Käre Ramses

Ramses, Ramm-Ramm, Ram, Ramalamalamm, Ramadam, Ulvaböj, Böj... och så mycket mer. Kär hund har många namn.
Nu har han varit hos mig i runt nio månader och det vore skam att säga att han inte blivit mycket annorlunda mot när jag först mötte honom.

Ramses älskar att gosa. Han älskar att sova i knävecket. Han älskar att leka med yngsta katten Tonks och tokjaga henne runt lägenheten. Hon älskar i sin tur att reta honom tills han gör just det. Han älskar sin pipleksak i form av en anka, sin fina, stora boll och den mindre bollen som ser ut som en humla. Han hatar att bada, men blir superlycklig av att vara ren. Han kan springa löst utan koppel på stranden så att vinden viner i det svarta trasslet. Han sover alltid hos oss på soffan när vi tittar på TV och så fort en gäst har satt sig ned så kryper han upp intill och placerar huvudet i dennes knä med en förnöjd suck.

Att gå ut med husse är numera nästan lika roligt som att gå ut med matte och när husse är på jobbet ett längre tag så har Ramses börjat ligga vid dörren och vänta på honom. När matte är borta är världen dock misär och ångest och gnäll-gnäll hur länge som helst. Det går också bra att bli lämnad utanför affären av husse, men om matte gör samma sak så måste man skälla och yla övergivet.
Däremot är det mycket mysigare att bli borstad av husse än av matte.
Det bara är så.

Det godaste i världen är varmkorv, tycker Ramses. Det har han märkt under de små grillningar som varit så här långt. En gång åt han hela fem grillkorvar, lika många som matte. Han sov gott efter den sextimmars utflykten i det gröna, vill jag påstå.

Ramses har inte så många vänner utöver katterna. Han tycker om att köra med den store Gordon så mycket han får och önskar så innerligt att han fick köra med Talos också. Talos däremot tar emot gläfs, morrningar och skäll genom att mer eller mindre skaka på huvudet och säga "Tsk, tsk:" på ett synnerligen förolämpande sätt. Det skulle han i alla fall säga om han hade varit människa, men nu ser man det tydligt i ögonen.

Allt som allt ville jag väl bara säga att Ramses trots sin ringa storlek och trots sina olikheter mot Bamse (eller kanske just på grund av dem) har upptagit en väldigt stor del av våra liv och hjärtan. Han är en bra hund, en fin hund, en mesig hund, en larvig hund, en gosig hund, men framför allt är han vår hund.

Mycket litet, men kaxigt djur

Om man har ett mycket litet djur som helt plötsligt fått en massa självförtroende så är det inte lätt. Särskilt inte när det lilla djuret tycker att det är en bra idé att kasta sig handlöst mot stora mördarhundar of DOOM med ägare som ser ut att vara onda hantlangare från Öststaterna vid namn Boris samtidigt som det lilla djuret låter... Ja, hur skall jag beskriva det? Det lilla djuret morrar inte direkt. Det lilla djuret låter mer som det ljud som framkommer om man samtidigt som man försöker morra skakar frenetiskt på huvudet så att kinderna fladdrar.

Det är dock inte bara stora mördarhundar som är på det lilla djurets svarta lista. I går mötte det lilla djuret en tjock och ännu mindre terrier och hans gamle farbror till ägare.
"Är han snäll?" frågade ägaren. "Kan de hälsa?"
Och eftersom det lilla djuret bara stod helt stilla så tänkte jag att "Varför inte?" med tillägget åt farbrorn att "Ibland låter han lite kaxigt, men han är inte farlig."
Det lilla djuret stelnade till och stirrade som förstenad mot den mindre terriern. Sedan, som genom ett trollslag gjorde han ett ninjahopp och började låta sådär otrevligt fladder-morrigt igen. Ägaren blev rädd. Den lilla terriern som bara vill hälsa blev rädd. Jag blev generad.

För vad gör man? Jag försöker med allt. Jag säger till honom. Jag stannar honom. Jag säger åt honom att sätta sig ned. Jag ryter till åt honom. Han hoppar så idogt och rycker i kopplet tills han börjar skrika för att det är så obehagligt, eller så ser han inte åt vilket håll han hoppar och hoppar således in i närmaste lyktstolpe - och skriker så klart.

För samtidigt som det lilla djuret är hemskt kaxigt så är det också sjukt fegt och fånigt. Om det lilla djuret exempelvis nosar på ett träd och sedan vänder sig så hastigt att trädet puttar till det på rumpan så skriker det också som om döden nafsar det i hasorna.

Utöver detta trivs vi utmärkt. Utan andra hundar i sikte är det världens bästa hund, det är bara då som det blir fladder-morr och stryphopp. Nästa experiment: sele.

Hunden VS husse 1-0

Min man har alltid varit väldigt konsekvent med att inte ge hunden någonting när denne tigger. En gång gjorde min man ett experiment. Detta har resulterat i att så fort någon rör sig i köket så är hunden mer förhoppningsfull än någonsin och förhoppningsfullt upprepar bara samma ord, om och om igen:

"Vet nu. En gång gav husse mig en korvbit. Jepp."

Hunden VS katten 1-0

Matlagning på gång. Uppskuren falukorv på skärbrädan på köksbordet. Murkla satt på en stol bredvid och såg lömsk ut. Noga iakttog han våra rörelser för att beräkna huruvida vi skulle märka ifall han norpade åt sig en bit eller sju. Han ansträngde sig väldigt hårt för att se hemlig ut samtidigt. Jag tror att han har sett för många spionfilmer.

Hunden fluffade omkring på golvet och hoppades på att någonting skulle tappas. Någonting. Vad som helst. Fast gärna korv.

Min make bestämde sig för ett experiment. Han tog en bit korv och lät den falla på golvet precis mellan katten och hunden under glada utrop "Nejmen, titta, korv!".
Hunden tittade glatt på husse och missade korven.
Murkla var strängt upptagen med att se nonchalant ut och missade alltihop.
August försöker då påkalla djurens uppmärksamhet och pekar på korvbiten. Katten är fortfarande upptagen med att vara väldigt diskret, hemlig och beräknande. Hunden äter upp korvbiten.

I hundars uppmärksamhet VS katters självbelåtenhet vinner hunden korven.

Tramseltuss

Ramses gör ännu inte riktigt skäl för sitt ståtliga namn, men visst blir allt bättre. Ett tag morrade han åt husse hela tiden, men det har han slutat med. Nu brukar han till och med komma ilande och glatt skuttandes välkomna honom hem efter jobbet.

Jag har också upptäckt att trots att Ramses är rädd för det mesta, inklusive mellanstora pinnar och sin egen skugga så är han inte ett uns skotträdd. Nyår gick med andra ord galant!

I dag var vi ute och gick med Linda och Gordon. Gordon är en irländsk setter som Ramses har bestämt sig för att sätta på plats en gång för alla. Förvånande nog gick det väldigt bra. Gordon är en timid herre i all sin skrangliga storhet.

Har även upptäckt att det går utmärkt att ha Ramses lös när vi är ute på landet. Han följer mig för det mesta hack i häl och kommer till och med när man ropar! Det är mest inomhus som han är lite tveksam till det där att lystra på matte och husse. Däremot äter han som en häst och mycket av den tidigare rädslan för omgivningarna är helt försvunnen.

Allt som allt är han en härlig liten fåntratt och för varje vecka blir han bättre och bättre!

Tre katter och en kattliknande sak

Jag hörde katterna diskutera häromdagen. De pratade om hunden. Hunden i fråga är ungefär lika stor som katterna, töntigare än den töntigaste tönt du kan tänka dig och en riktig lipsill. Han tror dessutom att han är en i gänget och tvättar sig glatt som en katt och försöker leka med katterna. De leker när de orkar.
- Alltså den där sjuuukt konstiga katten! sa Voldemort och himlade med ögonen. Han är så GRYMT störig.
- Ja, muttrade Murkla. Har ni sett hur han hänger efter matte jämt?
- Jag är faktiskt sjukt thöööt, inflikade Tonks eftertänksamt och fladdrade med ögonfransarna.
De andra såg kort på Tonks, nickade trött och återvände till samtalet.
- Fast det är ju liksom synd om honom, fortsatte Voldemort. Han är ju liksom... inte... helt...
- Inte riktigt riktig i huvudet, avslutade Murkla.
- Nej, just det.
- Och han är en så sjukt FUL katt också, fortsatte Murkla föraktfullt och halvslöt ögonen.
- Skitful. Jag undrar varför matte skaffade honom?
- Jag är mycket thööötare.
- Tyst Tonks. De vuxna pratar.
- Du är ju knappatht vuxen, Voldie!
- Det är jag som är ledaren här. Så det så. Dessutom, den där konstiga katten är så efterbliven att han inte ens kan använda lådan som vi andra!
Murkla öppnade ett öga.
De andra stirrade på Murkla en stund, rädda att de gjort bort sig. Deras blickar vandrade vidare till den nylagda högen bredvid badkaret och så tillbaka till Murkla igen. Han såg inte glad ut.
- Jag KAN faktiskt. Jag VILL bara inte. Det är SKILLNAD.

Det är ingen hund, det är en varg...

Min käre bror uppmärksammade mig på en sak jag inte riktigt tänkt på tidigare. Ni vet hur man brukar definiera arter och raser, eller hur? I stora drag är saker av olika arter om de kan få barn, men avkomman blir steril. Tigrar och lejon är exempelvis två olika arter, även om båda är stora kattdjur.
Men hundar och vargar får fertil avkomma, således är en hund en varg och en varg en hund. På det stora hela. Visst, de tillhör olika underarter, men fortfarande är det en hisnande tanke att fundera på att min lilla Tramseltuss faktiskt är en liten, domesticerad varg. Det kan man inte tro när man vaknar med honom på huvudet där han ligger och småsmaskar på sin egen tunga i sömnen!

Ibland är det ett jävla hundliv

Ibland är det inte så roligt att ha hund. Vissa dygn kan det vara ett hundliv. Ramses har varit väldigt, väldigt jobbig i natt. Han har försökt sova på mitt huvud och konstant klättrat omkring på mig. Det där med att sova tycktes honom fjärran stora delar av natten, de andra delarna låg han ned och tuggade för sig själv. Malande hundkäkar mot mitt knä, mot min höft, överallt. Nej, jag har inte sovit så gott i natt och det har nog inte han heller. Jag försökte med att knuffa ned honom från sängen, men då började han gnälla och i och med att yetin skulle upp tidigt till jobbet ville jag inte riskera att väcka honom.

På morgonpromenaden var Ramses inte heller glad. Han var rädd för allting och betedde sig som om jag var fienden oavsett hur mycket jag lirkade. Gnällde högt och drog i kopplet. Han som brukar gå så fint.

Nej, i natt var ingen bra natt. Den enda förklaring jag har är att han kanske kände brandröken från grannen och att det gjorde honom orolig. Ja. En granne brann upp i natt. Läskigt.

En kennel av plast

Varje gång jag gick till den lokala billighetsbutiken med krafs så stannade jag till vid paket med små plasthundar med tillbehör. Det fanns stängsel, korgar, leksaker, matskålar - allt. Alltid fick jag samma scenario uppmålat i huvudet:


Min dåvarande kommer hem efter en lång dag på jobbet. Han upptäcker snart att hela vardagsrummet är fyllt med små plasthundar och deras saker. Mitt i detta virrvarr av vovvar sitter jag lyckligt och låter dem promenera och hälsa på varandra.

Han (som en sträng förälder): Vad är det här?
Jag (euforisk): En hundkennel!
Han (trött): Och vad kostade alltihop?
Jag (lite truligt): Jag tog min del av hyrespengarna till dem. (gladare) Oroa dig inte! Jag skall föda upp leksakshundar och sälja dem, så det tjänar vi snabbt ihop igen?
Han: ... (ger upp och packar en väska)

I stället fick jag nöja mig med några få plasthundar från en femkronors-automat som jag byggde en korg åt av ett ciggpaket.

Men oroa er inte, gott folk. Jag är nu trettio år gammal och mycket mer mogen. Nu har jag börjat snegla på plasthästar i stället...

Något jag är stolt över från de senaste dagarna

Jag är stolt över att min lilla Ramselurv nästan har lärt sig kommandot "sitt". Jag är också stolt över att han älskar mig och sin nya husse och för att han är så snäll och duktig i nästan alla lägen.

Tag mig till havet och gör mig till... hund

Ramses poserar på bryggan vid havet. Han satt så snällt och lekte modell utan att protestera och med en filosofisk min.

Ramses blev trött till sist och tog en liten lur.

Jag och Ramses poserar tillsammans.

Han är fotogenisk, den lille rackaren!

Ramses är ett mäktigt namn för en liten trams

Ramses var trött i bilen på väg hem. Foto: Alv

Så har jag och Ramses återvänt hem och börjat få in rutinerna. Det känns som om han har anpassat sig bra och blev redan från början mycket förtjust i sin husse. Det märks tydligt att Ramses har accepterat oss som sin flock och han följer oss hack i häl överallt (just nu ligger han och snusar bakom min datorstol). Ofta ligger han i knäet och så fort man slår sig ned i en soffa hoppar han upp bredvid och gosar ihop sig.

Det märks också att hans självförtroende börjar bli större. På den dagliga rundan har han åtagit sig det idoga arbetet att märka upp träd, ett evighetsarbete som aldrig tar slut. Han tycker att cyklar och barnvagnar kan vara lite läskiga, men annars är promenader verkligen höjdpunkterna på dagen. Mat är han inte särskilt förtjust i, men vi gör vårt bästa för att göda honom lite. Helst vill han äta vår mat, men vi försöker stämma i bäcken och få honom att sluta tigga.

Han har nu lärt sig kommandot "sitt" och lärt sig att när man kommer in efter en promenad så sätter man sig ned så att husse eller matte kan torka av blöta tassar och ta av kopplet.
På nätterna ligger han i sängen och sover. Om jag går och lägger mig samtidigt som August så ligger han vid fotänden, men annars gillar han att kura ihop sig på den tomma huvudkudden och blåsa hundandedräkt på husses huvud. Han har även börjat våga leka lite med katterna och i går var han på fullt lekhumör och jagade Voldie ut på balkongen samt låg och tokrullade glatt i sängen.

För övrigt så har vi utsett Alv till "gudmatte", som en liten övning inför kommande prövningar.

I dag skall vi försöka hinna med att gå och titta på havet!

En vecka med Ramses

Nu har jag börjat förstå det här lilla pyret som skall dela mitt liv, eller så gott det nu går att förstå honom. Ibland (rätt ofta) kan han komma travandes jätteglatt och sedan, när man säger "Hej, Ramses" så stirrar han på en i chock i en halv sekund innan han snor runt och springer och gömmer sig under bordet. Andra gånger kan man helt plötsligt känna en blöt nos mot låret när man sitter vid datorn. Då har han ställt sig på bakbenen och börjar, stödd på stolen att pussa en på benet, mån om uppmärksamhet.

Ramses älskar att gå ut i koppel på promenad! Han ålar som en iller, slingrar som en vessla och travar allt oftare även med högt huvud och stolt min. De senaste dagarna har han till och med travat på slak lina, på precis lagom avstånd från mig. Vi har börjat öva "Fot" och "Sitt", men ännu verkar han tycka att det mest är larv. Vi har sprungit över gräsvägar och plaskat genom vattenpölar.
Ramses är som posten borde vara: "Varken regn eller kyla...", ja ni vet.

När Ramses är inomhus är han en helt annan hund. Han är blyg och försynt och vågar knappt ens äta (även om det går bättre och bättre). Han kommer sällan när man lockar och helst av allt vill han bara ligga ihoprullad i soffan som han utsedd till sin säkra zon. Trots att han älskar att gå ut och gärna kommer och springer mellan mig och dörren när det är dags så avskyr han fortfarande när man försöker få tag på honom. Det enda sättet är att vänta tills han lagt sig i soffan och då sätta på honom kopplet. Så fort det är påknäppt så skuttar han dock ned från soffan och vidare till ytterdörren på ett ivrigt manér. Det är ett underligt beteende.

Om jag sover när han vill att jag skall vara vaken så trampar han omkring på mig och säger "FNÖ!" med eftertryck, och om han vill gå ut tidigt på morgonen kan det hända att han mycket bestämt säger "VOV" två gånger, men aldrig tre.

Ja, han är en märklig personlighet, men jag ser fram mot att visa honom skogen och havet och se vad han säger om katterna hemma...

Bara sådär

Det som kändes mest tomt och förvirrande när Bamse avlivades var hur korta minuter det tog att gå från glad och stolt hundägare till att inte vara hundägare alls. I ena stunden hade jag världens finaste lilla livskamrat, visserligen gammal som gatan, men någonstans där inne i senildemensen så såg jag ju ändå min allra första egnaste hund. Min vita fluff. Mitt moln. Min hund som kom när jag ropade, som samlade på pinnar, som plockade hallon direkt från buskarna och som älskade allt i hela världen utom bad.

Och sedan slöt han ögonen.

Lika underligt kändes det när min man ringde till sist och berättade att han pratat med Suss och att allt var bestämt och klart och att jag (nästan i alla fall) är hundägare igen. Det är bara detaljerna kvar.
Så nu ligger han snart här i soffan, Ramses. En svart ulltott. Lika metal som potpurri, som min man uttryckte sig. En Ramses som inte kommer när jag ropar och som inte älskar allt i hela världen (inte än), men som jag redan kommit att älska själv. Det är skönt att han inte är lik Bamse, faktiskt, så slipper han leva i skuggan av min tidigare hund och i stället ta plats i mitt hjärta precis som den svarta, charmiga, småfega lurvtuss han är.

Jag har öppnat ögonen.

En dag med Ramses

I dag testade vi att låta Ramses åka hem till mig några timmar för en liten lekträff. Min käre make efterfrågade "massor av foton", så här kommer en hel hög.

Ramses är en fantastiskt söt (som ni kan se) liten hund som just nu tillhör Suss.

Ramses är bra på att se sådär diabetesframkallande söt ut.

Som sagt...

En liten trasselsudd som försökt göra sig en liten krans av frön.

En närbild i gröngräset.

Vi gosade en hel del. Ramses är bra på det!

Vilken knähund han är!

Den där blicken smälter man ju av!

Jättelång tunga!

Jag önskar att mitt hår kunde se sådär snyggt ut!

Koppel gick, mot all förmodan riktigt bra.

En fantastisk närbild.

Lite suddig, men så söt att den fick vara med ändå.

Vila i gräset måste man också göra.

Drömhunden

I dag fick vi hem vår nya hund. Det enda problemet var hur vi skulle få hundens ägare att lämna hunden här och åka hem utan den. Vi lyckades inte lösa problemet på något sätt, så nu har Talos och Andreas åkt hem igen. Attans också.

Nästa gång...

---------------------------------
P.S. Tydligen är inlägget här ovan lite otydligt. Det jag menade är alltså att vi hade besök av vår vän Andreas och han hade med sig sin finfina jycklo Talos. Jag har fått en liten förälskelse i Talos och brukar dagdrömma om att det är min hund. Det var alltså inte alls vår nya hund utan en hund som någon annan äger, men som jag gillar och det är lite vad inlägget går ut på. Ibland måste man tydligen förtydliga sig.