Häromdagen såg jag en ekorre igen

 Häromdagen såg jag en ekorre igen. Häromkvällen mötte jag och hunden en igelkott som också var ute på kvällspromenad. Båda tre var fina.

Ville bara säga det.

Det där med Star Wars

Fick en väldigt märklig fråga i dag. En god vän frågade mig vad jag tyckte om att det skall göras en sjunde Star Wars-film. Det vore väl märkligt, svarade jag, eftersom det bara finns tre stycken. Väldigt okonventionellt att gå direkt på en sjunde. Det måste helt enkelt bara vara ännu ett av alla dessa dumma rykten som jämt florerar på nätet.

Topp 6 fiktiva hunkar

När jag gjorde den där listan där man skulle skriva upp de sex snyggaste männen eller något sådant så dök det ideligen upp låtsaspersoner som jag tycker är heta. Jag valde just då att inte ta med dem, men nu får de en alldeles egen lista, utan någon särskild ordning.

1. Sabertooth - X-men
Ja, vad kan jag säga? Han påminner mig om Vincent i den gamla TV-serien Skönheten och Odjuret, men utan att vara någon slags mespropp som gömmer sig i kloakerna. Animaliskt het och jag upptäckte nu när jag googlade att skådisen till och med är snygg som sig själv också, vilket ju bara kan vara en bonus.

2. Shredder - Turtles
Kanske lite otippat, men för mig har behållningen i Turtles alltid stått att finna i Shredder. Jag vet inte riktigt varför han är het, kanske för att det är hett att vara ond? Kanske har jag någon slags fetish för maskerade män? Eller är det av samma anledning som att alla tycker att tönten Boba Fett är tuff, för att han har en cool hjälm? Ingen aning.

3. The Merchant - Resident Evil
Ännu en maskerad man, men denna gång kan jag väl lugnt tillstå att det främst är rösten jag går igång på. Det är något med raspiga och hesa röster som bara får gåshuden att infinna sig direkt. Att han har massor med lager kläder och maskering ökar ju bara spänningen - det vore helt klart intressant att se vad som gömmer sig under... Och gillar man inte vad man hittar så kan man ju bara blunda och lyssna.

4. Lurtz - Härskarringen
Fråga mig inte varför jag är så het på uruk-hai, men för min del så byter jag gärna alla alver i Lothlorien mot en endaste av dessa biffiga, råmaskulina hunkar. Monster är faktiskt sjukt inne i min värld... och kolla ögonen... Mmmm....

5. Zoot - The Tribe
Power and chaos! Behöver jag säga mer? Han är egentligen inte så snygg, men att han har storhetsvansinne och är fullkomligt propellertokig hjälper helt klart hans fall. Var hemskt såld på honom när jag såg The Tribe senast och är nu grymt sugen på att se om serien.

6. Nightwolf - Mortal Kombat
Det är något visst med män som kan åkalla blixtar och saker för att slå ned sina fiender. Hela indian-grejen är ju också så sjukt romantiserad att man inte kan låta bli att reagera. Jepp, vi är produkter av vår omvärld och min fascination för Nightwolf är vad som befäster att jag inte är ett dugg opåverkad av det faktumet.

P.S. Min man håller på med en lista över fiktiva babes på sin blogg, kika gärna förbi där!

Hur jag skall dö

Om allt går åt skogen så vet jag hur jag skall dö. Min flyktplan är redo, men något komplicerad. Det är ju en ganska stor sak det där med att dö, så då är det lika bra att göra det ordentligt om det kommer till den punkten.

Jag skall dö i strid med en drake. Allt annat är helt enkelt oacceptabelt.

Hur skall det då gå till, undrar ni kanske? Så här:
Jag skriver ett avskedsbrev och packar en syl och en giftampull. Sedan åker jag till Komodo och letar reda på första bästa varan. Den retar jag upp genom att hugga fast avskedsbrevet med sylen på den. När den börjar äta på mig så tar jag giftampullen. Då kommer varanen visserligen också att dö, men på så vis så får man möjlighet att hitta mina halvätna kvarlevor samt ett stämningsfullt avskedsbrev, kanske ett där jag citerar Mortal Kombat.

Nåja, nu är ju inte saker så illa, men det känns bra att ha en plan utifall att.

Det stora ninjaproblemet

Jag läste någonstans att Norge tänker införa ett allmänt maskeringsförbud, sanningshalten i detta känner jag inte till, men det gör mig ändå orolig.

Det finns saker som det pratas för lite om. Viktiga saker här i världen. Främst tänker jag självklart nu på ninjaproblemet. Om Norge skulle införa ett sådant förbud så skulle ju alla ninjor i Norge bli tvungna att emigrera till Sverige i stället. Det skulle bli fullständigt kaos. Ninjor på Konsum, ninjor som över på alla lekplatser och ninjor som kastar sig mellan trädkronorna. Kaststjärnor skulle flyga hejvilt som fäflugor genom den svenska sommarnatten.

Jag är seriöst oroad över ninjaproblemet. Ninjor är ju, som alla vet, bra mycket mer våldsamma än någon religiöst maskerad grupp är i allmänhet. Vi kommer att få se rubriker som "Olle, 9, lekte i klätterställning. Blev nedslagen av ninja." "- Jag trodde han var en dvärgninja, förklarar ninjan argt."

Det kommer helt enkelt att bli kaos!

En kennel av plast

Varje gång jag gick till den lokala billighetsbutiken med krafs så stannade jag till vid paket med små plasthundar med tillbehör. Det fanns stängsel, korgar, leksaker, matskålar - allt. Alltid fick jag samma scenario uppmålat i huvudet:


Min dåvarande kommer hem efter en lång dag på jobbet. Han upptäcker snart att hela vardagsrummet är fyllt med små plasthundar och deras saker. Mitt i detta virrvarr av vovvar sitter jag lyckligt och låter dem promenera och hälsa på varandra.

Han (som en sträng förälder): Vad är det här?
Jag (euforisk): En hundkennel!
Han (trött): Och vad kostade alltihop?
Jag (lite truligt): Jag tog min del av hyrespengarna till dem. (gladare) Oroa dig inte! Jag skall föda upp leksakshundar och sälja dem, så det tjänar vi snabbt ihop igen?
Han: ... (ger upp och packar en väska)

I stället fick jag nöja mig med några få plasthundar från en femkronors-automat som jag byggde en korg åt av ett ciggpaket.

Men oroa er inte, gott folk. Jag är nu trettio år gammal och mycket mer mogen. Nu har jag börjat snegla på plasthästar i stället...

Planer för komik

Jag har länge tänkt att jag skulle fungera bra som stå-uppare. Mina vänner påstår också att jag skulle klara av det bra såvida jag "lyckas hålla mig undan den uppretade mobben vid varje framträdande". Det är en fin balans, det där mellan att göra folk förbannade eller vara rolig. Jag brukar lyckas med lite av varje. Bäst vore egentligen om man kunde välja sin publik. Jag vill ha publik med selektiv hörsel. Så fort jag säger något de skulle kunna bli förbannade av så låtsas de som om de regnar och när jag säger något roligt så kan de skratta. Undra om man kan uppfinna en "selektiv humor-hjälm"?

Jag har också kommit på några andra lösningar på det lilla problemet:

1. Uppträda bakom rediga stålgaller omgiven av landminor och biffiga vakter.

2. Byta ut allt som kan få mig dödad till Bellman-vitsar. Problemet med det är väl att det bara skulle bli Bellman-vitsar och därmed vore min karriär över innan den ens börjat.

Nej, jag får nog låta stand up-scenen fortsätta att vara till för värdelösa kvinnor utan humor. Än har jag inte hittat en enda kvinnlig ståuppare som faktiskt är rolig.

Fan också.

Vuxenlivets fällor

Min man satt med mina ben över sitt knä och började snart förfasa sig över alla sönderkliade myggbett. Detta ledde vidare till ännu en tirad om att jag tenderar att glömma bort det där med mathållning när han är på jobbet. Sedan föreslog han att vi skulle skaffa en barnflicka åt mig. Alltså, vi har inga barn, så bokstavligt talat en barnflicka åt mig.

"Bara om hon är snygg!" replikerade jag glatt och viftade med tårna.

"Så mycket tjänar jag inte. Nej, det blir nog en stadig, baltisk, barsk kvinna. Som heter Olga." min man såg fundersam ut ett tag. "...och jobbar för ett paket Level och en flaska vodka i månaden... och bor under en presenning!" sedan började han härma denna påstådda baltiska barn(hustru)vakt med grov, rysk brytning: "Du klia, jag skjuta med uzi."

"Och hon bor under en presenning?"

"Ja, eller... hon bor i det där skitsunkiga kolonilottsområdet som ser ut att vara hämtat ur Resident Evil 5. Där kvartar hon i ett litet skjul. Med en igelkott."

"Och halva skjulet har hon hyrt ut till en illegal invandrarfamilj från Lettland!" inflikade jag glatt.

"Och igelkotten är alkoholist."

Där någonstans tappade jag tråden och började i stället berätta om ett (enligt mig) superbra ordskämt jag kommit på under dagen. Det var så bra att jag hade svårt att få fram det mellan skrattsalvorna:

"Jo, Malkav skrev på Facebook "Man vet att man är uppskattad när man...?" och Alv svarade "Slipper att det viner shurikens om öronen på en när man går och handlar glass." och givetvis kunde jag då inte låta bli att svara med: "Fan, det händer mig hela tiden. Jag som trodde det var FÖR att folk uppskattar mig och liksom vill kunna skryta om att de... TRÄFFAT mig!"

Min man tittade mycket trött på mig och blev åter den imaginära barnflickan:
"För extra vodka, jag skjuta "humor" med uzi."

Våndan med visitkort

Nu har jag fått för mig att jag behöver nya visitkort. På de gamla korten står det nämligen ett namn som jag inte ens bär längre, och det kan ju verka något ouppdaterat. Problemet är att jag inte vet vad jag skall skriva att jag pysslar med. Jag pysslar med vansinnigt många saker. Jag är skribent, student, föreläsare, kryptozoolog, lajvarrangör, konstnärinna, dockmakerska, skådespelerska och marknadsföringsansvarig, för att bara nämna några.

På mitt gamla visitkort är titeln "Overklighetskonsult" tätt följd av några av ovanstående epitet som avslutas med "och konservativ rebell". Jag funderade på om jag kunde komma på något annat som samlar större delen av mina talanger och områden och kom på att "kulturpersonlighet" nog är det enda som passar. Synd att jag brukar känna för att jaga kulturpersonligheter med skärbrännare lite titt som tätt. Jag känner inte för att jaga mig själv, även om lägenheten är som gjord för det (man kan liksom springa runt, runt, runt).

Så vad skall jag skriva egentligen? Skall det helt enkelt bara stå "ÅT HELVETE MED ALLTIHOP" som titel och så får det vara bra med det? Kan skippa namn och kontaktuppgifter också och bara ha ett svart kort med vit text. Minimalism är proffsigt, har jag hört.

Pablos flodhästar

I går såg jag och min make i TV-tablån att det skulle sändas ett program vid namn Pablos flodhästar. Vi såg inte programmet, men med en Hans Villius-artad dialekt och våra sunda förnuft kom vi fram till hela historien. Nu vill jag dela den med er.

Året var 2011. En man vid namn Pablo bestämde sig för att göra ett program om flodhästar. Detta blev en mycket kort serie då det första avsnittet avhandlade hur Pablo anlände till Afrika. Innan nästa avsnitt kunde filmas blev Pablo uppäten av flodhästarna. Världen sörjde. Det andra avsnittet i serien var således ett minnesavsnitt. Då alla bilder på Pablo och flodhästarna gått förlorade och budgeten inte räckte till att skicka ännu en man till Afrika så visades i stället stillbilder i svartvitt på Pablo som liten, i sällskap med vanliga hästar. Allt detta till toner av impressionistiska bongotrummor. Pablos familj blev mycket upprörd. Slut.

Efterfrågad sensmoral: Låt inte SVT göra ett minnesprogram om dig när du väl går hädan.