Clownförvirring

 I kväll var jag på cirkus. Det är väldigt förvirrande numera att clowner ofta inte längre bär clownsmink. Missförstå mig rätt, jag har aldrig haft särskilt mycket för clowner - men inte mot dem heller. Slapstick är inte riktigt min sorts humor, men de brukar kunna vara litet småroliga ibland.
Men en clown utan smink... Det är bara en vuxen man som spelar apa och agerar störigt. Det gör mig irriterad. När cirkusen dessutom på alla sina affischer har faktiskta clowner blir det bara löjligt. Det blir som Ölands djurpark som har både elefanter och giraffer avbildade vid ingången - utan att ha någondera i själva djurparken.

Men kvällen var oavsett det magisk. Jag älskar cirkus. Jag älskar att det är typ den enda platsen där vanliga människor går för att se scenkonst och framträdanden. Jag älskar musiken från orkestern, de vackra kvinnorna, glittret, doften av popcorn och sockervadd, blinkande lampor... Att se människor utföra näst intill omöjliga konster och söta djur är bara grädde på moset egentligen.

Jag har skapat KONST!

Titta! Jag har skapat konst! Det är en teckning jag kallar "Humbug nr 7". Klart det är en teckning, det ser ni väl? Den är ju knycklig och vikt och skuggorna skapar linjer och teckningar är ju faktiskt linjer och... GAAAAH.

Följ med mig på konstmorgon på Kalmar Konstmuseum! Här kan du se omärkta papper, både hopknycklade och ej hängda i öglor i taket, barnteckningar med pretentiösa namn ritade av vuxna människor och 56 pappersark med smuts på uppsatta i en rektangel.
Nej, jag var inte så imponerad av utställningen "Between drawing". Den befäste snarare mina sedan länge utvecklade åsikter att folk som faktiskt uppskattar sådana sorgliga ursäkter för "konst" är människor som är alldeles för förtjusta i att själva få flumma ut i idel tolkningar av saker istället för att faktiskt bry sig om vad någon försöker säga.

Vore det inte roligt om ingen egentligen gillar sådant här? Om alla bara låter käften gå för att inte verka okulturella? Det hade varit lika delar roligt och sorgligt, tror jag. Själv kan jag inte för mitt liv begripa varför någon skulle föredra ett stort pappersark hängt i ett snöre framför någonting vackert som någon faktiskt lagt ned mer än två minuter på att göra.

Det gör mig förbannad, fortfarande, att man hittar sådana här utställningar överallt medan det samtidigt finns en massa talangfulla människor som aldrig slår igenom. För de är inte pretentiösa nog. Jag önskar att jag vore litet mer pretentiös, men det känns litet som samma skojarbeteende som någon som håller i ängla-healing-kurser. "Kolla! Jag är så djup och andlig och om du inte förstår det är det FEL på dig. Ge mig pengar."
Men, nej, jag har inte mage att lura folk på det sättet. Jag tar helt enkelt inte mig själv eller vad jag skapar på tillräckligt stort allvar - och lägger dessutom ned tid på att få det snyggt.

Så jag återvänder till att faktiskt rita teckningar, och undviker nog konstmuseum ett tag framöver.

Var fan är mitt nyponte?!!

 Jag har varit på lilla Coop, stora Coop, Coop nere i stan. Jag har varit på Ica Supermarket och Ica whatever och Ica i Rockneby och Ica i Ljungbyholm. Jag har varit på City Gross och Willys och Hemköp och Liedl, men ingenstans har de längre nyponte.

Låt mig berätta en sak för er; jag växte upp på nyponte. När allt annat svek så var nyponte alltid något man kunde lita på. Något man kunde gilla. Det var inte beskt eller för surt eller smakade av en massa blommor. Det var inte som vidrigt camomillte som smakar damm från ett gammalt höloft och inte som Earl Grey som får en att börja fundera på om Angostura Bitter trots allt har en fanbase. Det var gott. På riktigt.

Och nu går det inte att hitta längre? Är det bara i Kalmar? Är det någon slags komplott mot mig specifikt? Eller är det ett nationellt problem? Har vi inga nyponrosor i Sverige längre? LÖGN. Jag ser dem titt som tätt under sommarhalvåret. Skall jag bli tvungen att bryta mig in i någons trädgård, plocka nypon, torka nypon och göra mitt eget jävla te?

Var fan är mitt nyponte?!!

Statsmissionens prissättning

 Jag har märkt att alla större loppis går igenom det här ibland. Det hände med Myrorna i Örebro, men nu har tiden kommit till Stadsmissionen i Kalmar: De börjar sätta priser högt och lågt utan någon som helst logik bakom besluten.
En lädersoffa med matchande fåtölj i gott skick: 450 kronor.
En mindre tygsoffa med två matchande tygfåtöljer i gott skick: 1200.
En liten träfigurin utan bakgrund: 30 spänn.
En utsökt vas utan bakgrund: 5 spänn.
En skål utan någon känd tillverkare: 130 kronor.
En begagnad kudde från IKEA: Dyrare än på IKEA.

Jag undrar hur de egentligen sätter priserna just nu? Har de satt någon försupen volontär på att slå en tärning eller bara kasta ur sig slumvis valda siffror?
Kanske har de fest när de sätter priserna så att alla inblandade är på lyset och de sätter priserna mest "på skoj"?

Fan vet. Jag vet i alla fall inte. Jag vet bara att när det här hände på Myrorna blev det svårare och svårare att hitta några fynd och till slut så gav jag upp att ens gå dit. 

Fåniga rullväskor

'

Jag tycker att rullväskor är något av det fånigaste som finns. I de allra flesta fall är de så små att varenda någorlunda frisk människa med lätthet borde kunna bära väskjäveln den lilla biten från bilen till tåget, mellan tåg eller från buss till perrong. Istället så fäller folk ut sina dumma handtag och släpar sin fula väska efter sig - med ett ljud som får mig att vilja knuffa ned samtliga på spåren.

Sedan finns det alla de som känner att de av någon anledning måste ha en rullväska i storlek med en mindre hyresrätt i Stockholm efter sig på en helt vanlig veckoresa... Men de tänker jag inte ens gå in på. 
Nej, det är de små, fjantiga, högljudda, fula rullväskorna som stör mig mest idag.

Jag gjorde ett experiment. Jag satt vid tåget och betraktade resenärer en stund. På den stunden passarade många, många rullväskor och av dem fanns det bara en enda som var stor nog att rättfärdiga hjul. Såvida inte alla andra var packade med blytackor, men jag tvivlar starkt på det.

Vad hände med att ha en snygg resväska? Är allas armar gjorda av kokt spaghetti nuförtiden? Okej. En praktisk ryggsäck, då? Någonting som inte gör att man ser ut som att man som lönnfet medelålders människa försöker cosplaya en elegant jävla flygvärdinna?

Bär era jävla väskor, puckon.

Mäns dumma, jävla ursäkter

 

Mitt liv har än en gång inte klarat av måttet för Bechdel-Wallance-testet då jag och en väninna nyligen pratade om män och deras ursäkter. Och jag vet, jag vet, "inte alla män!!!" osv, osv i det oändliga. Det kan komma som en total överraskning för folk, men när man säger "alla" eller benämner en gruppering av folk så är det sedan en åsikt eller kanske en övergripande trend som kommer att beskrivas. Inte alla svanar är aggressiva, exempelvis, men fan de allra flesta.
I alla fall.
Män har generellt så jävla dumma ursäkter.

Scenario: Hona träffar hane. Hane är romantisk och omtänksam och intresserar sig för henne vilket hon finner smickrande och det gör bara att hennes känslor för honom ökar (om allt går väl med hormoner av olika slag i kroppen). De inleder en relation. Tid går. Sedan upptäcker honan snopet att hanen slutat vara romantisk och omtänksam och att intressera sig för henne. Följande ursäkter serveras därmed:

"Det är inte bara mot dig, jag gör så mot alla!" (sagt med beklagande och litet självömkande tonfall).
Vad han menar? Ingen aning. Vad honan oftast hör är "du är inte speciell. Du skall inte tro att du är någon särskild i mitt liv."

Han kan också komma med en direkt lögn, som han ändå på något sätt tror är sann:
"Jamen, jag är inte den sortens person som [är romantisk/omtänksam/osv]."
Vilket ju honan vet att han VISST är, eftersom det var en sådan person hon föll för från första början.

Jag har märkt samma tendenser även i icke romantiska förhållanden med män, när man bara är vänner. "Jag gör så mot alla". Från att ha varit "Vi mot världen!"

Jag vet inte varför män tror att man kan sluta engagera sig bara för att man har ett förhållande. Är inte förhållandet då inlett på falska premisser? Hur skall man kunna må bättre av att man behandlas lika dåligt som alla andra? Hur skall man kunna förbise hur personen varit mot en bara för att den påstår att den "alltid varit sådan"?

Jag vet inte. Människor är jobbiga.

Bilden härledes för övrigt till att jag hade någon tanke om "Om man har tagit kossan i land får man fan inte sluta mata den när man låst in den i båset." ~ gammalt minecraftordspråk.

Överdrifternas tidevarv

Har ni märkt att allt skall vara så förbannat överdrivet nuförtiden? Man tar till kraftigare uttryck för samma symptom. Folk har alltid migrän och aldrig huvudvärk. Folk är aldrig litet känsliga utan alltid allergiska. Folk är aldrig konstnärssjälar utan har diagnoser. Folk har inte svårt för att stava, de har dyslexi. Man har inte rädslor, man har bara fobier.

Folk kallar sin partners föräldrar svärföräldrar, även när de inte är gifta. Folk säger att de är förlovade fast de inte har någon tanke på att faktiskt gifta sig.

Aldrig förolämpad. Alltid kränkt.

Är folk så sjukt rädda för att inte bli tagna på allvar om de inte överdriver allt? Allt måste ha etiketter och vara diagnostiserat för att liksom finnas på riktigt.

Det är så konstigt.
Och så sorgligt.

Trångsynt

Jag tycker att folk kan få knulla med vad de vill, ha vilka kläder de vill, dricka vad de vill, äta vad de vill, köpa vad de vill, röka vad de vill, tycka vad de vill, tro på vad de vill, älska vad de vill, hata vad de vill, tänka vad de vill och helt enkelt leva sina liv exakt som de själva önskar. Det enda jag tycker är rimligt är att de också kan vara beredda att ta konsekvenserna av sitt leverne också.

Och ändå är det jag som är trångsynt har jag ofta fått höra. För att jag inte vill inte att folk försöker utföra sina korståg mot mig. Det är tydligen trångsynthet; att inte vilja bli påtvingad andra människors livsval.

Visst gör folk saker jag ogillar. De knullar saker jag ogillar, har kläder jag ogillar, dricker saker jag ogillar, äter sådant jag ogillar, köper sådant jag ogillar, röker saker jag ogillar, tycker saker jag ogillar, tror på saker jag ogillar, älskar saker jag ogillar, hatar saker jag gillar, tänker saker jag ogillar och gör en jävla massa dumma saker som jag helt enkelt ogillar.

Det står mig dock fritt att göra det också. Särskilt som jag tydligen är trångsynt.

Det växer mossa på Mossa

Den otroligt tröttsamma meningen "Meeeeen, jag vill inte placera mig i något fack!" från de med alternativa stilar har bara lett till att vi nu har en djungel av sub-sub-sub-kulturer och så specifika inriktningar att ingen jävel kan hänga med längre. Det var kanske inte bättre förr, men det var enklare. Jag har märkt att jag fortfarande delar upp världen i exakt samma stilmönster som då. Lösa stilar med utrymme för avvikelser.

Svartrockare - Svarta kläder, gärna svart kajal. Skinnrock och kängor. Lyssnar på depprock och lite allt möjligt som inte går på radio. Har The Crow på sin topp tio och har minst en gång i livet sminkat corpse paint, om så bara för skojs skull. Här under får "metallare", "gothare" och liknande plats. Det hände också att uttrycket "depprockare" förekom, men bara i undantagsfall.

Hårdrockare - Jeans och bandtröja. Skinnjacka. Gärna långt hår och skägg. Lyssnar på allt från gammal klassisk hårdrock till metal. Flyter lite ihop med "metallare", även om hårdrockaren ofta kan tänka sig svartrockarens dödssynd blåjeans.

Synthare - Undercut, ungefär samma kläder som vilken svartrockare som helst men lyssnar bara på elektronisk musik med väldigt få undantag. Intresserad av krigshistoria, uniformer, Star Trek och att vara dryg som fan.

Punkare - Ni vet. Trasiga kläder, luktar illa, lustig frisyr, säkerhetsnålar och kedjor. Lyssnar inte helt förvånande på - punk.

Och dessa fyra stilar lånade hejvilt av varandra. Det fanns inte en jävel som kallades för "gothare" när jag köpte min första skinnrock. Visst fanns det tre eller fyra som kallade sig själva för det, men vi andra sade bara "svartrockare" och himlade med ögonen när de gick och rättade till frisyren och köpte alldeles för mycket heminredning från Alchemy Gothic.

Numera? Gudar. Nu-metal är redan gammalt. De indiepoppare som förut bar svart kajal och tiara kallas numera för "emo" medan de som bara bar gubbiga och fula kläder har blivit "hipsters". Musiken är dock densamma. Sedan har vi "lolita". Lolita är för helvete ingen stil, det är en sexuell preferens och har alltid varit det. Vilket gör den extra skrämmande när trettonåringar petar på sig ljusrosa prinsessklänningar och börjar läspa. De borde inte definieras av "Hello Kitty" utan är snarare inne på "Hej Pedofil".

Och på tal om saker som slutar med "fil" så har vi ju japanofiler också, och nyss fick jag höra uttrycket "pandapoppare" vilket också gör mig totalt förvirrad. "Panda" var ju vad man föraktfullt kallade folk som inte var gamla nog att kunna sätta på sig den svarta ögonskuggan på ett snyggt sätt. Är det en STIL nu? Att misslyckas med ögonskuggan? Ja, jävlar.

Och så har vi också curry-whatever, electo-någonting och jag vet inte vad. Jag hänger inte med och jag har ingen vilja att hänga med heller.

Själv? Själv är jag svartrockare, tack så mycket. Det har fungerat i över femton år, så det fungerar nog en stund till.

Oljud

Jag hatar maskinerna utanför mitt fönster. Oljud. Gräsklippare, snöslungor, trimmare, sopmaskiner och satans, jävla lövblåsare. Jag hatar dem. De gnager på mina nerver. Jag vet inte varifrån det här kommer, men så länge jag bott i lägenhet har jag avskytt alla dessa ljud. En gräsklippare ute vid ett torp en solig förmiddag har aldrig varit ett problem, men dessa förbannade gräsklippare som kör omkring varenda jävla dag i timme efter timme vare sig det behövs eller inte.
Jag hatar dem så brinnande hett. De får mina muskler att krampa och min hjärna att hoppa in på mordiska spår.

En gång läste jag om en underhållsarbetare för ett hyresföretag som blivit knivhuggen under arbetet. Jag kunde inte låta bli att känna mig lite glad. I mitt huvud var det nämligen någon som blivit galen av alla jävla ljud från vanvettsmaskiner som flippat och gått ut med en förskärare för att ge sig av källan till oljudet.

Jag var lite glad över att det inte var jag, men mest var jag glad över att inte vara ensam om att bli så vansinnigt störd. Jag kan inte tänka, inte älska, inte göra, bara hata.

Jag vet inte vad jag skall göra av saken faktiskt, utöver att längta vidare efter Cthulhu och/eller en lugn gård på landet.

Grottkvinna slå med klubba! RAAAAAH!

Jag har ingen smart telefon. "Om en sådan telefon är så smart, hur kommer det sig då att jag inte har något körkort?" som man kan säga. Okej, förmodligen bara en handfull som fattar referensen, men det är okej. Du är okej ändå. Jag är bara en grottkvinna, vem är jag att döma?

Jag har en dum telefon. Den laddar ur väldigt ofta och sjunger på sista versen. Det börjar bli hög tid för att skaffa en ny. Jag bjuder på några intressanta objekt på Tradera och förfasar mig över att de har pekskärmar och ser ut som små datorer. Minns någon "palm pilot"? Handdatorn? Nej, jag antar att ni inte gör det. Jag hade en sådan en gång tusen år efter att den blivit omodern. Den sög. Jag är rädd att den här nya prylen också skall suga. Jag är rädd för att förvandlas till en zombie som i stället för att umgås med mina vänner sitter och stirrar på en skärm och tapp tapp tapp-pekar med fingret. Jag är rädd att jag skall kolla Facebook på bussen i stället för att läsa en bok.

Jag vet inte hur det här hände. Jag var online innan det var coolt. Medan det fortfarande bara var suspekta kufar och nattarbetande Ericsson-anställda som fanns på chattar och hade hemsidor. Sedan någonstans planterade jag klackarna i marken, började spjärna emot och skrika "JAG VILL INTE!"
Jag vet inte riktigt när det hände. Jag vet inte riktigt om jag vill sluta streta emot.

Men det finns ju trots allt mobilskal med Totoro på. Det är ju alltid något. Mobilskal. Hah! De fanns ju till dumtelefonerna också, innan man insåg hur opraktiskt det var med ett extra skal och slutade med sådana fånerier.

Men vi får se. Vinner jag en auktion så stiger jag väl lite närmare 2010-talet, även om den med min nuvarande kassa förmodligen är från 2000-talet i alla fall. Det känns lite tryggare så. Lite mindre skrämmande.
Det är något med mobiler som liksom är smarta nog för att transformeras till en dalek så fort man vänder ryggen till. Något... obehagligt.

Låt var och en bli salig i sin tro

Det skrämmer mig vilken inställning som börjat bli allt mer vanlig i vårt sekulariserade samhälle. Jag talar givetvis om de fanatiska religionsmotståndarna. De är minst lika läskiga som fanatiskt religiösa eftersom de också ger sig på att vilja styra andra människors vilja, känslor och tro.

Det är nämligen minst lika dumt att säga "Att tro på något är dumt!" som att säga "Att inte tro på min gud är dumt." eftersom båda meningarna kan sammanfattas med "Alla som inte tycker som jag är dumma."

Människor tycker olika. Människor tror på olika saker, må det vara logik, gud, vetenskap, tomtar och troll, politiska ismer eller storfot.

Det är när man börjar tro att vad man själv tror är det enda rätta som man är illa ute. Det är då man blir vad man oftast försöker att bekämpa, särskilt när man är hetsande ateist. Man blir någon som inte tror på människans rätt att bestämma själv. Någon som tror att man kan skylla människans val och inneboende ondska på vad de väljer att tro på.

Det kan man inte. Människor gör val. De väljer att tro och tolka något på ett sätt. Någon annan människa väljer att tro och tolka på ett helt annat sätt. Det ligger i människans rätt.
Någon väljer att tolka bibeln till att häxor är onda och att bögar är syndiga.
Någon annan väljer att tolka bibeln till att nåd går före rätt och acceptans.
Det handlar inte om religionen. Det handlar inte om boken eller böckerna som företräder den. Det handlar om människans egna val.

Den fria viljan är viktigare än någonting annat här på jorden. Ondska skall självklart inte accepteras. Orättvisor skall bekämpas. Men man kan inte bekämpa ett så luddigt begrepp som "religionen" utan man måste rikta sig mot problemet.

Du försöker ju inte förbjuda alla hundar för att några bits, inte sant?

Utvecklingen skrämmer mig

Samma personer som föraktfullt kallade mig datornörd för femton år sedan är de som i dag ser på mig lika föraktfullt för att jag inte är uppkopplad jämt. Jag vet att jag har skrivit om det förut, men det stör mig.

Alla saker sluter sig samman. Allt är sammanlänkat. Google hit och Facebook dit. Allt sluter sig samman som bitar av en T-1000. Staketen blir tydligare. Gränserna har bildats. Jättarna skapas och klampar fram för att förstöra allt i sin väg.

Det som var så fantastiskt med Internet var att det var en egen värld. En värld utan gränser. Ett parallellt universum skapat av sina invånare. Därför blir jag alltid lika chockad när det plötsligt står att jag inte får titta på den här videon online eftersom jag befinner mig i fel land. Vadå "befinner mig i fel land"? Jag befinner mig ju på Internet, era dumjävlar!

Det känns på något sätt som om jag förlorat något i och med allmänhetens intrång på uppkopplingen. Jag har förlorat en fristad och en bit av mig själv. Internet har förlorat sig självt helt och hållet och blivit en kopia av verkligheten i stället för oändliga möjligheter.

Det gör mig nästan gråtfärdig.

Det där hatet

Ni vet, jag har ju skrivit mycket om mitt stora hat tidigare, men inte så mycket på senaste. Det beror inte på att det har gått över, utan snarare på att jag måste koncentrera mig för att inte låta hatet sluka mig. Hatet, föraktet, avskyn biter sig fast och hänger kvar.
I natt drömde jag för andra gången på kort tid hur jag gjorde mitt bästa för att slå sönder och samman en tidigare vän. Att det finns så mycket hat där var jag nog inte ens medveten om, särskilt som det snart gått ett år sedan det stora sveket. En del saker är väl helt enkelt oförlåtliga.
Samtidigt finns osäkerheten också, vilket bara spär på avskyn, vässar taggarna, härdar skalet. När jag är osäker på min omvärld så hatar jag mer intensivt. Efter senaste årets händelseutveckling så finns det nog ingenting jag är helt säker på, eftersom det är universums (precis som Arkiv X) vanligaste meddelande till människan: Lita inte på någon.

Åh nej, jag definieras av vad jag är!

Människor och tillhörighet. Vi kallar oss "människor". Det är något vi är. Det är en definition. De som studerar kallas "studenter". Det är något vi är, ännu en tillhörighet. Jag är också "svensk", "däggdjur", "kryptozoolog", "lajvare", "djurälskare", "bisexuell", "naturligt blond", "svarthårig" och "kvinna". Tillhörigheter.
En del av dessa saker har jag valt att vara, andra fick jag i födelse-lotteriet. Det spelar egentligen ingen roll dock i och med alltihop är olika definitioner av vad jag är. Olika sätt att beskriva mig.

Människan gillar tillhörigheter. De gillar att klassificera saker, eftersom det är ett enkelt sätt för att kunna beskriva och förstå sin omvärld.

Jag ser ingen poäng i ordet "hen". Om man nu inte vet vilket kön någon man talar om tillhör så kan man säga "den". Exempel som tagits upp är "Är läraren sen, när kommer "hen"?" och där kan man lika gärna säga "När kommer läraren?" eller "Är läraren sen, när kommer den?".

Och nej, jämlikheten kommer inte bli större av att vi inför ett "könlöst pronomen". Jämlikheten handlar om att kvinnor och män skall ha så lika rättigheter som möjligt inför samhället och lagen, inte om att vi skall vara könlösa. Kön är för de allra flesta ett faktum.

Jag tycker det är upp till var och en att kalla sig vad de vill. Om man är missnöjd med sitt kön så är det i dagens moderna värld fullt möjligt att byta. Om man inte tycker att det är så viktigt så kan man låta bli och bara gilla läget.

Och om någon vill kalla sig själv höna så får de väl göra det, men jag tycker att det är att göra en höna av en fjäder och lär aldrig i livet använda uttrycket annat än i diskussionssammanhang som det här. För mig är inte kön viktigt, just därför ser jag inte poängen i att neutralisera dem.

Om någon däremot får för sig att kalla mig för "hen" så tycker jag att de borde ta och kolla upp lite saker; som sin syn exempelvis. Glasögon är numera så billigt när man köper dem online så vem som helst har faktiskt råd att skaffa ett par.

Vampyr-Diarré

Vampire Diaries alltså. Jag ville tycka om den här serien, det ville jag verkligen. Jag försökte se första avsnittet flera gånger, men blev så vanvettigt uttråkad att jag stängde av. Nu har jag sett ett antal avsnitt och måste sluta mig till att det är något av det sämsta träck som någonsin nått ut på internationell TV.

Karaktärerna är lama och trista. De flesta killar ser ungefär likadana ut och klär sig ungefär likadant vilket gör att det är omöjligt att skilja det ena spetstandade hårgelémongot från det andra. För övrigt är det också omöjligt att skilja vampyrerna från människorna eftersom de tidigare inte skiljer sig från de senare på något sätt utseendemässigt. De är inte blekare, har inte spetsiga tänder som syns och beter sig som hormonstinna tonårsidioter oavsett hur många hundra år de är.

Faktum är att själva vampyr-idén är fullkomligt meningslös i sammanhanget. Serien handlar som vanligt om en liten trist skolflicka som några övernaturliga varelser kärar ned sig i och gör vad som helst för utan någon särskild anledning. Visst, hon är rätt snygg, men det är ju alla andra personer i serien också, så jag vet inte vad det skulle göra för skillnad.
Haha. För övrigt har hon en dubbelgångare. När samma skådis har lockigt hår så är hon en ond, ond vampyr och när hon har rakt hår så är hon meningslösa lilla människoflickan Elena. Det är knappt att de ids byta kläder på henne mellan scenerna.
Oavsett... själva vampyrgrejen läggs det knappt någon vikt vid. Det är ett tonårsdrama, ingenting annat. Vampyrerna hade lika gärna kunnat vara knarkare i stället. "VA? Är du ihop med HONOM? Men... alltså... vet du inte att han inte går att lita på? Han är farlig! Han är en... knarkare!"

Sedan har vi ringarna. Gudar vad jag har skrattat åt de här ringarna. Utöver ringar som låter vampyrer gå i solljus utan att skadas (fråga mig inte hur DET fungerar) så finns det alltså en ring som gör att man inte kan dödas av övernaturliga orsaker. Ja, ni läste rätt. Sug på det en stund för att verkligen låta det sjunka in hur urbota töntigt det är. Exakt hur reglerna är har jag inte riktigt förstått, men det verkar vara så att om en vampyr sliter dig i små bitar så helas du och återuppstår om du har den här ringen... fast om en människa sliter dig i bitar så dör du. Något sådant. Hur töntigt får det bli? Hur kan NÅGON över femton års ålder ta den här serien seriöst?

I dag kom droppen som fick bägaren att rinna över och det här inlägget att skapas. En vampyr berättar för en annan vampyr att han måste tillåta sig själv att känna ångest för att kunna känna kärlek... för att... en vampyr KÄNNER mycket MER än en människa! Hell yeah. Vi har alltså borderline-emo-vampyrer med tonårsproblem och för mycket hårgelé som trånar efter en töntig brud för att hon spelas av samma töntiga brud som spelar deras elaka och taskiga vampyrväninna.

Var fan är Buffy när man behöver henne?

Jävla översättare

Att översättare är slarviga och ofta idioter utan kunskap om språket de skall översätta från är ju knappast någon nyhet. Som exempel kan vi ta första avsnittet av TV-serien Grim där "predator" översattes till "pedofil" trots att det rörde sig om att leta förövare angående ett mord på en vuxen tjej.

Det som verkligen stör mig är dock översättningen av "mudblood" från Harry Potter. Smutsskalle. Inte konstigt att kidsen läser in rasism där det inte finns någon med så idiotiska översättningar. Har varit i diskussion med ett antal yngre läsare angående just den saken och i och med att klassystemet i Sverige inte är lika starkt som i England, och för att översättningen suger så är de vanligaste argumenten mot Voldemort och hans anhang inte att de är onda ondingar utan att de är rasister.
Rasister? Vad? Närdå? Trollkarlsfamiljer är inte en ras, det är mer en adelsbeteckning. Det handlar om familj och anor, inte om raser.
Den ultimata ondskan handlar ju knappast om rasism, för det finns mer ondska än så i världen och det känns viktigt att inte blanda ihop det.

Men jag tror att jag hittat skurken i den här översättningen. Tack så mycket för det, efterblivna översättarjävel.

Kalmar länstrafik (KLT) är träck

Ännu en höjning av biljettpriset. Förra höjningen var för tre månader sedan. Att höja med en krona i kvartalet utan att någonsin förbättra någonting borde fan vara olagligt. När jag flyttade hit för ett par år sedan kostade resan 14 spänn, nu går den på 17. Det kanske inte känns som stora pengar, men om man åker regelbundet och dessutom måste betala tur och retur så blir det en rejäl slant väldigt fort. 34 spänn för att åka ned en sväng till Kalmar känns liksom inte riktigt värt det. Så häftiga är inte Kalmars centralare delar.
När min man jobbade inne i stan skaffade han ett pendlarkort. Stort misstag. Det visade sig vara tio spänn DYRARE än att köpa lösa biljetter. Tack för den rekommendationen.

Vad har de gjort för att berättiga prishöjningen? Förra året lovade det att till i februari i år ha fixat så att skärmarna med gatunamn och digitalklockor skulle fungera. Fungerar de i dag? Nej, de har inte fungerat så länge jag har bott här. Hur jävla svårt kan det vara att få ett digitalur att gå rätt? Tekniken har ju bara funnits i vadå, 30-40 år. Komplicerade saker.

Tidtabellerna är ytterst godtyckliga, mer som en rekommendation till när bussen kanske dyker upp. Bussar blir också ganska ofta inställda, eller så försenade att den efterkommande kommer samtidigt som den tidigare. Att köpa ett busskort har blivit sataniskt mycket dyrare.

Och ALLT som fungerar med KLT är deras jävla plattskärmar med reklam från lokala företag som finns på alla bussar. Ingenting annat. Jävligt bra jobbat.

Hästböcker

Hästböcker för småflickor har många av oss läst en gång i tiden. Ett vanligt tema är att huvudpersonen mot alla råd köper en folkilsken, ful och sjuk häst för att rädda den. Alla råder henne att inte göra det, men hon struntar i alla och skall minsann visa dem att de har fel allihop. I slutet av sådana här böcker så har den fula hästen visat sig vara en gömd diamant, den vinner hopptävlingen och flickan ler stort när hon står med armen om halsen på sin fina, fina häst och alla de andra flickorna i stallet blänger avundsjukt eller ber om ursäkt för att de inte trodde på henne.

Fast sådant händer ju sällan i verkligheten. I verkligheten så bits och sparkar hästen och flickan är för liten för att kunna utröna varför eller hjälpa hästen till att bli vettigare. Veterinär- och hovslagarräkningarna skjuter i höjden och ruinerar hennes föräldrar när det visar sig dolda sjukdomar utöver de fullt synliga. Hennes bästa vän blir sparkad i nyllet och själv hamnar hon på sjukhus med två brutna revben efter att ha blivit avslängd i en gärdsgård.

Hästen går slutligen till slakt, sörjd av ingen. Den enda som sörjer är väl flickan som förläst sig på böcker där sådant aldrig händer, men hon sörjer mer drömmen än själva hästen.

Jävla hästböcker.

KLT

Att åka till sjukhuset skulle egentligen vara en baggis om jag inte bodde i Kalmar. Kalmars busstrafik är nämligen den mest dysfunktionella jag någonsin varit med om. Tidtabellerna är mer rekommendationer än faktiska tabeller och att en buss är i tid är mer undantag än någonting annat.

Enligt tidtabellen har jag en minut på mig att byta buss. Bussen brukar alltid vara några minuter sen. Matematiken säger att om jag har tur så kanske jag hinner hitta rätt buss och hoppa på den. Kanske.

En annan sak är de fina skärmarna som skall visa var man befinner sig och vilken som är nästa hållplats. De finns, men har inte fungerat sedan Gud gick i kortbyxor. Själv har jag bott här i över två år nu och jag har bara hört en legend om att de fungerade en gång i tiden. Så hur jag vet var jag skall gå av bussen? Ingen aning alls.

Så för ett möte klockan ett kommer jag med all säkerhet att få åka med en buss som går halv tolv, bara för att kanske kunna komma i tid. Jag blir galen.