Hunden VS katten 1-0

Matlagning på gång. Uppskuren falukorv på skärbrädan på köksbordet. Murkla satt på en stol bredvid och såg lömsk ut. Noga iakttog han våra rörelser för att beräkna huruvida vi skulle märka ifall han norpade åt sig en bit eller sju. Han ansträngde sig väldigt hårt för att se hemlig ut samtidigt. Jag tror att han har sett för många spionfilmer.

Hunden fluffade omkring på golvet och hoppades på att någonting skulle tappas. Någonting. Vad som helst. Fast gärna korv.

Min make bestämde sig för ett experiment. Han tog en bit korv och lät den falla på golvet precis mellan katten och hunden under glada utrop "Nejmen, titta, korv!".
Hunden tittade glatt på husse och missade korven.
Murkla var strängt upptagen med att se nonchalant ut och missade alltihop.
August försöker då påkalla djurens uppmärksamhet och pekar på korvbiten. Katten är fortfarande upptagen med att vara väldigt diskret, hemlig och beräknande. Hunden äter upp korvbiten.

I hundars uppmärksamhet VS katters självbelåtenhet vinner hunden korven.

Katt-intelligens

I dag närvarade jag vid en föreläsning om strängteori. Jag tänker inte gå in på vad det är för något, men att beskriva föreläsningen som "populärvetenskaplig" är något som bara personer av Sheldon Coopers kaliber borde klara av egentligen. Det var komplicerat, kort sagt. Det mest irriterande var dock att det samtidigt var intressant. Det var som att få sitt favoritspel som man verkligen var supersugen på att spela, men som bara finns utgivet på kinesiska. Visst, du fattar genom bilderna och en del ord du kanske snappat upp ungefär vad det handlar om, men du missar minst lika mycket hur gärna du än vill förstå.

När jag satt där med mina anteckningar så agerade katterna på följande vis:

Tonks kom ihärdigt låtande "pripp pripp" och hoppade upp för att uppmärksamt titta på min datorskärm och mina anteckningar med intresserad min. Sedan suckade hon och tittade en stund till. Det var som att hon ville säga att hennes snuttesöta yta bara ÄR yta och att det här var vad hon knäckte under frukostluren. Sedan gick hon. Efter henne kom Voldemort. Han lade sig helt sonika rakt på mina anteckningar, fullkomligt ointresserad av datorskärmen eller någonting annat. "Strängteori liksom, jävla larv."
Murkla höll sig klokt nog undan. En vis katt dyker inte upp och avslöjar sin okunnighet, han sitter och planerar räder mot kvällsmatens falukorv i stället.

Varandets förfall

Lägenheten känns som om den är i ett konstant tillstånd av förfall. Med min man och delvis mig på ena sidan och kattaporna och hunden glatt i spetsen för den andra utkämpas ett krig. Jag måste tyvärr också säga att jag är ganska benägen till att haka på kattaporna och hunden. Får jag skylla på grupptrycket?

Hur som helst, när yetin var på jobbet bestämde jag mig för att göra slag i saken och ta itu med badrummet. Badrum är ganska enkla att städa, man bara flyttar undan saker som inte vill bli blöta (inklusive katter) och sedan spolar man av allt med slangen. Katter som inte flyttar på sig blir också rena. Perfekt.

Sagt och gjort. Jag putsade, dammade, spolade, gnuggade och fick ett någotsånär skinande badrum, även om jag gjort en något optimistiskt tidsuppskattning i och med att städning är svårare när man inte kan böja sig ned utan att må illa eller bryta ryggen.

Jag tror min man blev glad. Ett tecken på det är att han drömskt förkunnade att han tänkte sjukanmäla sig från jobbet och sitta i badrummet hela lördagen och läsa Batman i stället.

Tre katter och en kattliknande sak

Jag hörde katterna diskutera häromdagen. De pratade om hunden. Hunden i fråga är ungefär lika stor som katterna, töntigare än den töntigaste tönt du kan tänka dig och en riktig lipsill. Han tror dessutom att han är en i gänget och tvättar sig glatt som en katt och försöker leka med katterna. De leker när de orkar.
- Alltså den där sjuuukt konstiga katten! sa Voldemort och himlade med ögonen. Han är så GRYMT störig.
- Ja, muttrade Murkla. Har ni sett hur han hänger efter matte jämt?
- Jag är faktiskt sjukt thöööt, inflikade Tonks eftertänksamt och fladdrade med ögonfransarna.
De andra såg kort på Tonks, nickade trött och återvände till samtalet.
- Fast det är ju liksom synd om honom, fortsatte Voldemort. Han är ju liksom... inte... helt...
- Inte riktigt riktig i huvudet, avslutade Murkla.
- Nej, just det.
- Och han är en så sjukt FUL katt också, fortsatte Murkla föraktfullt och halvslöt ögonen.
- Skitful. Jag undrar varför matte skaffade honom?
- Jag är mycket thööötare.
- Tyst Tonks. De vuxna pratar.
- Du är ju knappatht vuxen, Voldie!
- Det är jag som är ledaren här. Så det så. Dessutom, den där konstiga katten är så efterbliven att han inte ens kan använda lådan som vi andra!
Murkla öppnade ett öga.
De andra stirrade på Murkla en stund, rädda att de gjort bort sig. Deras blickar vandrade vidare till den nylagda högen bredvid badkaret och så tillbaka till Murkla igen. Han såg inte glad ut.
- Jag KAN faktiskt. Jag VILL bara inte. Det är SKILLNAD.

Monkey see, monkey do

 Då våra katter klänger omkring överallt började min man kalla dem för "apekatter", sedemera föll just "katter" bort från ekvationer och nu är det vanligt att han helt enkelt refererar till dem som "aporna".

Vår minsta apa är till sättet väldigt lik Elsa, en vit sötnos som vi hade tidigare. Ibland är vi nästan övertygade om att hon är Elsa reinkarnerad. Exempelvis så låter hon som Elsa, buffar som Elsa, älskar kallt vatten som Elsa och brukar bära omkring hårsnoddar i munnen och lägga dem i vattenskålen precis som Elsa. Voldemort måste ha snappat upp att vi tyckte det var gulligt när Tonks lade hårsnoddar i vattenskålen, för nu har han börjat göra exakt samma sak. Det var väldigt charmigt när en katt gjorde det, men när två katter stjäl hårsnoddar närhelst de kommer åt för att lägga dem i vattenskålen och sedan ha mage att klaga högljutt över att det är något konstigt i vattnet... då är det inte lika charmigt längre. Rackarns apor.

Utslagna katter

I värmen dör jag alltid litegrand. Jag trivs inte när det är varmt. Min hjärna smälter och IQ-nivån närmar sig fiskmås i en rasande fart. Katterna ligger lyckligt utslagna överallt i sin egen dyrkan av hettan. Då och då rullar de över på rygg och sträcker på sig. Voldemort jamar mäkande när man går förbi, men till och med det låter lite slappt, lite för mysigt, avslaget.
Själv sitter jag inklämd i kylskåpet mellan oliverna och smöret och spelar på läppen. Hysteriskt väser jag åt min käre make när han vill öppna dörren för att komma åt lite mjölk till kaffet.

Det är så det känns i alla fall.

Smeknamn på husdjur

Jag är inte alltid den smidigaste fisken i fällan och inspirerad av en annan blogg så tänkte jag börja berätta mer om det.

Det var en gång ett releaseparty i Malexander. Alla trubadurernas flickvänner och kvinnliga vänner hade samlats på gräsmattan för att knyta vänskapsband och utbyta anekdoter. Den första diskussionen lyckades jag undkomma med nöd och näppe. Det var en frisinnad "Hur många jag har haft sex med"-uppräkning där talen tolv och femton ådrog sig mycket förfasande. Bra att jag höll klaffen.
Den andra diskussionen verkade så harmlös att jag lät mig dras med i samtalet. Det handlade om vad man hade för smeknamn på sina husdjur, oftast katter. Gulliga namn som "Snutten" och "Gullegos" dök upp frekvent. När turen kom till mig berättade jag att jag ofta kallar min katt för "Tofflan". Frågan blev givetvis varför och glatt medryckt så svarade jag också:

- Jo, för om man gnider in foten i vaselin och sparkar hårt nog så ÄR det en toffla.

Det blev sällsamt tyst omkring mig.

Schrödingers Voldemort

Voldemort satt ovanpå en stängd låda och krafsade på den. Vi frågade honom vad som fanns i lådan och han svarade "En katt". Vi var väldigt osäkra på den frågan, eftersom lådan var stängd och det inte funnits någon katt i lådan när vi stängde den. Dock påpekade Voldemort helt bestämt att det fanns en katt i lådan, så vi öppnade. Voldemort hoppade kvickt ned i lådan och fick därmed rätt. Det fanns mycket riktigt en katt i lådan.

Vi funderar nu på om Schrödinger har återfötts i form av vår katt. För om man har en tom låda så är den inte tom, för när den öppnas finns det en katt i den. Även om Voldemort inte är Schrödinger återfödd så hade nog densamme uppskattat Voldemorts teorier.

De hade kunnat ta en bärs och prata länge och väl om saken.
Jepp, Voldemort gillar öl, men om Schrödinger gillade öl vet jag inte.

Alla fina katter

Min dröm om en hel bataljon med katter i lägenheten har gått ett steg framåt. När maken var på musikhuset och repade hittade han en liten övergiven kattunge som satt och pep hjärtskärande på ett element. Först döptes den till Marshall, men efter en liten kontroll av kön fick hon snabbt förnamnet Tonks.

Hon har verkligen livat upp här hemma, den lilla raringen. Kattleksakerna känns inte längre bara som dekoration, utan används flitigt. Hon har dessutom fått fart på de andra katterna också så att de är mycket mer lekfulla och pigga. Särskilt Voldemort som kramas med henne på bilden, han verkar ha saknat en yngre katt att leka med eftersom Murkla har lite för mycket värdighet att tänka på för att leka dagarna i ända.

Så nu ligger det katter överallt. Tre katter känns lite som att ha trehundra katter. De ligger i drivor på soffan, de rullar omkring på hallmattan och de strör ut sig över täcket i sängen. Voldemort skriker, Tonks kuttrar och Murkla... ja han blänger mest. Det bästa med katter är att oavsett om de har en hel del jobbiga egenskaper (Voldemort markerar allt och skriker jämt, Murkla bajsar på golvet och lägger mattan över när han är sur och Tonks leker med plingande saker nätterna igenom) så har de också alltid gott om egenskaper för att uppväga det. Vilket är praktiskt, för annars skulle de förmodligen åkt ut genom fönstret för länge sedan, oavsett om jag älskar dem eller inte.

Saker känns lite bättre i dag. Har fått iväg mer skoluppgifter och börjat försöka ana en struktur i mitt arbetande. Minst en inskickad uppgift om dagen är mitt mål just nu, och i den takten lär jag ligga bra till redan i slutet av veckan.
Men nu blir det lite soffliggande med katter högt och lågt. Jamande, spinnande, knattrande, kurrande, purrande, skrikande, kuttrande katter!

Katter, katter, katter!

Mina två katter låg i soffan och sov hela förmiddagen, slängda lite hur som helst över varandra och helt otroligt luddiga.
Jag har så svårt för att inte ta upp katter när de är sådär söta. Jag vet att jag borde lämna dem ifred när de för en gångs skulle ligger stilla och håller klaffen, men det är nästan oemotståndligt att inte svepa upp dem i famnen och krama dem tills ögonen står ut ur sina hålor och de förskräckt piper efter luft på grund av min överväldigande kärlek.
Tänk vad underbart om man kunde ha katter överallt. Ett hav av katter. Katter på stolarna, katter på bokhyllan, katter i skåpet. Ett hav av katter på golvet, så man kunde ta av sig barbent och bara gå omkring och vada i en luddmjuk massa. En hel bataljon med katter i soffan, alla trötta och lata och mysiga, så man måste gräva sig ned i högen när man vill slänga sig ned och glo på TV en stund. Så många katter att när de börjar spinna så låter det så mycket att grannarna ringer störningsjouren. Man kan helt strunta i att ha ett täcke i sängen, i stället kan man ha katter som sover ovanpå en. Det skulle visserligen göra att sexlivet blir lite... speciellt, men "speciellt" måste ju inte betyda något negativt, inte sant?

Fast sedan övergår bilden till hur många gånger i timmen man måste rensa kattlådan och att det lik förbannat alltid kommer vara några dumma luddskallar som får för sig att kissa på skor eller i lådor eller bara skvätta lite hemtrevligt på saker och ting för att de har lust. Det kommer ligga bajs under alla mattor och i stekpannan kommer det finnas mer päls än mat till sist. De kommer inte att sova eller tassa omkring gulligt, utan också äta upp alla möjliga saker, riva sönder resten och fara omkring som en veritabel stormvind i alla rum, ivrigt och högljutt skrikande.

Nej, det kanske inte är världens bästa plan att ha en biljon katter hemma, men jävlar... ett helt hav... i teorin är det sjukt gosigt. Det största problemet i min dröm är dock inte kaoset eller avföringsproblemet, utan att jag inte skulle kunna lyfta upp och gosa med alla samtidigt. Därmed får det hela hålla sig på drömnivå.

Kattbollar överallt!

Det är kattbollar överallt i lägenheten. Små ihoprullade luddskallar som sover den orättfärdiges djupa och fluffiga sömn.
På bilden här ovan är Voldemort. Han är numera nästan större än Murkla (hur sjutton gick det till, han är ju inte ens ett år gammal än) och brukar fortfarande gå och sjunga för sig själv i hallen. Annars är han den mest kattiga katt jag någonsin träffat. Allt det katter "ska" tycka om älskar han. Han sover gärna i katthuset, han klöser på klöspelaren, kissar i sin låda, leker med ALLA leksaker, älskar kattmynta och kattgodis och går loss på mina garnnystan så fort han får chansen. Han är också den mest sociala katt jag träffat. I vanliga fall så trampar katter omkring lite i knäet innan de lägger sig. Voldemort rusar upp i knäet och kastar sig ned och sover på en komma tre sekunder. Han bryr sig inte om ifall det är en vän eller främling heller, alla är hans vänner. Självförtroendet är enormt.
Murkla tar det mesta med ro nuförtiden, även om han sprintar omkring med Voldemort då och då eller bråkar med Elsa (också kallad von Pälsing). Mest håller han sig så klart i närheten av matte. Nu ligger han här bredvid och sover som en kringla. Murkla har för övrigt lärt sig att säga sitt eget namn; Mrrrkla!
Elsa Pälsa blir bara konstigare och konstigare. Häromveckan somnade hon på ljusfatet på köksbordet, ihoprullad som en gosboll - ovanpå inte mindre än tre kaktusar. Kanske modet med spikmattor har hunnit ifatt henne också? I övrigt hatar hon Murkla, bryr sig knappt om Voldemort och verkar faktiskt tycka om hunden Bamse, kanske mest för att hon kan köra med honom en del och känna sig viktig och överlägsen. Elsa har äntligen börjat sova mer hos mig nu och gömmer sig inte bara på kökshyllor i köket som hon hade för vana ett tag.

Så det var en liten kattrapport från De Södra Utmarkerna!

Att diskutera med katter

Det här är Elsa. Elsa kan säga "mmrrot". Det är nog det närmaste jag hört att en katt säger något annat än just namn. Katter säger nästan bara namn.

Katter skulle få mycket mer saker gjorda om de bara lärde sig att tala rent. Elsa vill inte ens ha morötter, så jag undrar varför hon valde att lära sig just det ordet. Visserligen är hon blond och ganska korkad, men ändå.

Alla katter är dessutom kommunister. Varför skulle de annars springa omkring och säga "Mao" hela tiden? Om man försöker diskutera politik med en katt så börjar de alltid tjata om Mao. Det slår aldrig fel. Jag har slutat försöka över huvud taget.

Det här är Murkla. Förutom politik vill han bara diskutera religion. Så fort man han får chansen börjar han tjata om "Ra" även om han uttalar det med rullande r. Jag är så trött på att prata om politik och religion och tycker att efter tio år borde han ju faktiskt ha lärt sig något mer i alla fall. Jag vet inte vad, bara att tioåriga barn vars intelligenskvot är gravt underlägsna Murkas kan fler ord än två.

Förmodligen är det här katternas sätt att tala om för hela världen hur ointressant människornas språk är, samt att om människorna nu är så faaaasligt intelligenta så kan de gott lära sig att prata Katt i stället.

Dryga kattkräk.