Varför Diablo 2 är bättre än studier

1. När Deckard Cain säger att man borde stanna och lyssna en stund så kan man bara skita i det och tvinga honom att identifiera magiska föremål i stället.
2. De korkade zombier man möter inte bara FÅR man, utan SKALL man döda skoningslöst!
3. Om någon håller en lång föreläsning så kan man klicka bort hela talet och få en kort sammanfattning av sin uppgift i stället.
4. Ingen kan tvinga dig att köra multiplayer med en massa främmande människor som vill åt din loot.
5. Kunskap tillskansas genom "learning by doing".
6. Om man trots allt måste läsa en Book of Skill så tar det bara några sekunder innan den har skänkt önskad upplysning.
7. När det sent på natten börjar kännas som att du befinner dig i helvetet har du inte fel.
8. Jämför att hitta en tappat penna på golvet i biblioteket med att hitta en guldglimmande kista full med saker i stil med "Indestructable Sword of Doom and Awesomeness".
9. Då du nått upp i hög level så är du praktiskt taget en gud och kan teleportera eller låta din aura döda dina fiender. När du nått hög level på universitetet kan du prata så att ingen normal människa förstår dig och vända burgare på Donken (precis som innan universitetet med andra ord).
10.  Om du misslyckas kan du alltid försöka igen utan att det kostar dig ett rött öre.

Diablo ger kärlek

Efter att ha tittat igenom alla avsnitt av The Guild så fick jag en vansinnig lust att döda något. Inte för att det är en direkt våldsam serie eller för att den var så dålig att den krävde människooffer som kompensation för mitt lidande, utan för att den handlar om att spela spel. På datorn. Något jag på senare år gjort väldigt, väldigt lite om vi inte räknar hjärnavtrubbande Hidden Object eller andra småspel i stil med Plants VS Zombies. Det senare är visserligen genialt, men det kan ändå inte räknas som att faktiskt spela datorspel i uttryckets egentliga bemärkelse.
Så jag började fundera på om jag skulle ta och spela WoW. Problemen med WoW är dock följande:
1. Det kostar pengar.
2. Alla som gillar det har redan max-levlade karaktärer och piper förbi mig på tre röda sekunder om de får lust att levla upp en ny karaktär.
Alltså fungerade inte WoW. Det är för gammalt, jag är för sen, jag är fattig.
Sedan gick tankarna till Baldurs Gate. Jag kan alltid lita på Baldurs Gate. Fast jag har ju spelat igenom ettan och det är sjukt jävla mycket dialoger i det där attans spelet. Visst, det är gulligt för stämningen och djupet och bla bla bla. Men vill jag ha långa rader text så kan jag lika gärna kräla tillbaka till grönsaksnivå igen och börja mudda, eller varför inte helt enkelt vara totalt old school och läsa Ensamma Vargen?
Nej, som sagt: jag ville döda saker. Vilket spel är bäst i världen om man vill ha en karaktär med för lite kläder som slår ihjäl saker på löpande band och bara precis så mycket text att man får reda på vad nästa quest innebär?

Diablo! Självklart, Diablo!

Jag spelade väldigt mycket Diablo när det var nytt. Var till och med i en klan - och bannlyst som PK i två, tre andra. He he he. Nåväl. Jag var ung då och allt är glömt och kanske till och med förlåtet.
För några år sedan testade jag att spela Diablo II i nätverk och jag ville minnas att det var myspysigt. Så jag installerade. Det ÄR myspysigt.
Få saker slår den fluffiga känsla i hjärterummet som ges av att låta den mäktige barbaren Bork vrålande kasta sig in i en hord av zombier, eller när lönnmörderskan Moria får kasta eldbomber i huvudet på en skvadron med gobliner. Jag tror inte jag känner till någonting som bringar större samhörighet i ett förhållande (förutom kärlek och sådant tjafs) som att få döda saker tillsammans.
Ingen verklighet. Vapen med fantastiskt slumpmässiga namn i stil med "Dark broadsword of legendary greed" eller "Small dagger of cold and venom" och MASSOR av fiender som ibland exploderar i en lagom pixlig kaskad av kött och blod.
Diablo ger inte bara kärlek - Diablo ÄR kärlek.

Det enda rätta

När jag och älsklingen vaknade så insåg vi snabbt att vi försovit oss något vansinnigt mycket och därmed missat bådas våra quests i verkligheten.

Efter att ha grimaserat litegrann så gjorde vi det enda rätta - vi startade upp Diablo 2 och spelade det resten av dagen.

Jag spelar en lootgalen barbar som heter Bork. August spelar en glittrande besvärjerska. Världen är underbar. Verkligheten kan dra åt fanders i dag.

Snart är det dags för lite rollspel för att avrunda dagen på ett gosigt sätt.