Inte död, men drömmande

 Det finns början på alldeles för många historier i mitt huvud. Det är ingenting nytt. Jag har alltid haft alldeles för många historier som blixtrar omkring där inne. Man kan jämföra det med en damm med på tok för många fiskar som ilar omkring, man kan se glimret av fjäll när de drar förbi, men inte mer. De är svåra att fånga, såvida man inte har en håv. Jag har aldrig haft en sådan håv. Min håv har för stora maskor och för övrigt vet jag inte var jag har lagt den.

Men jag har läst Tommy Bildströms Hjältesaga och jag har sett hela Syskonen Baudelaires Olycksaliga liv på Netflix. Och någonstans har jag insett att jag tappade lekfullheten i skrivandet. Jag började fundera på målgrupper och tolkningsmöjligheter och säljbarhet. Jag slutade att låta historien svälja mig hel och föras vartän den ville ta mig. Jag slutade lita på min egen fantasi. Nu när jag vet problemet borde jag kunna ta itu med det igen, men jag hittar alltid nya fallgropar. Jag gillar inte mitt tangentbord. Det är aldrig tyst här hemma. Katten är förbaskat söt och behöver klappas. Jag kanske borde limma warhammer-gubbar eller sortera mina böcker... Och plötsligt är det dags för mat eller någon annan trist, men nödvändig syssla.

Just nu lever cirka fem olika böcker i mitt huvud. Jag har börjat på några av dem. Jag fastnar i research, eller formuleringar eller något annat lika rörigt. Kanske borde jag sätta upp en speciell skrivtid för mig själv och tvinga mig att skriva, men det är aldrig så jag har fungerat. Kommer det inte bara att döda kärleken till skrivandet?

Fast, ärligt talat, lever den ens som det är nu?

Texter om Aska

Ville spara några glimtar ur lajvkaraktären Askas tidiga liv. Hon skrevs för lajvet Occultatum, och då kampanjen lades ned fick hennes historia aldrig skrivas klart. Det är synd. Jag saknar den.

Puck

När jag var liten hade jag en låtsaskompis som hette Puck. Jag vet inte hur gammal jag var första gången jag mötte honom, men jag kan inte ha varit många år alls. Min mamma har berättat att jag började prata om honom redan när jag var fyra, men att de tog lätt på det, den gången. Jag var ju ändå så liten och hade gott om låtsaskompisar; fantasidjur, spöken, träd och sagofigurer. Han var bara en i mängden.

De andra försvann så småningom när jag blev litet äldre, men inte han. Han var kvar. Under ett eller ett par år, jag tror det var mellan sex och sju års ålder, var han utöver familjen hela mitt liv. Jag undvek de andra barnen aktivt, för att i stället smita iväg och leka med honom så fort jag hade chansen. Åh, han var så rolig. Minst lika fantasifull som jag själv, och han förstod alltid vad jag menade. Dessutom var det som att lekarna blev mer levande med honom, mer verkliga. Han kunde trolla, frammana helt fantastiska saker ur tomma luften: Fjärilar på vintern, små retfulla älvor, sorgliga spökgestalter och en gång en guldskimrande drake som lade sig kring trädet i gläntan där vi brukade träffas. Jag svor i många år på att jag hade kunnat känna drakens svaveldoftande andedräkt mot mitt ansikte.

Mina föräldrar blev mer och mer oroliga för mig. Det som från början hade varit tecken på livlig fantasi började mer och mer likna en mani. Ibland smet jag ut mitt under stjärnklara nätter för att jaga eldflugor med Puck. Eldflugor som absolut inte existerade i vår del av världen. Sedan var jag omöjlig att väcka på morgonen, där jag låg hopkrupen i min säng med leriga fötter, kramandes en tom glasburk.

Det var tal om att skicka mig till en barnpsykolog. Att vi kanske borde flytta in till samhället så jag fick vara närmare andra barn. Att jag kanske hade någon form av riktigt problem som jag gav uttryck för med "de här dumheterna".

Så en dag var inte Puck där längre, som om han aldrig hade funnits. Jag tyckte ibland att jag såg honom på avstånd, men då jag med andan i halsen sprang ditåt försvann han igen. Spårlöst.

När jag var åtta förstod jag att mina föräldrar hade rätt. Jag hade hittat en bästa kompis i skolan och fått en egen kanin att ta hand om hemma. Jag var alldeles för stor för låtsaskompisar. Det var dags att gå vidare med livet, så det gjorde jag. Mina föräldrar var nöjda. Jag var väl också nöjd, tror jag. Ändå var det ibland något som gnagde, något som blev tydligare ju äldre jag blev. När jag kom in i tonåren så var blotta tanken på Puck så smärtsam. Den otrolige vännen jag haft som liten. Jag saknade min egen fantasi. Jag saknade förtroligheten. Jag saknade magin. En magi jag då förstått inte fanns, men som jag saknade så bittert, fram till den dag jag fann min egen magi. Den dagen jag upplevde Uppvaknandet.

Och jag antar att det för alla är omvälvande, men jag tvivlar på att alla var så lättade över det och välkomnade det så lyckligt som jag gjorde. Magi fanns. Magi fanns verkligen på riktigt och jag kunde själv lära mig använda den. Jag kunde skapa egna illusioner, återse något av barndomens mirakel och njöt i fulla drag av det. 

Jag lät mig själv glömma bort min låtsasvän och åren gick.

Jag blev vuxen. Fann kärlek. Förlorade den igen. Upplevde mycket saker under många år.

Och sedan, en kväll på Occultatum. En gestalt som hela tiden kändes så förtvivlat förtrollande välbekant. Någon jag visste att jag borde minnas, men samtidigt inte riktigt kunde placera efter all den tid som förflutit.

Tills han kom fram, och med ett retsamt litet leende stack hål på illusionen om vad barns låtsaskompisar kan vara för något.

'Hej Aska,' sa demonen och lade spjuveraktigt till 'Så stor du har blivit.' 

Befriande normalt

Solglitter över vattenytan på ån som flöt förbi. Rosendoft i trädgården fast det egentligen var för tidigt för rosor. Grannarna stannade ofta och kommenterade om hur fin trädgården såg ut och språkades några ord över staketet. Den lilla gula villan var inbäddad i grönska. Aska stortrivdes.

Utifrån garaget kunde hon höra disharmoniska metaltoner från spräckta högtalare. Då och då sjöng hennes älskade med, eller gastade snarare, för full hals. Wuria höll på med sin MC, och då blev hon alltid på gott humör. Aska kunde inte för sitt liv förstå det, men om Wuria var glad så var hon glad. 

Det kändes konstigt att bo ihop. Konstigt för att det på något sätt var så befriande normalt. Aska log och fortsatte rensa trädgårdslandet hon stod på knä vid. Längst ned på husfasaden fanns diverse magiska sigill ristade, vilket bidrog till blommornas välbefinnande och snabba tillväxt. Hon antog att hon kunde göra någon formel och på så vis hindra ogräset, men varför då? Det var skönt att jobba med händerna, känna jorden under fingrarna. Smutsa ned sig.

När hon var färdig med sitt värv reste hon sig upp, sträckte på sig. Fötterna var iskalla, men hon vägrade att bära skor på sin egen gräsmatta om hon slapp och hon vickade på tårna för att få igång blodcirkulationen igen. Med ett småleende skakade hon på huvudet åt att hon kände sig sådär löjligt nöjd med allting. Känslan var större än allt, till och med magins lockelser. På tal om det hade hon en överraskning till Wuria. Aska skrattade till och smet in i huset för att förbereda alltihop. När middagsdoften började nå ut till garaget var hela huset fullt med illusionen av eldsflugor som ersatt de vanliga lamporna. De glimmade och gav allting en speciell lyster. Det var trots allt en speciell dag. De skulle fira det första halvåret i sitt eget hus.

Lustiga huset

När jag var riktigt liten tog mina föräldrar med mig till Lustiga Huset. Jag minns ingenting av det, men min pappa berättade om det för mig när jag blev litet äldre. Det fanns en spegellabyrint där, en sådan där man kan se sig själv förvriden eller i oändliga kopior. Jag började tydligen skratta, vilket i sig inte var en konstig reaktion. Fast sedan slutade jag inte. Jag skrattade och skrattade tills det gränsade till hysteri och skratten övergick i gälla skrik samtidigt som jag förtvivlat försökte ta mig loss från barnsulkyn. Jag blev inte lugn igen förrän vi kom ut därifrån. 

Ibland undrar jag om jag på något sätt, med ett litet barns outgrundliga visdom, visste redan då.

"Jag trevar över speglar för att finna vägen ut" var det någon som skrev en gång. Det var vad jag gjorde. I tio långa år. Trevade och trevade. När jag lyckades... Det var kyla så kall att den brändes. En intighet som bytte ut benmärgen mot destillerad panik, så stor att bara lugnet bröt igenom sprickorna.

Jag vet inte hur jag gjorde. Jag vet exakt hur jag gjorde. Jag kommer aldrig göra det igen. Jag vet inte om jag kan låta bli.

Och jag vet inte om den person som var det där lilla barnet min pappa berättade om existerar längre. 

De säger att ögonen är själens spegel, men spegeln kanske också kan stjäla själen och hålla den fången. Kanske reflekterar Glasvärlden bara vårt inre. Kanske stjäl vi Kraften från oss själva, vårt eget undermedvetna, som sedan också förgör oss för vår kortsynthet.

Kanske finns det verkligen monster där. Verkliga monster.

Kanske är jag ett sådant monster, och då var det jag som förtärde Aska och tog hennes plats.

Kanske är det hon som förföljer mig nu?

Ättesaga: Epilog

 Skrev en berättelse för ett par år sedan som tog vid efter lajvet Ättesaga. Den är värd att dela:

Vinden var en isande kall vårvind på Öxnas huvudgård i mars månad, men glädjen var ändå stor. Vintern hade varit god efter höstens tumult och våren lyfte som alltid mörkret från allas hjärtan. 

Eirik vankade av och an utanför huset och kastade idel oroliga blickar mot dörren. Några av de andra i ätten fanns också där och väntade under ett lågmält mumlande samtal. Ett nytt barn i ätten var alltid en god nyhet och det var inte varje dag en völva födde ett heller. 

Det var oroväckande tyst inifrån huset. Inga skrik, varken från Jorun eller något barn. Då och då skymtade man någon som ilade förbi ett fönster eller en dörröppning för att hämta något, men i övrigt; tystnad. Till sist, fortare än någon hade kunnat ana även om det för Eirik varit som månader i tid, stod Solfrid i dörren, med en täckt träskål i sin famn. Ingen glädje stod skriven i hennes ansikte. Ingen stolthet. Hon såg sluten ut, nästan bister, när hon trött förkunnade samma ord som så många völvor använt för att avsluta blot och ritualer.

"Det är fullbordat." tätt följt av "Eirik, du har fått en dotter."

En dotter? Blickar utbyttes mellan de församlade där utanför. Det var ingen hemlighet att Jorun hade väntat sig en son, så hade runorna sagt henne i alla fall. Vad betydde detta?

Solfrid såg inte på de andra utan gick med bestämda steg förbi dem alla och vidare ut mot skogen. Väl där skulle hon gräva ned moderkakan så att ingen någonsin kunde se den, se att den inte var röd eller rosa, utan svart som tjära. Ingen skulle känna stanken av föruttnelse som den utsöndrade. Det skulle bli hennes hemlighet.

Synen som mötte Eirik när han kom in i sitt och hustruns sovrum var inte vad han väntat sig. Han visste inte vad han egentligen hade väntat sig, men inte det här. Stämningen i rummet var dyster, mer som vid en begravning än en födsel. Gunborg och Solvind stod och viskade sinsemellan vid väggen. Disa och Idun stod vid vaggan, den vagga som Eirik själv hade byggt till barnet, men de såg inte på vad som låg i den. Alla var bleka och sammanbitna. Jorun låg med slutna ögon och en liten skräck högg till i Eirik innan Idun höll ett finger för läpSparna i en hyschande gest mot honom. 

"Hon sover." förkunnade hon lågt.

Eiriks blick gick då till vaggan, till barnet, hans barn, och han såg. Han såg hår lika svart som Joruns, men han såg inga runda kinder eller rosig hy. Det var allvarliga svarta ögon, så svarta att man inte kunde särskilja pupillen, som såg tillbaka mot honom. Svarta, insjunkna ögon i ett smalt ansikte med hud som hade samma ton som aska. Munnen var ett smalt streck och händerna som borde varit knubbiga och söta hade istället naglar vassa som klor.

Hjorvald talade länge och väl med Jorun i enrum efter födseln. Ingen annan vet vad som sades då, men efteråt stegade han ut från rummet med vrede och förtvivlan skrivna i anletet. Det dröjde innan han satte sin fot på huvudgården igen.

De döpte henne till Frida. Frida som skulle betyde älskad och vacker, men som var ingendera. Det lilla flickebarnet med den kalla huden som aldrig jollrade eller skrek. Hon bara låg där. Hon åt med stor aptit, men blev aldrig rundare, bara större. Faktum var att hon växte oroväckande fort. Innan hon var tre månader gammal reste hon sig upp och gick, inte osäkert eller tultande som småbarn brukar, utan nästan med någon slags värdighet. Eirik begravde sin rädsla för barnet i mjöd och öl. Han stod knappt ut med att titta på henne ens. Jorun verkade leva i förnekelse och behandlade Frida som vilket barn som helst, lekte med henne och jollrade med henne trots att hon aldrig fick någon respons. De långa jaktturer hon alltid gett sig av på blev inställda och de andra völvorna fick leda ättens blot.

Tiden gick, sommaren fortskred, men vinden fortsatte att vara onaturligt kall.

Ljushuvud

 

Mina tre senaste projekt har varit lampor. Det finns en särskild slags tillfredställelse i att ta trasiga eller oanvändbara lampor, lägga till, dra ifrån, sätta ihop och bygga en helt ny lampa som perfekt passar ens syften.
Den första var en bordslampa i form av ett blått klot som med hjälp av en hyllkonsol och sladd från en annan gammal lampa fick bli väggbelysning vid min byrå.
Den andra var den ni ser ovanför, vilken brukade vara en fontän som jag fann i soporna, men som nu blivit en lampa med plats för mina finaste glaskulor.
Den tredje som jag jobbar med var en rostig sak i billig guldfärg, i form av en stjälk med blad och lampan som en blomma. Jag har slipat den och grundmålat den och nu börjat med första lagret faktiskt färg. Den skall bli grön, se mer ut som en faktisk blomma.

Idag har jag också råkat skriva två sidor på en novell. Jag kan inte ens minnas senast det hände, men jag är litet orolig för att jag inte kommer att avsluta den. Det där med att avsluta saker, särskilt berättelser, har aldrig varit min starka sida. Nästan alla mina rollspelskaraktärer och lajvkaraktärer efter närmare 30 år i hobbyn lever. Min mor blev redan när jag var liten totalt överkörd av "Mamma, vill du höra början på en ny berättelse?" Men ibland händer det ju att jag slutför saker. Vi får se. Tills vidare får dokumentet ligga kvar utan att stängas ned. Kanske hjälper det.

Åska

Jag väcktes av molnens tordönsstämma
och regnet som vräktes som apostlar mot asfalten
För första gången på evigheter
var hettan i min kropp
djupare än hettan mot min hud

För det var Gudarna som talade
direkt till mitt lekamen
som lekte med min själ
och kysste min existens.

Varför började jag blogga

Att skriva är för mig lika naturligt som att andas. Jag bloggade till och med på min gamla tripod-hemsida innan termen "att blogga" ens blivit uppfunnen.

Nytt kapitel

Har skrivit ett nytt kapitel på boken jag håller på med. Som vanligt ber jag er dock hålla i åtanke att det bara är ett utkast och ingenting är renskrivet. Så, nu kan ni få gå och läsa om ni vill.

Vackra brev

Jag älskar det skrivna ordet. Jag älskar bokstäver. Jag älskar gamla saker. När jag tänker på att de flesta människor inte vet vad en läskvagga eller ett bläckhorn är numera så är det en liten tagg som sticker till i hjärtat.

I dag försökte jag hitta fint brevpapper. Att skriva brev är en omständlig procedur för mig. Det måste vara fint papper, bra bläck, rätt stift till pennan, vacker handstil, dekorerat kuvert. Det måste kännas själfullt på något sätt. Ett brev skall vara lika delikat visuellt som innehållsmässigt. Att hitta ett brevpapper utan Disneymotiv och utan blommor a la scrapbooking-kärring eller änglar är hopplöst. Totalt hopplöst. Man kan köpa dyra, enkla vita, linjerade blad som säljs som brevpapper, men ärligt talat - då kan man lika gärna använda ett papper ur ett vanligt collegeblock. En gång i vuxen ålder har jag hittat ett bra brevpapper. Det var vitt, tjockt och hade svarta, snirkliga mönster i hörnen, till och med de medföljande kuverten kändes lyxiga. Jag har aldrig lyckats hitta det igen. Numera gör jag egna brevpapper när jag väl kommer mig för att skriva. Jag dekorerar kuverten med egenhändiga frimärken och krumelurer. Jag skriver med bläck och penna. Jag njuter av det, för att skriva sådana brev är som en konst.

Jag önskar att jag hade ett riktigt bläckhorn. I stället har jag en pytteliten Nalle Puh-mugg från en automat utanför ICA. Inte särdeles elegant, eller hur? Jag önskar också att jag hade en läskvagga och en penna som inte bara är gjord i plast.

Det sista att göra innan man skickar ett brev är att försegla kuvertet med ett lacksigill. Det är synd att det skall vara så svårt att hitta en fin sigillstämpel, eller veta var man skall vända sig om man vill ha en personlig. Nu kör jag helt enkelt med en stjärna för det mesta, stundtals även en fransk lilja om jag är på det humöret.
Jag irriterar mig också på lackstängerna man köper i affärerna. Det bästa jag någonsin införskaffat mig i lackväg tycks vara omöjligt att hitta igen. Det var små fem eller åttkantiga, platta bitar av röd lack som man lade på en tillhörande liten metallsked med trähandtag och hällskåra. Sedan höll man skeden över ett ljus till lacket smält och hällde det på plats. Det var det bästa lack som någonsin funnits och om du som läser det här vet var man hittar mer så får du gärna hojta till. (JIPPIE! Napp direkt! Nu skall jag köpa nytt!)

Och nu, till sist, lite frossande i vackra skrivsaker... Säga vad man vill om datorer, men den här skönheten kan de inte uppnå!

Sigill gör allting vackrare!

Läskvaggor eller läskpressar är till för att ta bort överflödigt bläck. Vilka skönheter!

Blyertspennor - släng er i väggen!

Även brevknivar och brevställ ligger mig varmt om hjärtat. Hittade dock inget snyggt brevställ att visa bild på.

Ett rese-etui för bläckhornet. Så sjukt, otroligt, fantastiskt underbart. Jag önskar mig ett sådant här så mycket att jag knappt vet var jag skall ta vägen.

En av de vackraste stämplar jag sett. Från 1800-talets London.

Skriver

Jag skriver vidare. Johanna börjar framträda tydligare och tydligare samtidigt som de omkring henne också har mer fasta konturer. Samtidigt är det någonting som saknas, men jag vet inte vad. Jag saknar att jobba på min andra bok, den som var tänkt att bli Boken, men som kräver för mycket av mig. För mycket tid, för mycket kärlek, för mycket som jag inte kan ge just nu.

Boken som fick vara i fred.

I två år lämnade jag den i fred, den bok som nu verkar bli min första att verkligen satsa på. Jag körde fast, som vanligt, och kom inte vidare.
Jag hade hoppats på att om jag lät den ligga skulle den utveckla sig själv på egen hand. Nu är idén klar, men inte för att den fick ligga utan för att jag helt enkelt har ett underbart författarstöd i min bror Einar och min gode vän Johan.
Egentligen borde jag plugga just nu, men jag brinner, jag andas, jag lever. Orden lever. Jag kan äntligen få ned dem svart på vitt. Jag kan äntligen i detalj få reda på vad som händer med bokkaraktärerna som jag kommit att tycka så mycket om. Det är spännande, men lite läskigt också. Det är en resa.

Inte skriva nu

Jag är full av inspiration, men tyvärr också av rom. Det finns någonting kvar i bakgrunden av mitt medvetande som påstår att jag inte borde skriva på boken när jag är full. Jag tror att det där någonting har rätt. Således sitter jag bara här och längtar efter att få reda på vad som händer med Ina och David. Om ni känner att ni vill läsa boken så kan ni läsa ett utkast här. Det är som sagt bara ett obearbetat utkast och jag lägger upp kapitel allteftersom de dyker upp i mitt huvud. Tja, om jag inte har satt i mig en halva rom det vill säga.
Jag saknar Alv. Jag saknar Nna. Jag saknar Mirri och Pooka och Nina och en hel hög med människor. Gissa för övrigt vilka tre personer jag känner som karaktären David grundar sig på? Den som gissar rätt vinner en katt. En osynlig katt. I påse. Kisse-kasse. *fnittrar halvt hysteriskt*

Inspiration

Från ingenstans kom den, inspirationen som jag väntat på. Fingertopparna glöder av friktionen mot tangentbordet och tankarna är långt, långt borta. Blicken klistrad mot skärmen, tankarna långt inne i världen som flödar fram i form av bokstäver och meningar.
Nu när jag verkligen borde plugga, när jag borde läsa om takter och rytmer i dikter, när jag borde kämpa mig igenom träiga tegelstenar och skjuta upp glasögonen för att diskutera meningen med Bellman, nu kommer inspirationen. För första gången på tio år kan jag skriva, skriva, skriva. Det är en fantastisk känsla, så nära att vara hög, om det nu hade inneburit någonting produktivt. Tankarna kommer fortare än jag hinner få ned dem. Det magiska flytet har infunnit sig.
Samtidigt är det ju ett "guilty pleasure" eftersom jag vet att jag inte borde. Jag vet att jag borde skriva helt andra saker. Jag vet. Kanske bidrar det. Kanske får jag bara inspiration när det inte är meningen att jag skall ha det.
Men jag bryr mig inte. Jag kan plugga ikapp. Än finns det tid. Bara skriva i dag, bara skriva, skriva, skriva.

Dubbelmoralisk skrivkramp

Jag har nyligen insett att en av mina anledningar till att jag inte skriver så mycket längre och inte heller kommer igång med att skriva någon av alla de böckerna som bor i mitt huvud är dubbelmoralisk skrivkramp.
När jag får en idé så studerar jag den för länge och om det finns med klassiska element så tänker jag "fan så kliché" och om det finns med kärlek så tänker jag "nusspusseduss då, far åt pipsvängen". Jag älskar att läsa så kallad skräplitteratur, men jag kan uppenbarligen inte skriva den. Det gäller inte bara skräp. Till och med när huvudkaraktären i den senaste Neil Gaimanboken möter en flicka i sin egen ålder där han bor på kyrkogården så tänker jag "Åh vad jävla typiskt", fastän herr Gaiman är en av mina stora författarförebilder. Till och med HONOM dissar jag på något slags prettomanér.
Det blir värre.
När jag i stället skriver saker som inte har någon ordentlig substans utan är lite mer drömlika och tolkningsbara så tänker jag "Men för fan, jävla prettohora" och lägger ned det också.
Om jag försöker skriva skräck så blir det i stället "Är det skräck, eller är det bara smaklöst?" och "Det här skriver jag ju fan bara för att chocka, det har inget litterärt värde".
Och om jag läser något som är lite mer flytande i kanterna tänker jag också "Jävla prettohora" (oavsett kön på författaren).
Samtidigt kan jag sitta och gotta mig åt Margit Sandemo eller med stor iver fördjupa mig i tonårs-onanimedlet Twilight (ja, jag tycker det är fånigt med glittrande vampyrer, men ja jag läser också böckerna med stor uppskattning av underhållningsvärdet de faktiskt innehåller).

Så jag kan alltså inte skriva pretto, inte skriva episkt, inte skriva skräck, inte skriva romantik, inte skriva. Jag kan inte skriva. Jag har satt en mental blockering mellan mina händer och tangentbordet eller för all del det vita pappret.
I mitt huvud trängs minst trettio klara böcker och vill ut, men jag kan inte släppa ut dem för jag hittar inte nyckeln till burdörren.

En gammal novell

Under packningen så hittade jag en gammal kortnovell som jag vill dela med er. Håll till godo:

En lyckligt lottad man

Han hade aldrig funnit en kärlek som den han fann hos henne. Var gång de möttes och hennes blida ögon såg på honom gick det som en elektrisk stöt genom hela hans väsen. När de var tillsammans stod tiden still.
Han hade så mycket han ville ge henne, som han ville dela med henne. Hans kärlek till henne var det enda som höll honom vid liv. Hennes kyssar var brännheta av feber och var natt somnade hon i hans armar.
Hon talade inte längre, utan blickade bara kärleksfullt mot honom. Hennes tunga var det första han omsorgsfullt skurit ut. Han hade förtärt den långsamt framför hennes ögon, tuggat noga och lett mjukt åt den ordlösa serenad hon höjde sin ljuvliga stämma i. Hon sjöng enbart menat för hans öron. Efteråt hade hon dock blivit sorgsen och strida tårar hade flödat från hennes sagolika blå ögon. Han skämdes som en hund och plågades av samvetskval i många nätter efteråt. Hur hade han kunnat vara en sådan best, ett sådant odjur mot henne? Men han lärde sig sin läxa. När han senare avlägsnade lem efter lem delade han alltid lika. Givetvis borde hans käraste dela hans måltider.
De första gångerna verkade hon ovillig, det var när de åt upp hennes vackra, finlemmade händer. Så blygsam hon var, en sådan liten toka som verkade tycka det var oartigt att dela hans måltider. Kanske oroade hon sig för figuren. Vem kan förstå hur kvinnor tänker?
Med mild övertalning fick han dock henne snart att förstå hur lönlösa hennes ynkliga protester var. Det var ju den enda föda som stod till buds.
Ibland ställde han upp ett litet bord; vit duk, levande ljus och rosor. Han satt nära, nära och matade henne med all den välvilja någon make någonsin kunnat uppbringa. Varannan mumsbit åt henne, varannan åt honom själv. I bakgrunden spelade en skiva med Louis Armstrong och stämningen blev alltid perfekt.
På arbetet hade han ett kort av henne inramat på sitt skrivbord. Hans kollegor sade ofta att han hade en vacker hustru och han höll med om att han var lyckligt lottad.
På luncherna berättade han gärna små anekdoter från deras äktenskap, som när de som nygifta reste till fjällen och campade en vecka och lägret invaderades av en björn så att de båda fick klättra upp i ett träd. Berättelserna uppskattades alltid och vännernas leenden och vänliga hälsningar hem gav honom all den bekräftelse han behövde.
Ja, han var i sanning en lyckligt lottad man.