Fröken Paranoia är en störig jävel

Vissa dagar känns det som att alla i hela världen är (och bör vara) arga på mig. Hunden tittar snett på mig, grannarna hatar mig, min man är besviken, barnet är sur, främlingar jag möter när jag är ute och går. Alla är arga på mig. Jag vet ju att det bara är i mitt huvud, men känslan är lika jobbig ändå, även fast man vet att den inte stämmer.
Det är liksom som att vara ledsen när man inte har något att vara ledsen över, eller att ha ont i foten fast det inte är något fel på foten. Det slutar inte att vara jobbigt bara för att det är hjärnspöken istället för fakta.
Så hur skall jag hantera det idag? Jag är inte helt säker. Troligen skall jag spela datorspel, småplocka i nya lägenheten, knapra värktabletter mot huvudvärken och lyssna på musik som är helt ofarlig. Ingen depprock idag, inte, bara oseriösa och trygga saker som Draco and the Malfoys eller Cocos Palme. Det är nog skillnaden på jag nu och jag som tonåring - då vältrade man sig i det dåliga. Man rullade sig runt i det och förstärkte det för att känna sig bekräftad och mindre ensam. Nu försöker jag bara hantera det och kanske motverka det istället. Så det här är att vara vuxen? Vet ni, det suger inte så hårt som folk påstår.

Malkavian Book of Not

 

Efter grävande i gamla Angelfire-undersidor fann jag något som roade mig stort förr i världen. Vem som skrev det ursprungligen vet jag inte, men det förtjänar att sparas för eftervärlden.
Så, härmed presenterar jag The Malkavian Book of Not:

And lo, he came forth from the dappled hut, his eyes ablaze with a fury; 

2.  And passed to his faithful minions The Book, and they all averted their gaze

3.  For it was plaid.

4.  "Bear witness to my wisdom.  Keep these words close to thy hearts.  Do this, and there shall be cake and ice cream for all."

5.  And lo, it was so.  And the faithful minions took the Plaid Book to heart, even though the Holy One has yet to deliver on the cake and ice cream.  Bastard.

Malkav's Little Instruction Book, Volume II

1.  Believe in mayhem at first sight.

2.  Never laugh at anyone's dreams, unless they're really, 

really stupid.

3.  Overpay good babysitters.

4.  Never refuse princedom.  It is your civic responsibility,  and you'll learn a lot.

5.  Don't buy a car with a sun roof.  What are ya, a moron?

6.  Don't judge people by their relatives.  Take me, for example. Arikel was a schmuck.

7.  Don't admire people for their power tools, but for the creative and generous ways they put them to use.

8.  Never drive while holding a Vessel between your knees.

9.  Keep the porch light on until all the Family is in for the night.

10.  Pray.  It beats doing nothing when the hounds of hell descend.

11.  Drink deeply and passionately. You might get hurt, but it's the only way to live death completely.

12.  Keep a well stocked first-aid kit in your car and at home.

13.  Accept a breath mint if someone offers you one.

14.  Plant zucchini only if you have lots of friends.

15.  Meet regularly with someone who holds vastly different views than you.  Then kill them.  That'll teach the bastard to think differently.

16.  Talk slow, but shoot fast.

17.  Be the first to fight for a just cause.  No, forget that "just cause" crap.  Just fight.

18.  Surprise an old friend with a phone call.  "Hey, Helena, It's me, Menele..."

19.  When you have the choice of two exciting, plump things, choose the one you haven't tried.  We've got to watch those blood bond thingees.

20.  Leave a razor blade where a childe can find it.

21.  Don't ride in a car if the driver has been feeding.

22.  Don't confuse comfort with happiness.

23.  Don't confuse wealth with success.

24.  Don't confuse polyester with Dacron.

25.  Be the last to forgive. but the first to forget.  What was I saying?

26.  Write a short note inside the lid when sending a letter-bomb.

27.  Never give a bomb that's not beautifully wrapped.

28.  Make the rules for your Children clear, fair, and consistent.  Then change them.  Hourly.

29.  Don't let a little dispute injure a great friendship. If you're gonna fight, do it big.

30.  When you need professional help, get it from your friends, not professionals.  What do _they_ know?

31.  Smile when picking up the chainsaw.  The boy scouts will hear it in your voice.

32.  Always put something in the collection plate.  You can always get more blasting caps.

33.  Share your knowledge.  It's a way to achieve immorality.

34.  Never be the last to break a family Tradition.

35.  Drive as you wish your Kids would, if they weren't a bunch of self-serving whiners.

36.  Put anonymous death threats in your Childe's lunchbox.

37.  Never say anything uncomplimentary about another person's Blood doll.

38.  When talking to your victim, don't let him or her interrupt or end the session early.  It's your body and your money.  Stay until all your questions are answered to your satisfaction.

39.  Don't think that sending a gift or flowers substitutes for your Presence.

40.  Turn enemies into friends by doing something nice for them, like staking their family, and letting them watch the sun rise.

41.  Never buy anything electrical at a flea market.

42.  Everyone loves your vitae.  Look hard for ways to give it to them.

43.  Be an original.  If that means being a little eccentric, so be it.  If that means being slightly off your nut, amen.  If that means juggling chainsaws in a nursey, Halleluia, brother!

44.  Accept the fact that regardless of how many times you are right, you will never be wrong.

45.  Never swap your integrity for money, power, or fame.  Jerry Lewis movies on Beta, however, are acceptible.

46.  Become a person who brightens a room just by entering it. Don't forget:  when gasoline burns, it smells pretty foul, so bring an air freshner.

47.  Watch "The Andy Griffith Show" to help put things in perspective.  Opie must die.

48.  Allow your Children to face the consequences of their actions. And your actions, too.  Duh.

49.  Open your arms to change, but don't let go of your really sharp stick (tm).

50.  When you say, "I love you," mean it.  But only if you feel like it, that is.

51.  When you say, "I'm sorry," look the person in the eye.  It makes Dominating them to play hopscotch in a minefield all the more easy.

52.  Don't trust your memory; write it down.  It's best to do it on toilet paper, so the Ugly Ones can share in your wisdom.

53.  When friends offer to help, let them.  You always need cannon fodder.

54.  Set aside your dreams for your Children and help them attain their own dreams. Wait a minute, what am I _smokin'_ here?  Screw the Kids.

55.  Don't eat any meat loaf but your mom's.  I mean it this time.

56.  Don't stop the parade to pick up a dime, unless some really hungry guy is going to first.

57.  Read more books.  Watch less television.  Or was it, "Read more television, and Watch less books?"  "Read less watches, and book more televisions?"  Whatever.

57.  When you find something you really want, don't let a few Traditions, or Justicars, keep you from getting it.

58.  Never tell a man he's losing his sanity.  He might start looking for it.

59.  Remove your sunglasses when you talk to someone.  See #51.

60.  Every so often, let your spirit of adventure triumph over your good sense.

61.  Watch your altitude.  It's the first thing people notice about you.

62.  Trust in Caine, but lock your car.

63.  Never betray a confidence.  Unless it's Tuesday.  Or a month with a vowel in it.

64.  Give people more than they expect, and do it cheerfully. This is especially true of treachery.

65.  Go home for the holidays.  Maybe they've called off that Bloodhunt.  It could happen.

66.  Don't let weeds grow around your dreams.  Let them grow around your enemies.

Katjas sida IX

Och Abbah kom och såg och segrade. Katja minns inte mycket när hon vaknar upp, omgiven av ruttnande och förmultnade kroppsdelar. Det tog en stund innan ögonen vande sig vid halvdunklet. Det tog en stund till innan hon kände igen några av kroppsdelarna. Hans naglar. Hans tatuering. Han.
Tungan kändes sträv i munnen. Den söta lukten av blod, både torkat och färskare. Röda väggar. Rött golv. Rött tak. Rött rum. Ett rum att fånga andar och demoner i. Ett rum som fått rösterna att tystna.
Och han ligger blek mitt på golvet. Inga möbler finns kvar i rummet. Hans senast regenererade armar är utsträckta åt sidorna. Hans ögon är öppna och hon vet att han borde se på henne med outsäglig skräck, men blodet viskar bara om kärlek. Hon har bundit honom så hårt till sig som det bara är möjligt. Abbah har slutfört hennes arbete.
Men hon vet inte vad hon skall säga längre. Vet inte vad hon skall ta sig till nu när det är klart. Så torr i munnen, torr i halsen, drar in ett andetag, hostar till.
Tecken är inte längre målade på hans torso, utan inbrända. Märken som aldrig kommer att försvinna. Trollformler. Något att binda demonen med. Tecken som borde förhindra undergången.
Men hon vet inte. Kanske var det redan för sent? Kanske var allt förgäves? Hon mår illa. Hon kravlar sig bort från honom och kräks blod och något hon inte känner igen.
Hon måste ut.
Så hon lämnar honom ensam igen.

Katjas sida, del IIX

- Hysch, inte skrika.
Hon smeker ömt över kinden och ser ned i ögonen, ögon som i skuggorna bara framstår som mörker. Mörker och ögonvitor. Den nakna överkroppen är också vit med skuggor. Som om världen är en svartvit film. Som om livet är en svartvit film. Som om döden är det.
- Gör om, gör rätt, mumlar hon för sig själv och vidrör fjäderlätt hans armveck.
Någonting hade gått fel förra gången. Någonting hade blivit fel och måste rättas till. Någonting måste göras och hon vet inte vad utan får lita helt på impulserna som rusar mot henne genom natten. En kniv. En pensel. Så mycket blod. Och han skriker fast han inte får. Hon ser till att han gör det och bannade honom sedan. Alla skriker när de föds, det är ett hälsotecken. Att visa smärta är ett tecken på svaghet och han är inte svag. Varje skrik är en lögn som skär i hennes öron.
Väggen blir allt rödare. Skriken allt mattare. Till sist är han faktiskt tyst. Äntligen. Hon låter honom dricka. Återfödas. Läka. Återvinna. Kärleken till honom är så stark att hon nästan kvävs när han ligger i sitt eget blod, utan sår. Bara ögonen ser ut som sår. Blodsprängda. Tårar, tror hon. Det är som det måste vara.
För han är utvald. Han är självlysande. Hon målar tecken på hans hud. Om han försöker tala hugger hon.
För han talar om undergången. Han förbereder undergången. Han går i förväg för undergången. Han kommer att frammana den om hon inte stoppar honom.
Och hon upprepar allt. Natt efter natt. Det tröttar ut henne, mattar ut henne, gör henne svagare och sedan starkare tills hon också är självlysande. Tills de båda är självlysande monster i natten. Två självlysande svartvita monster med magiska tecken i blod.
- Jag älskar dig, viskar hon och vet att det är sant. Hans skrik blandas med hennes tårar, för hon vill inte göra det här, men hon måste. Hon måste binda honom så hårt till sig att andarna slutar andas henne i nacken. Hon måste stoppa undergången. För han är utvald, men inte som hon först trott utan tvärt om. Han är utvald till att skapa undergången, inte stoppa den. Att stoppa den är upp till henne. Hon lyfter kniven och penseln igen. Hon är så trött, så trött att hon inte vet om hon kommer att klara av det, men hon måste. Väggen är klar, golvet är klart, hon måste köpa en stege, börja med taket, fönstren, andra väggar.
Natt efter natt efter natt.
Till slut orkar hon inte längre. Hon skriker också nu. Skriker och skriker och skriker.
Skriker ett namn.
- ABBAH!
Och han kommer.

Katjas sida - del V

- "Men Katja, vi har ju pratat om det här hundratals gånger." Tidström suckar. Han förstår inte. Hon vet att han inte förstår och att han inte kan förstå. Han är inte som hon, inte som någon hon träffat förut, oavsett vilken klan de delar. Men hon fortsätter att gå dit, fortsätter att prata, prata, PRATA! För vad annat skall hon göra. Vad finns det att göra när Tobbe inte är kvar. Hon låter tankarna få fritt spelrum.

"Tobbe! Var har du tagit vägen? Jag saknar dig, jag saknar dig, jag saknar dig så mycket att det skär.

Tobbe.
Har jag dödat dig?

Jag är så rädd att jag har dödat dig, men jag kan inte minnas. Jag såg dig nästan i parken igen häromdagen, men det var inte du, för ditt hår var kort och du var fel och jag är så rädd för ditt blod på mina händer.

Varför blir det alltid så här?"

Hon har slutat sin förföljelse av Skall. Hon vill så väl, men hon har annat att göra nu, annat att ta itu med. Den lilla kattungen som blivit lagad så omsorgsfullt vilar nu i en korg med ett kort brev på en trappa. Men det är bara början, för Katja planerar något stort. Vad vet hon inte ens själv ännu. Allt hon vet är att hon för första gången är ensam. Helt ensam. Ingen Sam. Ingen Abbah. Ingen Brujah. Ingen Gangrel. Ingen Rebecka. Ingen ingen ingen alls.

Och hon vet att hon måste göra något av det. Hon måste skapa någonting nytt. Hon måste få dem att se henne, att prata med henne, att älska henne och bara henne och ingen annan.

Men har hon dödat Tobbe?

Det växer mossa på Mossa

Den otroligt tröttsamma meningen "Meeeeen, jag vill inte placera mig i något fack!" från de med alternativa stilar har bara lett till att vi nu har en djungel av sub-sub-sub-kulturer och så specifika inriktningar att ingen jävel kan hänga med längre. Det var kanske inte bättre förr, men det var enklare. Jag har märkt att jag fortfarande delar upp världen i exakt samma stilmönster som då. Lösa stilar med utrymme för avvikelser.

Svartrockare - Svarta kläder, gärna svart kajal. Skinnrock och kängor. Lyssnar på depprock och lite allt möjligt som inte går på radio. Har The Crow på sin topp tio och har minst en gång i livet sminkat corpse paint, om så bara för skojs skull. Här under får "metallare", "gothare" och liknande plats. Det hände också att uttrycket "depprockare" förekom, men bara i undantagsfall.

Hårdrockare - Jeans och bandtröja. Skinnjacka. Gärna långt hår och skägg. Lyssnar på allt från gammal klassisk hårdrock till metal. Flyter lite ihop med "metallare", även om hårdrockaren ofta kan tänka sig svartrockarens dödssynd blåjeans.

Synthare - Undercut, ungefär samma kläder som vilken svartrockare som helst men lyssnar bara på elektronisk musik med väldigt få undantag. Intresserad av krigshistoria, uniformer, Star Trek och att vara dryg som fan.

Punkare - Ni vet. Trasiga kläder, luktar illa, lustig frisyr, säkerhetsnålar och kedjor. Lyssnar inte helt förvånande på - punk.

Och dessa fyra stilar lånade hejvilt av varandra. Det fanns inte en jävel som kallades för "gothare" när jag köpte min första skinnrock. Visst fanns det tre eller fyra som kallade sig själva för det, men vi andra sade bara "svartrockare" och himlade med ögonen när de gick och rättade till frisyren och köpte alldeles för mycket heminredning från Alchemy Gothic.

Numera? Gudar. Nu-metal är redan gammalt. De indiepoppare som förut bar svart kajal och tiara kallas numera för "emo" medan de som bara bar gubbiga och fula kläder har blivit "hipsters". Musiken är dock densamma. Sedan har vi "lolita". Lolita är för helvete ingen stil, det är en sexuell preferens och har alltid varit det. Vilket gör den extra skrämmande när trettonåringar petar på sig ljusrosa prinsessklänningar och börjar läspa. De borde inte definieras av "Hello Kitty" utan är snarare inne på "Hej Pedofil".

Och på tal om saker som slutar med "fil" så har vi ju japanofiler också, och nyss fick jag höra uttrycket "pandapoppare" vilket också gör mig totalt förvirrad. "Panda" var ju vad man föraktfullt kallade folk som inte var gamla nog att kunna sätta på sig den svarta ögonskuggan på ett snyggt sätt. Är det en STIL nu? Att misslyckas med ögonskuggan? Ja, jävlar.

Och så har vi också curry-whatever, electo-någonting och jag vet inte vad. Jag hänger inte med och jag har ingen vilja att hänga med heller.

Själv? Själv är jag svartrockare, tack så mycket. Det har fungerat i över femton år, så det fungerar nog en stund till.

Skärpning

Nej, jag kan inte ha det så här. Någonting måste göras. Jag börjar med att gå och lägga mig, ty det verkar som en bra ände att börja i.

Ensamhet

Det värsta med en del sorts ensamhet är att den inte går att bota med sällskap. Det är den där isande ensamheten, den där stora, tomma, intigheten som kan bo inuti kroppen. Man är omgiven av nära och kära, men de rår inte på tomheten. De rår inte på kylan. De naggar som mest på ytan, men inuti är man så ensam att man bara vill försvinna själv.

Livets jävla salt

Som en abstinent heroinist
skriker jag vid "god morgon"
min morgon smakar aceton och vålnader.
En spänd sträng brister
och ett simpelt "hur är läget?" får mig att bittert gräva upp stridsyxan
och vädra blod.

För jag är oförmögen
Oförvägen
Omöjlig att ha att göra med
Särskilt för mig själv.
Men självklart
går det ut över universum

När du frågar
om jag kan skicka saltet
och jag börjar gråta
över anklagelsen
att jag inte tänkte efter före
och dukade fram salhelvetet
Sedan misslyckandet
när du ger upp
och går och hämtar saltet själv.

Ännu ett liv förstört.

Kärr

Jag trampar vatten i ett jävla kärr
där jag har bott förut
jag är för trött för att reagera
och för arg för att inte göra det

På kant med världen
På kant med allt

Och det finns ingenting kvar i mig
jag är tom
utblåst som ett ägg på påskafton

Det finns kanske något litet
skrumpet
svart
illaluktande
inuti mitt bröst

Men det är också allt.

Jag vet inte ens varför jag trampar vatten längre

Fel

Allt jag gör är fel. Allt jag gör är dåligt. Allt jag tycker, tänker och känner är också fel och dåligt. Ingenting jag gör är bra eller rätt.

Jag är så trött på maktlösheten i den här känslan och jag vet inte längre vad jag skall ta mig till.

Borde borde borde borde

"Kan du hjälpa bapp?"
"Ett ögonblick bara." (fast med ett tonfall som jag inbillar mig är något irriterat)
"Okej, jag fixar det."
"Alltså, jag försöker bara dra in lite extra cash."

Och jag höll på att bygga dockhusdockor med trolldeg och piprensare till mitt Projekt. Det dåliga samvetet högg tag i hälsenorna och höll fast. Han gjorde viktiga saker. Jag gjorde inte viktiga saker. Han försöker dra in pengar. Jag slösar bara. Piprensarna kostade 14 kronor, eller var det 14,90? Jag vet inte och jag börjar plötsligt kallsvettas mitt i värmeböljan.

Jag borde inte ha köpt piprensarna.
Jag borde ha slutat röka.
Jag borde äta mindre, jag är ändå för fet.
Jag borde försöka hitta ett extrajobb, helst ett hemifrån så kan jag jobba på det när bebisen sover. Fast vem försöker jag lura, jag klarar ju inte ens av att plugga 150% när jag är hemma med bebisen. Och alla dessa jävla tidningar där det står "Barnledig? Bästa tillfället att starta eget!" FAR ÅT HELVETE: Förlåt. Jag borde vara trevligare.
Jag borde fatta försäkringskassan system, för då kanske vi kunde fått några kronor till därifrån.

Och lavinen är igång.

Jag borde städa mer, det är fan dammråttor överallt.
Jag borde logga in på mina nya kurser, helst igår. De börjar ju säkert om bara någon vecka eller två.
Jag borde tvätta några maskiner tvätt.
Jag borde arbeta på lotten.
Jag borde försöka hitta något att sälja bland alla mina saker.

Jag borde jag borde jag borde. Jag borde diska. Jag borde ta en dusch (äcklig, äcklig, äcklig). Jag borde sortera skrivbordet och barnsäkra bokhyllan och barnsäkra CD-hyllorna och städa bebisens rum där han redan rivit runt hela världen. Igen.

Jag borde ta itu med att sortera skafferiet och plugga lite språk och lära mig alfabetet till det där lajvet som är snart och skriva en kokbok och läsa på om världen som också tillhör det där lajvet.

Jag borde skriva packlistor och planera min sommar helg för helg, vecka för vecka, dag för dag, för att effektivisera skiten som mest.

Jag borde ta en promenad ned till havet. Jag borde träna. Jag borde rensa förrådet och garderoben och åter igen skrivbordet. Jag borde städa på balkongen och skicka paket till mina vänner utomlands. Jag borde skriva breven jag lovat att skriva och försöka komma på ett sätt att överleva tills pengarna börjar rulla in i slutet av juli. Jag borde borde borde borde.

Jag borde helt klart inte sitta här och försöka göra något kreativt som ändå egentligen bara är larvigt och förmodligen ändå är ett misslyckat och dödsdömt projekt som jag kan lägga till högen av dylika sådana.

Jag är så trött. För jag orkar ingenting. För jag mäktar inte med någonting. Det är inte det att det är varmt, det bara förvärrar saken, men jag fick ingenting gjort innan heller.

Förutom att gråta och ångesthamstra och vilja försvinna. Det tycks jag alltid ha tid med.

Andra sidan av saken

Det är så konstigt. Om en människa jag tycker om visar sig ha en annan åsikt eller en annan inställning gällande någonting jag anser vara ganska viktigt för mig, alltså inte ens livsviktigt utan bara ganska viktigt, så känns det som om jag faller. Jag blir liksom alldeles tom inombords och mattan dras bort under fötterna på mig. Hjärtat sjunker i bröstkorgen och jag får svårt att ens försöka le. Jag mår uselt rent ut sagt. Jag blir så ledsen. Jag känner mig sviken. Övergiven.

Och det kan gälla småsaker. Sådana småsaker som att personen inte gillar en film jag gillar, eller att personen tycker om en artist jag själv ogillar. Det blir så konstigt med ens, för jag kan inte se saken från den sidan. Jag kan inte förstå. Jag vill kunna förstå precis som den personen ofta kan förstå och ha överseende med min sida av saken, men jag kan inte.

Nu på senare år har jag lärt mig att för det mesta knipa käft och nicka tappert medan jag tar första bästa tillfälle att smita undan, gömma mig med mitt stentunga hjärta och slicka mina blödande sår.

Skavande verklighet

Jag har löst spridda minnen som ligger och glimrar precis under ytan ibland. Som att bada en sommarkväll vid en långgrund badstrand så att den svarta kajalen rinner. Där mötte jag en tunn, tunn kvinna med missbrukarens utmärglade utseende som petade mig på nästippen och sade något jag inte kan komma ihåg.

Just nu känner jag mig malplacerad i världen igen. Verkligheten skaver av flera lager och blottar minnen och drömmar och känslor. Saker jag inte känner för att dela med universum direkt.

Allt är för komplicerad och för simplistiskt på samma gång. Människor krånglar till och förenklar, men alltid på fel ställen, alltid i otakt.

Hela världen går i otakt och mina toner verkar inte ens finnas med i symfonin.

Katjas sida - del IV

Leendet på hennes läppar är som åt ett privat skämt som hon inte riktigt kan få grepp om. Någonting är det som är så lustigt, men hon vet inte vad. Hon bär en skräddarsydd kostymdräkt i propert grått. Håret är kortklippt, sminkningen städad. Skrivbordet framför henne är minutiöst organiserat. Inkorg, utkorg, laptop, telefon. Listor över marknaden och diagram som visar vilka aktier som stigit eller fallit.
Plötsligt känner hon sig vilsen. Handfallen. Var det här verkligen hennes plats i världen? Ja, vad skulle annars vara det? Ibland var det som om någonting skavde mot hennes medvetande, men hon var osäker på vad det kunde vara.
Lojt lutar hon sig tillbaka i kontorsstolen. I natt kanske hon skulle jaga. Umgås lite med de andra i klanen på Elysium. Planera veckan som skulle komma. Kanske bara ta det lugnt. Det har hon förtjänat.

Nu har Katja varit i Stockholm i nästan tio månader. Hennes prank mot sig själv har fungerat perfekt, kanske lite för perfekt. Hon har inga minnen av sitt tidigare liv. Det hon lever nu är sanningen, den enda sanningen. Fast kanske inte den kompletta sanningen. Det är som det där ordet man vet att man kan, men inte kan få fram ur hjärnan för tillfället.

De accepterar henne här. De har inte ställt så många frågor. Hon har legat ganska lågt, varit artig, undflyende, sköter sitt arbete utan anmärkningar. Visst händer det att några ur klanen, Ventrue, ser på henne med en underlig glimt i ögonen, men då de märker att hon ser dem så vänder de alltid bort blicken. Konstigt.

Kanske borde hon gå igenom posten som kommit under dagen? Ja, det borde hon nog verkligen. Ett tjockt, vadderat kuvert är det som först drar hennes intresse till sig. Hon lirkar upp den överdrivna mängden tejp och häller ut innehållet på skrivbordet. Ett mindre kuvert. Några fotografier. Papper. Hon sprättar upp kuvertet med pekfingret och vecklar ut brevet. "Läs det här högt" står det och utan att tänka på det lyder hon uppmaningen.

"Jag heter Katja Svensson. Jag är av klan Malkav. Jag har utsatt mig själv för det här sprattet. Här följer alla detaljer..."

Och Katja läser. Hon läser om sig själv. Hon läser om blodet och Sam och Abbah. Hon läser om Mjölby och Örebro och Kalmar. Hon läser om Belinda. Hon läser om offret och rösterna och andarna. Hon läser, och allt hon läser högt blir till odiskutabla sanningar.

Brevet är inte undertecknat. Fotografierna föreställer henne själv från tidigare. Lägenheten. Tobbe. De flesta föreställer Tobbe. Var är han nu? Vad gör han nu? Hon gav sig av från Kalmar i samma ögonblick som Ventruen Maria Svensson blev en självklarhet och Katja försvann. Hennes livs bästa prank och ingen som bevittnat det förutom hon själv.

Tobbe. Hon måste få tag i Tobbe. Men hur gjorde man? Tveksamt lyfter hon telefonluren och slår välbekanta siffror. Signalerna går fram och hjärtat börjar slå fast det inte är nödvändigt. Klick.

- Tobbe...? Tobbe, det är jag. Var är du?

Nom nom, blått piller

Godnatt Verkligheten, du suger. Hejsan lilla blå piller, du och jag skall låtsas som ingenting tillsammans.
Nu har det åter igen varit för mycket umgänge med den där Verkligheten och jag är trött på hans leriga fotavtryck över hela mitt liv, hans inpyrda lukt och hans beräknande blickar. När skall han förstå att han inte är välkommen hur som helst? När skall han lära sig att hålla sig på hallmattan, framföra sina ärenden och sedan vända och gå?
Turligt nog så förstår han det där med blå piller. Han rår inte på dem. Nom nom nom. Hejdå, Verkligheten. Godnatt.

Det är inte mig det är fel på, det är världen

Jag har inga problem. Om det bara var jag i en noga utvald låda omgiven av de saker och människor jag älskar förbehållslöst så skulle jag inte ha ett enda mentalt problem. Jag skulle vara helt och hållet frisk. Det är i krocken med universum som hjärnan slår slint och hatet blir så stort att jag vill skrika rätt ut.
I min låda skulle jag ha mina favoritböcker, mina favoritfilmer, mina favoritsaker och mina absoluta favorittankar. I den lådan skulle jag sedan vara helt och hållet lycklig.

Jag vill inte förändra världen, för det är lite som att vilja plocka ned månen och äta den som ost på frukostbrödet. Jag vill stänga ute världen, för jag tycker inte om den och den tycker inte om mig. Jag vill ha en låda liten nog för att verkligheten inte skall få plats. Jag vill slippa konfronteras med människor och åsikter som får blodet att koka och drömmar om mord att ta över min hjärna. Jag vill slippa undan.

Jag vill inte dö. Jag vill lämna den här världen levande.

When you have insomnia nothing is real

I vissa perioder av mitt liv har jag haft insomnia. Jag vet faktiskt inte om mardrömmarna eller insomnian kom först. Jag sov kanske sex till åtta timmar i veckan sammanlagt.

Det är sant som de säger i Fight Club. När man har insomnia är ingenting verkligt. Man kan aldrig lita på någonting som händer och allt har det där floret av overklighetskänsla över sig. Hjärnan arbetar i helt annorlunda banor, tankarna tar underliga hopp och kopplar helt åt helsike från tid till tid. Det finns dock stadium som är helt fantastiska. Stadium där världen känns glasklar, kristallklar, du förstår allt och ser igenom allt. Det känns dock skört på något sätt och varar sällan mer än några timmar som mest. Det finns också stadium då du är mysigt skrattig och fnittrar åt allt möjligt och kommer på de mest vansinniga historier. Historier som du inte för ditt liv kan minnas en stund senare.

Men självklart finns det också grymt läskiga perioder. Efter 50 timmars vaka började jag hallucinera, varje gång. Smärtgränsen tycktes generellt sett gå vid just 50 timmar. Lysrörens surranden blev till röster. Rörelser i ögonvrån blev till gestalter. Paranoian åt på själen och man gick som på nålar.

Överlag blir man sjuk i huvudet av att ha insomnia. Paranoid, ser skiftningar som inte händer, hör saker som ingen har sagt. När det gått någon vecka med minimal sömn börjar man gråta över allting, hata allting och se syner man helst hade låtit vara osedda. Alla taggarna utåt, eller nej, det är en lögn. Taggar såväl inåt som utåt.

Jag undrar hur mycket av mina mentala problem som grundar sig i sömnsvårigheterna. Nuförtiden heter det så i stället; "sömnsvårigheter". Jag har inte haft insomnia på flera år. Jag har fortfarande svårt för att sova, men det är inte omöjligt. Nu är mardrömmarna problemet, men det har jag skrivit om tidigare, så det tänker jag inte gå in på särskilt detaljerat igen. Just nu blir jag varje natt jagad av en äcklig odöd tjej som jag i en tidigare dröm slog ihjäl med en spade. Det läskiga är inte att hon är snabb, för hon är långsam. Det läskiga är att hon alltid vet var jag finns och aldrig någonsin kommer att ge upp. Hon har tid att vänta, allt tid i världen. Det har inte jag.

Så jag vaknar kallsvettig och gråtandes och undrar om det kanske, trots allt, inte var bättre med insomnia.

Skuggad

Får jag presentera min ständiga partner
som följer efter mig vart jag än går
en ful liten bit av mina tristaste sidor
som vet precis just hur jag mår

För varje gång jag gör ett stopp
i detta livets gatulopp
hinner skuggan ifatt min kropp
och skriker i mitt öra

Att allting som jag tror jag fått
och allting som jag tror är gott
är ingenting som varar, blott
ett fängelse, en börda
- Big Fish, Skuggad


Jag hör orden innan jag uttalar dem. Elaka ord. Småsint, taskigt. Jag tar illa upp själv, försöker släta över, skoja bort, men kan ändå känna hur jag skaver mot alla andra människor. Jag skaver mot verkligheten. Får ingenting ur händerna, får ingenting i händerna. Kan inte slappna av och har ingen energi till att göra någonting. Osäker, livrädd, nervös, biter ned naglarna så långt det går. Hittar inte skarven där någonting felas, men lik förbannat så är det någonting skevt genom dagar och nätter.

Det känns som om jag drunknar. Vattnet sipprar långsamt in, kallt och obevekligt. Jag är fast under däck och jag vet inte ens vad som har hänt. Det är det värsta; att skeppet gått i kvav, men jag inte har en aning om hur eller varför.

Katjas sida - del III

 "Vi borde träffas."

Natten är tung. Mina skinnflådda knän skaver mot betonggolvet. Jag får inte låta dem läka. Händerna är låsta som i bön och tårarna rinner, rinner nedför mitt ansikte. Färskt blod. Järn.
Först kunde jag inte ens höra hans röst genom kaoset. Andarna blev som galna. Skriken kändes som knivar genom mitt huvud.
Nu kan jag höra honom alltför tydligt. Han talar på språk jag inte förstår. Två rynkor mellan hans ögonbryn. Det är en föreläsning och jag vet att jag måste lyssna, att det är viktigt, men jag förstår inte orden.
När kom jag hit? När kommer jag hem? Sam, jag älskar dig. Sam, du är mitt allt. Sam, du är världen och livet och döden och blodet och bödeln och Frälsaren.
Såren på ryggen är färska. Jag har straffats, men jag känner inte till mitt brott. Inshallah!
Det skrämmer mig att jag inte längre kan sluta ögonen, att jag inte är ensam i mitt huvud, att andarna genomsyrar världen. Det skrämmer mig att jag inte vet var jag är på väg eller var jag kommer att hamna. Sam är allt. Sam är allt som finns.
Plötsligt förstår jag. Sam bjuder mig farväl. Det här är vår sista dödsdans och han skall aldrig återvända.
När hans tunga steg lämnar rummet vill jag skrika. Mitt hjärta blöder, min röst är hes av sorg när jag rabblar böner, förbannelser, tigger och ber, men han är borta. Jag drar mina handflator längsmed golvet tills de lämnar röda spår. Jag är ensam, ensam, ENSAM.
Vad gör en människa utan sin frälsare? Vad gör man när ljuset slocknat och världen ligger mörk? När broarna rämnat och lavan tränger fram? Vad gör jag utan Sam?
Smärtan är så verklig, den första verklighet jag smakat på evigheter. Jag biter mig i armen och dricker mitt eget blod. Jag klarar inte av skriken och blandar mitt eget med deras. Ingen kan höra mig, ingen kan hitta mig, ingen kan rädda mig. Rädda mig!

Hjälp mig.

Vem är jag utan Sam?