Akademiskt skrivande är fruktansvärt. Det är fruktansvärt för att jag älskar det skrivna ordet. Jag älskar finurliga formuleringar och att upprätthålla en läsares intresse. Jag tycker om att leka med ord och tankar och idéer och sätter ära i att kunna förmedla dem på ett så levande sätt som möjligt.
Akademiskt skrivande är döden. Här skall man formulera sig så trist man kan, helst undvika alla former av egna tankar och bara proppa in så många referat som möjligt som passar in i vad man vill uttrycka. Själv kan man ju nämligen inte uttrycka någonting av värde, utan allt måste vara satt i pränt i en bok tidigare. Det spelar dock ingen större roll vilken bok, utan det kan vara någon sjukt trist jävla bok om litteraturtanalyser från ett marxistiskt perspektiv. Hur kan någon påstå att en människas flummiga pseudopolitiska åsikter om litteratur är någonting värt att referera till? Att erkänna som fakta? Det är ju sjukt.
Akademiskt skrivande är Satan. Tänk dig att du hittat ett ämne du verkligen brinner för, ett ämne där du vill förklara någonting och få läsare att förstå och se det intressanta i ditt ämne. Får du då skriva sådana texter? Nej, självklart inte. Du måste se till att använda långa, urtrista meningar med ord som knappt ens finns. Hur du vet att du skrivit en bra akademiskt text? Enkelt, hela sidan är i ordbehandlingsprogrammet smockfull av röda och gröna streck. Ta även gärna engelska ord och försvenska dem, så länge de låter krångliga och akademiska så är de helt okej.
Så här är alltså reglerna för att lyckas inom den akademiska världen: Skriv inte på något villkor intressanta texter. Skriv inte på något villkor dina egna åsikter om inte någon annan uttryckt dem innan dig och fått det på pränt, då kan du uttrycka de åsikterna och styrka dem med att fler har tänkt så tidigare. Nya tankar är farliga! Glöm inte att använda ord som inte finns. Om läsaren både förstår din text och håller sig vaken genom hela, då har du verkligen misslyckats.
Akademiskt skrivande är döden. Här skall man formulera sig så trist man kan, helst undvika alla former av egna tankar och bara proppa in så många referat som möjligt som passar in i vad man vill uttrycka. Själv kan man ju nämligen inte uttrycka någonting av värde, utan allt måste vara satt i pränt i en bok tidigare. Det spelar dock ingen större roll vilken bok, utan det kan vara någon sjukt trist jävla bok om litteraturtanalyser från ett marxistiskt perspektiv. Hur kan någon påstå att en människas flummiga pseudopolitiska åsikter om litteratur är någonting värt att referera till? Att erkänna som fakta? Det är ju sjukt.
Akademiskt skrivande är Satan. Tänk dig att du hittat ett ämne du verkligen brinner för, ett ämne där du vill förklara någonting och få läsare att förstå och se det intressanta i ditt ämne. Får du då skriva sådana texter? Nej, självklart inte. Du måste se till att använda långa, urtrista meningar med ord som knappt ens finns. Hur du vet att du skrivit en bra akademiskt text? Enkelt, hela sidan är i ordbehandlingsprogrammet smockfull av röda och gröna streck. Ta även gärna engelska ord och försvenska dem, så länge de låter krångliga och akademiska så är de helt okej.
Så här är alltså reglerna för att lyckas inom den akademiska världen: Skriv inte på något villkor intressanta texter. Skriv inte på något villkor dina egna åsikter om inte någon annan uttryckt dem innan dig och fått det på pränt, då kan du uttrycka de åsikterna och styrka dem med att fler har tänkt så tidigare. Nya tankar är farliga! Glöm inte att använda ord som inte finns. Om läsaren både förstår din text och håller sig vaken genom hela, då har du verkligen misslyckats.
Alla studier på högre nivå handlar om att likrikta studenten genom att tvinga denne att upprepa de, av samhället, redan godkända sanningarna.
SvaraRaderaNär sedan studentens uppfattning är rumsren och ej avviker, kan man kanske tillkänna denne ett visst mått av erkännande då man är säker på att ens egen uppfattning ej ifrågasätts.
Om studenten, innan likriktning uppnåtts, skulle vika av ifrån den i förväg utstakade intellektuella vägen måste denne genast sparkas ut från systemet och banlysas som paria då de radikala idéerna kan utgöra ett hot mot den redan etablerade sociala ordningen och därmed ifrågasätta lärarens egen kompetens.
Att sedan läraren själv väldigt sällan tillfört något eget tänkande, då han själv godkänts som lärare enkom för att han klarade av att upprepa de redan etablerade sanningarna tillmäts mindre betydelse. Den sociala hackordningen bibehålls och stagnationen av det fria tänkandet är ett faktum.
Vem fan behöver erkännande av en klubb för inbördes beundran?
Svaret på den sista frågan är tyvärr: Den som vill ha ett bra jobb. =(
SvaraRadera