En bild av något som gör mig glad

Tanken på världens undergång gör mig alltid märkligt uppåt.

Meningen bakom min bloggs namn

Den här bloggen har haft många namn, men nu tror jag att jag äntligen har hittat rätt. "Kultisten" eller "Kultist" är två alias jag ofta använder över nätet. "Kultisten" låter dessutom som en lite mysko dagstidning och det syftar så klart på min varma övertygelse om att Cthulhu kommer att vakna ur havet och käka upp alla inom en överskådlig framtid. IÄ, IÄ!

Någonting där ute

Min bror vet nog att det finns något där ute.

Det finns någonting där ute i vattenmassorna. Jag vet det och innerst inne vet du nog också det. Någonting som väntar, någonting som bidar sin tid. Någonting som en vacker dag kommer att vakna igen.
Havet har alltid kallat mig, kanske är det någonting som ligger i mitt blod. Jag läser lyckligt om delfiner och rapporter om späckhuggare i Östersjön. Jag läser mer om brugdar och plattfiskar och ålar. Jag drömmer om vatten de där sällsynta nätterna när drömmarna inte är av ondo.
Vill du se till att det kommer att finnas kvar någonting där ute även i framtiden? Kika in på projektet "Rädda Östersjön" och fyll i dina Östersjö-löften. Du får en gratis liten vimpel-pin, du hjälper en god sak och det tar dig bara några minuter.

Lovecraft-inspirerade fotografier

När jag skulle ordna mina Cthulhu-kultistsaker inför Halloween ("Kom som du är", du vet) så hittade jag en fotograf på Deviantart som tagit konceptfotografier inspirerade av Lovecraft. En del av dem är riktigt, riktigt grymma och jag tänkte att jag skulle dela med mig av dem här. Givetvis har jag ingen som helst rätt att ta cred för de här bilderna, utan samtliga tillhör Silverman. Tips är att gå in på hans deviant-sida eftersom han skrivit små förklarande texter om samtliga bilder, vilket ökar stämningen tusenfalt.

"And madness occurs"

"Time to run"

"Solstice"

"Initiation"

"The Bone flute"

Saker ej att förakta

Så var det bekräftat en gång för alla: Jag har sannerligen de mest talangfulla och fantastiska vänner man kan önska sig. Utöver att jag fick så sjukt suveräna, roliga, omtänksamma, praktiska, vackra och efterlängtade födelsedagspresenter av alla de slag - allt från ammunitionslådor och lyspinnar till Monsterologiböcker - så fick jag även några handgjorda gåvor.
Jag älskar att få något som någon har gjort själv, det värmer lite extra. Det värsta är dock när någon ger en present som de helt uppenbart slängt ihop i panik på fem minuter för att man vet att de kunde ha gjort någonting så mycket bättre. Ingen av nedanstående är en sådan sak, alla passar mig perfekt och alla gjorde mig lyckligt varm i hjärtat.

En superb Cthulhu-idol från Fiia! Älskar färgerna och lystern och... tja, allt.
Nu bor den på min sovrumsvägg för att ge goda *harkel* drömmar.

En liten mini-Cthulhu från Alv i bästa pixliga nördstil!

Alv hade också gjort en GIGANTISK pixlig Cthulhu! O.o

Fullkomligt bedårande örhängen från Sandra!
Kolla in hennes blogg för mer snygga saker!

Ta till vänster...

Varför inte ta ett parti trollkarlsschack med mig och Cthulhu? Hittar du inte hit? Ingen fara, här kommer en bra vägbeskrivning:
Ta till vänster vid Merkurius och fortsätt sisådär en femtusentrehundrafyrtiotvå ljusår tills du når fram till en liten mörkblå planet som snurrar runt en smärre tårtbit. Parkera inte i jordgubbslandet och torka dina små tassar innan du går in. Oroa dig inte för katterna, de planerar inte att döda dig. Inte direkt i alla fall.
Det mystiska ljudet från den där håriga dörren skall du inte tänka på. Jag menar det. Tänk inte på det. Om du tänker på det så märker det av att du är rädd och då är det kört. Den senaste som råkade tänka på ljudet var Darth Vader, och honom har vi inte sett till på senaste tiden, inte sant?
Nåväl, du fortsätter sedan rakt fram genom korridoren, bäst är om du steppar fram, tills du når ett par väktare vid två nya dörrar. Den ena väktaren ljuger alltid och den andra talar alltid sanning, men det är lättast om du bara sparkar dem på nötterna och kikar in genom dörrarna i tur och ordning. Jag kommer aldrig ihåg vilken som är rätt. Du vet att du är rätt när du ser ett neongrönt ljussken. Fortsätt mot ljuset. Glöm inte 3D-glasögonen (inte de moderna, fåniga, utan riktiga i papp) och var inte nervös om det känns som om rummet snurrar. När du sedan ramlat omkull, tagit dig genom ett träsk, dansat polka genom labyrinten och bakat en paj är du framme. Välkommen.

Welcome home to the end of the world

När jag såg trailern för den här filmen tänkte jag att "Åh, för att vara något ihopknåpat av en hög studenter så verkar den ju rätt lovande." Efter det gick jag in på filmens hemsida och insåg att så inte var fallet. Det är en "riktig" film. Ajdå.
Den coola lådan på affischen här intill gjorde ändå att det kändes som om filmen kunde ge någon slags behållning och jag måste erkänna att jag älskar parollen "Welcome home to the end of the world". Nu så här i efterhand så måste jag säga att det absolut bästa med filmen är de här två sakerna: filmaffischen och dess tagline.
Lådan i fråga var med någon sekund i en av de många underliga montagen i filmen, inte mer. Ofta, ofta verkade det som om filmskaparna tänkte "Vänta lite, vad skall vi göra nu? Publiken kanske till och med börjar få någon slags rätsida på det här. Det motverkar vi med Konstigt Montage modell 1A."
Det värsta med filmen är dock inte att den försöker vara "lite crazy" på samma sätt som en stupfull fjortis som tar på sig en sombrero. Fast kanske mer en stupfull fjortis som tar på sig en hatt gjord av inälvor. Det värsta är inte heller att det inte finns någon form av historia att följa eller huvudintrig. För det mesta har man ingen aning om vad det är som händer. Det värsta är inte heller dåligt skådespeleri eller det faktum att några scener är så smaklösa att de inte blir skrämmande utan bara konstiga och smaklösa.
Det värsta med filmen är dess förmåga att vara lovande. Det finns en hel del lovande scener. Scener som börjar riktigt bra och där man tänker att de kan rädda stora delar av filmen från den djuphavsgrav där man annars vill att den skall sänkas. Man tänker "Om de bara gör så här... om de bara..." Men nej. De GÖR aldrig "så här". Det är som att snubben som kommer på de bra idéerna bara är med i början av dessa scener, sedan går han på kafferast och ingen av de andra vet vad han var ute efter, så dessa stolpmongon gör klart scenen utan att ha en aning om vad som var tanken med den eller hur den skulle göras.
Till och med slutet är en sådan scen. Utan anledning dödar huvudpersonen sin älskare med en offerdolk han fått av sin pappa. Deep Ones börjar traska upp ur havet längsmed hela stranden. Det är episkt, det är storslaget och DÄR! Där dyker en siluett upp långt ute till havs och man vet det. Världen är fucked. Cthulhu har vaknat och allt är över.
Eller inte. Man får inte se någon siluett ute till havs. Man får bara se folk på avstånd traska upp ur havet och sedan är det slut. Snipp snapp snut.

Ni som ligger bakom filmen. Era jävlar. Det värsta som finns är inte en dålig film. Det värsta som finns är när en film kunde ha varit bra.

IA IA!

Jag har världens bästa vänner. Häromdagen anlände ett paket med marmite-nötter, underbar parfym, en fin pin, en tvål, vackra vykort och det längsta brev jag fått i hela mitt liv från Cate. I dag väntade ett nytt paket på köksbordet när jag kom hem efter en urmysig fika med Fiia.
Jag pep och skuttade på stället när jag började packa upp innehållet. Inte mindre än tio paket med rökelse, massor med doftoljor, smink i långa rader och sedan en vit plastlåda som jag öppnade sist... och det blev det bästa till sist. I lådan låg det här fantastiska smycket som Alv gjort till mig. En lagom subtil Cthulhu med tentakler och ett elder sign. Så sjukt jäkla bäst! En fantastisk kombination av Alvs stil och min smak. Jag blev jätteglad och urförvånad och vill aldrig ta av mig det igen!

Sådana där "borde"

Det är mycket jag borde göra just nu. Det är lite jag vill göra just nu. Helst av allt vill jag nog bara gå och lägga mig och sova i hundra år, eller sådär. Jag känner mig bara så sjukt trött på allt och egentligen finns det bara en enda sak att säga om det: "Hejsan, naturens-straff-för-att-jag-föddes-till-kvinna-veckan". Dra åt helvete, Gud. Om jag någonsin hittar dig så skall jag omgående mata Cthulhu med dig, även fast han förtjänar bättre.

Det där med politik

De flesta av mina vänner är vänster. Rent principiellt är jag vänstervriden om man skall se på mina röstresultat, men om man ser på mina åsikter så berättas en helt annan historia. Jag har egentligen två åskådningar som beror helt på hur mycket jag tycker världen förtjänar napalm och Cthulhu för tillfället.

Om jag är vänligt inställt gentemot verkligheten och inte tycker att alla skall brinna för evigt så är jag fascist. Då tycker jag att man borde ha en och endast en diktator som med vettiga åsikter tvingar de stackars korkade, jävla människorna att ta rätt beslut och göra vad som krävs. Någon som ser till att alla har jobb och som håller samhället som ett väloljat maskineri där alla är bidragande kugghjul. En evig gud fader som klappar alla på huvudet och håller koll så att de inte drar iväg åt fel håll. Människor är för korkade och irrationella för att kunna få bestämma själva, de behöver beordras och tvingas om nödvändigt, allt för deras eget bästa.

När jag är mindre vänlig gentemot verkligheten och tycker att alla förtjänar att bazookas till evigheten så är jag liberalist. Var man för sig själv! "Grab a gun, shoot your neighbour!" Inget styre, var och en får bestämma över sitt eget liv och låta det gå hur fan som helst. Ingen förmyndarstat, ingen regering och inga lagar. Låt världen vara en enda jävla satanisk anarki-gone-wrong-sandlåda och starkast överlever. Skapa ditt eget liv och ha själv ansvar för precis allt. Evolution, revolution!

Men i teorin vill jag gärna vara vänster och hippie och kärlek och fred åt alla. I teorin. I en värld utan människor där det kanske kunde fungera.

The Starry Wisdom

I helgen slår Calcon upp portarna. Temat för året är "steampunk" och jag har inte fixat ett jävla dugg. Det känns väl lite som "ta fina kläder och limma fast ett par kugghjul". Jag hade jättestora planer, men det har liksom inte blivit någonting av dem.
Jag skall i alla fall få spelleda. Call of Cthulhu. Det skall bli mysigt. Har just samlat ihop rätt musik och ljudeffekter och sitter och kluddar på en karta.
Överlag känner jag mig ganska avtrubbad just nu. Borde plugga, men har insett att ingenting kommer att ske den här veckan, eller ingenting mer. Gjorde faktiskt saker både i måndags och tisdags, så lite beröm förtjänar jag i alla fall.

Så nu sitter jag här, omgiven av imaginära tentakelmonster, papper, en spinnande kattunge i knäet och med Mountain Goats i lurarna. Livet är inte så tokigt för tillfället.

Fast med lite tur blir det tokigt i helgen... ah, ljuva sanity loss!

I long for when the stars are right

Jag önskar att jag kunde längta efter något annat, men det tycks mig omöjligt. Ju mer jag ser av mänskligheten, desto mer tycker jag att de förtjänar Cthulhu. De förtjänar galenskap, mörker och slutlig förintelse.
Jag önskar att jag kunde se det på ett annat sätt. "Vore inte 'karma' en trevligare tanke?" sade en vän. Det är klart, men tyvärr så känns det som om Cthulhu ÄR karma. Visst, han förgör snälla människor också, men ärligt talat så är bra människor i minoritet. Bad things do happen to nice people.
De flesta av er har ingen aning om hur mycket jag önskar att jag inte vore så fylld av avsky. Avsky inför alla futtiga, idiotiska människor där ute. Önskan om deras långdragna och plågsamma slut. Hatet förtär mig och slutligen kommer jag tvivelsutan också att brinna för det.
Jag vill också tro på en kärna av något gott. Jag vill också kunna vara överseende och förlåtande och acceptera saker som de är, men jag kan inte. Kärnan är becksvart och de som blivit helgonförklarade har inte blivit det för att de är utan det inre mörkret, utan bara för att de mer aktivt och högljutt har kämpat mot det. Jag orkar inte kämpa. Jag accepterar mig själv som jag är, för jag lever i en värld som jag inte kan acceptera hur jag än försöker.

Snuttefilt

I dag tröstar jag mig med det här:

Snälla Cthulhu, är det inte dags att vakna nu?

Så var det valår igen och åter igen dags att försöka välja det minst ondskefulla alternativet att rösta på. När jag kikar igenom partiprogram och valfilmer så finner jag mig önska alltmer att Cthulhu bara kunde vakna och avgöra saken på ett bra mycket smidigare sätt.
Piratpartiet driver en del bra frågor, men känns samtidigt ganska oseriösa. Jag tänker inte rösta på dem bara för att de har ett coolt namn och en tuff logga, i alla fall inte så länge de tycker att skapande personer inte skall ha någon rätt att få betalt för sitt arbete.
Moderaterna är ju lite som att rösta på Darth Vader i kanintofflor. Visst borde de få pluspoäng för sina komikförsök genom att kalla sig "Det Nya Arbetarpartiet", men nu är ju inte det här en Stand Up-tävling, så jag antar att de har missuppfattat någonting ganska rejält.

Faktum är att inget av partierna i "Alliansen" känns särskilt lockande, kanske främst för att "Alliansen" låter lite för mycket som den lömska, korrumperade styrande parten i ett dåligt Science Fiction-scenario.
Socialdemokraterna har jag aldrig riktigt förlåtit för alla fula betongklossar och miljonprojekt, så de lär inte heller få min röst. Vänsterpartiet. Jag vet inte. Har aldrig riktigt fattat vad de vill egentligen. Det känns som om de inte har någon tydlig framtoning i min värld. Miljöpartiet är väl gulligt, men allvarligt talat så vet jag inte heller om det känns lönt att rösta på ett parti som mest bara har åsikter om sopsortering och elransonering.

Nej, det blir nog att hoppas på att stjärnorna står rätt innan det är dags att rösta och kasta sin valsedel i valfri låda som inte hör till Alliansen.

The stars WILL be right!

WHAT WOULD CTHULHU DO?

Svaret är: Han skulle gå på nyårsfesten hos mig och Oscar i vår lägenhet i Örebro om han bara kunde. Du däremot, just du där, du kan komma! Komsi komsi! Det utlovas tentakler, skräckfilm, fröjdefull musik och en vandring för att beskåda de stora fyrverkerierna vid Örebro Slott på tolvlslaget!

"Maybe your face is haunted!"

I går kom jag hem från LinCon. Det var tveklöst mitt roligaste konvent så här långt. Jag har träffat massor med underbara människor, kört sneaky-sneaky för att undvika ett par ex och utökat min rollspelshylla med sisådär tio centimeter. Närmare bestämt köpte jag följande. "Urban Legends" (nya WoD), "Call of Cthulhu" (6h edition), Red Talons (icke revised), Nagah (icke revised), Players Guide to the Sabbat och sist, men inte minst Storytellers Guide to the Sabbat (båda tillhör gamla WoD). Hurra för mig!

Fick även tillfälle att spelleda mitt första CoC-äventyr. Det var mäkta roligt och spelgruppen var helt enkelt en av de bästa jag fått äran att vara spelledare för. Alla agerade ut lika mycket och hade inga problem med att prata omkring med karaktärerna. Tror aldrig jag haft så roligt som spelledare.

Titeln på det här inlägget är ett citat från rollspelet. En karaktär med sisådär 4 i utseende (11 är normalt, han var alltså ful som stryk) slängde ur sig att huset de skulle till kanske var hemsökt och fick rubrikcitatet som svar: "Maybe your face is haunted!"

När jag kommer hem är det dags att börja spelleda en CoC-kampanj!

Nina räddade dessutom mitt liv genom att ge mig cigaretter. Hurra för Nina, min hjältinna. Nu har hon köpt sig min eviga vänskap.

Visstja. Jag köpte urfina tärningar också. Man måste alltid köpa tärningar. De här var genomskinliga, mörkblå med bronsglitter.

Roligast på konventet var för övrigt Verbal Battle, men jag orkar inte berätta något därifrån. Det var folk som filmade, så med lite tur kommer det upp godbitar på youtube så småningom

Skönt som tusan var det dessutom att få bo hos systra mi och hennes sambo. Deras lägenhet är så fin och hemtrevlig och de är perfekta som värdinna och värd. Massor med mumsig mat, bra soffa att slagga på, trevligt sällskap och gosiga katter. Superbt!

Och nu... är jag... i Skåne.