Världen rasar och jag dricker te

Världen rasar och jag dricker te, för det finns ingenting annat jag kan göra. Det känns som ett stort tomrum inuti, ett tomrum som gör ont. Som om en mur har rest sig, kall och ogenomtränglig rakt genom kända farvatten. Spärrar av farleder, sätter skepp och själ i kvav. Det gör fysiskt ont i hjärtat och det finns bara en liten, ynklig handfull personer som kan få mig att känna så här och jag är tacksam över att det inte är fler.

Jag gör spridda försök att ropa över muren, men bevisar bara att den finns.

Känner mig så värdelös. Så bortkastad. Så ratad. Trött på att gråta mig igenom alla minuter utan närvarande. Trött på att vara så hjärtskärande hjälplös. Så evinnerligt trött.

Tiden är en illusion. Intet är nytt under solen, trodde jag, men jag hade fel. Man kan alltid bli krossad på nya sätt och från nya håll. Man kan alltid uppnå nya grader av oduglighet och otillräcklighet.

Det finns saker som man, så här fjärran från tonårsdramatiken, tror skall vara för evigt. Sanningen är fortfarande att ingenting varar för evigt. Ena dagen betyder man något, i nästa... ingenting. Reducerad till ingenting alls.

Jag trodde ingenting kunde förvåna mig längre.
Jag önskar att jag inte hade fel.

Jag önskar att det inte gjorde så ont.