Ljusning

Så mycket skillnad ett telefonsamtal kan göra.

Hela dagen har jag vandrat i dimma. Huvudet har gjort ont och jag har haft ett konstigt tomrum någonstans där hjärtat borde vara. Ingenting har blivit gjort. Ingenting har orkats med. Jag har liksom inte velat göra någonting. Det enda som känts någorlunda lockande är att bli ett litet barn igen och bo hos mamma. Få maten serverad på bordet och en fuktig handduk på pannan när huvudvärken sätter in. Inte behöva ta beslut, inte behöva göra viktiga saker, inte behöva vara vuxen.

Pepparkaksformar i lustiga former väntar i en låda. Pepparkaksdegen väntar i kylskåpet. Klappar som skall slås in. Allt sådant jag brukar älska att pyssla med, brukade älska att pyssla med. Det är inte lika roligt när man är ensam, men jag brukar inte heller bli så här förlamad av ensamheten.

Sedan ringde min bror och språkades vid en stund. Jag är så tacksam att jag får lust att gråta och sedan känner jag mig fånig över att jag blir tårögd av en sådan enkel sak. Han fyllde tomrummet med ord och jag har ett hjärta igen. Om jag bara kan bli av med huvudvärken så skall jag baka pepparkakor och sjunga med i Scary Solstice under tiden.