Höst är Alv

Hösten är här och därmed saknar jag Alv mer än vanligt. För hösten är vår tid. Höstens minnen är många, såsom är fikastunder med äpple- och kanelte på Café Momo för över femton år sedan. Hösten är minnen och hösten är kärlek. Att ha piratfester och hinka rom. Att frysa rumpan av sig på egofotograferingar i skogen. Att prata om böcker och stjärnor och filosofi och magi och filmer och funderingar och misantropi och kläder och människor vi en gång känt och musik vi en gång lyssnat på. Det är superlånga promenader genom drivor av löv. Det är minusgrader och överraskande varm sol. Det är att sitta och turas om att läsa dikter av Nils Ferlin eller Dan Andersson. Det är att prata om spöken och monster och om varför japanofiler tvunget måste ha mer hårspännen än hår. Det är fniss och katter och fånerier och att bara strosa omkring på stan och titta på saker. Det är minnesblixtar av pyttesmå, osynliga satanister i vår väg och händerna Fjodor och Pjotrs sällsamma beteenden. Det är UFO:n och teprovningar och kedjerökning. Det är Bowie och texttolkningar och glitter. Det är synthmusik och människofientlighet och dåliga skämt som är bra. Det är spontana reggaelåtar. Det är utspel och brädspel. Det är så många saker och det är så saknat som bara en helkväll med alkohol och dåligt kodade html-sidor på fyllan kan vara.

Men snart! Snart! Tills dess kurar jag ihop mig i den alvdoftpreparerade luvjackan och skruvar upp musiken i hörlurarna.

Dödsdag

I dag när värmen klibbar sig fast vid kroppen som ett andra skinn och fåglarna tjuter uppretat i luften utanför balkongen är det pappas dödsdag. Precis som fotot så börjar minnet bli suddigt och nött i kanterna, men somliga saker minns man bättre än alla andra. Somliga saker kommer aldrig att försvinna. Doften av hans tobak. Det finurliga leendet och glimten i ögat. Historieberättandet. Kompetensen. Skägget i all världens färger. Trådslitna underställ från Helly Hansen. Tusen små detaljer och minnesbilder.

Och jag har redan skrivit allt. Jag har redan skrivit alla dikter och noveller jag kunnat. Jag lider av att inte kunna skriva mer. Berätta mer. Sträcka min hand genom tiden och fatta hans.

Men en sak vet jag och en sak är säker: Min pappa var starkast i hela världen.
Det enda som är starkare är saknaden han lämnade efter sig.

Loot of DOOM +2T6

I helgen var den årliga Fezten för att fira att jag blivit äldre i dagarna tre, eller okej, det är väl mer som två dagar, men ändå. Det blev en fantastisk fest och som alltid så börjar folk när man fyllt år fråga om man "fått något fint". Det har jag. Det har jag utan tvekan. Jag har fått så mycket fint och perfekt passande att jag nästan skäms, och allt detta förtjänar ett eget prylfixerat inlägg, skrivet i ett sorts lyckorus. Nu kör vi, utan någon som helst inbördes ordning.

• En stor och vacker skål på fot från alchemy gothic med ornament och drakar. Enligt utsago till för att slå tärningar i på ett förstklassigt sätt, så vi invigde den genast med en omgång Cthulhu Dice. Jag blev galen. Ingen var förvånad.
• Två nagellack och två kartor med nagelklistermärken med tuffa mönster. Utmärkt nu när jag just fått slut på svart nagellack och för att jag ofta är för lat för att måla fint.
• En påse med vackra snäckor av olika slag.
• Laura Palmers Dagbok som jag velat läsa väldigt länge. Twin Peaks är fantastiskt och jag skall se till att ha på mig mitt brythjärta när jag läser den.
• En bok av Nora Roberts om en spännande mordhistoria. Jag älskar Nora Roberts. Hon är helt överlägsen de andra i sin genre romantik/deckare.
• Fyra eller fem (har packat ned dem) ankh-örhängen i olika färger. Vad varje svartrockare behöver.
• Två onda ögat-hängen, varav det ena var exakt likadant och i samma storlek som det jag fick av min pappa en gång i tiden och tappade bort för några år sedan.
• Brädspelen Elder Sign och Arkham Horror. Det senare är en storfavorit och jag ser väldigt mycket fram mot att testa det första.
• Ett duschdraperi med blodiga handavtryck och en matchande blodpåse med duschkräm. Kommer göra sig perfekt i badrummet.
• Två t-tröjor, en vit med filmmotiv och citatet "I love the smell of Napalm in the morning" (passande med tanke på Napalm och Cthulhu) och en svart med texten "T-shirts are boring, this is a cat." Den matchar knappen jag redan äger med texten "Knappar är tråkiga, detta är en hatt." De rimmar ju till och med!
• En biljett till att få se Neil Gaiman under ett författarsamtal på Kulturhuset om två dagar! Neil. Gaiman. Det är fantastiskt!!
• Två fröpåsar (en med jättepumpor!!) och en lök till en vacker lilja som redan är sådda på odlingslotten när det här skrivs.
• En flaska Baileys. Mmmm....
• Sexton kinderägg. KINDERÄGG.
• Ett svart Nintendo 3DS med tillhörande Zelda - Octarina of Time. Det fick jag dessutom leta efter genom en hinderbana i mörkret med hjälp av nightvision. Så häftigt och lätt värt de fästingar jag fick på köpet.
• En liten fin dator som bara skriker om att den måste få ett nytt namn. Vi får se vad jag hittar på att kalla den, men det kommer bli något episkt så att den slipper skämmas samman med sina fränder Mulder, Beast och Superman (som jag KAN ha döpt om, men jag minns inte till vad).
• En Minecraft-mugg i form av ett Creeper-huvud. Det stod att jag borde göra som vikingarna och dricka ur mina fienders skallar, och det gjorde jag minsann!
• En svart cykelhjälm med dödskallar och blodsplatter redan från början, så man slipper besvära sig med att bloda ned den i efterhand.
• Lampor till min cykel, samt batterier.
• En påse med badoljor, badskum och en tvål i form av en ursöt groda. Jag kommer behöva brottas med min son för att få behålla den, tror jag.
• Kortspelet Cthulhu Fluxx, så nu kan jag spela superfluxx hemma!
• En anteckningsbok med en drake och ett svärd på framsidan. Goff goff goff goff. Hurra!
• En anteckningsbok med en realistisk dödskalle på framsidan. Mer goff goff med andra ord. Som det skall vara.
• Massor med mandel, choklad och spritpraliner. Very nam. Such WOW.
• En hemsmidd nyckelring i järn.
• En silvermedaljong med ett litet voodoo-foster i, gjord av givarens eget hår. Perfekt kombination av märkligt och gulligt.
• Ett voodoo-kit från en helt annan person, komplett med docka och instruktioner. Helt enkelt charmerande!
• Två förstorade mikroorganismer i form av gosedjur - Digerdöden och Ebola. Digerdöden är en av mina nya bästa vänner. På fezten pussades vi, kramades, gosade, rökte och drack tillsammans. Supersöt, är han. 
• En påse vattenballonger. Om sommaren fortsätter som nu så kommer jag att ligga på gräsmattan utanför huset och kasta dem upp i luften för att pricka mig själv.
• Hårinpackning, vilket gudarna skall veta verkligen behövs. 
• Svenil-rollspelet med ett tillhörande rafflande äventyr. Här skall spelas!! Har bara spelat det en enda gång och det känns verkligen som att det är på tiden att göra det igen. 
• Ett fint armband med pärlor som ser ut som stiliserade ögon.

Silas har dessutom fått regnkläder och en fin sagobok. Det är ju inte till mig, men det känns lika bra som om det vore det.
Det är allt jag kan komma ihåg just nu, och eftersom det är en väldigt gedigen lista så är det inte konstigt att jag säkert glömt något fullkomligt underbart. Jag har dessutom fått veta att jag har en hel del presenter som jag kommer att få via posten, eller väl tillbaka i Kalmar och väntar med spänning. Nu när ekonomin varit tuff ett tag så man egentligen inte kunnat köpa någonting extra så känner jag mig härligt bortskämd och kvittrande.

Uppdaterar listan när fler presenter anländer!

Och ni, mina kära vänner och släktingar, är underbart knasiga som ger mig så mycket saker och uppmärksamhet och kärlek. All kärlek till er.

Skördefesten är magi

I helgen var det åter igen konstnatt och skördefest på Öland. Det var magiskt. Varje år är det som om folk för två dagar faktiskt lyckas ta en titt in i mitt hjärta och sedan återskapa vad de ser där och kalla det "skördefest".

För det var drakar med lysande ögon och slott byggda av halmbalar och spökhus och glittrande små lampor och lyktor och pumpor - överallt pumpor! Stora pumpor, små pumpor, avlånga, runda och självlysande pumpor. Pumpor med roliga former och pumpor med intressanta färger.

Det är väl knappast någon nyhet att jag älskar pumpor.

- Jag och Fiia vandrade in på "Drake café" där utanför små ljus glimmade i en vacker liten damm. Tältet var smycket med små ljusslingor och tyger och jag kunde knappt förstå hur ett vanligt tält kunde bli så vackert och magiskt. Där beställde vi två koppar kaffe som smakade bättre än allt annat kaffe; mjukt och runt och fylligt utan ens ansats till bitterhet.

- När jag vandrade nedför yttertrappan till spökhuset och någonting vidrörde min ena ankel. För första gången i det spökhuset fladdrade hjärtat till en aning och ett skratt hördes från under trappan när det anställda spöket därunder noterade skälvningen hos mig.

- Skrattanfallen när vi trötta, men glada åkte ut i bilen sent en natt för att - och jag citerar - "Göra hela jävla Öland osäkert."

- På medeltidsmarknaden då alla stannade upp som en man över hela fältet för att betrakta den örn som svävade majestätiskt långt, långt ovanför oss.

Och när jag hittade Osten med stort O, och konstnären som snidade träfigurer allt som oftast med motorsåg, och påfågeln i galleri Fågelform och pumpasoppa och pumpapaj och kramar och skratt och rollspel och... allt.

Så många intryck. Så mycket kärlek. Så oerhörda mängder med den ljuvliga magi som bara skördefesten upplevd i goda vänners lag kan bringa.

Dags för lite romantik

Ack älskade, du är såsom en äppelpaj
bara mer hälsosam
för diabetiker.
Dina ögon lyser
likt mina första D10
som jag köpte för över 10 år sedan
när Tradition höll traditionen.
Låt mig för evigt somna
vid din sida
och när Cthulhu vaknar
och mörkret härskar
vill jag bli uppäten
med dig

Jag saknar min mamma

Nu har mamma varit utomlands i över en vecka och för var dag känner jag alltmer påträngande att jag saknar henne. Jag saknar att ringa och prata med henne, jag saknar att få hennes råd och hennes varma stöd. Jag saknar min mamma så jag blir helt matt.
Självklart hoppas jag att hon har det underbart och fantastiskt i utlandet, men jag önskar att jag kunde lyfta luren och ringa till henne. Bara några dagar kvar nu. Bara några dagar.

Till dig som dog

Det värsta är egentligen inte saknaden, inte nu längre. Det värsta är ansvaret. Ofta när jag möter en ny människa som jag trivs med och tycker om så kan jag inte låta bli att tänka på att den människan aldrig får träffa dig. Du som dog. Den  människan kommer aldrig att riktigt förstå sig på dig och kunna minnas dig och ändå är det upp till mig att berätta och försöka förklara. Upp till mig att du skall leva vidare. Jag måste liksom sprida ut ansvaret för sorgen, för jag orkar inte bära upp det helt själv. Någon mer måste ta ansvar för att du lever vidare också, dela bördan, även om ni aldrig har träffats och heller aldrig kommer att göra det.
För nätter som i natt känns det nästan överväldigande.

Det känns så främmande att många av er som läser det här aldrig har träffat min pappa. Det är liksom vansinnigt. Hur kan man vara min vän utan att ha träffat min pappa? Hur kan man ens existera med minsta lilla anknytning till mitt liv utan att veta vem han är. Var. Hur är det möjligt?
Inte ens min man har träffat min pappa och jag har inte träffat hans mamma. Det var en av de första sakerna som verkligen var gemensamt mellan oss. Det där outtalade ansvaret som båda tyngdes ned av. Ansvaret för att låta någon leva vidare, för att låta folk få lära känna i alla fall en liten, liten bit av det som var min pappa och hans mamma.

Det värsta är att man glömmer. Det är mänskligt att glömma, men samtidigt känns det som ett outhärdligt svek att göra det. Jag måste minnas. Jag måste komma ihåg. För varje dag som går så glömmer alla andra som träffat pappa någon mer viktig detalj, en detalj som jag borde komma ihåg. En bit av pusslet som inte borde hamna under vardagsrumsmattan för att sedan sugas upp av dammsugaren och vara borta för evigt.

Jag vill inte glömma, men jag vet inte heller hur jag skall komma ihåg.

Pappa och jag

Min favorittid på året

Av: Angela Taratuta

Jag älskar hösten. Sommaren är varm och jobbig, men hösten passar mig perfekt. Vandra bland nedfallna höstlöv insvept i sjalar och koftor eller sitta på ett café med en god vän och dricka varm choklad. Vinden och regnet och färgerna. En god bok och en filt över knäna medan regndropparna smattrar mot balkongfönstret. Pumpasoppa, Halloween och den mysiga och underbara julen att se fram mot. Underbart!

Vilken är din favoritårstid, käre läsare, och varför?

En bild på mig och min familj

Det finns ingen sådan bild, inte som innehåller hela min familj. Den enda familjebilden som jag kan dra mig till minnes är denna:

Egypten, 2001. Från vänster har vi först min kära mor, sedan min underbara lillasyster, min gigantiske husgud till bror och jag själv (som ser ut som en terrorist).

En bild av mig och mina vänner

Fezten -10

Alla är sådär nyktra och vackra på den här bilden, men det var den enda jag hittade med flera vänner på som jag inte redan haft på bild nyligen. Erika, Leo, jag som mår illa och blir omhändertagen av Leo, Magnus, Valle och Amy. Ben och armar i förgrunden har jag inte riktigt koll på vilka de tillhör.

Om någon känner för att ge mig en present...

Nu när hösten börjar ge känningar så återvänder min kärlek till pumpor i full kraft. Det bästa med att bo i Kalmar är att det är nära till Öland. Det bästa med Öland är att det finns SKVADRONER med pumpor!

Det finns verkligen ingenting jag inte älskar med pumpor. Jag älskar formerna, smaken, lukten, färgerna och fröna! Få saker gör mig så glad som pumpor.

Ett problem är att pumpor inte är lika kärleksfullt behandlade i Sverige som exempelvis i U.S.A. och därför kan det vara svårt att hitta produkter med pumpor annat än på Tradera. Så om det är någon som känner för att ge mig en liten höstpresent sådär spontant så finns det några heta tips här:

Doftolja, tvål och doftljus.

Bara sådär

Det som kändes mest tomt och förvirrande när Bamse avlivades var hur korta minuter det tog att gå från glad och stolt hundägare till att inte vara hundägare alls. I ena stunden hade jag världens finaste lilla livskamrat, visserligen gammal som gatan, men någonstans där inne i senildemensen så såg jag ju ändå min allra första egnaste hund. Min vita fluff. Mitt moln. Min hund som kom när jag ropade, som samlade på pinnar, som plockade hallon direkt från buskarna och som älskade allt i hela världen utom bad.

Och sedan slöt han ögonen.

Lika underligt kändes det när min man ringde till sist och berättade att han pratat med Suss och att allt var bestämt och klart och att jag (nästan i alla fall) är hundägare igen. Det är bara detaljerna kvar.
Så nu ligger han snart här i soffan, Ramses. En svart ulltott. Lika metal som potpurri, som min man uttryckte sig. En Ramses som inte kommer när jag ropar och som inte älskar allt i hela världen (inte än), men som jag redan kommit att älska själv. Det är skönt att han inte är lik Bamse, faktiskt, så slipper han leva i skuggan av min tidigare hund och i stället ta plats i mitt hjärta precis som den svarta, charmiga, småfega lurvtuss han är.

Jag har öppnat ögonen.

Sinnen

Doften av såpnejlika i hela rummet. Kallt daggvått gräs under fötterna. Rollspel på skärmen. Uppesittarnätter. Te. Flötet som guppar upp och ned, upp och ned. Alv som skrattar. Mammas otroligt mjuka hud. Dina ord på mobilskärmen. Duggregn över ansiktet. Den blå färgen som sakta framträder på dörren. Drivved. Sånger. Abborren som sprattlar. Soluppgång med overkliga fantasiskyar. Mammas mat. En cigarett på trappen.

Jag fyller mitt sinne med sådant jag förstår.

I love the little taco

"The boy who lived... come to die."

I går firade jag och min käre man ett år som gifta. Det är lustigt, för det känns inte som om det gått ett helt år. Aldrig har tiden varit så icke-existerande som i det här äktenskapet. Tidigare har ett år känts som en lång tid, nu känns det som det första av väldigt, väldigt många.

I och med att vi firar bröllopsdag på Harry Potters födelsedag så gick det, precis som vårt bröllop (med dödsätare) och vår bröllopsresa (slottsbesök och Harry and the Potters-spelning) i Harry Potter-anda.

Vi hade tidigt beslutat oss för att köra en klassiker i stil med vardagslyx vi sällan tar oss råd med - äta mat ute och gå på bio. Filmen vi såg var givetvis den sista Harry Potter-filmen (skönt att han fyllde år så man slapp en massa aurorer på biobesöket). Den var briljant! Den bästa! Helt fantastisk! Första halvan av filmen satt jag som uppslukad och den andra halvan av filmen satt jag och grät. Oj vad jag grät. Jag grät för dödsätare och den goda sidan också, men mest av allt grät jag för mitt älskade Hogwarts. Det var sjukt starka scener nästan rakt igenom. Jag kan faktiskt inte minnas många gånger som jag blivit så uppslukad och engagerad av en film. Citatet under bilden ovan kommer helt klart att sälla sig till andra lysande citat genom tiderna som exempelvis "I am Inigo Montoya, you killed my father, prepare to die!"

Efteråt hittade vi inte en enda asiatisk restaurang som var öppen! Åtta en söndagkväll under semester- och turisttider! Det märks att man bor i en liten håla som bara låtsas vara en småstad. Hur som helst så åkte vi hem och åt tacos i stället. Jag kunde inte ha önskat mig en bättre bröllopsdag.

Och i dag åker jag till Närke!!

Vägen till himlen går förbi en tekanna

Te är kärlek. Det jag älskar mest med te är tillbehören, ritualen och det lugn den skänker. Själva drycken kommer tvåa på min lista. Det har tagit mig lång tid att börja gilla te igen. Efter att jag fick diabetes och jag var tvungen att lägga ned sockret så kändes nästan alla sorter plötsligt för beska, men med tiden hittade jag tillbaka.  Kaffe är ju egentligen inte min grej. Jag dricker det, men det är inte min grej.

Jag har just avslutat en kanna med Jenny Nyströms inköpt häromdagen från Gerdas Te och Kaffehandel här i Kalmar. Jag älskar den butiken. Det luktar fantastiskt av te, kaffe, kryddor och ostar. Inredningen är ålderdomlig, expediterna vänliga och trevliga. Man får så många olika sinnen tillfredställda av ett besök där.

Andra favoritsorter är (förutom nyponte) givetvis Psycho Lemon - en kryddig och lite stickig blandning med stark smak av citrongräs - som min syster introducerade mig för, eller Cowboydröm - med tydlig saltlakritssmak - som Alv gett mig. En kopp chai har nästan förlorat sin charm när man inte kan fylla den med socker, gräddig mjölk och kanel, men vissa dagar händer det att jag dricker det ändå, om inte annat för doftens skull.

Vad man dricker sitt te i och häller upp det ur är också viktigt. Min absoluta favoritmugg genom tiderna lyckades gå sönder för inte så länge sedan och det tycks inte finnas dess like att få tag i längre. Det var en underbar blå enhörningsmugg av märket Magic Forest från Nici. Inuti stod det "Magic Moments" och i botten kunde man genom teet skymta en trött enhörning som sov på en månskära. Väldigt kitchigt och alldeles, alldeles underbart.
Har en rosa också som bara är lite skadad i ena kanten, men det är helt enkelt inte samma sak. Jag vill ha mina magiska ögonblick och min slumrande, blå enhörning på månen. Det är faktiskt viktigt.

En tekanna har jag i alla fall som jag älskar. Jag fick den av Alv för en hög med år sedan och använder den flitigt. Försökte hitta en bra bild på den, men i stället får jag erbjuda en dålig. Den är i alla fall mattsvart med blått glaserat lock och räcker precis lagom för några morgonmuggar te. Till skillnad från många andra te-entusiaster så föredrar jag nämligen lite mindre muggar eller koppar i stället för de gigantiska, annars skulle jag ju inte ha någon som helst nytta för min tekanna, inte sant?

Sist men inte minst skall jag tala med er om en annan viktig del av tedrickandet, nämligen tekulan. Har nyligen införskaffat en sådan där tekula med fjäder från Indiska. Anledningen var givetvis att de är relativt snygga och sluter tätt. Jag är trött på tekulor som sprider flagor i halva kannan. När jag sökte runt på bilder till det här inlägget så hittade jag också det mest fantastiska jag någonsin sett i hela mitt liv. Jag tryckte på "KÖP"-knappen med nästan manisk desperation, bara för att inse att själva frakten i sig gick på femtio spänn och det därmed inte längre var värt det. Fast det känns ändå som om det nästan vore värt det. Beskåda själva underverket:

Är den inte fantastisk?

Någonting där ute

Min bror vet nog att det finns något där ute.

Det finns någonting där ute i vattenmassorna. Jag vet det och innerst inne vet du nog också det. Någonting som väntar, någonting som bidar sin tid. Någonting som en vacker dag kommer att vakna igen.
Havet har alltid kallat mig, kanske är det någonting som ligger i mitt blod. Jag läser lyckligt om delfiner och rapporter om späckhuggare i Östersjön. Jag läser mer om brugdar och plattfiskar och ålar. Jag drömmer om vatten de där sällsynta nätterna när drömmarna inte är av ondo.
Vill du se till att det kommer att finnas kvar någonting där ute även i framtiden? Kika in på projektet "Rädda Östersjön" och fyll i dina Östersjö-löften. Du får en gratis liten vimpel-pin, du hjälper en god sak och det tar dig bara några minuter.

En Alv är bra i alla lägen

Mitt i förra veckan ringde Alv och sa att hon tänkte komma ned över helgen. Då jag länge insett att min tillvaro inte riktigt har rätt nivå av livskvalitet utan min favoritdrog så avbokade jag allt (det var inte så mycket) som gick att avboka och kontrollerade spritmängden i hemmet.
Denna spritmängd kan inte längre beskrivas som en mängd, utan snarare som "en slurk rom i botten av en flaska". Allt annat är slut.
Så vi var fulla, drack vin på en brygga, kedjerökte, åt glass, spelade Magic, såg på Suburban Knights, mumsade mat, tog långpromenad, var redigt bakfulla, spelade Mortal Kombat, tittade på recensioner av konstiga porrfilmer, fnissade, pratade allvar, pratade om serier och katter och film och dansade lite grand för sakens skull. Det var precis som en helg skall vara och trots att jag fortfarande ligger efter i plugget och har en gigantisk disk att ta itu med, så ångrar jag mig inte en sekund.

Ett liv utan Alv är så otroligt mycket mer grått och dåligt.
DÅLIGT (precis som Aragorn skulle uttrycka det).
Jag tackar gudarna för att vi snart ses igen!

Lite ur fokus

Min fina jycklo. Du är lite ur fokus på den här bilden, lite som ett spöke. I mitt huvud är du fortfarande i fokus så otroligt ofta, även om du är ett spöke.
Jag har fortfarande svårt att förstå hur snabbt det gick. Från hundägare till ingenting på bara några minuter. Du var trött. Du somnade. Sagan var all.
Det är så tomt utan dig.
Jag saknar dig.

Saker ej att förakta

Så var det bekräftat en gång för alla: Jag har sannerligen de mest talangfulla och fantastiska vänner man kan önska sig. Utöver att jag fick så sjukt suveräna, roliga, omtänksamma, praktiska, vackra och efterlängtade födelsedagspresenter av alla de slag - allt från ammunitionslådor och lyspinnar till Monsterologiböcker - så fick jag även några handgjorda gåvor.
Jag älskar att få något som någon har gjort själv, det värmer lite extra. Det värsta är dock när någon ger en present som de helt uppenbart slängt ihop i panik på fem minuter för att man vet att de kunde ha gjort någonting så mycket bättre. Ingen av nedanstående är en sådan sak, alla passar mig perfekt och alla gjorde mig lyckligt varm i hjärtat.

En superb Cthulhu-idol från Fiia! Älskar färgerna och lystern och... tja, allt.
Nu bor den på min sovrumsvägg för att ge goda *harkel* drömmar.

En liten mini-Cthulhu från Alv i bästa pixliga nördstil!

Alv hade också gjort en GIGANTISK pixlig Cthulhu! O.o

Fullkomligt bedårande örhängen från Sandra!
Kolla in hennes blogg för mer snygga saker!

Lagad med saxen

Jag vet inte hur många gånger din röst var det enda mellan mig och svärtan. Den lyste i mörkret, den blev till en stjärna, den ledde mig hem. You were the brightest star. Så många ord som talats under så många år. Du lyckades alltid få allt att bli självklart när det var komplicerat och komplicerat när jag tyckte att det borde vara enkelt. Du förstod mig som ingen annan, du hittade i de labyrinter där jag irrade, och när du inte gjorde det så visade du ändå vägen med sådan självklarhet att jag trodde varenda steg du tog. Ingen annan människa har någonsin kämpat så mycket för min vänskap som du.
Utan din existens vet jag inte vem jag skulle vara i dag. När jag satt gråtande på det kalla golvet i den blivande mördarens badrum var det dina ord som tröstade mig. När jag tappat allt och vilset huttrande föll ned i ingentinget fanns du där och fångade mig, höll i mig tills gryningen kom. När jag klättrade tillbaka i träsket gång på gång så gav du mig solrosor till min trädgård.
Jag har fullt med solrosor i min trädgård nu. Du har inte planterat dem alla, men många av dem. Din röst leder mig inte längre i mörkret, för jag hittar själv. Vuxenlivet ledde oss in på olika vägar, men min väg är full av fina minnen. De dåliga har jag låtit sjunka undan, för jag behöver dem inte längre.

För länge sedan frågade du ingen alls om man kunde laga trasiga hjärtan med sax. Det kan man. Det tar tid och man måste klippa bort allt dåligt och vänta tills det läker, men det går.

Vi har vandrat på jävligt jobbiga vägar för att bli de vi är i dag. Vi är inte samma människor som vi var då, men ibland, vissa nätter, så minns jag och vissa nätter lyser fullmånen fortfarande över trädgården. I dess silverne sken avslöjas rik växtlighet, några mörka snår och många vackra blommor. I månljuset kan man se tekannan som ångar och två koppar som väntar och ibland kan man nästan ana rösterna från två gestalter som samtalar lågmält.
Så även om vi inte talas vid längre, även om jag saknar den där innerligheten ibland och även om vuxenlivet bredde ut sig mellan oss till sist så måste jag ändå säga: Utan dig hade jag inte varit den jag är i dag. Utan dig hade jag inte varit alls.

Tack. Ta med en bukett av blommorna hem, så ses vi när vi råkas.