Shalom

Jag har haft väldigt svårt för att acceptera min systers val att konvertera till judendom. Väldigt, väldigt svårt. Rena lyckokänslor var vad som dök upp i fredags när det slog mig att jag faktiskt är stolt över henne. Hennes väg är inte min väg, men det är tydligt att hon är lycklig och att den vägen är rätt för henne. Att hon är lycklig är viktigare än någonting annat.
Visst, jag kommer säkert fortfarande att gnälla lite kring jul (jag är en sådan sucker för julafton), men det är bara själviskt gnäll och ingenting att ta fasta på.

Jag är stolt över att hon fann en väg, höll fast vid den och följer den. Jag är stolt över att ha en syster med huvudduk som ber och följer traditioner jag inte för mitt liv kan hålla reda på (men undrar jag något är det ju bara att fråga) och jag är stolt över att hon fortfarande är samma person, bara med mer frid i sinnet än tidigare. Jag är lycklig över att hon är lycklig.