Okej, nu tänker jag för första gången tillåta mig själv att vara stolt. Öppet stolt, alltså, inte bara lite i mitt hemligaste innersta där jag ibland kan gräva fram ett småleende.
Jag har kommit långt på bara några få år, längre än jag tidigare trodde att jag skulle göra innan döden. Det låter dramatiskt och det kanske det är också, men för exempelvis fem år sedan såg jag ingen framtid. Det gjorde jag inte heller för tio eller femton år sedan. Framtiden var något stort, diffust och främmande och den tillhörde inte mig, utan någon annan.
Det kom att förändras. Det förändrades när jag träffade Honom. Jag tror att det är vad som är äkta kärlek, i alla fall för mig. När en människa inte blir hela ens liv, utan bekräftar att man har ett liv. När man inte stoppar upp hela sin tillvaro på grund utav personen utan öppnar ögonen och kan se framtiden, utan rädsla. När man vågar gå framåt.
Utan rädsla? Javisst, jag är fortfarande rädd för massor av saker. Stora saker, små saker, löjliga saker och fullt förståeliga saker, men samtidigt vet jag att jag klarar av det. Jag kan hantera det. Jag kan hantera att inte bara överleva, utan också att leva.
Framstegsmässigt, vad har egentligen hänt? Jag har avslutat gymnasiet efter att ha haft utbildningen på paus i alldeles för många år. Jag hade gett upp, men sedan gav jag det ett försök till och lyckades faktiskt. Jag har nu pluggat på högskola och universitet i ett och ett halvt år. Jag har en lägenhet som jag trivs med. Jag har koll på min diabetes. Jag är gift. Det där med giftermål var så självklart på något sätt, för första gången i mitt liv fanns inget tvivel. Det var bara något fint som vi gjorde tillsammans eftersom vi ändå kommer att hänga ihop. Självklarheten är ny för mig, för tidigare har det alltid funnits osäkerhet och tvivel.
Jag har en god relation med min bror, min mor och min syster och vi pratar ofta och gärna. Jag har vänner som jag älskar och trivs med, oavsett tillfälliga dispyter.
Jag är gravid. Jag är naturligtvis livrädd, men samtidigt så är det dags nu. Det är lite "nu eller aldrig" över det. Nu först är jag stabil nog för att klara av det. Jag är inte för gammal, men vuxen nog, är inte det konstigt?
För samtidigt som jag har mina nojor och rädslor, mina bekymmer och mina tillkortakommanden så har jag också mina framsteg, mina styrkor, min framtidstro och en underlig känsla av att allt ordnar sig. Att jag ordnar det. Att allt faktiskt kommer att bli bra.
Det tycker jag nog att jag förtjänar att vara stolt över.
