Fröken Paranoia är en störig jävel

Vissa dagar känns det som att alla i hela världen är (och bör vara) arga på mig. Hunden tittar snett på mig, grannarna hatar mig, min man är besviken, barnet är sur, främlingar jag möter när jag är ute och går. Alla är arga på mig. Jag vet ju att det bara är i mitt huvud, men känslan är lika jobbig ändå, även fast man vet att den inte stämmer.
Det är liksom som att vara ledsen när man inte har något att vara ledsen över, eller att ha ont i foten fast det inte är något fel på foten. Det slutar inte att vara jobbigt bara för att det är hjärnspöken istället för fakta.
Så hur skall jag hantera det idag? Jag är inte helt säker. Troligen skall jag spela datorspel, småplocka i nya lägenheten, knapra värktabletter mot huvudvärken och lyssna på musik som är helt ofarlig. Ingen depprock idag, inte, bara oseriösa och trygga saker som Draco and the Malfoys eller Cocos Palme. Det är nog skillnaden på jag nu och jag som tonåring - då vältrade man sig i det dåliga. Man rullade sig runt i det och förstärkte det för att känna sig bekräftad och mindre ensam. Nu försöker jag bara hantera det och kanske motverka det istället. Så det här är att vara vuxen? Vet ni, det suger inte så hårt som folk påstår.

Omtumlande

 

Det är omtumlande dagar och nätter, samtidigt som de går in i varandra. Jag är inne i någon slags skapande period där jag inte bara kan låta bli att fippla med litet saker här och där. Samtidigt känns det som att jag väntar på någonting, men jag vet inte vad. Att Orken magiskt skall uppenbara sig som en blixt från klar himmel och göra att jag plötsligt kan vara vaken och fokusera på vad jag vill. Det går inte. Det kommer inte att hända. Jag vet ju det, men jag kan inte låta bli att längta och vänta i alla fall.

Bilden ovan är en av tre som samma konstnär gjort och några av de första bilderna jag faktiskt sparat ned på datorn på många år. Förr brukade jag ha en mapp med sparade bilder som inspirerade mig eller gjorde mig glad. Jag vet inte varför jag slutade med det, men kanske är det här början på ett nytt personligt galleri jag kan besöka när jag vill. Vem vet?

Fantomen är död - länge leve Fantomen!

Så skallar ropen mellan trädstammarna i djungeln, och här är åter ett blogginlägg. Jag har saknat att blogga, jag har saknat att skriva. Facebook är för tramsigt och rörigt och fullt med reklam och rekommenderade poster från sidor och folk jag inte bryr mig ett vitten om. Mina vänners inlägg ser jag ofta inte ens röken av. 

Sedan blir det ju mer som att ropa ut i vinden, att blogga, menar jag. Men jag är okej med det. 

Idag har varit en dag som alla andra. Jag har gjort vuxna saker. Allt jag gör är vuxet nuförtiden, det är jag gammal nog för att påstå. Så jag har vuxet sorterat mina CD-skivor och vuxet lagat mat och vuxet tittat på Buffy med min son. Jag har också väldigt vuxet plockat med mina plastdinosaurier och pratat med en vän alldeles för långt in på natten... Och här sitter jag nu. Klockan är halv två om nämnda natt och jag har missat sömntåget.

Skall inte skriva för långt, för jag behöver verkligen inte hålla mig vaken mer än nödvändigt nu. Skall nog slå på litet av mitt nya favorittidsfördriv i form av podden (mer som en radioteater) The Magnus Archives.

När som helst nu i alla fall.

Jag bara skriver

Sitter på jobbet i mitten av fläktens utblås och längtar bort. Jag är inte säker på vart det är jag längtar, men jag tror att det har något med vatten att göra. Idag när jag gick av bussen och vandrade de tjugotal metrarna längsmed vattnet innan jag vek av över vägen fick jag verkligen hålla i mig själv för att inte dyka ned. Jag saknar vatten, hela tiden, varje dag, men jag går sällan och badar. På badplatser finns det människor, och om det är något jag inte saknar i mitt liv så är det slumpmässigt existerande människor.

Någonstans värker det litet inombords av den här längtan. Det kanske är längtan efter ett hus, efter en skog, efter ett vattenfall, efter något annat helt enkelt. I helgen lämnar jag mig själv och allt jag är och gör bakom mig och åker på lajv för att få semestra som en annan person i en annan värld och en annan tid. Det är så jag ser på lajv, som en semester från inte bara vardagen, utan också mig själv. Jag hoppas att min roll inte är lika irriterande som jag finner mig själv vara.

Och jag antar att jag borde använda bloggen till att skriva något vettigt, göra reklam för nästa bok jag publiceras i, skriva om den coola musikvideoinspelningen eller något annat av allt som faktiskt är tufft och bra i mitt liv, men jag orkar inte. Jag orkar inte låtsas, för varför skall jag bry mig? Jag bryr mig ärligt talat knappt om ifall någon ens läser det här. Jag bara skriver.

Medicinavslut och gatukatten Bob

Efter att i flera månader ha upplevt svettningar, migrän, märkliga utslag, hjärtklappning, yrsel, illamående och ett halvt dussin andra symptom så bestämde jag mig för att sluta med mina p-piller. I samma veva råkade det så att jag slutade med mina mildra antidepressiva läkemedel och här är jag nu, nästan två månader senare.

Jag har blivit av med samtliga av ovanstående symptom. Det känns också litet som att filtret mellan mig och verkligheten har försvunnit, på gott och ont. Jag är gladare, men också ledsnare. Dalarna är djupare, men än så länge tror jag att det är värt det på grund av topparna, och kanske framför allt för att jag slipper alla dessa galna biverkningar (varav några ärligt talat inte verkade vara p-pillrens fel).

Problemet är väl kanske att jag blivit något gråtmild, för att uttrycka det milt. Fast som vanligt kan jag inte gråta över saker som läget i världen (det har alltid varit skit i min bok) eller människors ondska. Jag läste en bok häromdagen om gatukatten Bob, en röd hankatt som hittades och adopterades av en man som länge varit på glid och som fann en fast punkt i vänskapen med katten.
Jag var så glad igår efter en fin bröllopsdag med min yeti, mätt, belåten och bara tillfreds. När yetin somnade ifrån mig på hotellrummet läste jag ut boken och beställde uppföljaren, sedan gick jag online för att lägga till Bobs facebooksida bland mina favoriter.

Och fick se att Bob är död. Han dog den 15:e juni i år och självklart var jag tröstlös. Över en katt jag aldrig träffat. Djur har alltid varit lättare att sörja än människor och böcker når alltid djupare än filmer för mig, så det var som att förlora en kär vän.

Hur som helst så vill jag rekommendera böckerna om gatukatten Bob. Här får ni några en fin bild på Bob:

Stresstålig

"Stresstålig" är ett ord man gärna skall använda i sitt personliga brev. Alla använder termen eftersom den skall finnas med. "Stresstålig" är inte ett ord som kan beskriva mig, kanske snarare "stressmotiverad".

Stress gör att jag går tillbaka i gamla självnedvärderande hjulspår. Det gör att en liten röst finns i mitt huvud och tolkar om allt till att jag är värdelös värdelös VÄRDELÖS. Till att jag inte kan göra någonting rätt. Att jag inte förtjänar att existera. Att allt jag tycker, känner, säger och gör är FEL.

Stress får mig att gå i bitar. Jag mår illa. Jag får ont på konstiga ställen. Jag blir ledsen och lättskrämd och lättretlig och får nära till gråten.

Men visst, jag får saker gjorda. Ofta får jag inte saker gjorda förrän jag faktiskt är stressad, men att jag tål stress, nej, det vill jag inte påstå.

Nyårslöften eller spekulationer

Precis som den ljuva Cate så inleder jag med följande citat:

"He who breaks a resolution is a weakling;
He who makes one is a fool."
~F.M. Knowles

Det handlar dessutom också mer om att ha mål med det nya året snarare än löften om saker man tänker göra. Mina mål för det här året är bland annat följande:

1. Bli fil. kand. i litteraturvetenskap
Det är inte omöjligt. Allt jag behöver göra är att klara den här kursen som jag redan kommit in på. Till sommaren vet vi om jag klarat det eller inte. Jag som aldrig trodde jag skulle slutföra gymnasiet ens. Det känns stort och bra inombords.

2. Lajva mer!
Det har varit för lite lajvande på senaste åren, men det tänker jag ta igen. I år har jag inte mindre än fyra arrangemang att bevista planerade utöver vampyrlajvandet. Mycket trevligt. Bland annat lär man få se mig som alv (!) i Trogheim och på såväl framtid som western utöver Magikkampen 2 som jag är medarrangör på.

3. Lära mig sy bättre och därmed utöka min lajvgarderob
Jag älskar vackra saker. Jag är bra på design. Banne mig om jag inte skall lyckas skrapa ihop en bra lajvgarderob nu när jag funnit billigt linne på IKEA. Dessutom måste min alvroll ha någonting att ta på sig, har jag hört.

4. Träffa Tomb och Mikael
Tomb var det ungefär en triljon år sedan jag träffade och Mikael var det också på tok för länge sedan som jag såg. På något vänster skall jag med andra ord lyckas träffa dem båda i år... inte nödvändigtvis samtidigt dock!

5. Få upp hemsidan till uppföljaren på Araus Bägare
Ja, som titeln lyder. Det kommer att bli otroligt och fantastiskt, som minst.

6. Skaffa minst två nya tatueringar
En av dem är redan planerad, tid var bokad men blev uppskjuten. Det är med andra ord bara en tidsfråga. Den andra är planerad och inte inbokad ännu, men så fort pengar finns så löser det sig!

The Darkness

Jag har lekt tittut med The Darkness. Jag är en enkel kvinna med enkla nöjen. Allt jag egentligen kräver av livet är egenvalt gift, en apelsin då och då och att få leka tittut med läskiga monster.

I övrigt rullar allt på. Har fått lite socialt umgänge, håller på att slipa om en spjälsäng för att måla den svart och svär lite över att svart textfilfärg inte bara är dyrt, utan även opålitligt. Utöver detta, ingenting nytt som sker under solen.

Andas

Från den totala pluggstressen som följde mig hela förra året och gjorde att jag inte ens kunde slappna av från den när jag lajvade eller spelade rollspel eller ens när jag skulle ha sex till den chockerande "Stressen är kvar, men jag har ingenting att göra i plugget för jag är up to date" till nu. Nu ligger jag lite efter med några inlämningar, men jag kan andas. Jag är inte stressad. Jag kommer att hinna. Jag jobbar på lite varje dag. Jag hamnar inte mer efter. Jag får inte kallsvett av att behöva logga in på mail eller studieportaler. Jag klarar det.

Jag kan andas. Vet ni hur jävla skönt det är att inte ha ett tryck över bröstkorgen varje dag? Vet ni hur skönt det är att för första gången på över ett decennium kunna sova gott i nästan en månad? Inga mardrömmar. Konstiga drömmar, men inga mardrömmar. Bebis som sparkar, höft som värker, hund som väcker mig ibland, men inga mardrömmar.

Jag kan sova och jag kan andas. Mycket mer kräver jag nog egentligen inte av livet.

Varandets förfall

Lägenheten känns som om den är i ett konstant tillstånd av förfall. Med min man och delvis mig på ena sidan och kattaporna och hunden glatt i spetsen för den andra utkämpas ett krig. Jag måste tyvärr också säga att jag är ganska benägen till att haka på kattaporna och hunden. Får jag skylla på grupptrycket?

Hur som helst, när yetin var på jobbet bestämde jag mig för att göra slag i saken och ta itu med badrummet. Badrum är ganska enkla att städa, man bara flyttar undan saker som inte vill bli blöta (inklusive katter) och sedan spolar man av allt med slangen. Katter som inte flyttar på sig blir också rena. Perfekt.

Sagt och gjort. Jag putsade, dammade, spolade, gnuggade och fick ett någotsånär skinande badrum, även om jag gjort en något optimistiskt tidsuppskattning i och med att städning är svårare när man inte kan böja sig ned utan att må illa eller bryta ryggen.

Jag tror min man blev glad. Ett tecken på det är att han drömskt förkunnade att han tänkte sjukanmäla sig från jobbet och sitta i badrummet hela lördagen och läsa Batman i stället.

Ljusning

Så mycket skillnad ett telefonsamtal kan göra.

Hela dagen har jag vandrat i dimma. Huvudet har gjort ont och jag har haft ett konstigt tomrum någonstans där hjärtat borde vara. Ingenting har blivit gjort. Ingenting har orkats med. Jag har liksom inte velat göra någonting. Det enda som känts någorlunda lockande är att bli ett litet barn igen och bo hos mamma. Få maten serverad på bordet och en fuktig handduk på pannan när huvudvärken sätter in. Inte behöva ta beslut, inte behöva göra viktiga saker, inte behöva vara vuxen.

Pepparkaksformar i lustiga former väntar i en låda. Pepparkaksdegen väntar i kylskåpet. Klappar som skall slås in. Allt sådant jag brukar älska att pyssla med, brukade älska att pyssla med. Det är inte lika roligt när man är ensam, men jag brukar inte heller bli så här förlamad av ensamheten.

Sedan ringde min bror och språkades vid en stund. Jag är så tacksam att jag får lust att gråta och sedan känner jag mig fånig över att jag blir tårögd av en sådan enkel sak. Han fyllde tomrummet med ord och jag har ett hjärta igen. Om jag bara kan bli av med huvudvärken så skall jag baka pepparkakor och sjunga med i Scary Solstice under tiden.

Hjärtstillestånd

När man bläddrar igenom hela telefonlistan tre gånger utan att hitta någon att ringa. Den känslan har jag upplevt många gånger de senaste veckorna. Då brukar jag ringa mamma. Det är inte dåligt, men jag är rädd att hon skall tröttna och sluta svara. Ibland svarar hon inte. Då pratar jag med katten i stället. Han tröttnar rätt snabbt och går sin väg.

Då stirrar jag bara på klockan.

Avelsko som heltidsjobb

Medicinavdelningen var tredje vecka, varannan gång möte med diabetessköterska och varannan med läkare. Vanliga mödravården fördubblas med specialistmödravården. Extra ögonbottensfotograferingar, dietistmöte och fotspecialist. Det här börjar kännas som ett heltidsjobb, fast det är jag som får betala i stället för tvärt om.
Skönt att man blir noga övervakad, men samtidigt läskigt. Jag har ju aldrig varit förtjust i sjukhus. Dock har jag märkt att man som havande uppenbarligen är mer värd än man är utan pjuklarv under hjärtat, för aldrig har jag mött så mycket vänlighet inom vården.

Bra känsla

Få saker kan slå känslan jag fick när jag häromdagen knallade in på SF-bokhandeln, fortsatte uppför trapporna och stannade framför rollspelen. Jag sträckte mig ned och tog upp nyutgåvan av En Garde! och fick för första gången se mina texter i boktryck i en butik. Det var en sjujävla känsla, vill jag lova. Lite som att se sin egen tidningsartikel i tryck, fast gånger fem.

Vid trettio blev jag ful

Det började några månader innan trettioårsdagen. De första tecken som fanns att utläsa var att jag inte längre kunde ta bilder på mig själv som jag gillade. Det gick inte. Trettio, fyrtio, femtio bilder och inte en enda som var okej. Inte en enda.

Nu går varje dag då jag inte kan se något positivt i spegeln. Ingenting. Jag känner mig inte tjock, inte mer än vanligt, jag känner mig bara ful. Äcklig. Vidrig. Jag hatar mitt hår där det hänger slitet, utvuxet och tunt i testar, volymmässigt inte nog för att fylla ett dockhuvud ens. Jag vet inte var jag skall göra av det, jag bara hatar det. Jag hatar min hud och mina ögon och mina tänder och mina ärr och mitt eget leende. Jag hatar mina kläder och hur de sitter på mig. Jag hatar mig själv utan kläder.

Mina käkben verkar ha blivit bredare. Mitt ansikte ser rundare och konstigare ut. Fel. Tantigt. Butchigt. Jag inbillar mig en mustasch, eller inbillar jag mig? Börjar jag få morrhår? Jag vet inte.

Och när folk försöker säga emot mig, när min älskade försöker intyga att jag är lika vacker som någonsin så blir jag arg. Jag har ju ögon att se med. Jag ser ju att jag är motbjudande och jag vet att han inte är blind. I mitt huvud så ljuger han för mig. Jag vet inte vad som har hänt.

Jag föraktar mitt utseende. Jag har blivit ful.
Om jag bara blivit tjock så hade jag kanske kunnat göra något åt det, men nu när jag blivit ful - vad gör man då förutom att gråta och gömma sig?

Uttappad på mana

För att använda ett Magic-skämt så är jag helt uttappad på mana. Började morgonen med att ringa och beställa tid för provtagning på vårdcentralen inför ett besök på sjukhuset som skall ske på måndag. Sagt och gjort. De fyllde vad som kände som en skvadriljon provrör med mitt blod och skickade ut mig igen med en vänlig klapp på axeln.

Känner mig trött och seg och samtidigt stressad, vilket är en märklig och ganska oäven kombination. Får se vad jag skall hitta på härnäst, men jag funderar på att skriva lite brev till det där brevlajvet jag är med i. Vad är ett brevlajv? Det är när alla skaffar olika roller och skriver till dem via brev, enkelt och bra. Mycket smidigt när det börjar bli lite för kallt för att sova ute i en skog full av orcher.

I onsdags åkte jag till huvudstaden. Jag avskyr den lika mycket som jag alltid gjort, men avskyr den betydligt mindre när jag slipper åka buss. Fick mat och sovplats hos rara Hanna och hennes kille och dagen därpå när alla ansvarstaganden var gjorda (utöver ett som jag skippade på grund av illamående) så fick jag tillbringa en dag med Grizzly, vilket aldrig är fel.

Var äntligen inne på SF och fick användning för presentkortet som Tina och Jörgen gav oss i bröllopspresent. Det räckte (med ett litet tillägg) till både en almanacka med bilder av Brian Froud och filmen El laberinto del fauno. Det skall bli roligt att se den igen, även om "roligt" kanske är fel ordval. Det är inte direkt en rolig film, men bra vill jag minnas. Den var bara mycket mörkare än jag förväntade mig. Dessutom stör det mig att den av någon dum anledning kallas för "Pans labyrint" i Sverige och "Pan's labyrinth" på engelska. Den borde fortfarande heta "Faunens labyrint". Så sjukt irriterande.

Nu börjar jag sakna Alv något rent heffaklumpiskt.

Radio

Jag växlar mellan feber och halsont, men hankar mig framåt i alla fall och pluggar på bäst jag orkar. Lägenheten är ganska rörig nu, men livet är i alla fall fallet på plats och det kanske är det viktigaste?

På onsdag åker jag till Stockholm och på torsdag kan ni för övrigt höra mig i Morgonpasset. Är redigt nervös (särskilt som det är tentatider och stressen redan sitter som en tagg i själen), men försöker intala mig att det skall gå bra ändå.

Cthulhu får mig alltid att skratta. Det kanske inte är något trevligt skratt, men det Är ett skratt i alla fall.

Jag drar mig för att åka ned på stan. Det är liksom absolut inte för att jag inte vill träffa Fiia, för det vill jag. Det är inte heller för att det är kallt och rått ute, för det gillar jag. Det är väl mest för att jag inte känner för att träffa någon av alla de där extra människorna som man liksom får på köpet när man släpar sig utanför lägenhetsdörren.
Om jag fick välja så skulle jag nog hålla mig inomhus ända tills vädret blir så erbarmligt uselt att ingen annan vill vara utomhus.

Men jag får göra som jag brukar: Sätta upp delmål och distraktioner i lagom avvägda doser. Första anhalten: Biblioteket. Andra: Den magiska plåtlåtehållplatsen. Tredje: Fiia. Det blir bra.

Vad hände?

Vad hände med att uppdatera varje dag? Vad hände med att skriva lyckosaker? Just nu är jag i ett ganska fragilt stadium och mina dagar kan sammanfattas med att jag försöker överleva och alla lyckosaker (eller de flesta utöver ekorrar som stjäl saker av skator och sedan fintar skatan i fråga mellan träden) kan sammanfattas med en enda bild. Förstår du så förstår du.

Gåva eller hot

I dag fick jag en present på posten. "En försenad födelsedagspresent" benämnde min käre svåger den som. Jag vet inte om jag skall se det som en gåva eller ett hot, för han VET hur läskig jag tycker den är.

Så jag gjorde det enda rätta:

Vissa saker bara måste kedjas fast.

Okej, när jag väl kedjat den och kunde pusta ut blev jag glad också. =)