We are Metal Dragon

 

VARNING FÖR SPOILERS Då en god vän och flera bekanta är inblandade i projektet Metal Dragon så har jag fått höra om den här filmen så ofta och så mycket att jag till sist var rätt less på det.
Regissören Titus ständiga tjat om bajshumorn och beivrande att filmen inte "är något för PK-folket" gjorde mig mer avtänd än peppad - för det lät som att det skulle vara ett rasistiskt härk skrivet och marknadsfört främst för SD-anhängare.

Så kom premiären - och jag var uppbokad annorstädes. Det gjorde mig litet lättad. Jag har aldrig varit ett fan av bajshumor (inte ens som liten), då det för mig är precis som sex - inget tabubelagt och därmed inget att fnissa åt. Det bara är. Bajs är bajs. Sex är sex. Helt normala saker och inte speciellt humoristiska.
Därmed var jag rädd att avsky filmen. Jag fruktade en kavalkad av bajshumor och dålig könshumor taskigt inramat inom den tredje sorten jag inte förstår - pinsamhetskomik. Jag ville inte vara omgiven av peppade nära och kära på premiären och sedan regna på deras parad. Jag kunde se den senare.

Så kom tisdagen, dagen då jag bestämt mig för att se filmen. Min mamma hade lugnat mig litet med att "man kunde bortse från bajshumorn" och "den har ju ett fint budskap egentligen" samt "musiken är jättebra!"
Min fina mamma. Så jag gick, och hon tog sig dit och såg den en andra gång.

Filmen handlar om fyra män i övre medelåldern som skapade ett hårdrocksband när de var små. De har sedan fortsatt att spela medan deras liv tagit väldigt olika vägar, men de har aldrig egentligen kommit någonvart. I början av filmen bestämmer de sig för att ge sig ut på en första - och sista - turné, få stå på en scen, ge det en sista chans. Tyvärr är de rätt inkompetenta på att boka in spelningar, och då hjälper det inte att musiken är bra.
So far so good.

Rulle (Andreas Rylander) är en typisk drömmare som har svårt att anpassa sig till att ens vara vuxen. Han kämpar och försöker och har en fin utveckling i filmen. Att Andreas sjunger som en jävla gud (den ende som faktiskt är aktiv musiker privat) gör ingenting sämre, särskilt inte med proffsskrivna låtar som verkligen låter honom skina.

City (Urban Bergsten) är den karaktär som anpassat sig bäst till vuxenlivet, med barn, fru och jobb på kontor. Någonting skaver dock och han har litet tappat bort en del av sig själv, en del som han under filmen finner igen. Det jag tycker bäst om är att han hittar ett sätt att balansera livet på, att kunna fortsätta lira hårdrock och samtidigt vara familjefar och arbeta på kontoret. 

Leffe (Mattias Silvell) bor kvar hos sin pappa, har inte tagit sig någonstans, är en sökare som försöker finna fotfäste i världen, men som aldrig riktigt vågat ta språnget. Under filmen vågar han ta språnget, om än på ett sätt han inte riktigt hade tänkt sig. 

Den vackraste (och väldigt extremt PK plotten) är en homosexuell kärlekshistoria som för ovanlighetens skull inte tar all plats och fokus, utan som bara är naturlig och fin. Ingen karaktär pekar ut de som kommer ut ur garderoben på ett negativt sätt, ingen är taskig eller plump kring den saken. Det är bara kärlek, inget konstigt med det, precis som det skall vara.

Det är också fint att de vettigaste och mest medmänskliga karaktärerna omkring bandet finner de på ett furry-konvent. 

Sedan har vi då den som för mig drar ned filmen med två poäng och som jag i framtiden kan använda som måttstock när jag träffar nya människor. 

Drägg (Titus Paar) är en äcklig, sexfixerad, bajsorienterad idiot. Han kan inte läsa, inte fatta, inte göra något vettigt. En oproportionerligt stor del av filmen handlar om hur han raggar upp brudar, dricker öl som han inte tål och därmed bajsar ned tjejens hem och åker i finkan. Vid ett tillfälle ramlar han från en loftsäng och dödar tjejens älskade katt i fallet. Ha. Ha. Nej. 
Han har ingen karaktärsutveckling och känns som att han hör hemma i en helt annan film. Väldigt mycket av de fina sakerna i filmen överskuggas av hur jävla vidrig Drägg är, både genom att vara pinsam, korkad och rent äcklig.
För mig är han för evigt att minnas som Jar Jar Bajs, och man borde göra som med Star Wars och klippa ihop en version av filmen där han inte existerar över huvud taget.

Då och endast då får filmen 7/10. Nu får den 5/10.

Med det sagt så är den ändå värd att se, i alla fall en gång. Annars kan man ju alltid köpa skivan!

Vi behöver mer gatekeeping!

 Jag gick nyligen med i en gigantisk behemoth till grupp som hette Goth Culture. I ungefär en vecka stod jag ut innan jag lämnade gruppen igen, några vänner och en jävla massa cynism rikare.

Visst är det fint att vi försöker vara öppensinnade nuförtiden? Jättefint. Men ibland blir det så jävla fel. Om man i en gothgrupp accepterar folk som uttalat inte är goth, eller som inte ens lyssnar på musiken, eller som verkligen inte fattat galoppen - hur är det då en grupp för goth-kultur? Men om man skulle råka andas ett ord om att "Du kanske skulle lyssna på i alla fall ett band som passar in i svängen" eller "Nej, helt neonrosa hår är inte traditionellt goth" så blir man beskylld för "gatekeeping".

Gatekeeping. Att vilja att de som söker sig till en subkultur hör till subkulturen.
Det är så absurt.

Det är som de förbenade giljotinsaspiranterna som söker sig till en grupp om häxkonst och kallar sig häxor, trots att de inte på något sätt utövar någon form av försök till magi. Men om man andas ett ord om det, gatekeeping, åter en gång.

Det är som att allt blir så urvattnat. Biblioteken försöker locka dit folk som inte gillar böcker med en massa jippon och caféer och ungdomsinitiativ och lekland - vilket gör bibliotek helt omöjliga att vistas på för oss som älskar böcker.
Svenska kyrkan gjorde ju samma sak, försökte locka dit en massa folk som inte trodde på gud - så de som faktiskt trodde började söka sig till frikyrkor.

Så ja, vi behöver faktiskt gatekeeping. Vi kan inte lämna våra dörrar öppna vind för våg. Det finns ruttna äpplen där ute, och vi måste faktiskt inte släppa in dem.

Människors dubbelnatur

 Jag har åter igen märkt hur usel jag är på att läsa av människor. När någon man ägnat väldigt mycket tid och värme åt, någon man släppt in i sitt liv helt och hållet och presenterat för sina vänner, sin familj, sina intressen... Visar sig vara något helt annat än presenterat.

När personen visar sig vara en manipulativ lögnaktig jävel som berättat en mängd vidriga lögner om en.
När personen tycker så förbannat synd om sig själv att man inte kan låta bli att se förbi alla varningstecken och bortförklara alla snedsteg.

När man inser att personen inte alls är den person man trodde sig känna, och förmodligen aldrig har varit.

Och så undrar folk varför jag föredrar att hitta på människor att umgås med i stället.

Detaljer

Foto: Agger

Detaljer... På senaste veckan har jag börjat uppskatta detaljer igen. Missförstå mig rätt, när man har en historia av depression så är fina detaljer ofta det enda som håller en i närheten av ytan. Man klamrar sig fast vid dem som sin enda livlina, men när man är i det läget kan man inte helt faktiskt uppskatta detaljerna i fråga. De är bara ett medel för att ens orka fortsätta andas.

Nu kan jag det.

Jag finner skönhet och en djup glädje i så små saker. Jag känner hur mat smakar, hur en röst faktiskt låter, hur mjukt något känns, hur vacker en liten liten detalj kan vara. Jag uppskattar det jag har mer än det jag längtar efter - och jag kan också uppskatta längtan och drömmar på ett annat sätt.

Är det så här det känns att inte vara deprimerad? Har jag haft den här tunga filten av hopplöshet över mig så länge, vant mig så vid dess vikt, att den har blivit mitt status quo?

Och som vanligt finns rädslan där i bakgrunden, rädslan att det här kommer att passera snart. Att jag än en gång skall svepas med i en våg av illaluktande, svart sörja och att den tunga filten än en gång sänks ned över mig. Den rädslan är vad som för mig bevisar en sak: Att just nu är jag lycklig.