Spökjakt i Borlänge!

 Sista kvällen för min semester hos min vän J i dalarna så bestämde vi oss för att det var dags för spökjakt. Jag har aldrig egentligen gjort något sådant förut, men då vi tittat en del på spökjägarprogram och J hade skaffat en app som används en del i dem så var det dags. Appen i fråga heter Spirit Talker och vi var väl båda litet tveksamma till hur eller om den faktiskt fungerade. Nu så här i efterhand tror i alla fall jag mer på den än vad jag gjorde inledningsvis.
Först åkte vi till en tunnel under järnvägen som nämnts i spöksammanhang. Vi hade inte hittat så mycket information om den online, utöver att ett spöke kallat "Tunnel-Maria" skulle finnas där. Ett bra tag gick vi omkring där och då och då fick vi ord, meningar eller namn via appen. Det kändes ganska slumpartat, även om man kunde tolka in saker i det om man kände för det. Ungefär som jag hade förväntat mig.

Sedan åkte vi till Gammelgården, vilket är en samling med gamla hus som man brukar ha marknader och fira midsommar vid. Ni vet vilken slags plats jag pratar om då. Precis när vi hade kommit genom ingången så sade appen plötsligt:

"Jasmin"

 Vi ryckte väl mest på axlarna, även om jag kikade litet om ifall jag kunde upptäcka någon schersminbuske (de flesta tror att den egentligen heter "jasmin") i närheten. Det kunde jag inte. Så gick vi vidare bland husen. Vi fick mer slumpmässiga meddelanden, men när vi var nere vid en scen så hörde jag ett ljud - det lät som en fnissning. Jag skakade det av mig först, men efter att vi gått från scenen så nämnde jag det för J. Så var det dags att åka hem. J påpekade högt, som sig bör, att vi skulle åka och att ingen som eventuellt lyssnade fick följa med oss utan var tvungen att stanna där. Svaret kom omedelbart.

"Alltid"

Sedan ganska snart efter det så sade appen:

"Du hör oss" 

Men utöver det fnissande ljudet så hade jag inte hört något mer, och J hade inte hört något alls. Vi fortsatte gå mot utgången. Då kommer det plötsligt en väldigt stark blomdoft mot mig. Jasmin. Jag stannar upp medan J fortsätter några meter innan han vänder sig om för att se var jag blev av. Jag förklarade att det doftade blommor, men medan jag gör det så försvinner doften igen. J säger att han också kände doften där jag står nu men inte där han är. Men så ångrar han sig, för nu känner han doften. Jag förklarar att det doftar just jasmin och J börjar gå omkring och dofta på blommande saker i närheten för att se om någon av dem bär skulden.

"Förringande" 

Jag hjälper till att lukta på olika växter, men doften finns inte på någon av dem. Medan vi går runt och undersöker både buskar och träd så är doften där ibland och sedan borta igen, även om man står stilla och verkligen fokuserar på den. 

"Behöver tillit" 

J ursäktar sig litet halvt på allvar mot appen för att han försöker hitta en naturlig källa till doften. Vi småskrattar litet åt det och går genom utgången och ut på den asfalterade gångvägen. Efter några få meter så kommer doften tillbaka, lika stark som någonsin. Vi stannar upp och appen meddelar oss:

"Det är jag" 

Efter det åkte vi hem i alla fall. Det var ett spännande experiment och det var intressant hur doften korrelerade med vad appen hade gett för meddelanden. Ingen av oss vet fortfarande riktigt vad vi skall tro, men jag gör gärna om experimentet någon gång under mer planerade former. 

Dubráns minnen

 Innan Dubrán, när han fortfarande bara var Brán, var han en lycklig pojke. Livet i byn var lätt och ljust, och är det fortfarande i Dubráns alla minnen. Han och hans föräldrar bodde i ett av de många trädhusen, dekorerat med lyktor och glittrande prismor som kastade solkatter över trädens grenar. Det var ett harmoniskt hem och han var ett harmoniskt barn. När dagens sysslor var klara lekte han med sina vänner, men främst av alla lekte han med Wen. De var så nära som två ungdomar kan vara, delade varandras drömmar och förhoppningar, känslor och planer. När de nådde åldern för kärlek så delade de den också. Det var Bráns första förälskelse, men han var givetvis övertygad om att det också var den stora, enda kärleken, såsom man brukar vara.

 Sedan hände det. På hans sextiofjärde höst skulle han och Wen mötas vid skogsbrynet för att ta sig in till en fantastiskt fin liten tjärn någon timmes färdväg in i den djupa och snåriga skogen. Han var litet sen och sprang mot mötesplatsen. Hon var redan där och han stannade upp en stund och såg på henne innan han gick den sista biten för att sluta upp med henne. Wens långa, ljusbruna hår var flätat i ett antal flätor för att hållas i schack och hon hade på sig den där klänningen som han sagt att han älskade att se henne i. Men när han närmade sig och hon fick syn på honom så dök något spjuveraktigt upp i hennes leende och hon tog till flykten in bland träden. Han suckade och himlade med ögonen.

 “Wen! Måste du verkligen? För all del då...” Sedan sprang han efter henne in i skogen.

Hon var hela tiden en bit före, precis så långt bort att han fortfarande kunde se henne. Se, men inte röra. Ropa hennes namn, men inte prata. Skuggorna lekte också bland träden och mossan blev djupare ju längre in de tog sig. Wen stannade upp ibland, tycktes vänta på honom, skrattade sitt porlande skratt och försvann nästan igen. Några flätor som försvann bakom en trädstam, en glimt av klänningens tyg vid en stenbumling. 

 Brán tappade bort tiden, stigen, fokuserade bara på att hinna med henne och förhoppningsvis även hinna ifatt henne. Hjärtat bultade hårt i bröstet och hans leende stramade till sig allteftersom tiden passerade, och dog till sist ut. Länge var hans mun bara ett smalt, sammanpressat streck under jaktens gång och sedan, till sist, så stod hon stilla och hans leende återvände. De var djupare in i skogen än de någonsin varit förut - djupare in än de egentligen fick gå. Här hade träden börjat bli förvridna med draperier av lavar och klängväxter med ett blekt, sjukligt utseende. Mossan sviktade på ett mer obehagligt sätt under fötterna - som om ett kärr dolde sig precis en fot ned, och det luktade unket snarare än som en frisk skog. Wen stod med händerna knäppta bakom ryggen och ett stort leende. Testar ur hennes flätor hade lossnat under färden och ramade in hennes ansikte och han tog de sista stegen och slöt henne lättad i sin famn. Då förvandlades hon. I sina armar höll han inte sin älskade, sin käresta, sin barndomsvän, förtrogna och närmaste person i hela världen. En vederstygglig varelse hade tagit hennes plats. Grå hud översållad med vårtor och bölder, en lång, krokig näsa, hår som mer liknade grovt tagel och för långa armar som lindade sig runt hans kropp. Det pärlande skrattet övergick till ett horribelt skärande skrockande i stället och munnen var som ett öppet sår med svartruttnande stumpar kvar av tänderna.

 Brán var inte gammal och vis, inte djärv och orädd som han en gång skulle framstå, så han skrek. Skrek och skrek medan haggan drog med honom in i skogens mörka hjärta.

En svår tid inleddes. En tid som Brán alltid senare skulle ha svårt att dra sig till minnes om han frivilligt försökte komma ihåg, men som alltid skulle återvända med oroväckande tydlighet om han försökte glömma.

Haggan, som insisterade på att han skulle kalla henne “Mor Maskträ” tycktes se det som ett privat skämt att ha honom i närheten. Ofta märke han att hon följde honom med sin obehagliga blick när han utförde de sysslor hon ålade honom. Han lärde sig fort att hålla huvudet nere och att sova när tillfälle bjöds och äta vadän för vidrigheter hon serverade honom. Många var i början de gånger då han låg i Gropen och vred sig i plågor över att ha fått i sig något hans kropp knappt kunde hantera. Gropen. Det var där han hamnade om han inte skötte sig, eller ibland bara på en av Mors nycker. Den var exakt vad den lät som, en djup grop med branta väggar, hala av blöt jord och grönslipprig mossa, med en botten som var mer lervälling än golv när det regnade. 

 Han grät ofta den första tiden, men efterhand var det som att tårarna sinade. Han började finna sig i situationen. Utföra sysslorna mekaniskt. Göra som han blev tillsagd. Mor Maskträ verkade dock snarare bli irriterad över detta snarare än någonting annat och de sysslor som ålades honom blev värre och värre tills han inte längre mäktade med att utföra dem. Mala benpulver av människoben och alvben i en osalig blandning, vända ut och in på ormar, flå harar levande... Brán kräktes och vägrade och grät igen och blev satt i Gropen utan något att äta. Nästa dag hände samma sak igen och igen, Mors order förblev desamma tills han inte längre orkade protestera, svag av köld, trötthet och näringsbrist. Han malde benen till ett fint, fint pulver, han lärde sig hur man vänder en orm ut och in och hur man skall hålla en hare och lägga snitten för att kunna ta av skinnet medan den sprattlade i en manisk dödskamp. Han lärde sig att svälja tårarna och hålla nere klumpen i halsen. Han lärde sig att leva ögonblick till ögonblick och inte tänka utanför den exakta detaljen han hanterade exakt i nuet. Han vande sig. 

Det var då som Mor tog med honom ut, bort från skogens hjärta, bort från det stinkande huset med sina benrester och ruttnande köttslamsor, ut på en färd mot den människoby som låg någon dagsresa bort. Först var Brán lättad, himlastormande glad till och med. Att få andas frisk luft, se något annat än förfall, dricka färskt vatten ur skogsbäckar, det var fantastiskt. Dessutom anade han att han skulle kunna få en chans att rymma om han fortsatte att sköta sig. Förr eller senare skulle Mor Maskträ se åt ett annat håll, och då tänkte han vara beredd. Brán fick ny spänst i stegen och var full av nyfikenhet då de närmade sig människobyn. Han hade aldrig sett en människa förut och det förundrade honom hur lika barnen som lekte ute på den leriga vägen var honom själv, om än yngre än han var just nu. I samma ögonblick såg ett av barnen upp och mötte hans blick. Barnet förundrades och sprack upp i ett stort leende innan det styrde kosan mot honom. Brán kastade en blick mot Mor Maskträ bara för att inse att hon inte längre stod bredvid honom och förvirrad såg han sig om för att faktiskt hitta en utväg. Var det här hans möjlighet att fly?

 En liten knubbig hand grep tag i hans byxben och en troskyldig röst frågade:

 “Ä du en aaaaalv?” med så mycket förundran att han var tvungen att le.

 “Ja, jag är en alv.” svarade han varmt den lille parveln och sedan gick allt väldigt fort. Mor Maskträ var plötsligt där igen och med en enda rörelse hade hon svept upp barnet under armen och stegat iväg utom synhåll för de andra barnen - som leken tagit längre bortåt vägen så att de ingenting märkt. Brán skyndade efter henne, full av onda aningar och en gnagande känsla av skuld. En känsla han skulle bli alltför förtrogen med under kommande år.

 Det var som en hemsk barnkammarsaga. En historia man berättar för barn så de inte skall gå ut för långt i skogen. Samma saga som han själv hade hört när han växte upp, om haggan i skogens mörka hjärta, haggan som sög märgen ur ben, dyrkade ondskan och åt små barn... För under tiden som följde fick Brán på ett ytterst plågsamt sätt veta att alla sagorna var sanna. Då och då, ibland med många månader, ibland ett par års mellanrum tog sig Mor till byn. Ibland tog hon med Brán, ibland gick hon själv medan han lämnades i Gropen, men alltid alltid hade hon med sig ett barn tillbaka. Ibland ett större barn, ibland bara ett lindebarn, men alltid ett barn. Otaliga var de gånger då Brán försökte rädda fången, rädda fången och sig själv. Fly från haggan. Ibland verkade det nästan som att han hade lyckats, bara för att sedan springa rakt i famnen på Mor Maskträ igen, där hon stod flinande och väntade på dem. Det stod snart tydligt att han bara kunde rymma när hon tillät, ja till och med ville att han skulle försöka.

Ibland höll hon barnen i burar precis utanför stugan några dagar, men när de till sist fördes ned i jordkällaren - och de fördes alltid till jordkällaren till sist - så såg han dem aldrig mer i livet. De kvällarna lagade Mor Maskträ mer mat än någonsin och firade för sig själv. Hon drack starka rusdrycker som frätte i Bráns mage när han smakade och kacklade glatt medan hon bjöd honom på välkryddade köttstycken. Första gången smakade han, lydde av ren vana. Det var godare än någonting annat han fått äta hos Mor, men Brán var inte dum. Han förstod, och den vetskapen frätte djupare hål inombords än någonting annat. Den kvällen kräktes han tills långt efter att ingenting fanns kvar i magsäcken och sedan grät han över den lille pojken som varit så förundrad över att få se en alv i sin hemby. Han grät över pojken och över sig själv och över alla barn som komma skulle och som tidigare varit. Han grät tills han kände sig helt tom inombords och sedan småsnyftade han sig till sömns. I skuggorna stod haggan och njöt vällustigt av hans vånda.

Åren blev fler. De paraderade förbi i samma skoningslöst långsamma takt. Brán växte upp. Han slutade försöka fly. Han slutade att gråta. Han slutade att försöka rädda barnen eller ens lära sig deras namn. Han rörde sig som i ett mörker han inte kunde vakna upp ur. Födelsedagar passerade och fortsatte att passera obemärkta. När fyrtiosju år förflutit hade Brán inte lärt sig att tycka om sin tillvaro, men han accepterade den som det enda som stod till buds för honom. Det enda som existerade. 

 Då kom tillfället. Det äkta tillfället. Den gång när Mor faktiskt gick till byn och lämnade honom i stugan. Det första dygnet hon var borta fortsatte han som vanligt med att sköta sina rutiner och göra sitt, men sedan stannade han upp ute på gårdsplanen. En snövit uggla satt på en av grenarna utanför. Den stirrade på honom.

 “Gwenaderyn” andades han nästan ljudlöst för sig själv. Den vita ugglan. Symbolen för hans stam och hans hem. Hans riktiga hem. Ugglan lyfte från grenen och flög bort från skogens hjärta. Brán släppte vad han hade för händer och följde efter den.

Och han tog sig hem. Han kom hem till sist. Han försvann som ett barn och kom hem som en vuxen alv. Glädjen över hans ankomst var stor, händelsen firades i flera dagar i sträck. Hans far släppte honom inte med blicken, hans mor kunde inte sluta röra vid honom. Wen... Wen var också vuxen nu. Hon hade tagit sig namnet Aeronwen och gift sig med någon annan, en gemensam bekant, nu hennes make och far till ett kommande barn.

 Brán tog namnet Dubrán, för han kände det som att en svärta avskärmade honom från de andra. En svärta de kunde se i hans ögon eller lägga märke till i hans spruckna skratt. Han kunde inte prata om sina upplevelser. Orden fastnade i halsen, kvävde honom, gjorde det svårt att dra efter luft.

 Den tredje natten efter flykten började rösterna. Det började med att han hörde dem i sömnen, rösterna från de döda barnen förföljde honom genom alla hans drömmar och snart började han höra dem även när han var vaken. Ibland svarade han dem, ibland hörde han dem bara. Han hade just börjat vänja sig vid dem och anpassa sig till någon slags vardag i byn igen när en välbekant stämma plötsligt skar genom hans inre:

 “Men där är du ju, gosse...”

 Hon hade hittat honom igen, och sedan den dagen lämnade hon honom aldrig ensam med sina tankar igen.

Texter om Aska

Ville spara några glimtar ur lajvkaraktären Askas tidiga liv. Hon skrevs för lajvet Occultatum, och då kampanjen lades ned fick hennes historia aldrig skrivas klart. Det är synd. Jag saknar den.

Puck

När jag var liten hade jag en låtsaskompis som hette Puck. Jag vet inte hur gammal jag var första gången jag mötte honom, men jag kan inte ha varit många år alls. Min mamma har berättat att jag började prata om honom redan när jag var fyra, men att de tog lätt på det, den gången. Jag var ju ändå så liten och hade gott om låtsaskompisar; fantasidjur, spöken, träd och sagofigurer. Han var bara en i mängden.

De andra försvann så småningom när jag blev litet äldre, men inte han. Han var kvar. Under ett eller ett par år, jag tror det var mellan sex och sju års ålder, var han utöver familjen hela mitt liv. Jag undvek de andra barnen aktivt, för att i stället smita iväg och leka med honom så fort jag hade chansen. Åh, han var så rolig. Minst lika fantasifull som jag själv, och han förstod alltid vad jag menade. Dessutom var det som att lekarna blev mer levande med honom, mer verkliga. Han kunde trolla, frammana helt fantastiska saker ur tomma luften: Fjärilar på vintern, små retfulla älvor, sorgliga spökgestalter och en gång en guldskimrande drake som lade sig kring trädet i gläntan där vi brukade träffas. Jag svor i många år på att jag hade kunnat känna drakens svaveldoftande andedräkt mot mitt ansikte.

Mina föräldrar blev mer och mer oroliga för mig. Det som från början hade varit tecken på livlig fantasi började mer och mer likna en mani. Ibland smet jag ut mitt under stjärnklara nätter för att jaga eldflugor med Puck. Eldflugor som absolut inte existerade i vår del av världen. Sedan var jag omöjlig att väcka på morgonen, där jag låg hopkrupen i min säng med leriga fötter, kramandes en tom glasburk.

Det var tal om att skicka mig till en barnpsykolog. Att vi kanske borde flytta in till samhället så jag fick vara närmare andra barn. Att jag kanske hade någon form av riktigt problem som jag gav uttryck för med "de här dumheterna".

Så en dag var inte Puck där längre, som om han aldrig hade funnits. Jag tyckte ibland att jag såg honom på avstånd, men då jag med andan i halsen sprang ditåt försvann han igen. Spårlöst.

När jag var åtta förstod jag att mina föräldrar hade rätt. Jag hade hittat en bästa kompis i skolan och fått en egen kanin att ta hand om hemma. Jag var alldeles för stor för låtsaskompisar. Det var dags att gå vidare med livet, så det gjorde jag. Mina föräldrar var nöjda. Jag var väl också nöjd, tror jag. Ändå var det ibland något som gnagde, något som blev tydligare ju äldre jag blev. När jag kom in i tonåren så var blotta tanken på Puck så smärtsam. Den otrolige vännen jag haft som liten. Jag saknade min egen fantasi. Jag saknade förtroligheten. Jag saknade magin. En magi jag då förstått inte fanns, men som jag saknade så bittert, fram till den dag jag fann min egen magi. Den dagen jag upplevde Uppvaknandet.

Och jag antar att det för alla är omvälvande, men jag tvivlar på att alla var så lättade över det och välkomnade det så lyckligt som jag gjorde. Magi fanns. Magi fanns verkligen på riktigt och jag kunde själv lära mig använda den. Jag kunde skapa egna illusioner, återse något av barndomens mirakel och njöt i fulla drag av det. 

Jag lät mig själv glömma bort min låtsasvän och åren gick.

Jag blev vuxen. Fann kärlek. Förlorade den igen. Upplevde mycket saker under många år.

Och sedan, en kväll på Occultatum. En gestalt som hela tiden kändes så förtvivlat förtrollande välbekant. Någon jag visste att jag borde minnas, men samtidigt inte riktigt kunde placera efter all den tid som förflutit.

Tills han kom fram, och med ett retsamt litet leende stack hål på illusionen om vad barns låtsaskompisar kan vara för något.

'Hej Aska,' sa demonen och lade spjuveraktigt till 'Så stor du har blivit.' 

Befriande normalt

Solglitter över vattenytan på ån som flöt förbi. Rosendoft i trädgården fast det egentligen var för tidigt för rosor. Grannarna stannade ofta och kommenterade om hur fin trädgården såg ut och språkades några ord över staketet. Den lilla gula villan var inbäddad i grönska. Aska stortrivdes.

Utifrån garaget kunde hon höra disharmoniska metaltoner från spräckta högtalare. Då och då sjöng hennes älskade med, eller gastade snarare, för full hals. Wuria höll på med sin MC, och då blev hon alltid på gott humör. Aska kunde inte för sitt liv förstå det, men om Wuria var glad så var hon glad. 

Det kändes konstigt att bo ihop. Konstigt för att det på något sätt var så befriande normalt. Aska log och fortsatte rensa trädgårdslandet hon stod på knä vid. Längst ned på husfasaden fanns diverse magiska sigill ristade, vilket bidrog till blommornas välbefinnande och snabba tillväxt. Hon antog att hon kunde göra någon formel och på så vis hindra ogräset, men varför då? Det var skönt att jobba med händerna, känna jorden under fingrarna. Smutsa ned sig.

När hon var färdig med sitt värv reste hon sig upp, sträckte på sig. Fötterna var iskalla, men hon vägrade att bära skor på sin egen gräsmatta om hon slapp och hon vickade på tårna för att få igång blodcirkulationen igen. Med ett småleende skakade hon på huvudet åt att hon kände sig sådär löjligt nöjd med allting. Känslan var större än allt, till och med magins lockelser. På tal om det hade hon en överraskning till Wuria. Aska skrattade till och smet in i huset för att förbereda alltihop. När middagsdoften började nå ut till garaget var hela huset fullt med illusionen av eldsflugor som ersatt de vanliga lamporna. De glimmade och gav allting en speciell lyster. Det var trots allt en speciell dag. De skulle fira det första halvåret i sitt eget hus.

Lustiga huset

När jag var riktigt liten tog mina föräldrar med mig till Lustiga Huset. Jag minns ingenting av det, men min pappa berättade om det för mig när jag blev litet äldre. Det fanns en spegellabyrint där, en sådan där man kan se sig själv förvriden eller i oändliga kopior. Jag började tydligen skratta, vilket i sig inte var en konstig reaktion. Fast sedan slutade jag inte. Jag skrattade och skrattade tills det gränsade till hysteri och skratten övergick i gälla skrik samtidigt som jag förtvivlat försökte ta mig loss från barnsulkyn. Jag blev inte lugn igen förrän vi kom ut därifrån. 

Ibland undrar jag om jag på något sätt, med ett litet barns outgrundliga visdom, visste redan då.

"Jag trevar över speglar för att finna vägen ut" var det någon som skrev en gång. Det var vad jag gjorde. I tio långa år. Trevade och trevade. När jag lyckades... Det var kyla så kall att den brändes. En intighet som bytte ut benmärgen mot destillerad panik, så stor att bara lugnet bröt igenom sprickorna.

Jag vet inte hur jag gjorde. Jag vet exakt hur jag gjorde. Jag kommer aldrig göra det igen. Jag vet inte om jag kan låta bli.

Och jag vet inte om den person som var det där lilla barnet min pappa berättade om existerar längre. 

De säger att ögonen är själens spegel, men spegeln kanske också kan stjäla själen och hålla den fången. Kanske reflekterar Glasvärlden bara vårt inre. Kanske stjäl vi Kraften från oss själva, vårt eget undermedvetna, som sedan också förgör oss för vår kortsynthet.

Kanske finns det verkligen monster där. Verkliga monster.

Kanske är jag ett sådant monster, och då var det jag som förtärde Aska och tog hennes plats.

Kanske är det hon som förföljer mig nu?

Ättesaga: Epilog

 Skrev en berättelse för ett par år sedan som tog vid efter lajvet Ättesaga. Den är värd att dela:

Vinden var en isande kall vårvind på Öxnas huvudgård i mars månad, men glädjen var ändå stor. Vintern hade varit god efter höstens tumult och våren lyfte som alltid mörkret från allas hjärtan. 

Eirik vankade av och an utanför huset och kastade idel oroliga blickar mot dörren. Några av de andra i ätten fanns också där och väntade under ett lågmält mumlande samtal. Ett nytt barn i ätten var alltid en god nyhet och det var inte varje dag en völva födde ett heller. 

Det var oroväckande tyst inifrån huset. Inga skrik, varken från Jorun eller något barn. Då och då skymtade man någon som ilade förbi ett fönster eller en dörröppning för att hämta något, men i övrigt; tystnad. Till sist, fortare än någon hade kunnat ana även om det för Eirik varit som månader i tid, stod Solfrid i dörren, med en täckt träskål i sin famn. Ingen glädje stod skriven i hennes ansikte. Ingen stolthet. Hon såg sluten ut, nästan bister, när hon trött förkunnade samma ord som så många völvor använt för att avsluta blot och ritualer.

"Det är fullbordat." tätt följt av "Eirik, du har fått en dotter."

En dotter? Blickar utbyttes mellan de församlade där utanför. Det var ingen hemlighet att Jorun hade väntat sig en son, så hade runorna sagt henne i alla fall. Vad betydde detta?

Solfrid såg inte på de andra utan gick med bestämda steg förbi dem alla och vidare ut mot skogen. Väl där skulle hon gräva ned moderkakan så att ingen någonsin kunde se den, se att den inte var röd eller rosa, utan svart som tjära. Ingen skulle känna stanken av föruttnelse som den utsöndrade. Det skulle bli hennes hemlighet.

Synen som mötte Eirik när han kom in i sitt och hustruns sovrum var inte vad han väntat sig. Han visste inte vad han egentligen hade väntat sig, men inte det här. Stämningen i rummet var dyster, mer som vid en begravning än en födsel. Gunborg och Solvind stod och viskade sinsemellan vid väggen. Disa och Idun stod vid vaggan, den vagga som Eirik själv hade byggt till barnet, men de såg inte på vad som låg i den. Alla var bleka och sammanbitna. Jorun låg med slutna ögon och en liten skräck högg till i Eirik innan Idun höll ett finger för läpSparna i en hyschande gest mot honom. 

"Hon sover." förkunnade hon lågt.

Eiriks blick gick då till vaggan, till barnet, hans barn, och han såg. Han såg hår lika svart som Joruns, men han såg inga runda kinder eller rosig hy. Det var allvarliga svarta ögon, så svarta att man inte kunde särskilja pupillen, som såg tillbaka mot honom. Svarta, insjunkna ögon i ett smalt ansikte med hud som hade samma ton som aska. Munnen var ett smalt streck och händerna som borde varit knubbiga och söta hade istället naglar vassa som klor.

Hjorvald talade länge och väl med Jorun i enrum efter födseln. Ingen annan vet vad som sades då, men efteråt stegade han ut från rummet med vrede och förtvivlan skrivna i anletet. Det dröjde innan han satte sin fot på huvudgården igen.

De döpte henne till Frida. Frida som skulle betyde älskad och vacker, men som var ingendera. Det lilla flickebarnet med den kalla huden som aldrig jollrade eller skrek. Hon bara låg där. Hon åt med stor aptit, men blev aldrig rundare, bara större. Faktum var att hon växte oroväckande fort. Innan hon var tre månader gammal reste hon sig upp och gick, inte osäkert eller tultande som småbarn brukar, utan nästan med någon slags värdighet. Eirik begravde sin rädsla för barnet i mjöd och öl. Han stod knappt ut med att titta på henne ens. Jorun verkade leva i förnekelse och behandlade Frida som vilket barn som helst, lekte med henne och jollrade med henne trots att hon aldrig fick någon respons. De långa jaktturer hon alltid gett sig av på blev inställda och de andra völvorna fick leda ättens blot.

Tiden gick, sommaren fortskred, men vinden fortsatte att vara onaturligt kall.

Deathgame för alltid

Vissa dagar så hoppar hjärnan direkt tillbaka in i beredskap. Det kan vara en liten sak som utlöser det; ett kvarglömt gosedjur på en lekplats, någon som står utanför ens trappuppgång, ett okänt nummer som ringer på mobilen... Och adrenalinet rusar genast igång igen, som om det aldrig legat stilla. Man känner att man lever igen och trevar desperat i väskan efter den banan som borde finnas där.
Men den är aldrig där längre.
Gosedjuret är en nallebjörn. Den som står utanför trappuppgången är grannen som tar en cigg. Det okända numret är självklart en telefonförsäljare som undrar varför man inte tittar mer på TV.
Och adrenalinet lägger sig igen, men det finns fortfarande där, redo att när som helst dyka upp till ytan igen. Och det är jag tacksam för. Det ger vardagen en liten eftersmak av den där fantastiska spänningen man en gång upplevde i och med Deathgame. När vem som helst kunde vara fienden och varje dag kunde bli ett äventyr på liv och död.

Jag fick många vänner genom Deathgame. Jag fick mycket kärlek genom Deathgame. Jag fick mycket fantastiska skratt och episka purjostrider och oheliga allianser. Deathgame gav mig mycket, och jag har förstått att det också gav andra mycket.

Eller för att sammanfatta det i texten jag hade på en tröja en gång:
Jag skapade Deathgame - vad är DITT bidrag till samhället?

Så alla ni som någon gång känner en extra gång på purjolökarnas kvalitet innan ni köper dem till middagsmaten, alla ni som ser apor på second hand och tänker "Jag kanske borde...", alla ni som aldrig riktigt kan se en våtdräkt som en våtdräkt längre - Ni är underbara. Tack för att ni finns och har gjort min värld mindre verklig. Tack för att ni hjälpte till att skapa ett fenomen.

Seriernas inkörsportar

Tomb berättade häromdagen om vad som var hans inkörsport till seriernas värld och efterfrågade på samma gång andras historia inom ämnet. Jag tänkte att det lät roligt och skriver nu lite om det.

Den första serie jag kan minnas att jag läste var Fantomen. Pappa köpte Fantomen och ibland Agent X9. Det hände också att både Seriemagasinet och Magnum Comics dök upp hemma hos oss, men jag är osäker på om de gjorde det för att de köptes eller hittades i någon auktionslåda och råkade hamna där. Min första seriehjälte var Mandrake. Jag tyckte han var så häftig med sin hypnotiska förmåga och sin höga hatt. Då var jag förmodligen bara runt åtta år gammal eller något sådant. Sedan slukade jag allt med Modesty Blaise. En bättre kvinnlig förebild var nog svår att hitta för mig vid den tiden.

Det var för övrigt i Magnum Comics som jag för första gången stötte på karaktären Death, den söta lilla gothflickan med underligt nog aptit på livet.

Hur som helst. Det var vanligt att jag och mina vänner satt på biblioteket och läste serier där. Jag minns inte exakt vad vi läste, men utöver korta komiska serier som Himlens Änglar så framstår några klarare och tydligare än andra. Främst då den fantastiska Alverfolkets första två böcker, som man läste med stor förundran innan de hastigt och lustigt stals av någon från bibliotekets samlingar.
Jag var också ett stort fan av Prins Valiant, men det kan nog bero mer på mina drömmar om riddare än någon egentlig förkärlek för själva serien eller pagefrisyrer.
En serie jag läste tidigt var också Peter Madsens Valhalla som på ett perfekt sätt kombinerade härliga teckningar med historia och äventyr - allt sådant jag älskade redan som liten. Läser dem gärna än i dag med stor behållning.

Det finns andra serieböcker jag jag minns med kärlek och som jag söker efter än i dag. Några av dessa är de om Mystiska 2:an, särskilt Glaspyramiderna. Jag vet inte vad det var som lockade så mycket med de serierna, eftersom de tydligt kontrasterande svartvita bilderna låg långt bort från tidigare favoriter. Kanske var de ett sätt att åter närma mig mina rötter i de svartvita seriernas värld.

Från denna början fann jag sedan Jhonen Vasquez och omfamnade hans serier med hela mitt hatiska tonårsjag. Jag hittade också underbara Gloom Cookie, läste mer Sandman, Books of Magic och Jill Thompsons urcharmiga historier.

Och om man adderar lite X-factor, en och annan fladdermus, en del snusk i form av Maran av Lina Neidestam, en död liten flicka, Nemi och en och annan spinoff på Sandman så är vi nog framme vid i dag. Jag slår också mina lovar runt lite mer udda serier som den mysiga Närkontakt med flygande tefats hela två nummer, eller myspys med Dracula och Creepshow.

Så Fantomen, eller rättare sagt Mandrake kan nog räknas som min egentliga inkörsport. Än i dag är jag ju lite extra svag för gentlemän i cape och höga hattar. En del ränder går helt enkelt aldrig ur.

Det där med Star Wars

Fick en väldigt märklig fråga i dag. En god vän frågade mig vad jag tyckte om att det skall göras en sjunde Star Wars-film. Det vore väl märkligt, svarade jag, eftersom det bara finns tre stycken. Väldigt okonventionellt att gå direkt på en sjunde. Det måste helt enkelt bara vara ännu ett av alla dessa dumma rykten som jämt florerar på nätet.

Glad handduksdag!

Jag hoppas du vet var du har handduken!

Det är viktigt!

Topp 6 fiktiva hunkar

När jag gjorde den där listan där man skulle skriva upp de sex snyggaste männen eller något sådant så dök det ideligen upp låtsaspersoner som jag tycker är heta. Jag valde just då att inte ta med dem, men nu får de en alldeles egen lista, utan någon särskild ordning.

1. Sabertooth - X-men
Ja, vad kan jag säga? Han påminner mig om Vincent i den gamla TV-serien Skönheten och Odjuret, men utan att vara någon slags mespropp som gömmer sig i kloakerna. Animaliskt het och jag upptäckte nu när jag googlade att skådisen till och med är snygg som sig själv också, vilket ju bara kan vara en bonus.

2. Shredder - Turtles
Kanske lite otippat, men för mig har behållningen i Turtles alltid stått att finna i Shredder. Jag vet inte riktigt varför han är het, kanske för att det är hett att vara ond? Kanske har jag någon slags fetish för maskerade män? Eller är det av samma anledning som att alla tycker att tönten Boba Fett är tuff, för att han har en cool hjälm? Ingen aning.

3. The Merchant - Resident Evil
Ännu en maskerad man, men denna gång kan jag väl lugnt tillstå att det främst är rösten jag går igång på. Det är något med raspiga och hesa röster som bara får gåshuden att infinna sig direkt. Att han har massor med lager kläder och maskering ökar ju bara spänningen - det vore helt klart intressant att se vad som gömmer sig under... Och gillar man inte vad man hittar så kan man ju bara blunda och lyssna.

4. Lurtz - Härskarringen
Fråga mig inte varför jag är så het på uruk-hai, men för min del så byter jag gärna alla alver i Lothlorien mot en endaste av dessa biffiga, råmaskulina hunkar. Monster är faktiskt sjukt inne i min värld... och kolla ögonen... Mmmm....

5. Zoot - The Tribe
Power and chaos! Behöver jag säga mer? Han är egentligen inte så snygg, men att han har storhetsvansinne och är fullkomligt propellertokig hjälper helt klart hans fall. Var hemskt såld på honom när jag såg The Tribe senast och är nu grymt sugen på att se om serien.

6. Nightwolf - Mortal Kombat
Det är något visst med män som kan åkalla blixtar och saker för att slå ned sina fiender. Hela indian-grejen är ju också så sjukt romantiserad att man inte kan låta bli att reagera. Jepp, vi är produkter av vår omvärld och min fascination för Nightwolf är vad som befäster att jag inte är ett dugg opåverkad av det faktumet.

P.S. Min man håller på med en lista över fiktiva babes på sin blogg, kika gärna förbi där!

Mellon

Man vet att man är nörd när man inte kan förstå varför alla dessa människor som skriver om "mellon" helt plötsligt börjat prata sindarin.

Jävla översättare

Att översättare är slarviga och ofta idioter utan kunskap om språket de skall översätta från är ju knappast någon nyhet. Som exempel kan vi ta första avsnittet av TV-serien Grim där "predator" översattes till "pedofil" trots att det rörde sig om att leta förövare angående ett mord på en vuxen tjej.

Det som verkligen stör mig är dock översättningen av "mudblood" från Harry Potter. Smutsskalle. Inte konstigt att kidsen läser in rasism där det inte finns någon med så idiotiska översättningar. Har varit i diskussion med ett antal yngre läsare angående just den saken och i och med att klassystemet i Sverige inte är lika starkt som i England, och för att översättningen suger så är de vanligaste argumenten mot Voldemort och hans anhang inte att de är onda ondingar utan att de är rasister.
Rasister? Vad? Närdå? Trollkarlsfamiljer är inte en ras, det är mer en adelsbeteckning. Det handlar om familj och anor, inte om raser.
Den ultimata ondskan handlar ju knappast om rasism, för det finns mer ondska än så i världen och det känns viktigt att inte blanda ihop det.

Men jag tror att jag hittat skurken i den här översättningen. Tack så mycket för det, efterblivna översättarjävel.

Baldurs Gate håller alltid

Det är snart fjorton år sedan första Baldurs Gate släpptes, och det och dess uppföljare är fortfarande de bästa datorspel som någonsin gjorts. Jag fick testa ettan hemma hos min dåvarande pojkvän och fastnade direkt. Aldrig tidigare har jag varit med om maken till uppslukande spel, knappt efteråt heller om jag tänker efter. När jag suttit där i över tre timmar så knackade Malte mig på axeln och frågade om jag skulle spela hela dagen. Jag tittade förvirrat upp från den andra världen och trodde seriöst att det bara gått en halvtimme eller något sådant.
Baldurs Gate var det första spel jag någonsin köpte när jag fick en egen dator, ett av två (det andra var Vampire: The Masquerade - Redemption) och det är ett köp jag aldrig någonsin ångrat. Jag vill inte ens veta hur många timmar jag ägnat åt Baldurs Gate, eller hur många karaktärer jag gjort, eller hur många gånger jag tvingats att börja om på grund av datorkrascher, misslyckade ominstalleringar eller andra anledningar. Jag har aldrig klarat det. Jag har bara nästan klarat det ett par gånger, men en välkänd bugg i systemet har satt käppar i hjulet för mig. Det har ändå inte riktigt gjort någonting, för all den underhållning spelet gett mig är ändå nog. Man behöver inte klara Baldurs Gate, man vill bara spela det.

Uppföljaren, Baldurs Gate 2 har jag inte spelat lika mycket, men nu när jag startade igång det så innehåller det precis samma magi som tidigare. Karaktärerna är fantastiska, grafiken håller fortfarande (särskilt med en upphottande patch), musiken, de vackra miljöerna, rösterna, humorn, sagan - allt håller fjorton år senare. Hur många datorspel kan man säga detsamma om?

Och nu till något helt annat

It's funny 'cause it's true

Weregeek är min senaste passion. Hög igenkänningsfaktor!

(Klicka på serien för att få upp full storlek)

Vad hände?

Vad hände med att uppdatera varje dag? Vad hände med att skriva lyckosaker? Just nu är jag i ett ganska fragilt stadium och mina dagar kan sammanfattas med att jag försöker överleva och alla lyckosaker (eller de flesta utöver ekorrar som stjäl saker av skator och sedan fintar skatan i fråga mellan träden) kan sammanfattas med en enda bild. Förstår du så förstår du.

Tre är ett magiskt tal

Tre är ett magiskt tal. Det finns tre Tremors-filmer. Somliga skulle påstå att det finns fem, men det finns det inte. Det finns tre. Tvåan finns nästan inte heller, men trean hjälper den upp, så det finns således tre stycken.

Det finns också tre Star Wars-filmer, det vet väl alla? Tre stycken. Dessa heter Stjärnornas krig, Rymdimperiet slår tillbaka och Jedins återkomst. Att det skulle finnas fler än de tre filmerna är bara lögn och förtal.

I förra veckan fick jag för övrigt reda på att det bara finns tre säsonger av Torchwood. Alltså, jag visste sedan tidigare att det fanns tre säsonger, men nu har jag blivit övertygad om att det bara finns tre och inte ett avsnitt mer. Bra att veta.

Ibland måste man bara låta magiska saker få vara magiska... och tre till antalet.

En annan bild av mig själv

Who are you gonna call?

Om någon känner för att ge mig en present...

Nu när hösten börjar ge känningar så återvänder min kärlek till pumpor i full kraft. Det bästa med att bo i Kalmar är att det är nära till Öland. Det bästa med Öland är att det finns SKVADRONER med pumpor!

Det finns verkligen ingenting jag inte älskar med pumpor. Jag älskar formerna, smaken, lukten, färgerna och fröna! Få saker gör mig så glad som pumpor.

Ett problem är att pumpor inte är lika kärleksfullt behandlade i Sverige som exempelvis i U.S.A. och därför kan det vara svårt att hitta produkter med pumpor annat än på Tradera. Så om det är någon som känner för att ge mig en liten höstpresent sådär spontant så finns det några heta tips här:

Doftolja, tvål och doftljus.

Ingenting är awesome, allt är briljant!

Jag är trött på att mitt eget språk har blivit fullkomligt utarmat av ett enda litet ord. Det är ett ord som inte bor i svenska språket, men som har spridit sig som en löpeld i nördkretsarna. Jag har använt det frekvent och först nu insett hur otroligt många fler, bättre och mer passande ord jag samtidigt försummat. Dags att göra någonting åt det! Vårt språk är så nyanserat och mångfacetterat att det känns vanskligt att utarma det mer än idioterna redan lyckas med dagligen.
Jag lovar härmed, dyrt och heligt, att sluta säga "awesome" om saker och i stället använda något lämpligt substitut, förslagsvis något av följande:

Briljant! Lysande! Fantastiskt! Häpnadsväckande! Härligt! Strålande! Enastående! Genialt! Spektakulärt! Eminent! Otroligt! Sagolikt! Oerhört! Fenomenalt! Fabulöst! Toppen! Vidunderligt! Enormt! Ljuvligt! Mirakulöst! Hänförande! Förbluffande! Himmelskt! Snillrikt! Glänsande! Utomordentligt! Gloriöst! Mästerligt! Förstklassigt! Överdådigt! Storartat! Förträffligt! Praktfullt! Utsökt! Charmant! Magnifikt! Tufft! Häftigt! Fränt! Häftigt! Suveränt! Ypperligt! Prima!

Se där, det finns en hel hög med alternativ.

I mitt huvud vinner alltid Voldemort

Så, en ny header till bloggen för att fira att den sista filmen snart dyker upp. Alltså, inte den sista filmen någonsin i världshistorien, men den sista med Harry Potter. Min man och jag har beslutat oss med att vänta ända till Harry Potters 31-årsdag (den 31:a) innan vi går och ser den på bio, då för att fira vårt första år som gifta!

Som vanligt räknar vi med en lugn och skön bröllopsdag då alla aurorer och annat pack är fullt upptagna med att fira sin lilla älskling. Under tiden kan vi smida onda planer med de andra dödsätarna i fred.