jag vände mig om för att gå därifrån. Jag kom inte långt. Han hann upp mig nästan direkt och fångade in mig i ett hårt grepp. Min första reaktion var att knäa honom i skrevet och slita mig loss, men då upprepades vårt första möte. Han kysste mig. Det var en krävande kyss, en dominant kyss. Ett sätt att besegla vem jag tillhörde egentligen. Jag skäms över det nu, men jag vek mig direkt. Mjuknade. Hämtade inte ens ut min lön för kvällen, utan följde honom genast ut därifrån.
I en gränd bara något kvarter därifrån så lät vi våra frustrationer få fritt spelrum. Efteråt kände jag mig märkligt yr och lite knäsvag, men ändå lycklig. Jag hade fått tillbaka honom igen! Det var då han tittade på mig med en konstig blick, en beräknande blick.
- Det här var sista gången, konstaterade han. Nu får det vara nog.
Jag försökte protestera, förstod ingenting.
- Du är en jävla hora och en förbannad parasit. Ingenting annat.
Sedan lämnade han mig där och gick.

Det var slutet på vår affär, vår historia om man så vill. Visst har det hänt att vi av en slump har träffats efter det, på någon klubb eller ute på gatan. Ibland ignorerar vi ömsesidigt varandra. Ibland hälsar vi och kallpratar några ord. Det har aldrig hänt något mer, men varje gång vi ses så bränner hatet i min maggrop, hatet och upphetsningen. Sida vid sida.

Ännu en fika

Vi möts oftast på neutral mark, ett café mitt i smeten där det varken brukar vara tomt eller fullt. Som alltid står vi lite tafatt mitt emot varandra när vi hälsat och vet inte riktigt var vi skall göra av oss själva. En kram som ingenting betyder. Artighetsfraser utbyts. Stämningen är minst sagt frostig, och kallare skall den bli innan tiden är genomliden. Vi slår oss ned vid ett bord. Jag beställer in varm choklad med mashmallows och kanel, han dricker sin frätande expresso i minimal kopp.
Jag ser på de välbekanta händerna som famlat över min själ så många gånger, det trista håret, den oklanderliga kostymen. Han ser mitt slarviga hår, mina avbitna naglar på färgfläckade händer och för mycket katthår på den svarta koftan.
- Så... hur är det med allt? säger jag och menar "Fy fan för din blotta existens, ditt rövhål."
- Tack, fint. Hur är det själv? svarar han lika artigt och menar "Tack detsamma, jävla slampa."
Hur lätt skulle inte den smala halsen ovanför skjortkragen kunna knäckas? Jag vet inte, men jag vet att jag tänkt tanken många gånger. Ett järnrör i bakhuvudet skulle också fungera. Jag ler ett vänligt leende mot honom. Fikan fortskrider därefter långsamt. Vi dansar som katter kring het gröt. Vi hatar och längtar om vartannat efter varandra och en tid som kunde ha varit. En tid som vi båda föreställer oss. En tid då vi skulle ha kunnat fungera tillsammans. Alla broar är dock brända. Den här artighetsfikan är trots allt bara... en artighetsfika. Vi är ju vuxna och civiliserade, inte sant? Håller kontakten fast vi hellre skulle sparka in skallarna på varandra och tända eld på kvarlevorna.
Till sist har lagom tid gått och såväl kaffe som choklad är slut. Vi kramar stelt varandra hejdå och om blickar kunde mörda, men det kan de inte. Sedan går vi skilda vägar och ännu en fika är genomliden med mitt ex Verkligheten.