Till dig som dog

Det värsta är egentligen inte saknaden, inte nu längre. Det värsta är ansvaret. Ofta när jag möter en ny människa som jag trivs med och tycker om så kan jag inte låta bli att tänka på att den människan aldrig får träffa dig. Du som dog. Den  människan kommer aldrig att riktigt förstå sig på dig och kunna minnas dig och ändå är det upp till mig att berätta och försöka förklara. Upp till mig att du skall leva vidare. Jag måste liksom sprida ut ansvaret för sorgen, för jag orkar inte bära upp det helt själv. Någon mer måste ta ansvar för att du lever vidare också, dela bördan, även om ni aldrig har träffats och heller aldrig kommer att göra det.
För nätter som i natt känns det nästan överväldigande.

Det känns så främmande att många av er som läser det här aldrig har träffat min pappa. Det är liksom vansinnigt. Hur kan man vara min vän utan att ha träffat min pappa? Hur kan man ens existera med minsta lilla anknytning till mitt liv utan att veta vem han är. Var. Hur är det möjligt?
Inte ens min man har träffat min pappa och jag har inte träffat hans mamma. Det var en av de första sakerna som verkligen var gemensamt mellan oss. Det där outtalade ansvaret som båda tyngdes ned av. Ansvaret för att låta någon leva vidare, för att låta folk få lära känna i alla fall en liten, liten bit av det som var min pappa och hans mamma.

Det värsta är att man glömmer. Det är mänskligt att glömma, men samtidigt känns det som ett outhärdligt svek att göra det. Jag måste minnas. Jag måste komma ihåg. För varje dag som går så glömmer alla andra som träffat pappa någon mer viktig detalj, en detalj som jag borde komma ihåg. En bit av pusslet som inte borde hamna under vardagsrumsmattan för att sedan sugas upp av dammsugaren och vara borta för evigt.

Jag vill inte glömma, men jag vet inte heller hur jag skall komma ihåg.

Pappa och jag