Jag har skapat KONST!

Titta! Jag har skapat konst! Det är en teckning jag kallar "Humbug nr 7". Klart det är en teckning, det ser ni väl? Den är ju knycklig och vikt och skuggorna skapar linjer och teckningar är ju faktiskt linjer och... GAAAAH.

Följ med mig på konstmorgon på Kalmar Konstmuseum! Här kan du se omärkta papper, både hopknycklade och ej hängda i öglor i taket, barnteckningar med pretentiösa namn ritade av vuxna människor och 56 pappersark med smuts på uppsatta i en rektangel.
Nej, jag var inte så imponerad av utställningen "Between drawing". Den befäste snarare mina sedan länge utvecklade åsikter att folk som faktiskt uppskattar sådana sorgliga ursäkter för "konst" är människor som är alldeles för förtjusta i att själva få flumma ut i idel tolkningar av saker istället för att faktiskt bry sig om vad någon försöker säga.

Vore det inte roligt om ingen egentligen gillar sådant här? Om alla bara låter käften gå för att inte verka okulturella? Det hade varit lika delar roligt och sorgligt, tror jag. Själv kan jag inte för mitt liv begripa varför någon skulle föredra ett stort pappersark hängt i ett snöre framför någonting vackert som någon faktiskt lagt ned mer än två minuter på att göra.

Det gör mig förbannad, fortfarande, att man hittar sådana här utställningar överallt medan det samtidigt finns en massa talangfulla människor som aldrig slår igenom. För de är inte pretentiösa nog. Jag önskar att jag vore litet mer pretentiös, men det känns litet som samma skojarbeteende som någon som håller i ängla-healing-kurser. "Kolla! Jag är så djup och andlig och om du inte förstår det är det FEL på dig. Ge mig pengar."
Men, nej, jag har inte mage att lura folk på det sättet. Jag tar helt enkelt inte mig själv eller vad jag skapar på tillräckligt stort allvar - och lägger dessutom ned tid på att få det snyggt.

Så jag återvänder till att faktiskt rita teckningar, och undviker nog konstmuseum ett tag framöver.

Mäns dumma, jävla ursäkter

 

Mitt liv har än en gång inte klarat av måttet för Bechdel-Wallance-testet då jag och en väninna nyligen pratade om män och deras ursäkter. Och jag vet, jag vet, "inte alla män!!!" osv, osv i det oändliga. Det kan komma som en total överraskning för folk, men när man säger "alla" eller benämner en gruppering av folk så är det sedan en åsikt eller kanske en övergripande trend som kommer att beskrivas. Inte alla svanar är aggressiva, exempelvis, men fan de allra flesta.
I alla fall.
Män har generellt så jävla dumma ursäkter.

Scenario: Hona träffar hane. Hane är romantisk och omtänksam och intresserar sig för henne vilket hon finner smickrande och det gör bara att hennes känslor för honom ökar (om allt går väl med hormoner av olika slag i kroppen). De inleder en relation. Tid går. Sedan upptäcker honan snopet att hanen slutat vara romantisk och omtänksam och att intressera sig för henne. Följande ursäkter serveras därmed:

"Det är inte bara mot dig, jag gör så mot alla!" (sagt med beklagande och litet självömkande tonfall).
Vad han menar? Ingen aning. Vad honan oftast hör är "du är inte speciell. Du skall inte tro att du är någon särskild i mitt liv."

Han kan också komma med en direkt lögn, som han ändå på något sätt tror är sann:
"Jamen, jag är inte den sortens person som [är romantisk/omtänksam/osv]."
Vilket ju honan vet att han VISST är, eftersom det var en sådan person hon föll för från första början.

Jag har märkt samma tendenser även i icke romantiska förhållanden med män, när man bara är vänner. "Jag gör så mot alla". Från att ha varit "Vi mot världen!"

Jag vet inte varför män tror att man kan sluta engagera sig bara för att man har ett förhållande. Är inte förhållandet då inlett på falska premisser? Hur skall man kunna må bättre av att man behandlas lika dåligt som alla andra? Hur skall man kunna förbise hur personen varit mot en bara för att den påstår att den "alltid varit sådan"?

Jag vet inte. Människor är jobbiga.

Bilden härledes för övrigt till att jag hade någon tanke om "Om man har tagit kossan i land får man fan inte sluta mata den när man låst in den i båset." ~ gammalt minecraftordspråk.

Höstdofter

Trots värmeböljan så har jag börjat känna höstdofter ibland i vinden. Det är en lisa för själen som jag verkligen välkomnar till fullo. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i somrar och värme, solsken och folks årstidsbaserade utomhuskärlek.

Ge mig regn! Ge mig kyla. Ge mig doften av blöt skog och fallande löv. Ge mig mörker på kvällen som lindar sig runt min hjärna som en sval sjal. Ge mig folktomma gator där lampskenet glittrar i den regnvåta asfalten. Ge mig möjlighet att kunna bära kläder i flera lager tills jag utan problem kan försvinna i vimlet när jag viker av in mot Svartvändargränd.

Ge mig hattväder och ge mig blåst, ge mig vädret som gör alla andra nedstämda, men mig glad. Ge mig en anledning att bara sätta mig ned insvept i en filt och läsa något.

Ge mig höst. Den kan inte komma snart nog.

Det är svårt att bibehålla vänskap över Ansiktsbok

Folk pratar om att Facebook är bra eftersom det blir lättare att hålla kontakten med folk. Ett argument som många har mot detta är att det kanske inte är folk värda att hålla kontakten med om man behöver Facebook för att lyckas med det.

Jag har nu ett annat argument.

Jag stör mig på många saker och företeelser och intressen. Som jag skrivit om tidigare så mår jag direkt dåligt av att folk jag gillar hatar saker jag älskar eller älskar saker jag hatar. Det blir liksom något slags svek i min uppfuckade hjärna.

Facebook försvårar vänskap.

För genom Facebook vet jag hur många som tittar på Eurovision, hur många som särskriver, hur många som är främlingsfientliga, hur många som älskar skitdåliga TV-serier och så vidare. Saker jag förmodligen inte haft en aning om annars.

Exempel; om jag har en vän så brukar vi ju prata om gemensamma beröringspunkter allt som oftast. De där andra sidorna jag inte är intresserad av eller som direkt skulle irritera mig brukar aldrig komma upp och därmed är vänskapen givande.

Exempel ur verkliga livet: En gång hade jag en chatkompis som var nazist. Alltså rå-nazist. På det planet helt dum i huvudet med andra ord. MEN han hade också bra musiksmak, gillade att spela samma spel som jag och var rolig att prata om en mängd andra saker med. För en människa är inte bara en (jävligt störig) åsikt. En människa är så mycket mer än så. I och med att vi aldrig någonsin pratade om politik efter att jag fått reda på hans ställning så störde det mig inte direkt.
Men om vi hade varit vänner på Facebook så hade jag ständigt (förmodligen) behövde se nasse-uppdateringar från både honom och hans vänner vilket hade gjort att jag stämplat honom som idiot direkt. Då hade jag gått miste om så många trevliga samtal om helt andra saker.

För det är ju så. Alla människor har bitar och delar som man inte gillar och bitar och delar som man inte berör i en vänskap. På Facebook får man veta allt. För mycket. På tok för mycket information.

Så nu håller jag på att dölja nästan alla från mitt nyhetsflöde. De jag talar med på regelbunden basis eller vars uppdateringar jag brukar gilla behåller jag. Vi får se hur länge jag bibehåller det så här, men det känns bra nu. Som om en sten lyfts från mina axlar.

För jag finns ju här, och är folk viktiga nog i mitt liv lär jag kontakta dem på andra sätt än på väggar över Facebook.

Överdrifternas tidevarv

Har ni märkt att allt skall vara så förbannat överdrivet nuförtiden? Man tar till kraftigare uttryck för samma symptom. Folk har alltid migrän och aldrig huvudvärk. Folk är aldrig litet känsliga utan alltid allergiska. Folk är aldrig konstnärssjälar utan har diagnoser. Folk har inte svårt för att stava, de har dyslexi. Man har inte rädslor, man har bara fobier.

Folk kallar sin partners föräldrar svärföräldrar, även när de inte är gifta. Folk säger att de är förlovade fast de inte har någon tanke på att faktiskt gifta sig.

Aldrig förolämpad. Alltid kränkt.

Är folk så sjukt rädda för att inte bli tagna på allvar om de inte överdriver allt? Allt måste ha etiketter och vara diagnostiserat för att liksom finnas på riktigt.

Det är så konstigt.
Och så sorgligt.

Grottkvinna slå med klubba! RAAAAAH!

Jag har ingen smart telefon. "Om en sådan telefon är så smart, hur kommer det sig då att jag inte har något körkort?" som man kan säga. Okej, förmodligen bara en handfull som fattar referensen, men det är okej. Du är okej ändå. Jag är bara en grottkvinna, vem är jag att döma?

Jag har en dum telefon. Den laddar ur väldigt ofta och sjunger på sista versen. Det börjar bli hög tid för att skaffa en ny. Jag bjuder på några intressanta objekt på Tradera och förfasar mig över att de har pekskärmar och ser ut som små datorer. Minns någon "palm pilot"? Handdatorn? Nej, jag antar att ni inte gör det. Jag hade en sådan en gång tusen år efter att den blivit omodern. Den sög. Jag är rädd att den här nya prylen också skall suga. Jag är rädd för att förvandlas till en zombie som i stället för att umgås med mina vänner sitter och stirrar på en skärm och tapp tapp tapp-pekar med fingret. Jag är rädd att jag skall kolla Facebook på bussen i stället för att läsa en bok.

Jag vet inte hur det här hände. Jag var online innan det var coolt. Medan det fortfarande bara var suspekta kufar och nattarbetande Ericsson-anställda som fanns på chattar och hade hemsidor. Sedan någonstans planterade jag klackarna i marken, började spjärna emot och skrika "JAG VILL INTE!"
Jag vet inte riktigt när det hände. Jag vet inte riktigt om jag vill sluta streta emot.

Men det finns ju trots allt mobilskal med Totoro på. Det är ju alltid något. Mobilskal. Hah! De fanns ju till dumtelefonerna också, innan man insåg hur opraktiskt det var med ett extra skal och slutade med sådana fånerier.

Men vi får se. Vinner jag en auktion så stiger jag väl lite närmare 2010-talet, även om den med min nuvarande kassa förmodligen är från 2000-talet i alla fall. Det känns lite tryggare så. Lite mindre skrämmande.
Det är något med mobiler som liksom är smarta nog för att transformeras till en dalek så fort man vänder ryggen till. Något... obehagligt.

Låt var och en bli salig i sin tro

Det skrämmer mig vilken inställning som börjat bli allt mer vanlig i vårt sekulariserade samhälle. Jag talar givetvis om de fanatiska religionsmotståndarna. De är minst lika läskiga som fanatiskt religiösa eftersom de också ger sig på att vilja styra andra människors vilja, känslor och tro.

Det är nämligen minst lika dumt att säga "Att tro på något är dumt!" som att säga "Att inte tro på min gud är dumt." eftersom båda meningarna kan sammanfattas med "Alla som inte tycker som jag är dumma."

Människor tycker olika. Människor tror på olika saker, må det vara logik, gud, vetenskap, tomtar och troll, politiska ismer eller storfot.

Det är när man börjar tro att vad man själv tror är det enda rätta som man är illa ute. Det är då man blir vad man oftast försöker att bekämpa, särskilt när man är hetsande ateist. Man blir någon som inte tror på människans rätt att bestämma själv. Någon som tror att man kan skylla människans val och inneboende ondska på vad de väljer att tro på.

Det kan man inte. Människor gör val. De väljer att tro och tolka något på ett sätt. Någon annan människa väljer att tro och tolka på ett helt annat sätt. Det ligger i människans rätt.
Någon väljer att tolka bibeln till att häxor är onda och att bögar är syndiga.
Någon annan väljer att tolka bibeln till att nåd går före rätt och acceptans.
Det handlar inte om religionen. Det handlar inte om boken eller böckerna som företräder den. Det handlar om människans egna val.

Den fria viljan är viktigare än någonting annat här på jorden. Ondska skall självklart inte accepteras. Orättvisor skall bekämpas. Men man kan inte bekämpa ett så luddigt begrepp som "religionen" utan man måste rikta sig mot problemet.

Du försöker ju inte förbjuda alla hundar för att några bits, inte sant?

Bääää

Folk är fan som får. Som. Får. Fast värre. Får har inga konton på FB och sitter inte och urskiljningslöst delar ALLT de ser utan eftertanke eller källkritik.

NEJ, jag kan inte hjälpa djur som kanske finns och kanske kommer att bli avlivade om ingen hittar ett bra hem till dem på ANDRA SIDAN ATLANTEN.

NEJ, jag tror inte att den där jävla ungen är försvunnen sedan månader tillbaka utan att varken polis eller media vet om det, men FB lämpligt nog tycks veta allt om saken.

NEJ, killen, tjejen, mannen, vem som helst som rymde hemifrån i USA lär inte dyka upp i Borås.

NEJ, man kan inte bota cancer med varken vitaminer, dieter, lavemang eller hokus pokus.

NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ!

Och så vidare och så vidare i ALL oändlighet.

Inget fel på normer

Trillade in i en diskussion angående "heteronormen" och den påstådda ondskan av denna. "Det är vår plikt att kämpa mot heteronormen!" var ett av uttrycken i diskussionen. Eh. Vad? Vet folk inte ens vad "norm" betyder nuförtiden?

"Norm" är en beteckning för det som är vanligast, det normala, det mönster som majoriteten följer. Exempelvis tillhör det normen att ha Windows. Intet fel i att somliga har andra operativsystem, men Windows är lik förbannat vanligast och därmed normen.
Smarta företag ser till att göra mjukvara anpassad för såväl Windows som andra OS eftersom folk skall ha en valmöjlighet.

Skall vi då krossa windowsnormen bara för att windowsanvändarna är i majoritet? Precis som man måste "kämpa mot heteronormen"? Nej. Givetvis måste man bara se till att det finns alternativ för avvikelser mot normen, precis som när det gäller datorer. Det finns alltid avvikelser mot normen, alltid, annars skulle det inte vara normer utan naturlagar.

Utvecklingen skrämmer mig

Samma personer som föraktfullt kallade mig datornörd för femton år sedan är de som i dag ser på mig lika föraktfullt för att jag inte är uppkopplad jämt. Jag vet att jag har skrivit om det förut, men det stör mig.

Alla saker sluter sig samman. Allt är sammanlänkat. Google hit och Facebook dit. Allt sluter sig samman som bitar av en T-1000. Staketen blir tydligare. Gränserna har bildats. Jättarna skapas och klampar fram för att förstöra allt i sin väg.

Det som var så fantastiskt med Internet var att det var en egen värld. En värld utan gränser. Ett parallellt universum skapat av sina invånare. Därför blir jag alltid lika chockad när det plötsligt står att jag inte får titta på den här videon online eftersom jag befinner mig i fel land. Vadå "befinner mig i fel land"? Jag befinner mig ju på Internet, era dumjävlar!

Det känns på något sätt som om jag förlorat något i och med allmänhetens intrång på uppkopplingen. Jag har förlorat en fristad och en bit av mig själv. Internet har förlorat sig självt helt och hållet och blivit en kopia av verkligheten i stället för oändliga möjligheter.

Det gör mig nästan gråtfärdig.

Fuck you, dolphin

Jag stör mig på predikande veganer, det vet vi alla. Jag stör mig också på djurättsaktivister som släpper ut minkar på motorvägar och sågar sönder stalldörrar mitt i vintern så att djuren skall få frysa ihjäl i 25 grader minus. För att då dör de i frihet. Det konstiga är att samma människor ofta applicerar mänskliga känslor på djur och därmed skall jag förklara det här på ett språk de kanske kan förstå: För människan är den starkaste instinkten överlevnadsinstinkten. Hur många fängelseinterner skulle tacka dig om du släppte ut dem bara för att de skulle svälta ihjäl utanför murarna? Inte särskilt många, det är jag rätt övertygad om.
Jag är ganska övertygad om att just överlevnadsinstinkten är en drift som alla vi djur delar.

Sedan har vi ju den där grejen med att en del djur är okej och en del djur är inte okej. Idioterna som vurmar för de söta, söta delfinerna och skiter i tonfisken. Titta på bilden längst upp. Tonfiskar är också fina.
Då kan man ju låta bli båda delarna, kan en del tycka. Äta enbart grönt. Faktum är att om alla människor på hela planeten vore veganer så skulle mänskligheten vara rätt körd. Jorden skulle utarmas mycket fortare än du ens vågar drömma mardrömmar om. Människor skulle dö i drivor. Djur som blivit så domesticerade att de inte längre klarar sig i det fria skulle dö i drivor. Mycket död, helt enkelt. Inte värt det.

Personligen tycker jag väl att om delfiner skall fastna i näten som är till för tonfisk så får vi väl äta dem också. Respektlöshet är nämligen om man låter saker gå till spillo.

Faktum är att Denis Leary sade det bäst:

Benämn det för vad det är

Varför kan man inte bara benämna folk efter vad de är? För visst, det finns en liten djungel av folk som varken vill bli kallade "han" eller "hon" utan hönor, men de är i minoritet. Senast jag kollade levde vi i en demokrati, där majoriteten bestämmer och minoriteten borde skaffa sig/ta itu med några riktiga problem i stället för att gå omkring och tjafsa om idiotiska petitesser och hitta på onödiga pronomen.

Och oavsett, vad är det som gör saker bättre genom att använda fel ändelse för fel kön?
En kvinna är inte "konstnär", "författare", "skådespelare" eller "sångare". Hon är konstnärinna, författarinna, skådespelerska eller sångerska. Varför? För att de är kvinnor.

På samma sätt tycker jag inte att en man är en "sjuksköterska" eller en "dagisfröken". Varför? För att de är män. Varför inte använda "sjukbroder" i stället för "sjuksyster" och "sjukskötare" och "dagismagister" (förkortas lämpligast till "dagismajje")?

Vad är det som är så hemskt med att benämna folk för vad de är? De flesta skäms inte över sitt kön. De som gör det får väl kalla sig "konstmänniska", "författarmänniska", "sjukmänniska" och så vidare om de vill.

Jag blir så trött på människor.
I övrigt håller jag med Backman om vad han skrivit om hittepåordet "förskolepedagog". Lika töntigt som "sanitetstekniker".

Ingenting är awesome, allt är briljant!

Jag är trött på att mitt eget språk har blivit fullkomligt utarmat av ett enda litet ord. Det är ett ord som inte bor i svenska språket, men som har spridit sig som en löpeld i nördkretsarna. Jag har använt det frekvent och först nu insett hur otroligt många fler, bättre och mer passande ord jag samtidigt försummat. Dags att göra någonting åt det! Vårt språk är så nyanserat och mångfacetterat att det känns vanskligt att utarma det mer än idioterna redan lyckas med dagligen.
Jag lovar härmed, dyrt och heligt, att sluta säga "awesome" om saker och i stället använda något lämpligt substitut, förslagsvis något av följande:

Briljant! Lysande! Fantastiskt! Häpnadsväckande! Härligt! Strålande! Enastående! Genialt! Spektakulärt! Eminent! Otroligt! Sagolikt! Oerhört! Fenomenalt! Fabulöst! Toppen! Vidunderligt! Enormt! Ljuvligt! Mirakulöst! Hänförande! Förbluffande! Himmelskt! Snillrikt! Glänsande! Utomordentligt! Gloriöst! Mästerligt! Förstklassigt! Överdådigt! Storartat! Förträffligt! Praktfullt! Utsökt! Charmant! Magnifikt! Tufft! Häftigt! Fränt! Häftigt! Suveränt! Ypperligt! Prima!

Se där, det finns en hel hög med alternativ.

Någonting där ute

Min bror vet nog att det finns något där ute.

Det finns någonting där ute i vattenmassorna. Jag vet det och innerst inne vet du nog också det. Någonting som väntar, någonting som bidar sin tid. Någonting som en vacker dag kommer att vakna igen.
Havet har alltid kallat mig, kanske är det någonting som ligger i mitt blod. Jag läser lyckligt om delfiner och rapporter om späckhuggare i Östersjön. Jag läser mer om brugdar och plattfiskar och ålar. Jag drömmer om vatten de där sällsynta nätterna när drömmarna inte är av ondo.
Vill du se till att det kommer att finnas kvar någonting där ute även i framtiden? Kika in på projektet "Rädda Östersjön" och fyll i dina Östersjö-löften. Du får en gratis liten vimpel-pin, du hjälper en god sak och det tar dig bara några minuter.

Skapat behov

"Bli nådd!"
Jag var inte en av de första i min åldersgrupp som skaffade en mobiltelefon. Jag var inte en av de sista, heller. Kanske tvivlade jag dock ändå på att det skulle vara så attans viktigt att bli nådd överallt, hela tiden. Jag tvivlar fortfarande på det. Nu har mobilen blivit etablerad. Det är smidigt att kunna ringa folk när man vill, var man än är. Det är smidigt att stämma träff och det är smidigt att höra av sig till folk när saker krånglar.

Dock förstår jag inte det nya skapade behovet i form av internet. Jag förstår inte reklamer som glatt hävdar att du kan vara uppkopplad hela semestern. Uppkopplad? På semestern? Folk som sitter med nyllet i en dator på stranden eller i tältet i skogen? Vad i hela helvetet? Du, vet du vad? Om du nu har ett sådant sjukligt internetberoende så kan du faktiskt ge fan i att åka på semester. Ge pengarna semestern kostar till mig och sätt dig sedan i badkaret med din laptop i stället. Jag hoppas att du gör världen en tjänst och elektrifieras till döds. Vi behöver inte dina Facebook-uppdateringar från Thailand.

"Om det blir för mycket av det goda kan du besöka någon av våra internetfria zoner" upplyser Telia glatt i sin reklam för att försöka göra något positivt av att de inte har täckning överallt. Det är ju med mening, inte sant? De har ju verkligen placerat ut sådana zoner med flit.
Men vet ni, om man nu behöver en "internetfri zon" så kan man liksom bara stänga av datorn. Det är ingen konst. Den har en "av"-knapp, faktiskt. Internet är liksom ingenting allrådande som alltid finns omkring oss och som man måste fly till någon zon för att komma undan. Det är. Bara. Att. Stänga. Av.

Augusti = Deathgames nostalgiomgång!

 Pang! Du är död! 
Minns ni hur roligt vi faktiskt hade?

Jag har beslutat mig för att återvända till Deathgame under Augusti månad. Därmed uppmanar jag alla gamla spelare att återvända och göra det hela till en nostalgiomgång där vi, i alla fall en gång till, dödar varandra i goda vänners lag igen!

SPRID ORDET!

Ge inte optiker mer pengar än de förtjänar!

Okej, det här blir något av ett brandtal, men det är ett brandtal för alla som pungat ut med tusentals kronor till optiker genom åren. Gör det inte! Optiker är galna, i alla fall är deras priser det. Låt mig förklara.

Jag knallade iväg till optikern för ett tag sedan och kollade hur mycket det skulle kosta mig att skaffa nya glasögon. Bågar och glas, rubbet. Efter lite svävande svar kom de fram till en summa på minst 5000 kronor eftersom jag har så dålig syn och det ena med det andra. Jag slank iväg med svansen mellan benen och insåg att jag aldrig kommer få nya glasögon igen någonsin.

Men, sedan kollade jag upp vad glasögon kostar på nätet. Först undersökte jag Favoptik. De är definitivt inte mina favoriter. Visst, priserna var tusen gånger bättre än hos optikern, men av någon anledning kräver de att man skall skicka sitt recept till dem. Det känns fruktansvärt omyndigförklarande. "Alltså, vi litar inte på att du kan skriva ned siffrorna från ditt recept själv, så du måste skicka ditt recept." Hemskt löjligt. Visst, folk är oftast rätt korkade, men då får de väl skylla sig själva om de får fel glasögon, inte sant? Dessutom är Favoptiks urval av bågar ganska klent och väldigt intetsägande. Det känns lite som att försöka hitta intressanta hårfärger på ICA nuförtiden. "Tretton nyanser av brunt och två blonderingar".

Nästa sida jag surfade in på var LensWay och det är här kärlekssagan börjar. På Lensway får man själv fylla i siffrorna från sitt recept, och receptostnaden är en kostnad som man faktiskt kan låta optikerna få. De har dessutom ett gigalusiskt urval av bågar, varav några är riktigt snygga och orginella! Vad sägs exempelvis om de här små konstverken av märket Rehn?

Vad tror ni att de här glasögonen kostar? 559:- och plus frakt blir det några kronor över 600 spänn. Vad ingår då? Är det bara bågarna? Det trodde jag, men tji fick jag. I det priset ingår enkelslipade glas, det vill säga för närsynta och långsynta och anpassade för eventuella brytningsfel (kostar extra hos optikern), de tunnaste möjliga glasen (kostar också extra hos en optiker), antireflex (kostar en tusenlapp extra hos optikern), hårdhetsbehandling (gissa om det kostar extra hos optikern?), glasögonfodral, rengöringskit och miniverktygssats (aldrig hört talas om att optiker ens erbjuder sådana). Det är ju helt fucking fantastiskt, inte sant? Jag har dessutom så dålig syn (kategori fladdermus, ungefär) att mina styrkor inte fanns med när man skulle beställa, då deras val bara gick ned till -10. I ren desperation ringde jag Lensways kuntjänst och vet ni vad? Det ordnade sig. De kunde visst fixa mer styrka på glasen. Att bågarna ovan dock inte fungerar för fladdermusglasögon är en annan femma, men jag hittade andra som jag känner mig synnerligen nöjd med. För under 500 spänn inklusive frakt.

Kundtjänsten har dessutom öppet till 20:00 alla dagar och de är väldigt trevliga att prata med. Har haft kontakt via mail också, vilket är smidigt och snabbt det med.

En del säger att glasögon man köper på nätet har sämre kvalitet och håller sämre än de man köper hos optikern. Till de priser som optiker har så hoppas jag sannerligen det! Betänk dock att du kan betala 500 i stället för 5000. Således kan du köpa tio par glasögon hos Lensway - i regnbågens alla färger om du så vill, i stället för att köpa glasögon hos optikern. Tio par snygga glasögon kan jag lova håller minst lika länge som ett par av de billigaste från en optiker.

Så nästa gång du skall ha nya glasögon: Gå till en optiker och kolla synen, ta ut ditt recept och säg därefter tack och adjö!