Min dåvarande kommer hem efter en lång dag på jobbet. Han upptäcker snart att hela vardagsrummet är fyllt med små plasthundar och deras saker. Mitt i detta virrvarr av vovvar sitter jag lyckligt och låter dem promenera och hälsa på varandra.
Han (som en sträng förälder): Vad är det här?
Jag (euforisk): En hundkennel!
Han (trött): Och vad kostade alltihop?
Jag (lite truligt): Jag tog min del av hyrespengarna till dem. (gladare) Oroa dig inte! Jag skall föda upp leksakshundar och sälja dem, så det tjänar vi snabbt ihop igen?
Han: ... (ger upp och packar en väska)
I stället fick jag nöja mig med några få plasthundar från en femkronors-automat som jag byggde en korg åt av ett ciggpaket.
Men oroa er inte, gott folk. Jag är nu trettio år gammal och mycket mer mogen. Nu har jag börjat snegla på plasthästar i stället...
Jag har själv sneglat på de nya Schleich-figurerna... Inte SMurferna, utan djuren de har.. (ja, de har hästar också) De nya är otroligt bra. Funderade allvarligt på att skaffa lite hundar... men, men... Det slutade med att jag bara köpte två...
SvaraRaderaÄsch, du menar att "det började med" att du bara köpte två? =D
SvaraRaderaJag dreglade jättemycket över deras jättesengångare ur serien med förhistoriska djur. Den finns dock inte kvar längre. =/