Vid trettio blev jag ful

Det började några månader innan trettioårsdagen. De första tecken som fanns att utläsa var att jag inte längre kunde ta bilder på mig själv som jag gillade. Det gick inte. Trettio, fyrtio, femtio bilder och inte en enda som var okej. Inte en enda.

Nu går varje dag då jag inte kan se något positivt i spegeln. Ingenting. Jag känner mig inte tjock, inte mer än vanligt, jag känner mig bara ful. Äcklig. Vidrig. Jag hatar mitt hår där det hänger slitet, utvuxet och tunt i testar, volymmässigt inte nog för att fylla ett dockhuvud ens. Jag vet inte var jag skall göra av det, jag bara hatar det. Jag hatar min hud och mina ögon och mina tänder och mina ärr och mitt eget leende. Jag hatar mina kläder och hur de sitter på mig. Jag hatar mig själv utan kläder.

Mina käkben verkar ha blivit bredare. Mitt ansikte ser rundare och konstigare ut. Fel. Tantigt. Butchigt. Jag inbillar mig en mustasch, eller inbillar jag mig? Börjar jag få morrhår? Jag vet inte.

Och när folk försöker säga emot mig, när min älskade försöker intyga att jag är lika vacker som någonsin så blir jag arg. Jag har ju ögon att se med. Jag ser ju att jag är motbjudande och jag vet att han inte är blind. I mitt huvud så ljuger han för mig. Jag vet inte vad som har hänt.

Jag föraktar mitt utseende. Jag har blivit ful.
Om jag bara blivit tjock så hade jag kanske kunnat göra något åt det, men nu när jag blivit ful - vad gör man då förutom att gråta och gömma sig?