Grave Encounters (2011)

I går ville jag och August se en skräckfilm. Vi bestämde oss för Grave Encounters. Handlingen är nämligen något jag väntat på under en längre tid. Det handlar nämligen om råmaterialet från inspelningen av en klassisk "ghost hunter"-show som helt logiskt heter Grave Encounters. Teamet låter sig bli inlåsta på ett övergivet mentalsjukhus med tvivelaktigt rykte och skall under natten dokumentera allt med den vanliga tekniska utrustningen.

Jag har sett väldigt många spökjägar-program. En del är bra (Taps!) andra (som den med den engelska jävla skrikande käringen) är riktigt vidrigt usla. Att jag sett många sådana gjorde dock sitt till när jag såg filmen eftersom allt kändes väldigt realistiskt. Särskilt verkligt kändes det när de tog med råmaterial som visade bland annat hur de mutade folk för att säga att de sett spöken i omgivningarna eller när mediet de hade med sig frågade om han fabulerat för mycket under senaste tagningen.

De riktiga spökerierna började väldigt subtilt och bra och det tog lång tid innan helvetet verkligen bröt loss. Det är gott om "jump-scenes" och finns så småningom en del riktigt läskiga effekter och några som är ganska B. Karaktärerna känns trovärdiga i sammanhanget och miljöerna är bra. Överlag är det ganska otroligt att man kan skapa så mycket stämning med såpass billiga medel.

Tyvärr drar de ut för mycket på filmen. När de flesta redan gått åt och de inte kommer ut ur huset och allt är jätteläskigt och det inte finns någon utväg och bla bla bla... ja, då känns det mest bara trist. Hade de varit lite bättre på att avväga filmens längd i förhållande till innehåll så hade den fått ett högre betyg, men nu ger jag den glatt tre döda kattungar!

Insidious

Åh nej, det är ett Darth Maul-fan med ansiktsmålning!

Efter att ha fått ett hemskt entusiastiskt tips från min vän Rylander och en besviken varning från min vän Niklas bestämde jag mig nyfiket för att se Insidious. Vem skulle komma att ha rätt? Rylander tenderar att ha god filmsmak, men är allmänt känd som lite vansinnig (på ett bra sätt) och Niklas... tja, låt oss för ärlighetens skull nämna att han tyckte b-filmen Reeker var helt okej.

Flera recensioner på nätet (och Niklas) har nämnt att de tyckte början var lovande. Själv tyckte jag att början var seg och trist. Handlingen är lätt beskriven: Ett par flyttar till ett hus där det ibland öppnas dörrar av sig själva och lite sådant. Deras ena son hamnar i koma. Mamman upplever fler dörrar som öppnas, lite läskiga röster och ser slutligen någon läskig främling. De flyttar, men spökerierna upphör inte utan blir värre (bättre). Mamman ser någon liten unge som springer omkring och det är lite klassiska moment. Till sist söker de hjälp av någon medial tant och hennes geek-medhjälpare. De säger att sonen gått vilse på astralplanet och att spökena och en demon (se bild) är ute efter hans kropp. Pappan hade samma problem som liten och går nu över till astralplanet för att hämta sin son. Han verkar lyckas, men självklart visar det sig att så inte är fallet helt och hållet. Slut.

Den bästa delen av filmen är när de just flyttat till ett nytt hus och mamman går och småplockar lite. Hon går igenom något slags kapprum och den som är uppmärksam (vilket hon inte är) kan se att det bredvid hängande jackor står en liten pojke vänd mot väggen. Creepy. Annars är det här en film som skriver tittaren på näsan hela, jävla tiden. Titt som tätt när det visas någonting som skall vara läskigt så kommer hög musik som säger "DETTA ÄR LÄSKIGT", ifall man skulle missa det, liksom. Det gör tyvärr att saker som kunde varit lite läskiga i stället blir fåniga. Som att mamman hittar ett blodigt handavtryck på lakanen i sin sons säng. DAM-DAM-DAAAAAAM! Suck. Sådan teknik fungerar bara i två fall: 1. Vid en slut-twist och 2. Vid en jump-effekt.
Jag måste skaffa mig en liten bandspelare med det läskiga ljudet som jag kan spela upp när kaffet är slut eller när katten balanserar på balkongräcket eller när... ja, ni förstår nog.

Sedan bör jag väl påpeka att jag i vanliga fall är onaturligt lättskrämd, men av någon anledning så lyckas den här filmen aldrig suga in mig. Jag bryr mig inte om vad som händer med karaktärerna. Jag blir inte rädd för varken spöken eller demoner. Jag stör mig på DAM-DAM-DAAAAAAM!-effekterna.
Demonen i fråga är en sminkad snubbe med Darth Maul-komplex och spökena är i stort bleksminkade människor i dockliknande kläder. Hell, som svartrockare har jag vänner som ser läskigare ut på daglig basis och för att möta folk som ser ut som dockor behöver man bara gå på random spelkonvent och hålla utkik efter Lolita-japanofiler.

Det känns också lite som om Insidious vore en independent-film. Visst, den är snygg, men samtidigt är den så sjukt billig. Alla effekter är gjorda med sminkningar eller blinkande lampor och ljussättning. Allvarligt talat, året är 2011 och det krävs lite mer än en annorlunda ljussättning för att göra någonting skrämmande. Blinkande lampor! Wooooh! Precis lika skrämmande som det var i Alone in the Dark, alltså; Inte alls.
När pappan beger sig till astralvärlden för att hämta sin son så har de möjlighet att göra något rejält coolt av det hela. I stället filmar de en stor del av det i mörker med en liten ljuspunkt och resten i samma hus som historien börjat i, fast med - gissa vad? - annorlunda ljussättning. Urk.

En annan sak som är störande är att den är GRYMT förutsägbar. Den är nästan lika förutsägbar som den mest förutsägbara skräckfilm jag någonsin sett (The Marsh) och ingenting förutom ungen vid klädhängaren kommer som en överraskning.

Att filmen fått en sjua på IMDB känns lite som när folk pratade om att Scream var en läskig skräckfilm och inte en parodi.

Jag är dock en grymt generös människa och därför får den två döda kattungar av fem möjliga.

Samlade svenska kulter

Det är inne med samlingar av skräcknoveller nuförtiden. Vännen Niklas kom traskandes med Samlade svenska kulter av Anders Fager, och såväl skräck- och boknörd som jag är så tog jag genast ett svanhopp in mellan bokbladen.
I början var novellerna okej. Inte dåliga, men inte geniala heller. Jag fortsatte läsa. Några noveller in så kunde jag inte riktigt sluta. När jag kom till Lyckliga för evigt på Östermalm blev jag slukad med hull och hår. Jag ville inte läsa, för jag ville inte att den skulle ta slut. Jag kunde inte låta bli att fortsätta. Fröken Witts stora konstverk som kom strax efter var också lysande och i den stilen fortsatte det. Fängslande. Slukande. Hotande. Ack ljuva skräck.

Leka med Liam var en annan storfavorit, men kanske främst för att jag alltid uppskattat skräck som innefattar barn. "Alla barn är som psykopater" som någon sade en gång. Världen är inte helt på riktigt när man är liten och samtidigt är den verkligare än någonsin.
Det som gav mig mest var nog att allt blev sammanflätat, men så listigt att man liksom inte såg mönstret förrän det blev uppenbart. Dock aldrig för uppenbart, bör påpekas.

Till sist skall jag nog säga att trots att jag läst mycket skräck och ofta blivit rädd eller illa berörd så är det här första gången en bok med skräckberättelser lyckats låsa upp små igenrostade hänglås i mitt huvud och få mig att se världen ur helt andra vinklar en stund.
Så, för instant sanity loss 1d10, läs den. Det är värt det. Vad skall du med din sanity till egentligen?

Welcome home to the end of the world

När jag såg trailern för den här filmen tänkte jag att "Åh, för att vara något ihopknåpat av en hög studenter så verkar den ju rätt lovande." Efter det gick jag in på filmens hemsida och insåg att så inte var fallet. Det är en "riktig" film. Ajdå.
Den coola lådan på affischen här intill gjorde ändå att det kändes som om filmen kunde ge någon slags behållning och jag måste erkänna att jag älskar parollen "Welcome home to the end of the world". Nu så här i efterhand så måste jag säga att det absolut bästa med filmen är de här två sakerna: filmaffischen och dess tagline.
Lådan i fråga var med någon sekund i en av de många underliga montagen i filmen, inte mer. Ofta, ofta verkade det som om filmskaparna tänkte "Vänta lite, vad skall vi göra nu? Publiken kanske till och med börjar få någon slags rätsida på det här. Det motverkar vi med Konstigt Montage modell 1A."
Det värsta med filmen är dock inte att den försöker vara "lite crazy" på samma sätt som en stupfull fjortis som tar på sig en sombrero. Fast kanske mer en stupfull fjortis som tar på sig en hatt gjord av inälvor. Det värsta är inte heller att det inte finns någon form av historia att följa eller huvudintrig. För det mesta har man ingen aning om vad det är som händer. Det värsta är inte heller dåligt skådespeleri eller det faktum att några scener är så smaklösa att de inte blir skrämmande utan bara konstiga och smaklösa.
Det värsta med filmen är dess förmåga att vara lovande. Det finns en hel del lovande scener. Scener som börjar riktigt bra och där man tänker att de kan rädda stora delar av filmen från den djuphavsgrav där man annars vill att den skall sänkas. Man tänker "Om de bara gör så här... om de bara..." Men nej. De GÖR aldrig "så här". Det är som att snubben som kommer på de bra idéerna bara är med i början av dessa scener, sedan går han på kafferast och ingen av de andra vet vad han var ute efter, så dessa stolpmongon gör klart scenen utan att ha en aning om vad som var tanken med den eller hur den skulle göras.
Till och med slutet är en sådan scen. Utan anledning dödar huvudpersonen sin älskare med en offerdolk han fått av sin pappa. Deep Ones börjar traska upp ur havet längsmed hela stranden. Det är episkt, det är storslaget och DÄR! Där dyker en siluett upp långt ute till havs och man vet det. Världen är fucked. Cthulhu har vaknat och allt är över.
Eller inte. Man får inte se någon siluett ute till havs. Man får bara se folk på avstånd traska upp ur havet och sedan är det slut. Snipp snapp snut.

Ni som ligger bakom filmen. Era jävlar. Det värsta som finns är inte en dålig film. Det värsta som finns är när en film kunde ha varit bra.

"Suck on my sickle!" - Small Town Folk

Att påstå att den här filmen var värd de sextio spänn jag betalade för den vore nog att överdriva. Den hade kanske varit värt fyrtio spänn. Kanske. Få se nu. Här är mina teorier angående filmskapandet:

• De började med att höra av sig till Warwick Davis och sa "Hej, vi skall göra en slasher-komedi. Vill du vara med?" och eftersom Warwick Davis hade en halvtimme över och råkade vara i England så sa han "Ja för fan, okej, efter Leprechaun: Back 2 tha Hood har jag ändå ingen trovärdighet kvar, men eftersom jag har större talang än kroppsbyggnad så har folk överseende. Kör till!"

• Sedan sa de till random människor som inte alls är skådespelare att "Vi har Warwick Davis, kom och var med!" och folket kom.

• Efter det tog de en jävla massa syra och gick lös på färgfilter för glatta livet. Visste ni för övrigt att om man bara smäller på ett blåfilter i dagsljus så är det självklart natt?

• Jag vet inte, men jag gissar att de bara hade två kameror i form av "den bra" och "morsans semesterdigitalkamera från mycket tidigt 2000-tal". Bildkvaliteten talar helt klart för det. 

• Om man grimaserar nog så kanske ingen märker att man är en sugig skådis med en töntig roll... eller vänta, det gör man ändå. Direkt.

En sak som var bra var hattar. Det fanns många hattar i filmen. Musiken var dessutom bättre än filmen, det var också bra.
Egentligen finns det mer dåligt att ta upp, men jag orkar verkligen inte gå igenom alltihop. Min make sade att filmen är sämre än Pterodactyl, och känner man till den filmen så förstår man direkt vilken nivå vi snackar om.

Trots allt så var den dock roande dålig i stället för bara dålig. Trots att tarmarna vred sig oroligt ibland och funderade på att slingra sig upp och strypa det estetiska sinnet som en humanitär åtgärd, så var jag aldrig riktigt uttråkad. Därför ger jag den två döda katter av fem möjliga.

Grovt Överskattade Filmer som alla andra tycks gilla

Det här inlägget räknar jag med kommer skava litegrann i hjärtat på ganska många av mina vänner. De flesta vet dock redan att jag avskyr dessa filmer, eftersom det inte är något jag direkt hymlar med. Tycker dock det är dags för att gå igenom dem, en gång för alla. Så, gott folk, här är den: Yvonnes lista över grovt överskattade filmer som andra tycks gilla av någon anledning.

Saw - hela högen

Den första filmen får jag väl erkänna har något slags existensberättigande. Något slags. Jag gillar den inte, men den är inte lika jävla fullständigt värdelös som raden av uppföljare. När jag såg tvåan eller trean så var jag beredd att slå fast att Saw-filmerna inte bara suger, utan också att alla som gillar dem har allvarliga psykiska problem och borde spärras in. Riktigt så radikal är jag väl inte direkt längre, i och med att min bekantskapskrets skulle förlora några intressanta individer om jag höll fast vid det. Däremot så håller jag fast vid att Saw enbart är en orgie i temat "när splatter går för långt med modern teknik" och att man inte kan gilla skiten om man inte har en gravt sadistisk (och ganska skrämmande) gen som ligger och lurpassar någonstans.
För övriga funderingar och slutledningar kan ni läsa mitt gamla blogginlägg Jigsaw var Ensam Hemma.

Kill Bill - båda två

En films fullständiga handling skall inte kunna sammanfattas med en mening. Då kunde man ju faktiskt ha nöjt sig med att göra filmaffischen och skitit i att göra själva filmen. Den lilla handling som Kill Bill har tycks dessutom bara vara en ursäkt för att göra ett lapptäcke av ripoff-scener från gamla kampsports-actionfilmer. Okej om man gillar sådana, men att bara sno scener rakt av är inte en hyllnings - det är kopiering. Vill man se bra action så kastar man den här skiten åt sidan och ser originalen i stället.

Pulp Fiction

Okej, jag VET att man "ska" gilla Pulp Fiction. Det skiter jag i. Fyra gånger har jag försökt se den här förbaskade filmen, men jag har aldrig lyckats. En gång övergav jag den för telefonsamtal, en gång stängde jag av för att jag kände hur jag slösade bort mitt liv på skit och två gånger somnade jag av ren självbevarelsedrift. Den har helt enkelt ingenting som jag fastnat för. Den är förvirrande, irriterande och trist. Den har ingen karaktär jag gillar, inga skådespelare jag gillar och inga scener jag tycker om. Det enda jag kan hålla med om är väl att soundtracket är bra, ja till och med en klassiker.

Fear and loathing in Las Vegas

Varför? Den här filmen är bara ett stort, jävla "varför"? Den har ingen mening alls. Den vill inte säga någonting. Den vill bara vara konstig för konstighetens skull, men inte ens det genomförs på ett roligt eller ens intressant sätt. Den påminner lite om en trist och puckad medelsvensson ute på krogen som med gäll röst beskriver sig själv som "Så jävla craaazy, liksom!"
Här behöver man inte ens en mening för att sammanfatta hela filmens handling, utan allt man behöver är titeln och ett enda ord: Knark. Kanske något för knarkromantiker eller folk som av någon anledning känner igen sig i tripparna, men denna någon är absolut inte jag. Att den dessutom fick ett ex till mig att gå från snygg till ful tönt med fula brillor och hawaiiskjorta gör mig inte vänligare inställd. Tips till män som funderar på att gå samma väg: Om det inte fungerar för Johnny Depp så fungerar det med all säkerhet inte för dig heller.

Ja, gott folk. Det finns fler, men inga som jag orkar gå in på just nu. Här har ni i alla fall de främsta exemplen på film jag verkligen inte fattar meningen med. Om ni råkar veta meningen får ni gärna försöka berätta den för mig, men räkna inte med att det kommer att förändra någonting.