Vi behöver mer gatekeeping!

 Jag gick nyligen med i en gigantisk behemoth till grupp som hette Goth Culture. I ungefär en vecka stod jag ut innan jag lämnade gruppen igen, några vänner och en jävla massa cynism rikare.

Visst är det fint att vi försöker vara öppensinnade nuförtiden? Jättefint. Men ibland blir det så jävla fel. Om man i en gothgrupp accepterar folk som uttalat inte är goth, eller som inte ens lyssnar på musiken, eller som verkligen inte fattat galoppen - hur är det då en grupp för goth-kultur? Men om man skulle råka andas ett ord om att "Du kanske skulle lyssna på i alla fall ett band som passar in i svängen" eller "Nej, helt neonrosa hår är inte traditionellt goth" så blir man beskylld för "gatekeeping".

Gatekeeping. Att vilja att de som söker sig till en subkultur hör till subkulturen.
Det är så absurt.

Det är som de förbenade giljotinsaspiranterna som söker sig till en grupp om häxkonst och kallar sig häxor, trots att de inte på något sätt utövar någon form av försök till magi. Men om man andas ett ord om det, gatekeeping, åter en gång.

Det är som att allt blir så urvattnat. Biblioteken försöker locka dit folk som inte gillar böcker med en massa jippon och caféer och ungdomsinitiativ och lekland - vilket gör bibliotek helt omöjliga att vistas på för oss som älskar böcker.
Svenska kyrkan gjorde ju samma sak, försökte locka dit en massa folk som inte trodde på gud - så de som faktiskt trodde började söka sig till frikyrkor.

Så ja, vi behöver faktiskt gatekeeping. Vi kan inte lämna våra dörrar öppna vind för våg. Det finns ruttna äpplen där ute, och vi måste faktiskt inte släppa in dem.

Människors dubbelnatur

 Jag har åter igen märkt hur usel jag är på att läsa av människor. När någon man ägnat väldigt mycket tid och värme åt, någon man släppt in i sitt liv helt och hållet och presenterat för sina vänner, sin familj, sina intressen... Visar sig vara något helt annat än presenterat.

När personen visar sig vara en manipulativ lögnaktig jävel som berättat en mängd vidriga lögner om en.
När personen tycker så förbannat synd om sig själv att man inte kan låta bli att se förbi alla varningstecken och bortförklara alla snedsteg.

När man inser att personen inte alls är den person man trodde sig känna, och förmodligen aldrig har varit.

Och så undrar folk varför jag föredrar att hitta på människor att umgås med i stället.

Detaljer

Foto: Agger

Detaljer... På senaste veckan har jag börjat uppskatta detaljer igen. Missförstå mig rätt, när man har en historia av depression så är fina detaljer ofta det enda som håller en i närheten av ytan. Man klamrar sig fast vid dem som sin enda livlina, men när man är i det läget kan man inte helt faktiskt uppskatta detaljerna i fråga. De är bara ett medel för att ens orka fortsätta andas.

Nu kan jag det.

Jag finner skönhet och en djup glädje i så små saker. Jag känner hur mat smakar, hur en röst faktiskt låter, hur mjukt något känns, hur vacker en liten liten detalj kan vara. Jag uppskattar det jag har mer än det jag längtar efter - och jag kan också uppskatta längtan och drömmar på ett annat sätt.

Är det så här det känns att inte vara deprimerad? Har jag haft den här tunga filten av hopplöshet över mig så länge, vant mig så vid dess vikt, att den har blivit mitt status quo?

Och som vanligt finns rädslan där i bakgrunden, rädslan att det här kommer att passera snart. Att jag än en gång skall svepas med i en våg av illaluktande, svart sörja och att den tunga filten än en gång sänks ned över mig. Den rädslan är vad som för mig bevisar en sak: Att just nu är jag lycklig.