Skygglappar för att överleva

Jag har börjat dölja saker, grupper och folk från mitt nyhetsflöde. Inte för att sakerna nödvändigtvis är något jag inte håller med om. Inte för att grupperna nödvändigtvis är dåliga. Inte för att folk nödvändigtvis har idiotiska åsikter. Visst, de anledningarna också, men det är inte bara svart och vitt.
Jag har börjat dölja allt som gör mig illa till mods.

Det var länge sedan jag slutade se på nyheterna eller läsa tidningar. Över tio år sedan. Jag gjorde det för att jag inte klarar av det. Jag har vetat sedan barndomen att världen står i lågor. Jag har vetat sedan barndomen att barn och kvinnor och djur har det dåligt. Jag har vetat så länge att religion och feminism och politik är infekterade ämnen som vänder människor mot varandra oavsett ursprungligt syfte. Jag vet allt det där, så jag behöver inte påminnas.

För jag har tunn hud. När du postar en bild på en misshandlad hund för att du vill ha ett utlopp för din ilska så ser jag bilden och kvävs. När du postar en diskussion om feminism så ser jag den och skriker. När du postar en artikel om hur barn dör i varma bilar så gråter jag hejdlöst och tänker på det i en vecka, oförmögen att kunna tänka på någonting annat.

Jag drömmer fortfarande mardrömmar om senaste gången jag såg nyheterna på TV. Det är två år sedan. Jag mår fortfarande illa om jag blir påmind om senaste gången jag faktiskt läste en tidning med alla dess artiklar. Det är tre år sedan.

Och jag visste redan innan att små brända barn dör gråtande i andra länder utan att någon lyfter ett finger. Jag visste redan att galningar spränger och skjuter oskyldiga. Jag visste det, men nu har jag bilderna fastetsade på näthinnan för att få mig att ängslas och gråta och skrika och kvävas. Om och om igen.

Och när de bilderna hela tiden fylls på med nytt stoff så drunknar jag. För jag är inte en stabil person som kan ta saker med en klackspark. Jag engagerar mig automatiskt i allt jag ser och läser och hör. Jag vill inte, men det är så det fungerar. Jag behöver skygglappar för att kunna hantera mitt liv.

Så jag sätter skygglappar på min Facebookprofil. Jag läser inte tidningar. Jag ser inte på nyheter. Jag läser inte bloggar som behandlar annat än vardagen.
Jag har nämligen Facebook för att ha kontakt med mina vänner. Så enkelt är det. Jag har inte Facebook för att må dåligt och känna illamående välla upp så fort jag tittar på mitt nyhetsflöde.

För jag tittar gärna på bilder av din gulliga bebis och din rara hund och dina matbilder och uppdateringar om att du dricker kaffe på balkongen eller till och med att du mår dåligt så länge det är om just dig personligen,  men när det blir vidare än så tvingas jag backa.
Prata gärna med mig. Berätta gärna saker för mig. Säg hur du mår och  vad som händer och sker, men förvänta dig inte att jag ser dina uppdateringar.

För jag har på mig skygglappar. Stora, jävla skygglappar. Skygglappar för att överleva.

Det är svårt att bibehålla vänskap över Ansiktsbok

Folk pratar om att Facebook är bra eftersom det blir lättare att hålla kontakten med folk. Ett argument som många har mot detta är att det kanske inte är folk värda att hålla kontakten med om man behöver Facebook för att lyckas med det.

Jag har nu ett annat argument.

Jag stör mig på många saker och företeelser och intressen. Som jag skrivit om tidigare så mår jag direkt dåligt av att folk jag gillar hatar saker jag älskar eller älskar saker jag hatar. Det blir liksom något slags svek i min uppfuckade hjärna.

Facebook försvårar vänskap.

För genom Facebook vet jag hur många som tittar på Eurovision, hur många som särskriver, hur många som är främlingsfientliga, hur många som älskar skitdåliga TV-serier och så vidare. Saker jag förmodligen inte haft en aning om annars.

Exempel; om jag har en vän så brukar vi ju prata om gemensamma beröringspunkter allt som oftast. De där andra sidorna jag inte är intresserad av eller som direkt skulle irritera mig brukar aldrig komma upp och därmed är vänskapen givande.

Exempel ur verkliga livet: En gång hade jag en chatkompis som var nazist. Alltså rå-nazist. På det planet helt dum i huvudet med andra ord. MEN han hade också bra musiksmak, gillade att spela samma spel som jag och var rolig att prata om en mängd andra saker med. För en människa är inte bara en (jävligt störig) åsikt. En människa är så mycket mer än så. I och med att vi aldrig någonsin pratade om politik efter att jag fått reda på hans ställning så störde det mig inte direkt.
Men om vi hade varit vänner på Facebook så hade jag ständigt (förmodligen) behövde se nasse-uppdateringar från både honom och hans vänner vilket hade gjort att jag stämplat honom som idiot direkt. Då hade jag gått miste om så många trevliga samtal om helt andra saker.

För det är ju så. Alla människor har bitar och delar som man inte gillar och bitar och delar som man inte berör i en vänskap. På Facebook får man veta allt. För mycket. På tok för mycket information.

Så nu håller jag på att dölja nästan alla från mitt nyhetsflöde. De jag talar med på regelbunden basis eller vars uppdateringar jag brukar gilla behåller jag. Vi får se hur länge jag bibehåller det så här, men det känns bra nu. Som om en sten lyfts från mina axlar.

För jag finns ju här, och är folk viktiga nog i mitt liv lär jag kontakta dem på andra sätt än på väggar över Facebook.

Överdrifternas tidevarv

Har ni märkt att allt skall vara så förbannat överdrivet nuförtiden? Man tar till kraftigare uttryck för samma symptom. Folk har alltid migrän och aldrig huvudvärk. Folk är aldrig litet känsliga utan alltid allergiska. Folk är aldrig konstnärssjälar utan har diagnoser. Folk har inte svårt för att stava, de har dyslexi. Man har inte rädslor, man har bara fobier.

Folk kallar sin partners föräldrar svärföräldrar, även när de inte är gifta. Folk säger att de är förlovade fast de inte har någon tanke på att faktiskt gifta sig.

Aldrig förolämpad. Alltid kränkt.

Är folk så sjukt rädda för att inte bli tagna på allvar om de inte överdriver allt? Allt måste ha etiketter och vara diagnostiserat för att liksom finnas på riktigt.

Det är så konstigt.
Och så sorgligt.

Det växer mossa på Mossa

Den otroligt tröttsamma meningen "Meeeeen, jag vill inte placera mig i något fack!" från de med alternativa stilar har bara lett till att vi nu har en djungel av sub-sub-sub-kulturer och så specifika inriktningar att ingen jävel kan hänga med längre. Det var kanske inte bättre förr, men det var enklare. Jag har märkt att jag fortfarande delar upp världen i exakt samma stilmönster som då. Lösa stilar med utrymme för avvikelser.

Svartrockare - Svarta kläder, gärna svart kajal. Skinnrock och kängor. Lyssnar på depprock och lite allt möjligt som inte går på radio. Har The Crow på sin topp tio och har minst en gång i livet sminkat corpse paint, om så bara för skojs skull. Här under får "metallare", "gothare" och liknande plats. Det hände också att uttrycket "depprockare" förekom, men bara i undantagsfall.

Hårdrockare - Jeans och bandtröja. Skinnjacka. Gärna långt hår och skägg. Lyssnar på allt från gammal klassisk hårdrock till metal. Flyter lite ihop med "metallare", även om hårdrockaren ofta kan tänka sig svartrockarens dödssynd blåjeans.

Synthare - Undercut, ungefär samma kläder som vilken svartrockare som helst men lyssnar bara på elektronisk musik med väldigt få undantag. Intresserad av krigshistoria, uniformer, Star Trek och att vara dryg som fan.

Punkare - Ni vet. Trasiga kläder, luktar illa, lustig frisyr, säkerhetsnålar och kedjor. Lyssnar inte helt förvånande på - punk.

Och dessa fyra stilar lånade hejvilt av varandra. Det fanns inte en jävel som kallades för "gothare" när jag köpte min första skinnrock. Visst fanns det tre eller fyra som kallade sig själva för det, men vi andra sade bara "svartrockare" och himlade med ögonen när de gick och rättade till frisyren och köpte alldeles för mycket heminredning från Alchemy Gothic.

Numera? Gudar. Nu-metal är redan gammalt. De indiepoppare som förut bar svart kajal och tiara kallas numera för "emo" medan de som bara bar gubbiga och fula kläder har blivit "hipsters". Musiken är dock densamma. Sedan har vi "lolita". Lolita är för helvete ingen stil, det är en sexuell preferens och har alltid varit det. Vilket gör den extra skrämmande när trettonåringar petar på sig ljusrosa prinsessklänningar och börjar läspa. De borde inte definieras av "Hello Kitty" utan är snarare inne på "Hej Pedofil".

Och på tal om saker som slutar med "fil" så har vi ju japanofiler också, och nyss fick jag höra uttrycket "pandapoppare" vilket också gör mig totalt förvirrad. "Panda" var ju vad man föraktfullt kallade folk som inte var gamla nog att kunna sätta på sig den svarta ögonskuggan på ett snyggt sätt. Är det en STIL nu? Att misslyckas med ögonskuggan? Ja, jävlar.

Och så har vi också curry-whatever, electo-någonting och jag vet inte vad. Jag hänger inte med och jag har ingen vilja att hänga med heller.

Själv? Själv är jag svartrockare, tack så mycket. Det har fungerat i över femton år, så det fungerar nog en stund till.

Den moderna jävla kvinnan

Den perfekta, moderna kvinnan av i dag är feminist och bakar muffins. Hon bär femtiotalsretro och kör någon slags hemmafru-feminism på sin blogg med den där gamla bilden ni vet "Kvinnor kan!" blandat med glasyr och små fiffiga Martha Stewart-tips. Dessutom kallar hon alla för "hen" och skriver aldrig "man borde" utan det grammatiskt felaktiga "en borde" i stället.
Hon är vänster och sopsorterar och med i Djurens rätt och WWF och Greenpeace. Hon är dessutom vegetarian och köper bara ekologiskt och Fair Trade. Hon har skapat ett eget företag och "odlar sitt eget varumärke" via bloggen och FB och Twitter och Linkedin och alla möjliga andra sidor. Den moderna kvinnan tror att alla skämt är på riktigt och anklagar således alla för att vara antifeminister och rasister jämt och ständigt. Hon poängterar att alla får vara religiösa, men är också noga med att säga att hon inte är det. För egentligen ser hon ned på religiösa. Egentligen ser hon ned på de som äter kött och inte har råd med ekologiskt och inte vill kalla sig feminister och som inte orkar och som skämtar om allt. Hon ser ned på dem från sin jävligt höga häst, ty hon är Sveriges unga idealkvinna just nu och det skrämmer fan skiten ur mig.

Låt var och en bli salig i sin tro

Det skrämmer mig vilken inställning som börjat bli allt mer vanlig i vårt sekulariserade samhälle. Jag talar givetvis om de fanatiska religionsmotståndarna. De är minst lika läskiga som fanatiskt religiösa eftersom de också ger sig på att vilja styra andra människors vilja, känslor och tro.

Det är nämligen minst lika dumt att säga "Att tro på något är dumt!" som att säga "Att inte tro på min gud är dumt." eftersom båda meningarna kan sammanfattas med "Alla som inte tycker som jag är dumma."

Människor tycker olika. Människor tror på olika saker, må det vara logik, gud, vetenskap, tomtar och troll, politiska ismer eller storfot.

Det är när man börjar tro att vad man själv tror är det enda rätta som man är illa ute. Det är då man blir vad man oftast försöker att bekämpa, särskilt när man är hetsande ateist. Man blir någon som inte tror på människans rätt att bestämma själv. Någon som tror att man kan skylla människans val och inneboende ondska på vad de väljer att tro på.

Det kan man inte. Människor gör val. De väljer att tro och tolka något på ett sätt. Någon annan människa väljer att tro och tolka på ett helt annat sätt. Det ligger i människans rätt.
Någon väljer att tolka bibeln till att häxor är onda och att bögar är syndiga.
Någon annan väljer att tolka bibeln till att nåd går före rätt och acceptans.
Det handlar inte om religionen. Det handlar inte om boken eller böckerna som företräder den. Det handlar om människans egna val.

Den fria viljan är viktigare än någonting annat här på jorden. Ondska skall självklart inte accepteras. Orättvisor skall bekämpas. Men man kan inte bekämpa ett så luddigt begrepp som "religionen" utan man måste rikta sig mot problemet.

Du försöker ju inte förbjuda alla hundar för att några bits, inte sant?

Om du inte är med oss är du mot oss

"Gud som haver flickor kär
se så stygga pojkar är
vart hon sig i sängen vänder
är de där med sina händer
om de hennes trosor tar
har hon ingen oskuld kvar"

Ovanstående parodi dök upp på ett forum i dag och blev genast föremål för en lång och hetsig diskussion. Den regerande åsikten tycktes vara att om man inte insåg att dikten i fråga är ett våldtäktsskämt och tolkade den på något annat sätt så är man ett offer för det patriarkala samhället och en hemsk, hemsk människa.

Själv så såg jag för min inre syn en tjej som hoppat i säng med ett par killar hon gillar. De nojsar runt lite och hon fnissar och vrider sig lite medan hon dock blir alltmer upphetsad. Till sist låter hon dem ta av henne trosorna och har sex med dem även fast de kanske från början bara skulle gosa lite och sova ihop, men lusten tog över för samtliga inblandade.

Tydligen så får man inte se den bilden. Tydligen måste man se en bild där killar utmålas som "sexuella predatorer" och kvinnor som "försvarslösa offer" och där sexet i fråga inte alls är vanligt sex utan en grov gruppvåldtäkt på en oskuld.

Om man verkligen, verkligen anstränger sig så kan man tolka hemskt många saker till att ta illa upp över dem. Tyvärr tycker jag att man borde välja sina strider och kanske i stället kämpa mot uppenbara problem i stället för påhittade.

Det gamla väderkvarns-problemet gör sig synligt igen och döljer som vanligt riktiga problem med sin närvaro.

Jag skall aldrig mer titta på nyheterna

En del bilder försvinner aldrig ur ens huvud hur mycket man än vill att de skall göra det. En del bilder låter sig helt enkelt inte glömmas.

När jag låg på sjukhuset och just hade fött min son fick jag utöver en elakartad förkylning även livmoderinflammation. Jag kände mig otroligt sårbar och liten och vilsen. En eftermiddag tittade vi på nyheterna och det är förmodligen sista gången i mitt liv jag gör det misstaget.

De pratade om något bombdåd i något krigshärjat land. Sedan visade de en bild på en liten bebis mitt i kaoset. En brännskadad liten lindad bebis som låg helt förstörd och ensam och viftade lite förtvivlat. Berättarrösten sade att det var en flicka och att hon hade skadats allvarligt, vilket man förstod ändå eftersom hon var så illa bränd. Efter det rapporterade de om lite andra saker kring dådet innan de återvände till den lilla bebisflickan igen. Berättarrösten sade att hon inte klarade sig.

Som jag grät. Jag grät helt förtvivlat. Det kändes som om jag hade gått sönder inuti. Som om hjärtat bara hade brustit för den ensamma lilla brända bebisen som inte klarade sig.

Jag kan inte bli kvitt bilden. Sju månader senare får jag fortfarande en stor klump i halsen och tårar i ögonen som kan dyka upp när som helst då bilden framträder för min inre syn.

Jag skall aldrig mer titta på nyheterna.
Aldrig mer.

Konsumtionssamhället överstyr

Jag har nu aktivt hållit på med sopdykning i de lokala soprummen under några få månaders tid, men kommer här räkna ett halvår tillbaka.

Alla saker som nämns i texten är saker jag hittat. Jag har inte alltid kunnat ta hand om dem och därför är texten bara hypotetisk för att bevisa vilket vansinnigt slöseri som pågår och understryka min poäng. Okej? Bra. Då kör vi.

Scen: En trerumslägenhet med kök och uteplats.
Hypotetisk familj: Två vuxna, två barn, ett spädbarn och en femåring.

Hallen:
En hallmatta, en indisk matta, en hallspegel med spegelbord, en fin stol med skinnklädsel, en skohylla och ett litet telefonbord. På hallbordet ligger det en locktång och en trimmer. På skohyllan står det fullt med skor i alla storlekar åt familjen. Samma sak gäller för de jackor, mössor och vantar som hänger på klädhängaren. I städskåpet står en ny skurhink med tillhörande mopp. På väggarna hänger två tavlor, en av dem är en inramad bild av en häst och den andra ett naturmotiv. Framför titthålet på dörren hänger en utsirad tavelram i guld (lite som i Vänner). På golvet står även en gigantisk palm i sin kruka.

Köket:
Ett bord och fyra stolar. Stolarna i fråga har utsnidade stolsryggar och stoppade dynor. På fönsterbrädan är det fullt med frodiga krukväxter i vackra ytterkrukor. Varmt röda, långa gardiner hänger i fönstret samman med några ljuslyktor med tillhörande ljus. Ljuslyktor står även på bordet, och där ligger även en småblommig duk.
På golvet ligger två trasmattor, den ena i plast.
I skåpen och på bänkarna finns kastruller, ugnsformar, uppläggningsfat, brickor, glas, muggar, skålar, bestick, slevar, koppar, stora glasburkar där man kan ha torrvaror, kristallglas, bunkar och mycket mer. Det hänger kökshanddukar och handdukar på en krok på väggen. En klocka tickar på en annan vägg och på en tredje hänger en stor tavla med skog och vatten.
I taket hänger en fin lampa med gröna växter som mönster. Det finns så klart även såväl bänkdiskmaskin som micro.

Vardagsrummet:
En fashionabelt sliten hörnsoffa står vid ett soffbord av trä. Under finns en stor, blå matta med vackert mönster. På soffan ligger många prydnadkuddar och en rosa filt. På vardagsrumsbordet står en statyett av en hund samt en ljusbricka med blockljus och små värmeljusstakar på. En TV står på TV-bänken och en stereo står på en långsmal bänk samman med två cd-ställ där det finns lite filmer och skivor. Några LP-skivor står även lutade mot stereon. Det finns ett datorbord med tillhörande dator och skrivbordsstol. Det finns en bokhylla som är full med böcker, pärmar och en del prydnadssaker, bland annat ett änglaspel och en stor snäcka. Även här inne är fönstret fullt med frodiga krukväxter i fina ytterkrukor av olika sorter och det hänger underbara spetsgardiner i fönstret.
En korg full med garn och ett par stickor står i ett hörn i väntan på att förvandlas till något fint.

Föräldrarnas sovrum:
En garderob full med kläder till dem båda i ett hörn. En stor 120 cm-säng som är bäddad med fräscha sängkläder och ett överkast i indisk bomull. En byrå står i ett hörn. Även här är det gott om krukväxter och spetsgardiner, dock i mörkare spets. Det finns också en rullgardin utifall att det är ljust ute när man vill sova. På vardera sida om sängen finns indiska mattor och sängbord. En stor drömfångare hänger i taket.

Barnens sovrum:
En byrå med kläder åt båda barnen. En säng åt det äldre barnet och än så länge bara en "babylift" åt det yngre. Givetvis är båda ordentligt bäddade med kuddar, filtar, lakan och allt sådant. En mjuk trasmatta på golvet och gardiner med stora prickar på i fönstret. På golvet finns allehanda leksaker, bland annat en tågbana från Brio, en massa hästar i olika former och storlekar, massor med bilar, drakar, mängder av gosedjur och en liten leksaksdator. Ett mindre bord finns också med en barnstol vid. På väggarna sitter små tavlor med nallar och annat "barnsligt".

Badrummet:
Massor med fluffiga handdukar, parfymer och helt nya tvålar. En badrumsmatta som ser ut som en fisk, ett duschdraperi med glada ankor, nackstöd till badkaret, tvålkoppar och en badrock.

Uteplatsen:
Tjugo olika fröpåsar har just blivit förplanterade i krukor i väntan på att sättas ut i rabatterna. Ett utebord med tre stolar. En hängampel med en krukväxt samt två korgar som hänger på en vägg med fler växter.

Och det här, mina vänner, är bara en liten bråkdel. Förstår ni nu vidden av det hela?

Valet om barn

Det är konstigt det där med hur människor skall lägga sig i saker och ting som de inte har att göra med. Exempelvis; om någon bestämt sig för att inte skaffa barn av en eller annan anledning (som de inte borde behöva redovisa för inför kreti och pleti), vad är då problemet?
Jag tror lite att föräldrar på ett sätt är som nyfrälsta. De är så överfyllda med lyckan av att ha hittat något i sitt liv som ger extra mening att de vill unna ALLA samma lycka. Problemet är ju att vi alla är olika och att alla måste hitta sin alldeles egna, individuella väg till lyckan. Oavsett om det gäller barn eller gudar.

Av samma anledning så måste givetvis de som väljer bort barn kunna respektera att andra väljer barn, men det är ju självklart. Jag har mött en del gliringar om att jag valt att skaffa barn och har till och med mått lite dåligt över att jag trivs så bra med ett "normalt" familjeliv. Det är ju faktiskt inte häftigt nog.

Men vet du vad? Det är häftigt nog.

Samtidigt vill jag kollektivt be alla mödrar om ursäkt för alla de gånger jag under min egen tid som frivilligt barnlös sagt "det är väl ingen konst att klämma ut en unge!" med raljerande tonfall och himlande ögon.
För jo, det är en konst. I alla fall om konst gör ont och resulterar i en ny skapelse. ;P

Inget fel på normer

Trillade in i en diskussion angående "heteronormen" och den påstådda ondskan av denna. "Det är vår plikt att kämpa mot heteronormen!" var ett av uttrycken i diskussionen. Eh. Vad? Vet folk inte ens vad "norm" betyder nuförtiden?

"Norm" är en beteckning för det som är vanligast, det normala, det mönster som majoriteten följer. Exempelvis tillhör det normen att ha Windows. Intet fel i att somliga har andra operativsystem, men Windows är lik förbannat vanligast och därmed normen.
Smarta företag ser till att göra mjukvara anpassad för såväl Windows som andra OS eftersom folk skall ha en valmöjlighet.

Skall vi då krossa windowsnormen bara för att windowsanvändarna är i majoritet? Precis som man måste "kämpa mot heteronormen"? Nej. Givetvis måste man bara se till att det finns alternativ för avvikelser mot normen, precis som när det gäller datorer. Det finns alltid avvikelser mot normen, alltid, annars skulle det inte vara normer utan naturlagar.

Åh nej, jag definieras av vad jag är!

Människor och tillhörighet. Vi kallar oss "människor". Det är något vi är. Det är en definition. De som studerar kallas "studenter". Det är något vi är, ännu en tillhörighet. Jag är också "svensk", "däggdjur", "kryptozoolog", "lajvare", "djurälskare", "bisexuell", "naturligt blond", "svarthårig" och "kvinna". Tillhörigheter.
En del av dessa saker har jag valt att vara, andra fick jag i födelse-lotteriet. Det spelar egentligen ingen roll dock i och med alltihop är olika definitioner av vad jag är. Olika sätt att beskriva mig.

Människan gillar tillhörigheter. De gillar att klassificera saker, eftersom det är ett enkelt sätt för att kunna beskriva och förstå sin omvärld.

Jag ser ingen poäng i ordet "hen". Om man nu inte vet vilket kön någon man talar om tillhör så kan man säga "den". Exempel som tagits upp är "Är läraren sen, när kommer "hen"?" och där kan man lika gärna säga "När kommer läraren?" eller "Är läraren sen, när kommer den?".

Och nej, jämlikheten kommer inte bli större av att vi inför ett "könlöst pronomen". Jämlikheten handlar om att kvinnor och män skall ha så lika rättigheter som möjligt inför samhället och lagen, inte om att vi skall vara könlösa. Kön är för de allra flesta ett faktum.

Jag tycker det är upp till var och en att kalla sig vad de vill. Om man är missnöjd med sitt kön så är det i dagens moderna värld fullt möjligt att byta. Om man inte tycker att det är så viktigt så kan man låta bli och bara gilla läget.

Och om någon vill kalla sig själv höna så får de väl göra det, men jag tycker att det är att göra en höna av en fjäder och lär aldrig i livet använda uttrycket annat än i diskussionssammanhang som det här. För mig är inte kön viktigt, just därför ser jag inte poängen i att neutralisera dem.

Om någon däremot får för sig att kalla mig för "hen" så tycker jag att de borde ta och kolla upp lite saker; som sin syn exempelvis. Glasögon är numera så billigt när man köper dem online så vem som helst har faktiskt råd att skaffa ett par.

Det där med vuxenliv

Det värsta med att bli vuxen är att inse att de flesta aldrig blir vuxna.
När jag var yngre tyckte jag på ett mer Pippi-aktigt sätt att vuxna var tråkiga och "jag skall aldrig bliva stur". På senare år har jag insett att "vuxen" och "trist" inte är samma sak. Det är mer likamedtecken mellan "vuxen" och "mogen".

Att vara vuxen är att kunna anpassa sig efter situationer. Det är att kunna skratta när man är glad, gråta när man är ledsen, söka hjälp när man behöver det, inse sina fel och arbeta på dem och behandla sina relationer till andra människor på ett förnuftigt sätt. Det är att anpassa sitt liv tills att man är nöjd med det. Det är att fortsätta växa som människa.

Det är också att kunna göra sig löjlig, leka, vara barnslig när det passar bra och fåna sig. Att kunna vara barnslig när man vill och att vara barnslig är två helt olika saker.

Att inte vilja eller våga lösa problem, att bete sig nedrigt mot andra människor utan anledning, att inte vilja göra rätt för sig och att förneka delar av sig själv är egentligen förbannat barnsligt.

Men de allra flesta blir aldrig vuxna. De bara sätter sig på höga hästar och tror att det är vad vuxenlivet betyder, medan de i själva verket aldrig kom förbi högstadiet.

Det stora ninjaproblemet

Jag läste någonstans att Norge tänker införa ett allmänt maskeringsförbud, sanningshalten i detta känner jag inte till, men det gör mig ändå orolig.

Det finns saker som det pratas för lite om. Viktiga saker här i världen. Främst tänker jag självklart nu på ninjaproblemet. Om Norge skulle införa ett sådant förbud så skulle ju alla ninjor i Norge bli tvungna att emigrera till Sverige i stället. Det skulle bli fullständigt kaos. Ninjor på Konsum, ninjor som över på alla lekplatser och ninjor som kastar sig mellan trädkronorna. Kaststjärnor skulle flyga hejvilt som fäflugor genom den svenska sommarnatten.

Jag är seriöst oroad över ninjaproblemet. Ninjor är ju, som alla vet, bra mycket mer våldsamma än någon religiöst maskerad grupp är i allmänhet. Vi kommer att få se rubriker som "Olle, 9, lekte i klätterställning. Blev nedslagen av ninja." "- Jag trodde han var en dvärgninja, förklarar ninjan argt."

Det kommer helt enkelt att bli kaos!

Kalmar länstrafik (KLT) är träck

Ännu en höjning av biljettpriset. Förra höjningen var för tre månader sedan. Att höja med en krona i kvartalet utan att någonsin förbättra någonting borde fan vara olagligt. När jag flyttade hit för ett par år sedan kostade resan 14 spänn, nu går den på 17. Det kanske inte känns som stora pengar, men om man åker regelbundet och dessutom måste betala tur och retur så blir det en rejäl slant väldigt fort. 34 spänn för att åka ned en sväng till Kalmar känns liksom inte riktigt värt det. Så häftiga är inte Kalmars centralare delar.
När min man jobbade inne i stan skaffade han ett pendlarkort. Stort misstag. Det visade sig vara tio spänn DYRARE än att köpa lösa biljetter. Tack för den rekommendationen.

Vad har de gjort för att berättiga prishöjningen? Förra året lovade det att till i februari i år ha fixat så att skärmarna med gatunamn och digitalklockor skulle fungera. Fungerar de i dag? Nej, de har inte fungerat så länge jag har bott här. Hur jävla svårt kan det vara att få ett digitalur att gå rätt? Tekniken har ju bara funnits i vadå, 30-40 år. Komplicerade saker.

Tidtabellerna är ytterst godtyckliga, mer som en rekommendation till när bussen kanske dyker upp. Bussar blir också ganska ofta inställda, eller så försenade att den efterkommande kommer samtidigt som den tidigare. Att köpa ett busskort har blivit sataniskt mycket dyrare.

Och ALLT som fungerar med KLT är deras jävla plattskärmar med reklam från lokala företag som finns på alla bussar. Ingenting annat. Jävligt bra jobbat.

Kärt fenomen har fula namn

Man stöter ju på en del nya uttryck nu och här tänkte jag gå igenom dem och förkasta de flesta av dem.

"På smällen"
Ett fruktansvärt uttryck. Av någon anledning så förknippar jag det med omogna tonårsmödrar i någon efterbliven liten håla.

"På tjocken"
Också fruktansvärt. Som om man inte fattat att man blir fet av pjuklarver. Känns lite sådär förortspräktigt på något sätt.

"Preggo"
Men för i helvete! Det är det värsta uttrycket jag har hört i hela mitt liv. Det låter förjävligt.

"Bulle i ugnen"
Kvinnor är för fan inte hushållsredskap och barn är inte tillåtna att äta enligt lag så vitt jag vet. Fast om de smakade som kanelbullar hade det kanske varit annorlunda...

Själv tycker jag bäst om "havande", helt enkelt "gravid" eller varför inte låna från djurriket och vara "dräktig"?
"I ett välsignat tillstånd" har lite högtidlig charm och finast av alla är "bära ett barn under hjärtat".

Det kalla Norden

Om man som vi bor i det kalla Norden så vill jag också att det skall vara det kalla Norden.

Alla ni som jublar över att det än så länge är snöfritt i större delen av landet borde ha stryk. Det är sådana som ni som gör att allt slutar fungera så fort det kommer lite snö (vilket det ju faktiskt gör - någon gång - varje år). Sådana som ni som ignorerar faktumet att vi bor i ett nordiskt land där det faktiskt ÄR vinter på vintern, många av er finns uppenbarligen i chefspositioner på SJ, bussbolag, inom snöröjning (när man kommer lite söderut) och andra saker som sällan fungerar på vintern.

Vi bor i Sverige. I Sverige är det kallt, fråga vilken amerikan som helst. Min fråga är givetvis då hur isbjörnarna i Stockholm skall klara sig utan snö?

Tystnad, tack!

Bibliotek har alltid varit min naturliga fristad, en plats för ro och läsning. En plats för lärande och inträde till andra världar. Ett elysium. Vad hände egentligen?

Jag finner mig själv söka mig bort från biblioteken och skära ned på besöken till ett minimum. Ta i dag som exempel. Jag gick till det lokala biblioteket för att lämna tillbaka några böcker och låna lite fler, såsom man brukar. I en soffgrupp sitter två små snorvalpar och pratar högljutt utan något som helst intresse för sin omgivning. Vid disken står personalen och pratar högljutt om ditten och datten. Tack och lov var i alla fall TV-spelet avstängd.

Jag menar, TV-spel? På ett bibliotek? Varför behandlas bibliotek som några slags gratiscaféer där folk kan hänga och snacka skit? Det började med datorerna. Visst, jag förstår att ett bibliotek har datorer för studier och informationssökning, men när de började ha datorer för spel med högtalare, men utan hörlurar, då gick någonting allvarligt snett.

Varför ordnades inte datorrum där glinen kunde hänga utan att störa folk? Varför pratar bibliotekarier så högt nuförtiden? Varför säger ingen någonsin till folk som sitter och ylar om fredagsfyllan och senaste hångelobjektet? Varför är det här okej?

På skolbiblioteket när jag gick i gymnasiet så var det några som kastade boll. På biblioteket. När jag sa åt dem att lägga av så var det MIG det var fel på, jag som var konstig. Jag som fick en tillsägelse för att jag varit otrevlig. Vad är fel med världen?

På ett bibliotek skall det vara lugn och ro. Det skall lukta böcker och inte kaffe från ett anslutande "bibliotekscafé". Jag är rädd att biblioteken genom sina idoga försök att verka hippa och ungdomliga kommer att förlora sitt egentliga syfte och i stället förvandlas till stora fika- och multimediakomplex.

Ännu en fristad som försvinner. Ännu ett av mina hem som intas av barbarhorderna och jämnas med marken.

Det enda som håller mitt hopp uppe nu är minnet av en man på Hallsbergs bibliotek. En man som en gång skällde ut bråkande ungdomar - viskande - och fick dem att lyssna. Fler sådana, tack!

P.S. Har ni också noterat att etiketterna "ARRGGH" och "Samhällsbetraktelser" ofta går hand i hand? Märkligt, det där.

Stereotyper och fördomar är inte samma sak

Och stereotyper och rasism är absolut inte samma sak. En stereotypisk svensk är blond och blåögd. En stereotypisk engelsman går i tweed och har pipa. En stereotypisk holländare har träskor och tulpaner. Det är stereotyper.

På samma sätt har en stereotypisk mexikanare sombrero och poncho, en kines är gul med rishatt och en neger är svart med stor mun. Det handlar fortfarande inte om rasism. Förutom i Sverige där folk är övernitiska idioter. Dessutom är de inkonsekventa, övernitiska, moralpanikande idioter.

Exempelvis så är det här inte okej.

Och det här blev nyligen inte heller okej.

Fast det här är helt i sin ordning.

Fast vänta, låt mig korrigera mig själv. Det är inte det här landet det är fel på. Efter att ha läst kommentarerna som påstår att nedanstående video är rasistisk så kan jag åter konstatera att det inte är Sverige, det är mänskligheten. Jävla puckade, idiotiska, efterblivna, övernitiska, moralpanikande, felknullade mänskligheten
.

Fuck you, dolphin

Jag stör mig på predikande veganer, det vet vi alla. Jag stör mig också på djurättsaktivister som släpper ut minkar på motorvägar och sågar sönder stalldörrar mitt i vintern så att djuren skall få frysa ihjäl i 25 grader minus. För att då dör de i frihet. Det konstiga är att samma människor ofta applicerar mänskliga känslor på djur och därmed skall jag förklara det här på ett språk de kanske kan förstå: För människan är den starkaste instinkten överlevnadsinstinkten. Hur många fängelseinterner skulle tacka dig om du släppte ut dem bara för att de skulle svälta ihjäl utanför murarna? Inte särskilt många, det är jag rätt övertygad om.
Jag är ganska övertygad om att just överlevnadsinstinkten är en drift som alla vi djur delar.

Sedan har vi ju den där grejen med att en del djur är okej och en del djur är inte okej. Idioterna som vurmar för de söta, söta delfinerna och skiter i tonfisken. Titta på bilden längst upp. Tonfiskar är också fina.
Då kan man ju låta bli båda delarna, kan en del tycka. Äta enbart grönt. Faktum är att om alla människor på hela planeten vore veganer så skulle mänskligheten vara rätt körd. Jorden skulle utarmas mycket fortare än du ens vågar drömma mardrömmar om. Människor skulle dö i drivor. Djur som blivit så domesticerade att de inte längre klarar sig i det fria skulle dö i drivor. Mycket död, helt enkelt. Inte värt det.

Personligen tycker jag väl att om delfiner skall fastna i näten som är till för tonfisk så får vi väl äta dem också. Respektlöshet är nämligen om man låter saker gå till spillo.

Faktum är att Denis Leary sade det bäst: