Människors dubbelnatur

 Jag har åter igen märkt hur usel jag är på att läsa av människor. När någon man ägnat väldigt mycket tid och värme åt, någon man släppt in i sitt liv helt och hållet och presenterat för sina vänner, sin familj, sina intressen... Visar sig vara något helt annat än presenterat.

När personen visar sig vara en manipulativ lögnaktig jävel som berättat en mängd vidriga lögner om en.
När personen tycker så förbannat synd om sig själv att man inte kan låta bli att se förbi alla varningstecken och bortförklara alla snedsteg.

När man inser att personen inte alls är den person man trodde sig känna, och förmodligen aldrig har varit.

Och så undrar folk varför jag föredrar att hitta på människor att umgås med i stället.

Detaljer

Foto: Agger

Detaljer... På senaste veckan har jag börjat uppskatta detaljer igen. Missförstå mig rätt, när man har en historia av depression så är fina detaljer ofta det enda som håller en i närheten av ytan. Man klamrar sig fast vid dem som sin enda livlina, men när man är i det läget kan man inte helt faktiskt uppskatta detaljerna i fråga. De är bara ett medel för att ens orka fortsätta andas.

Nu kan jag det.

Jag finner skönhet och en djup glädje i så små saker. Jag känner hur mat smakar, hur en röst faktiskt låter, hur mjukt något känns, hur vacker en liten liten detalj kan vara. Jag uppskattar det jag har mer än det jag längtar efter - och jag kan också uppskatta längtan och drömmar på ett annat sätt.

Är det så här det känns att inte vara deprimerad? Har jag haft den här tunga filten av hopplöshet över mig så länge, vant mig så vid dess vikt, att den har blivit mitt status quo?

Och som vanligt finns rädslan där i bakgrunden, rädslan att det här kommer att passera snart. Att jag än en gång skall svepas med i en våg av illaluktande, svart sörja och att den tunga filten än en gång sänks ned över mig. Den rädslan är vad som för mig bevisar en sak: Att just nu är jag lycklig.