Tio låtar som spelas på min Spotfy-lista

 Okej, det här lär bli en ganska omväxlande lista.

1. Stand And Deliver - Adam and the Ants
2. Bad Moon Rising - Creedence Clearwater Revival
3. Girl Anachronism - The Dresden Dolls
4. If I Ever Leave This World Alive - Flogging Molly
5. Voodoo - Godsmack
6. To Hell With The Devil - Jim Bianco
7. The Future - Leonard Cohen
8. Trapped By Love - Manu Chao
9. Baby Götterdämerung - Monster Magnet
10. Loverman - Nick Cave and the Bad Seeds

Låtar jag lyssnar på när jag är glad, ledsen eller uttråkad

Glad



Ledsen (Den gör mig gladare)



Uttråkad är jag aldrig utom när jag pluggar tråkiga böcker och då lyssnar jag inte på musik alls.

A lad insane

Gör ett återbesök igen. Öppnar luckan på cd-spelaren, stiger in och stänger noga om mig. Vrider upp volymen och blundar. Ser bilderna, känner lukterna, trevar över känsloregister så mångfacetterade att de är omöjliga att kartlägga. Byter skiva efter en låt. Ny musik. Ny röst. Gammal musik. Gammal röst. A lad insane. Det är som om jag förlorat en pusselbit, men stundtals kan jag hitta den i låtar som jag sönderanalyserat och lärt mig utantill och stundtals glömt bort och gråtit till och skrattat till och aldrig någonsin slutat älska.

It's a kind of magic

 

Det är nu tjugo år sedan jag satt i min dåvarande grannes bil och fick höra en välkänd låt spelas. En låt som jag hört på TV, men ännu inte hade varken namn eller band till. Princes of the Universe. Jag blev hemskt uppspelt och snart fick jag också ett kassettband med just den skivan avspelad. Många följde i dess spår. Många kassettband avspelade från skivor man lånade på biblioteket. Alv brukade senare, när vi gick i högstadiet ge mig band med Queen och Bowie i present. Hon ritade små gubbar på egengjorda pappersomslag och jag lyssnade nästan sönder banden.
Jag kan tyvärr inte påstå att Queen var min första musikkärlek, ej heller den sista. Jag kan däremot med rent samvete säga att Queen är det enda band jag aldrig tröttnat på. Det enda band vars musik aldrig slutat betyda något, som aldrig slutar vara bra. Queen är alltid bra. Jag har aldrig träffat någon som kunnat påstå någonting annat. Ibland dyker det upp sådana saker. Saker som är universiellt bra. Att Queen gjort bra musik är ett faktum lika säkert som att vatten är vått. Ingen kan ha undgått dem. Alla har hört We are the champions och We will rock you. Alla i mina kretsar älskar Slightly Mad, såväl video som sång. Alla har en favoritlåt. Ingen kan förneka storheten hos Queen totalt. Det närmaste jag hört är "Det är inte min stil, men..." och det kommer alltid ett "men" och en favoritlåt.

Det är i år tjugo år sedan Freddie Mercury dog. Det här blir min hyllning till honom och resten av bandet.
Med Freddies egna ord: "I still love you..."

Gammal kärlek rostar ibland

Den 8 oktober 2003 såg jag David Bowie i Globen. Det var hans Reality-tour, döpt efter den då nyligen släppta plattan. Efter detta har det varit oroväckande tyst. Åtta års total tystnad. Visst, Heathen var definitivt ingen höjdare, men Reality var snäppet bättre. 
Jag vill stå i affären och sukta efter en rykande färsk Bowie-skiva, men samtidigt måste jag väl inse faktum. Bowie är 64 år gammal och man kan väl inte göra musik hur länge som helst. För mig får han gärna göra det, men samtidigt måste jag väl också erkänna att för mig så var den sista skivan jag verkligen gillade Hours som kom -99. Där fanns det fortfarande kvar någonting, men efteråt känns Bowie lite som att se de nya Starwars-filmerna. Visst, det är bra. Visst, det är fortfarande Bowie, men samtidigt så saknas någonting. Det är för polerat, för putsat, för perfekt. Charmen har gått förlorad. Glimten i ögat har slocknat.

Den senaste gången jag såg Bowie på TV var han en medelålders man i mjuk stickad tröja. Han log med sina kosmetiskt tillrättade tänder och verkade trivas bra med livet. Visst, jag unnar honom det med tanke på allt han gett mig under så lång tid. Han förtjänar att ta det lugnt och må bra, men samtidigt så... somliga dagar saknar jag den rödhårige demonen som gav allt. Den som nådde in till hjärtats kamrar antingen man ville det eller inte. Den som nu fått ge plats för en polerad popartist som trivs med tillvaron.

Från den här rock-demonen

Till en gammal gubbe...

Beam me up 'cause I can't breathe

Har suttit och lyssnat på Babylon Zoo och kommit fram till att de var Manson innan Manson var Manson.
Javisst, Spaceman blev en jättehit, men det var nog mest på grund av att refrängen var lättsjungen och fastnade i hjärnan fortare än man han säga "drogrelaterad cyniker med förmåga att uppröra".
Jag minns inte mycket av själva bandet, måste jag säga. Det som fastnat mest är ett svar i en intervju jag läste med Jas Mann en gång. Journalisten frågade honom vilket som var hans favoritband. Svaret blev:
"Babylon Zoo. Om man inte tycker att det man själv gör är bäst så borde man inte göra musik."
Så jävla drygt. Så jävla klockrent på egoskalan att det knappt ens får plats.

Finns det någon där ute som minns resten av texten förutom just "Spaceman, I always wanted you to go into space, man.."? Den är helt genialt underbar. Läs igenom den, alltså verkligen läs den. Ge den en chans:

Pungent smells
They consumate my home
Beyond the black horizon
Trying to take control
See my girl
She shivers in her bones
The sun and zenith rising
Trying to take us all

Theres a fire between us
So where is your god?
Theres a fire between us
I can't get off the carousel

The sickening taste of homophobic jokes
Images of fascist folks
Beam me up 'cause I can't breathe

Spaceman
I always wanted you to go into space man.
Intergalactic christ

Its time to terminate this great white world
Morbid fascination
Television takes control
Decimation
Different races fall
Electronic information tampers with your soul

Theres a fire between us
So where is your god?
Theres a fire between us
I can't get off the carousel - I can't get of this world

The sickening taste of homophobic jokes
Images of fascist folks
Beam me up 'cause I can't breathe

Ziggy är tillbaka...

1997. Det var då jag först upptäckte Bowie och med honom en av mina tiders största ikoner, Ziggy Stardust.
Alv tvingade mig att titta på Labyrinth och det var så det började. Jag hade inte ens en CD-spelare, men jag önskade mig ingenting högre än skivan The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars. Efter att ha uttalat min önskan för en god vän, Steamboat Willie även kallad, så anlände skivan till min stora lycka med posten.
Jag minns när jag lyssnade på den för första gången. Det var min andra egna CD-skiva någonsin och det fanns ingen spelare i huset, så jag fick lyssna på den hemma hos Alv i stället. Hon hade dessutom live-skivan och jag lyssnade tills öronen blödde. Snart nog fick jag en egen CD-spelare och Bowiesamlingen utvecklades. I dag anser jag att The Man Who Sold The World är ett av Bowies största genidrag, men själva Ziggyskivan kommer alltid att ha en speciell betydelse för mig.
Vi tecknade till och med Bowie och Ziggy. Åtskilliga teckningar som jag än i dag faktiskt är nöjd med. Om inte min scanner var trasig så skulle ni få se dem. Jag får ta och scanna in dem hemma hos Alv någon dag.

Jag såg äntligen Bowie när han var i Globen på sin Reality-tour. På TV ser man ofta att folk skriker på konserter, svimmar, hoppar och är helt upp i limningen av att se sin stora stjärna. Jag sa ingenting. Jag skrek ingenting. Jag svimmade inte. När sista inropet gick och de första tonerna av Ziggy Stardust svävade ut i den stora lokalen var jag ensam med musiken och det fanns ingen som kunde bryta sig in i min lyckobubbla. Jag bara stod där, uppfylld av en sakral känsla och med ett förundrat leende på läpparna. Ibland anar man Ziggy bakom Bowie. Helt går han nog aldrig bort när han väl besatt en kropp.

I går tittade jag på Ziggy Stardust-filmen och nu har jag äntligen beställt soundtracket. Äntligen efter tio år kommer det att vara mitt och tonerna kommer att uppfylla min lägenhet och själ.

I dag tänker jag vira fjäderboan om axlarna, sminka mig omsorgsfullt och sedan ha en Ziggy-konsert framför TV:n.
Vissa idoler dör aldrig, hur länge sedan det än var de stod på en scen.

---

Lite information:
Ziggy Stardust var den androgyna rymdvarelse med storhetsvansinne som David Bowie skapade på grund av att han själv var lite för blyg för att verkligen kunna leva ut på scenen. Bowie har under de många år som gått sedan dess haft ett antal andra alteregon, men inget lika framstående som Ziggy.
Bowie beskriver själv Ziggy så här:
""I fell for Ziggy too. It was quite easy to become obsessed night and day with the character. I became Ziggy Stardust. David Bowie went totally out the window. Everybody was convincing me that I was a Messiah, especially on that first American tour (late 1972). I got hopelessly lost in the fantasy."

För övrigt är Teenage Wildlife en av de bästa Bowiesidorna på nätet, även om The Ziggy Stardust Companion inte heller är helt fel.