Kattbollar överallt!

Det är kattbollar överallt i lägenheten. Små ihoprullade luddskallar som sover den orättfärdiges djupa och fluffiga sömn.
På bilden här ovan är Voldemort. Han är numera nästan större än Murkla (hur sjutton gick det till, han är ju inte ens ett år gammal än) och brukar fortfarande gå och sjunga för sig själv i hallen. Annars är han den mest kattiga katt jag någonsin träffat. Allt det katter "ska" tycka om älskar han. Han sover gärna i katthuset, han klöser på klöspelaren, kissar i sin låda, leker med ALLA leksaker, älskar kattmynta och kattgodis och går loss på mina garnnystan så fort han får chansen. Han är också den mest sociala katt jag träffat. I vanliga fall så trampar katter omkring lite i knäet innan de lägger sig. Voldemort rusar upp i knäet och kastar sig ned och sover på en komma tre sekunder. Han bryr sig inte om ifall det är en vän eller främling heller, alla är hans vänner. Självförtroendet är enormt.
Murkla tar det mesta med ro nuförtiden, även om han sprintar omkring med Voldemort då och då eller bråkar med Elsa (också kallad von Pälsing). Mest håller han sig så klart i närheten av matte. Nu ligger han här bredvid och sover som en kringla. Murkla har för övrigt lärt sig att säga sitt eget namn; Mrrrkla!
Elsa Pälsa blir bara konstigare och konstigare. Häromveckan somnade hon på ljusfatet på köksbordet, ihoprullad som en gosboll - ovanpå inte mindre än tre kaktusar. Kanske modet med spikmattor har hunnit ifatt henne också? I övrigt hatar hon Murkla, bryr sig knappt om Voldemort och verkar faktiskt tycka om hunden Bamse, kanske mest för att hon kan köra med honom en del och känna sig viktig och överlägsen. Elsa har äntligen börjat sova mer hos mig nu och gömmer sig inte bara på kökshyllor i köket som hon hade för vana ett tag.

Så det var en liten kattrapport från De Södra Utmarkerna!

The Slender Man

Nina har skrämt skiten ur mig genom att introducera mig för Marble Hornets och The Slender Man. Hur man med så enkla medel har kunnat skapa något så vansinnigt krypande läskigt går bortom mitt förstånd, men jag rekommenderar för alla som gillar skräck och mysterier att inte vänta en sekund längre utan kolla upp saken direkt.

Enligt mig är det här något av det bästa som gjorts inom skräck-genren på år och dag.

* Jay’s youtube-kanal; (En utmärkt plats att börja på, den bästa till och med)
http://www.youtube.com/user/MarbleHornets

* Jay’s Twitter (Låter löjligt men tillför verkligen till känslan av äkthet);
http://twitter.com/marblehornets

* Tothearks youtube-kanal; (Han tycks veta lite FÖR mycket om J och de andra)
http://www.youtube.com/user/totheark

* Wikin (Ett måste att läsa. Kommentarer på alla videoklipp och med lösningar på koder);
http://marblehornets.wikidot.com/

* Forum angående Marble Hornets;
http://forums.unfiction.com/forums/index.php?f=248

* Orginalforumet där myten uppstod; (Tänk att något BRA, nej FANTASTISKT kan komma från somethingawful!)
http://forums.somethingawful.com/showthread.php?threadid=3150591


Och som avslutning kan jag bara citera Nina:
Läs, titta, bli skiträdd och inspirerad.

Tonårskärlek

Jag tror att alla flickor hade en idol som de verkligen, verkligen avgudade och älskade i tonåren. Någon som de tryggt kunde beundra på avstånd utan risk för att bli nobbad. Jag tror att sådan kärlek på avstånd är en del av känslolivets utveckling och en bit på vägen till att lära känna sig själv. Nog om det, nu tänker jag gå tillbaka i tiden och frossa i min tonårskärlek. Mannen jag kunde recitera hela filmer med. Mannen som figurerade i såväl fanfiction som dikter som serier. Mannen jag ritade oräkneliga teckningar av. Mannen vars lyftade ögonbryn och spinnande röst än i dag ger mig gåshud.

Christian Slater

Det är underligt, jag minns fortfarande små fåniga detaljer. Som att hans stjärntecken är lejon och att hans fullständiga namn är Christian Michael Leonard Slater. Jag kan nämna säkert nittio procent av de filmer han var med i under åttio- och nittiotalet och jag erkänner villigt att när jag letade efter bilder till det här blogginlägget så dreglade jag nästan ned tangentbordet.
Johnny Depp i all ära, men för mig kommer Slater alltid att vara sexigare, häftigare och ha en röst som vilken dag som helst gör saker med mig som Herr Depps röst aldrig kommer att göra.
Det var från början något med outsider-grejen. Attityden. Bad boy-komplexet åter en gång, som så många andra före mig har fallit pladask för. Jag kände igen mig så många gånger. Som när Slater som JD i Heathers började arrangera självmord på de populära ungarna i skolan, som när Arkansas Dave i Young Guns II alltid satte sig själv främst i skurkledet och alltid, alltid ville vara den hårdaste, den bäste, den mest berömde (men alltid misslyckades).
Visst finns det smörfilmer också. Bed of Roses minns jag dock knappt och även om jag sett Untamed Heart fler gånger än jag vill tänka på så är det ändå aldrig den som dyker upp först i tankarna på Christian Slater.
Den film som påverkade mig mest var nog dock Pump Up The Volume där Slater spelare en piratradiopratare, en ensamvarg och outsider som samtidigt som han undviker folk också inspirerar alla ungdomar i hela staden till att göra revolt mot de vuxna, skolsystemet och världen i allmänhet.

När jag var tonåring var jag övertygad om att Christian Slater var min sanna kärlek. Jag skulle vid den tidpunkten lätt ha kunnat döda för att få bli hans en gång. Nu är han en medelålders man med begynnande flint, men om jag sluter ögonen - som när jag såg honom i ett avsnitt av My Name is Earl - så kan fortfarande rösten vagga mig tillbaka till en mjukare och mildare version av den där hetsiga tonårsförälskelsen.

Innan Internet köpte jag den här bilden av Alv. Hon hade hittat den i en tidning och jag tyckte den var något av det snyggaste som någonsin existerat.

Just den här bilden har jag aldrig sett förr, men den är helt klart en av de absolut läckraste!

Arkansas Dave Rudabaugh... nam nam nam....

"I like it. It's got that what-a-cruel-world-let's-toss-ourselves-in-the-abyss type ambience."
/Heathers


"Let's pretend I blew up the school... all the schools...
Now that you're dead, what are you gonna do with your life?"
/Heathers

"Now I'm depressed. Now I feel like killing myself, but luckly I'm too depressed to bother. "
- Pump up the Volume

Luulnallens återkomst!

Enligt gammal hävd och en uråldrig tradition som sträcker sig tio år tillbaka i tiden kommer luulnallen en gång om året för att bringa glimmande myspysjulekänslor till alla annars så ONDA och SVARTA själar. Legenden berättar om hur KillerQueen på chatten Exilen för en dag lade ned sin annars så superdupermörka chatbild och i stället gick in med en bild på en luulnalle. Hon förväntade sig spott och spe, men hör om detta julmirakel - ty alla andra onda ondingar började leta reda på egna luulnallar att pynta sin användarbildsruta med - och så började Luulnallens tradition!

Låt den inte dö, skaffa dig en luulnalle DU också!

(Annars är du inte TRUE goddamnit!)

"Var tog det blodsugande missfostret vägen?" eller "En del saker bara måste citeras"

En del saker bara måste citeras. Tog just en copy-paste på min älskades senaste inlägg i vampyrdebatten. Läs och njut:

1922 dyker Greve Orlok upp på vita duken. Han är monstruös, omänsklig och törstar efter blod. Det är den första filmatiseringen av Bram Stokers klassiker, men ingen anar att det ska bli en av tidernas mest filmatiserade romaner.
1931 trollbinder Bela Lugosi biopubliken med sin majestätiska Greve Dracula. Christopher Lee axlar capén och skapar även han skapar filmhistoria i en rad Hammer Horror-produktioner från 1958 och framåt.
1979 återvänder Greve Orlok i Klaus Kinskis skepnad - om möjligt ännu otäckare än förr. Filmen regisseras av Werner Herzog och är ett klockrent mästerverk fullt i klass med övriga Herzog/Kinski-filmer som exempelvis Aguirre - Guds Vrede.
80-talet överger Dracula och tar en något mer komisk approach till ämnet i filmer som Fright Night (1985) och The Lost Boys (1987).
90-talet utvecklar vampyrens känslosamma sida i Coppolas tolkning av Dracula (1992) och förstås En Vampyrs Bekännelser (1994), baserad på Anne Rices storsäljande roman. Även om huvudpersonen i den sistnämnda är ett gnälligt fån så vägs det upp med råge av sociopaten Lestat, paradoxalt nog spelad av Tom Cruise.
1998 försöker amerikanerna förvandla vampyrfilmen till ett actionfenomen i kalkonfilmerna John Carpenter’s Vampires och den bedrövliga Blade med Wesley Snipes. 2000-talet börjar lika illa med den löjeväckande inspelningen av Anne Rices Queen of the Damned (2002) och redan året därpå drar Kate Beckingsale på sig skinnbyxorna och skämmer ut sig fullständigt i Underworld.
Vampyren har gått från antagonist till protagonist, från blodsugande freak till superstylad sexsymbol, men en sak är fortfarande bestående:
Vampyrer är omänskliga och onda. De dricker blod för att överleva och dödar utan att blinka.

2009 är vampyren en missförstådd fjolla med ett halvt ton hårmousse som hånglar med tonårsbrudar och glittrar i solljus. Från det högsta tornet i sitt slott i Karpaterna blickar Greve Orlok ut i fasa och undrar varför den moderna vampyren ser ut att vara hämtad från en N’sync-video.

Hur fan gick det till?

Förf. Cthulhic_Cowboy

Alla kan vara Lucia

På folkhögskolor hamnar folk som av någon anledning inte pluggat på det vanliga sättet. Många av dem har misslyckats på grund av omogenhet, emotionella problem eller för att de helt enkelt är dumma i huvudet. Ett stort problem med skolan i Sverige av i dag är att den i sitt sökande efter jämlikhet och rättvisa lotsar in barn och sedermera ungdomar i en falsk verklighetsbild där alla alltid kan vara vinnare. Där alla alltid kan vara Lucia och ingen måste vara tärna.
Således lär sig barnen redan från början att man inte måste jobba för något och att man inte kan förlora. Alla är lika mycket värda! Alla är precis lika bra! Alla är speciella!

Ser ni hur det rimmar illa?

På folkhögskolan där jag går så fortsätter denna lilla lögn, denna perfekta av världar som inte förbereder människan för den Riktiga världen ett jävla dugg.
Exempel; I höstas hade man en fototävling på skolan. Självklart klassvis. Alla skulle fluffa omkring i Kalmar och ta kort på olika teman i stil med "Glädje" "Nussegull" och "Frihet" och andra numera meningslösa plattityder. Sedan hölls i någon slags "galaföreställning" där de vinnande bidragen i varje kategori presenterades. Gissa vad? Alla klasser vann så klart var sin kategori. Alla blev så klart Lucia. Väldigt verklighetstroget.

Hur tänker de egentligen? Skall de förbereda vilsekomna vuxna för en verklighet de aldrig blev förberedda för i den vanliga skolan? Nej, uppenbarligen inte. I stället skall de skapa någon slags liten gullig utopi där den som arbetar hårt inte uppnår ett skit mer än den som högaktningsfullt struntar i alltihop. En värld där alla är lika mycket värda - geni som idiot.

Jag pluggar nu som fan, ägnar tid och intresse och pengar åt mina studier. Jag lämnar in mina uppgifter och är vaken och aktiv på lektionerna. Jag försöker att passa tider och vara allt som allt En Duktig Elev. I slutet av året får jag lik förbannat precis samma utlåtande som bänkgrannen vilken kom för sent på alla lektioner den över huvud taget dök upp till, som lämnade in halvhaffsiga arbeten, sov på lektionerna och tror att Växthuseffekten handlar om marujianaodling. Jippie. Rättvisa!!

Idioti.

I'll be here when it all gets weird

girl anachronism

you can tell
from the scars on my arms
and cracks in my hips
and the dents in my car
and the blisters on my lips
that i'm not the carefullest of girls

you can tell
from the glass on the floor
and the strings that're breaking
and i keep on breaking more
and it looks like i am shaking
but it's just the temperature
and then again
if it were any colder i could disengage
if i were any older i could act my age
but i dont think that youd believe me
it's
not
the
way
i'm
meant
to
be
it's just the way the operation made me

and you can tell
from the state of my room
that they let me out too soon
and the pills that i ate
came a couple years too late
and ive got some issues to work through
there i go again
pretending to be you
make-believing
that i have a soul beneath the surface
trying to convince you
it was accidentally on purpose

i am not so serious
this passion is a plagiarism
i might join your century
but only on a rare occasion
i was taken out
before the labor pains set in and now
behold the world's worst accident
i am the girl anachronism

and you can tell
by the red in my eyes
and the bruises on my thighs
and the knots in my hair
and the bathtub full of flies
that i'm not right now at all
there i go again
pretending that i'll fall
don't call the doctors
cause they've seen it all before
they'll say just
let
her
crash
and
burn
she'll learn
the attention just encourages her

and you can tell
from the full-body cast
that i'm sorry that i asked
though you did everything you could
(like any decent person would)
but i might be catching so don't touch
you'll start believeing youre immune to gravity and stuff
don't get me wet
because the bandages will all come off

and you can tell
from the smoke at the stake
that the current state is critical
well it is the little things, for instance:
in the time it takes to break it she can make up ten excuses:
please excuse her for the day, its just the way the medication makes her...

i dont necessarily believe there is a cure for this
so i might join your century but only as a doubtful guest
i was too precarious removed as a caesarian
behold the worlds worst accident
I AM THE GIRL ANACHRONISM

-----
Tanka hem låten från Dresden Dolls hemsida här. Det är värt det.

Worst game ever

Stressyndrom

Har just kollat upp stressyndrom och jag börjar ana vad det är frågan om. Jag sover antingen hemskt länge eller inte alls. Jag är trött och pigg precis hela tiden. Jag har oförklarliga smärtor i ena benet och svårt som fan att andas från tid till tid. Ingenting fastnar i mitt huvud och jag kan inte ens koncentrera mig nog för att läsa längre. Jag, inte kunna läsa? Det är ju fan sjukt. Hela tiden tappar jag bort ord eller vad jag skulle säga och jag vill avliva hela världen. Hade inte August funnits så hade det inte funnits några egentliga ljusglimtar kvar.
Jag får ingenting gjort. Ingenting alls. Ingen städning, ingen disk, inget plugg. Mardrömmarna har blivit mer intensiva och håglösheten är nog det värsta. Denna ständiga håglöshet som gör att inte ens saker jag brukar tycka om att göra känns meningsfulla. Jag är spänd hela tiden och kan inte på några villkor slappna av - och när jag väl lyckas somna så gnisslar jag tänder hela natten så jag inte kan öppna käften på morgonen.
Det här bådar inte gott. Vet inte vad jag skall ta mig till. Sjukvården lär man ju knappast få någon hjälp av, så jag får helt enkelt fortsätta att gå till skolan och hoppas på att det här går över under jullovet. Just nu känns det dock som om jag inte kommer klara mig ens tid.
Mina aggressionsnivåer har dessutom ökat och jag har hela tiden fantasibilder av att jag själv skall bli skadad på något sätt - kanske för att jag äntligen skulle kunna slappna av om någon slog mig medvetslös...

All I want for solstice is this shirt

Den är allt jag vill ha i julklapp. Allt. Självklart kommer jag inte att få den, men jag brukar gå hit för att dregla över den.

286

Btw, någon som har en fungerande 286:a som de vill bli av med? Jag längtar tillbaka till tiden då allt var peachy-keen.

Yay för praktik!

Hurra för praktik, denna fantastiska lösning för arbetslösa! Arbeta heltid gratis medan du söker jobb! Få ersättning från försäkringskassan på hela NIO kronor i timmen! Tjoho!! Du måste ändå söka soc för att överleva, så i stället måste du söka från TVÅ instanser i fortsättningen! Jippie!! Dubbelt så mycket risk för krångel! Yay för det också!
Sedan måste du ta skit från folk som är anställda och har riktig lön precis som om du vore anställd också, glöm för all del inte det!

Få se nu...

Arbetslös - Söka pengar från soc, söka jobb.
VS
Praktiserande - Söka pengar från soc OCH nazisterna på försäkringskassan, arbeta heltid utan någon som helst ökad inkomst och utan ork kvar till att söka andra jobb. Samt glöm inte att du har ungefär lika stor chans att bli anställd på riktigt som att hitta en million i hissen på morgonen. Oavsett om du har en hiss eller inte.

Mm... verkligen förbättrande av livsituation och social status. Era JÄVLAR.

Morgnar är av ondo

Jag avskyr morgnar. Dimmorna från nattens mardrömmar har inte skingrats än utan flockas i ett oformligt mörker och bidar sin tid i utkanten av synfältet. Hjärtat klappar fortfarande lite för fort samtidigt som hjärnan är inlindad i ludd och inte riktigt kan skilja på fantasi och verklighet. Torr i munnen och skräck som omger hjärtat.
Käkarna värker efter att jag bitit ihop och gnisslat tänder hela natten igenom. Jag kan inte slappna av hur jag än försöker.

Morgnar är av ondo.

Just nu har jag inga cigaretter och måste ut med hunden och fryser om fötterna och har den där ihållande känslan av ren och vitglödgande ångest, som av ett järnspett verkligheten kört rakt in i magen på en.

Jag tycker att jag borde ha vant mig vid det här laget. Mardrömmarna har pågått i snart tio år, näst intill vareviga natt i tio år. Varför vänjer jag mig aldrig? Varför upphör inte min sadistiska hjärna med att hitta på nya sätt att tortera mig på?

Det känns som om en ny period av sömnlöshet är på gång, men jag har inte råd med det. Skolgången skulle krascha. Jag har inte råd med det.

Tänk dig det läskigaste du vet. Tänk dig det mest fasansfulla, nervskrikande, motbjudande du vet. Tänk dig sedan att du måste göra det varenda natt för att kunna gå framåt. Välkommen till min värld.

Företagsnamn

Ibland undrar man verkligen när det gäller företagsnamn. Skapades företagen med ett försök till ett seriöst namn som bara råkade bli lustigt, eller satt skaparna och sade "Äh, fuck it. Vi väljer något kul i stället som vi kan garva åt och inte så många andra fattar."

Är det till exempel bara jag som tycker att Dagon är ett lite speciellt namn på ett företag? Särskilt som logotypen innehåller inte bara en, utan två pelare? Jag menar, okej att Dagon omnämns i bibeln och allt, men de där pelarna tycker jag känns lite väl avslöjande i alla fall. Satt skaparna till företaget och läste Lovecraft och tänkte: "Cooooolt! Det namnet måste vi ha!" med ögon tindrande som barn på julafton?

Jag tror inte det är omöjligt. Nördar är kreativa människor, oftast driftiga med hög initiativförmåga. Visst, kanske vill jag bara hitta sammanhang där de inte finns, men åter igen tänker jag välja att gå på de mest intressanta förklaringarna i stället för de mest logiska. Det kryddar livet.
När man börjar leta igenom företag kommer man att hitta massor med intressanta namn som går att relatera till nörderier, eller vad sägs om designföretaget Umbra?

Vad tänker du på?

"Vad tänker du på?" är en gullig fråga från en älskad till en älskande. Det är en sådan där rar och harmlös fråga som man säger med mjuk röst och huvudet på sned. Det är när frågan ställs annorlunda som den plötsligt blir ledsen. När den ställs forskande, iakttagande, anklagande. När den ställs bara för att personen inte står ut med att inte äga varenda vrå i den andras huvud.
En kväll svarade jag "Ingenting" och han log. Jag tänkte för en kort sekund att förhöret var över och då började han tala. "En människa tänker alltid på någonting. Om du inte tänker på någonting så är du ingenting. Då kan jag göra precis vad jag vill med dig, för då är du ingen människa." Sedan plockade han fram skalpellerna.

"Vad sysslar du med?" är en vänskaplig fråga från någon som bryr sig. Det är en fråga man ställer till folk varje dag både i verkligheten och över nätet. Det är en fråga som blir läskig när den ställs med irriterat tonfall och följs av "Varför sa du inte till mig att du skulle lämna lägenheten?!" "När du lämnar lägenheten skall du höra av dig till mig först!"
Jag hade gått till affären för att köpa mjölk. Han var femton mil bort i sin egen lägenhet. Han ringde på mobilen och skällde ut mig.

Ofta när vi hade sex fick jag säga till för att han gjorde mig illa. Ibland slutade han med vad han höll på med, men allt oftare tog han en paus, tittade besviket på mig och ifrågasatte mina känslor för honom. Sedan kunde han börja prata om att någon av mina väninnor säkert kunde tillfredställa honom bättre, och hur de i detalj kunde göra det. Han verkade inte få ut någon njutning av att prata om det, för hela tiden betraktade han mitt ansikte och sökte efter tårar eller ångest. Det var vad han var ute efter. Det var vad han njöt av.

Natten var mörk och muren var kall. Vi var där och C var där. Helt plötsligt berättade han att han och C hade haft sex. Hon stelnade till. Jag stelnade till. Han log förstrött och såg nyfiket på mig som en forskare på sitt studieobjekt. Undrade hur jag skulle reagera. Hoppades på smärtan. Smärtan kom.

Han tog tag i armen och vred, långsamt men orubbligt. Frågade med sockersöt röst om jag tänkte skrika. Jag skakade på huvudet. Jag vägrade att skrika. Han fortsatte vrida tills smärtan var rödglödgande. Jag skrek inte. Jag vägrade att skrika. Han släppte först när man hörde knäppet av något som gick fel i min arm. Tårarna brände i ögonen.

Han visste alltid var allting var. Om man flyttade en prydnadspinal två centimeter så var han orolig och rastlös från samma sekund som han kom in i lägenheten. Något var fel. Något var inte som det skulle. Han vankade av och an som en blodhund och såg nästan alltid genast vad som var ändrat, rättade till det och andades ut.

Tider skulle hållas. Hade man bestämt att tvätta bilen på onsdag klockan tre, så skulle man tvätta bilen på onsdag klockan tre antingen den var smutsig eller inte, även om det spöregnade ute. Det fanns inga andra lagar. Man var tvungen att göra saker som man man hade planerat dem.

Hälften av tiden var en prövning. En serie komplicerade frågor så att han skulle kunna kartlägga mig, studera mig, ta reda på var mina svaga punkter satt. En undersökning för att se hur starka mina känslor var för honom, hur långt jag skulle låta honom gå.
Jag lät honom gå alldeles för långt bara genom att svara på frågorna.

Om jag grät så skrattade han. Om jag vred mig i smärta vred han sig i njutning. Allt han gjorde var rättfärdigat i hans värld.

Jag undrar om det fortfarande är det?

Ett brutalt och sjukt mord senare. Folk har undrat hur han kunde göra det.
Jag undrade aldrig över det när nyheten kom. Jag blev chockad, men inte förvånad.
Folk undrade varför han gjorde det. Jag undrade aldrig. Jag tror jag vet.
Jag undrade först varför han gjorde det så slarvigt. Varför han placerade sig själv i scenen och lämnade bevis. Det passar inte in i kontrollbeteendet.
Men jag tror jag vet.
Jag tror att han visserligen njöt av det, men njutningen var inte det viktiga. Det här var hans vridna "work of art". Han ville bli inskriven i historieböckerna. Go out in i blaze of horror.

Det finns inga straff i Sverige som är brutala nog för att matcha. Jag hoppas att helvetet finns.

Önskelista

Käre tomten,

I år har jag varit synnerligen snäll jämfört med många tidigare år. Här följer en lista på allt jag önskar mig, eller i alla fall det jag just nu kan komma ihåg att jag önskar mig. Självklart är det en gigantisk lista med saker från alla prisklasser och med praktiska länkar till var man kan hitta dem.

Vampyrjägarens handbok här
Halsband - Nosferatus Rest här
Svart hårfärg
Vampyrtänder här
En skateboard (roligare än cykel!)
Rökelse - pinnar och koner
Snygga rökelsehållare
Ljus av alla de slag
Ridhjälm
Gosiga sockor
Platt datorskärm
CD: Gothic Archies - The Tragic Treasury här
Bok: Så länge vi båda andas av Stephenie Myers här
Goggles helst dessa men andra fungerar självklart också
T-shirt, Sanity loss här
Mugg: Miskatonic University här
Almanacka, Drakologi 2010 här
Snyggt, gammaldags brevpapper
Personlig lackstämpel
Leggings av olika slag, svart eller randigt.
Lång tyllkjol i stil med den här eller den här
Kjol i svart fusksammet
Förlängningssladd till min USB-hub (Claes Ohlsson är ett hett tips)
Almanacka, Dr Horrible 2010 här
Gothiska smycken och accessoarer i allmänhet
Knappar (pins) med nördiga motiv
Stora, sköna hörlurar till min mp3-spelare
Medlemskap i UFO-Sverige här (Det vore verkligen en sjukt cool julklapp!)
Någon av knapparna från ovanstående vore också tufft
Spelledarskärm till Call of Cthulhu
Självlysande Call of Cthulhu-tärningar, sådana här
Poster - I want to believe här
Poster - Avada Kedavra här
Voodoo knivställ här
Dinosaurie-planta här (den är awesome!)
Tripos här (de är Ännu mer awesome!)

Uhm... det var allt jag kunde komma på för tillfället. Jag återkommer om det dyker upp mer saker i mitt huvud.

Feberyror

Trött. Så trött. Sov bort hela dagen i går och vet inte riktigt vad jag heter ens längre. Världen ligger lite på sned och inte beror det på snevitaminerna jag uppfann i dag. Kanske kan kaffe ordna allt. Det är fredag. Äntligen, äntligen fredag. Tänker på kvinnan i reklamen som kör en bil och sjunger att snart är det fredagsmys om det så är det sista hon gör. Hon ser så desperat ut, som om hon verkligen skulle köra över den som stod i vägen. Precis så känns det. I dag måste jag försöka ta mig samman. Konstig natt. Drömde om min gamla häst igen. Jag drömmer väldigt ofta om att hon står kvar i stallet ute på gården och att alla glömt bort henne. Vanskött. Hemskt. Jag vet inte varför jag drömmer så om och om igen och det gör lika ont att vakna varje gång utan att kunna hjälpa henne. Världen snurrar omkring och det känns lite som om allting är snabbspolat. Jag hänger inte med. Jag förstår inte varför jag kämpar vidare med allt, men jag fortsätter ändå. Det går nästan på rutin. På kvällen när jag äntligen får lägga mig att vila i August famn blir det bättre. Då börjar jag förstå varför jag över huvud taget går upp om morgnarna.
Jag har för många planer och för många ansvarsområden. Jag måste sluta. Jag måste skärpa mig. Jag måste försöka ta hand om mig själv och låta resten av världen brinna bäst fan den vill. Jag kan inte rätta till universum på egen hand, för universum vill inte bli tillrättat. Hjärtat bultar hårt, hårt och jag är hela tiden så nära gråten. Javisst, du har rätt, jag är inte tillförlitlig just nu. Känner mig som om jag är på gränsen till att sprängas hela tiden, eller implodera. Så spänd, så hemskt spänd. Trots att jag har upplevt riktiga tragedier så känns mitt liv fortfarande kaotiskt vid minsta blåsväder. Jag behöver hjälp. Jag behöver dig. Jag behöver mig själv. Jag behöver Alv. Jag orkar inte. Måste försöka se framåt, måste försöka hitta en röd tråd. Måste komma på åt vilket håll jag skall vända mig. Varför lider jag av ett konstant dåligt samvete även när jag inte gjort något fel? Är det mitt blod som manar mig till att tro det värsta om allting jämt? Är det något annat?
Ingen julkänsla infinner sig, för jag har inte tid.

Fristad

Jag söker igenom nätet efter en fristad. Förr var hela Internet min fristad, men nu känns det som om varje plats består av halvfärdiga projekt, krav, idioter och press. Det finns ingen sida jag kan gå till bara för att jag trivs där. Bara för att jag vet att jag hittar mina likar där. Det var skönare när inte "alla" fanns online, utan bara ett fåtal. Det var skönare när det var lite kufiskt att sitta på nätet. I dag när en dator med bredband finns i vart och vartannat hem känns det bara som om verkligheten just kom närmare igen.

En "annorlunda" skolform

"Folkhögskola är en annorlunda skolform."

HA!

Om det nu är så annorlunda, varför känns det då som om jag förts tillbaka till mellanstadiet? Ta valfri mellanstadieklass, addera fyllefester tre gånger i veckan och voilá - min klass!
Vi har pinsamma klassråd som ingen är intresserad av, nutidskryss och lärare som konstant påpekar att man är vuxen samtidigt som de både daltar och pjoskar med de som är helt ointresserade av studier. Låt dem krascha och brinna, för fan!

De där miffona kallade elever som är så dumma i huvudet att de faktiskt tror att man klarar sig bättre utomhus om ozonlagret försvinner än inomhus. De där jävlarna som bara går i skolan för att få pengar nog för att gå ut på krogen. De där giljotinsaspiranterna som är så förbannat, äckligt barnsliga att de sitter och fnissar ohejdbart över att fiskar urinerar eller att mannen på programmet om judar har långt skägg och mässar på Utrikiska. De där som sitter på lektionerna och pratar högt om annat så att jag - som tagit LÅN för att gå på den här jävla skolan inte ens hör vad jag själv tänker.
Det här är inte en skola för vuxna som vill ordna till sina studier, det är en skola för förvuxna fjortisar som inte klarade gymnasiet för att de helt enkelt är för mentalt efterblivna.

Låt mig ta upp några exempel:
Exempel 1: Brudmongo som en hel lektion sade "Ja just de!" efter allt som läraren sa, fast hon ändå inte fattade ett skit bara för att hon tyckte att hon var rolig då.
Exempel 2: Dags för gruppdiskussioner. En av brudarna lägger sig och sover. En av killarna lånar någons mobil för att ringa och kolla när han skall betala av på sin jävla sprit och sedan går han ut och röker, för att sedan ägna resten av lektionen åt att göra grimaser åt oss andra genom fönstret... och ja, gott folk, jag menar 9-åring-på-crack-beteende med gristrynet mot fönsterrutan.

Om man anstränger sig det minsta så lyser man som ett geni bland dessa kretiner... eller vänta, man behöver inte ens anstränga sig, det räcker med att över huvud taget GÖRA uppgifterna och lämna in dem i ungefärlig tid samt bete sig lite bättre än aporna på zoo.

Välkommen till 1984 (eller var det 1940?)

Välkommen till 1984. Om du vill ha en identitetshandling här så måste du ha en giltig identitetshandling, eller en nära släkting tillgänglig, ett arbete sedan ett halvår tillbaka eller en sambo sedan sex månader. Du vägs och fotograferas på plats. Betalning sker innan besök.

Om du vill ha ett arbete så måste du gå till Arbetsförmedlingen. Det är en institution till för att förmedla arbetare till arbetsmarknaden, så egentligen borde den heta Arbetarförmedlingen. Den är också till för att förnedra dig genom att skicka dig på meningslösa och menlösa kurser som du inte vill gå och/eller som du redan har gått där du lär dig viktiga och meningsfulla saker som att skriva ett CV (vilket självklart inte en tänkande människa klarar av själv) och lyssna på positivitets-coatcher som inhyrda för 30 000 per föreläsning hurtigt talar om att Jobb Finns Överallt samma vecka som du inser att du sökt femhundra jobb utan resultat. Inte för att du skrivit ett dåligt CV, utan för att det är ont om jobb och du har fel utbildning eller ingen alls.

Om du inte får något arbete skickas du på praktik. Praktik fungerar som så att företag kan få gratis arbetskraft som försäkringskassan betalar. Tro då för all del att du inte får några pengar du kan leva på, för standard är under tio kronor i timmen, så du måste fortfarande gå till socialen, buga, skrapa och bocka samt arbeta heltid. På socialen måste du dessutom vända ut och in på hela ditt liv och gudarna förbjude att du skulle ha levt i enlighet med dina tidigare tillgångar, för du borde ha sparat, för du borde ha vetat, för du borde ha en siares förmåga och kunna se in i framtiden. Förvänta dig alltid det värsta.

Om du vill köra bil får du vara redo på att först betala en kurs som du skall gå med den person du skall övningsköra med och som redan har körkort och sedan punga ut rigorösa summor för alla resterande moment. När du sedan kör med bilen löper du risk att fotograferas var du än rör dig på vägarna och ibland måste du betala tull.

Om du vill ta ut pengar kommer du att filmas. Om du vill gå i en affär kommer du att filmas.

Om du blir sjuk så kan du bli sjukskriven av en läkare förutsatt att han förstår ditt språk. När du sedan varit sjukskriven någon månad eller två så kan försäkringskassan säga att du inte alls borde vara sjukskriven och då blir du återbetalningsskyldig, läkaren i fråga får givetvis ändå betalt.

Om du är så sjuk att du varken kan stå eller sitta tycker försäkringskassan att du i stället skall ligga ned och arbeta.

Om du skriver någonting via SMS, mail eller internet i allmänhet så kan det lagras, undersökas och användas emot dig.

Om du inte är frisk är du arbetsskygg.
Om du inte har utbildning är du arbetsskygg.
Om du inte har ett arbete har du ingen social status.
Arbeit macht frei!
Arbeit macht frei!
Arbeit macht frei!

1984? Det kanske var 1940 jag tänkte på.

Ungdomens källa

Överallt, de är tamigfan överallt. De där som hävdar att de stoppar ålderdomen och behåller sin ungdom genom att kleta in massa krämer i ansiktet. Jag har en nyhet till er, miffon; ni är precis lika gamla ändå, även om ni ser ut som överspända botox-lik. Man kan inte stoppa ålderdomen och man kan inte behålla sin ungdom. Det är de enda två sakerna som jag är verkligt säker på.
Fick just en genial idé till en ny reklamfilm. Tänk dig en mörk scen, en hemlighetsfull skönhet som ser ung ut, sedan lite klipp av hur hon dricker blod och lite våld och död och sist: "Åldrande? Ingen fara, bli vampyr du också... nu med 99% säkerhet av evig ungdom."

Just nu känns det som om min TV svämmar över av gamla haggor som vill vara evigt unga. De synas och vinklas i alla möjliga tagningar där ljuset är så tydligt fixat och överexponeringen effektivt raderar rynkor bättre än något av de medel som de gör reklam för.
- Och för övrigt är jag 44 år! utbrister hon stolt som avslutning och alla varningsklockor plingar.
Någon som är 44 år och ser ut som 28 är en människa jag aldrig kommer att lita på. Det måste vara en hemskt osäker och töntig liten människa, tänker jag och stänger av TV:n.

Drottning Byxlös reser till Vilda Västern

I dag drar jag till den vilda västern... eller njah. Jag drar till Skåne i alla fall. Skall bli hemskt roligt att träffa Micke (officiellt känd som Björns-spelare-Micke eftersom jag känner så många Micke att alla fått olika titlar för enkelhetens skull) igen.
Det som trilskas nu är att jag försöker packa och inte på några villkor kan hitta mina byxor! Jag har hittat träningsbyxor, ridbyxor, kritstrecksrandiga kostymbyxor, enkla svarta kostymbyxor, kortbyxor, skinnbyxor och ett par trasiga jeans tillhörande min Brujah-karaktär Pitbull, men inte någonstans syns de byxor jag verkligen letar efter.
Om vi skall ut och skjuta och eventuellt fiska om det inte är för kallt vill jag knappast stå där i perfekt strukna kostymbyxor eller en lång kjol. Det lutar väl åt att träningsbyxorna får leka officiella byxor.
Varför äger jag inga jeans? Svaret på detta är att jag aldrig någonsin hittar jeans som passar mig, och den enda gång jag hittade några som satt okej så slängde jag dem ett halvår senare för att jag inte hade någon användning för dem. Detta är varför jag hatar att slänga saker, för nu sitter man här och ångrar sig så grovt.
När hände detta? När började jag äga massor med snygga byxor, men inga jeans? När började jag äga bara kläder som fungerar i stan? När började jag ha ett tiotal skodon, men inga gummistövlar, träskor eller enkla, praktiska kängor så långt ögat når? Det gör mig jävligt irriterad på mig själv.
En sak jag önskar mig i julklapp är någon som vill bjuda mig på ett par jeans, och följa med mig för att prova ut dem och trösta mig när de inte passar.

Böcker

Poemy postade en lista med böcker som tydligen BBC satt ihop. Tanken är visst att medelmänniskan skall ha läst sex stycken av de här böckerna. Alltså i sin helhet. Jag var självklart tvungen att kopiera och undersöka.

1 Stolthet och Fördom - Jane Austen X
2 Härskarringen - JRR Tolkien X
3 Jane Eyre - Charlotte Bronte
4 Harry Potter serien - JK Rowling X
5 Dödssynden - Harper Lee
6 Bibeln X
7 Svindlande höjder - Emily Bronte
8 1984 - George Orwell X
9 Den mörka materian - Philip Pullman X
10 Great Expectations - Charles Dickens

Totalt: 6

11 Unga kvinnor - Louisa M Alcott
12 Tess av D’Urbervilles - Thomas Hardy
13 Moment 22 - Joseph Heller
14 Complete Works of Shakespeare X
15 Rebecca - Daphne Du Maurier
16 Bilbo, en hobbits äventyr - JRR Tolkien X
17 Fågelsång - Sebastian Faulks
18 Räddaren i nöden - JD Salinger X
19 Tidsresenärens hustru - Audrey Niffenegger X
20 Middlemarch - George Eliot

Totalt: 10

21 Borta med vinden - Margaret Mitchell X
22 Den store Gatsby - F Scott Fitzgerald
23 Bleak House - Charles Dickens
24 Krig och fred - Leo Tolstoy
25 Liftarens guide till galaxen - Douglas Adams X
26 En förlorad värld - Evelyn Waugh
27 Brott och straff - Fyodor Dostoyevsky
28 Vredens druvor - John Steinbeck X
29 Alice i Underlandet - Lewis Carroll X
30 Det susar i säven - Kenneth Grahame X

Totalt: 15

31 Anna Karenina - Leo Tolstoy
32 David Copperfield - Charles Dickens X
33 Chronicles of Narnia - CS Lewis X
34 Emma - Jane Austen
35 Övertalning - Jane Austen
36 Häxan och lejonen - CS Lewis X
37 Flyga drake - Khaled Hossein X
38 Kapten Corelli’s Mandolin - Louis De Bernieres
39 En geishas memoarer - Arthur Golden
40 Nalle Puh - AA Milne X

Totalt: 20

41 Djurfarmen - George Orwell
42 Da Vinci koden - Dan Brown
43 Hundra år av ensamhet - Gabriel Garcia Marquez
44 En bön för Owen Meaney - John Irving
45 The Woman in White - Wilkie Collins
46 Anne på Grönkulla - LM Montgomery X
47 Far From The Madding Crowd - Thomas Hardy
48 The Handmaid’s Tale - Margaret Atwood
49 Flugornas herre - William Golding X
50 Försoning - Ian McEwan

Totalt: 22

51 Berättelsen om Pi - Yann Martel
52 Dune - Frank Herbert
53 Cold Comfort Farm - Stella Gibbons
54 Förnuft och känsla - Jane Austen
55 En lämplig ung man - Vikram Seth
56 Vindens skugga - Carlos Ruiz Zafon
57 En berättelse om två städer - Charles Dickens X
58 Du sköna nya värld - Aldous Huxley
59 Den besynnerliga händelsen med hunden om natten - Mark Haddon
60 Kärlek i kolerans tid - Gabriel Garcia Marquez

Totalt: 23

61 Möss och människor - John Steinbeck X
62 Lolita - Vladimir Nabokov
63 Den hemliga historien - Donna Tartt
64 Flickan från ovan - Alice Sebold
65 Greven av Monte Cristo - Alexandre Dumas X
66 På drift - Jack Kerouac X
67 Jude the Obscure - Thomas Hardy
68 Bridget Jones’s dagbok - Helen Fielding X
69 Midnight’s Children - Salman Rushdie
70 Moby Dick - Herman Melville X

Totalt: 28

71 Oliver Twist - Charles Dickens X
72 Dracula - Bram Stoker X
73 Den hemlighetsfulla trädgården - Frances Hodgson Burnett X
74 Notes From A Small Island - Bill Bryson
75 Ulysses - James Joyce X
76 Inferno – Dante X
77 Swallows and Amazons - Arthur Ransome
78 Den stora gruvstrejken - Emile Zola
79 Vanity Fair - William Makepeace Thackeray

Totalt: 33

80 Possession - AS Byatt
81 En julsaga - Charles Dickens X
82 Cloud Atlas - David Mitchell
83 The Color Purple - Alice Walker
84 Återstoden av dagen - Kazuo Ishiguro
85 Madame Bovary - Gustave Flaubert
86 En ömtålig balans - Rohinton Mistry
87 Charlotte’s Web - EB White
88 The Five People You Meet In Heaven - Mitch Albom X
89 Sherlock Holmes - Sir Arthur Conan Doyle X
90 The Faraway Tree Collection - Enid Blyton

Total: 36

91 Mörkrets hjärta - Joseph Conrad
92 Lille prinsen - Antoine De Saint-Exupery X
93 Getingfabriken - Iain Banks
94 Den långa flykten - Richard Adams X
95 Dumskallarnas sammansvärjning - John Kennedy Toole X
96 Fem svarta höns - Nevil Shute
97 De tre musketörerna - Alexandre Dumas X
98 Hamlet - William Shakespeare X
99 Kalle och chokladfabriken - Roald Dahl X
100 Les Miserables - Victor Hugo

Total: 42

Yay! Det heliga talet!

Halloweenfirandet

Detta är alltså min första pumpalykta någonsin och med den som inledning tänker jag berätta lite om mitt Halloweenfirande!
Det blev lite krångligt med festandet först eftersom vi sedan månader tillbaka varit bjudna på en fest som sedan inte blev av... vilket vi fick veta i sista stund. Det är dock sådant som händer och vi bestämde oss hastigt och lustigt för att ha en egen tillställning i stället. Sagt och gjort. Jag hade i flera veckor tjatat om pumpor, men alla pumpor var jättestora och asdyra, så ingen hade blivit inköpt när datumet började vara väldigt nära inpå. Så till sist fann vi två perfekta pumpor för sammanlagt tjugo spänn. Utmärkt! Det var lättare än väntat att karva till dem och jag kan lugnt säga att jag har pumpor på hjärnan nu. Jag vill bli pumpa-bonde! Jag vill omge mig av pumpor året runt! Jag vill leva enbart på pumpa-paj och rostade pumpafrön och allt ljus skall komma från pumpalyktor! Ahem. Ja. Jag är exalterad över pumpor. Hur som helst, vidare med min rapportering.
Jag klippte ut fladdermusgirlander, vi städade massor och sedan skapade jag den mest fantastiska Halloween-buffé världen någonsin skådat. Det fanns pumpa-paj och grön spaghettihjärna och egenrostade pumpafrön (jag lovar, jag skall inte skriva mer om pumpor nu) och miso-soppa (den ser ut som lera ju!) och en låtsasköttpaj och flugsvampar gjorda av ägg och tomater och massor med skräckgodis och sist men inte minst ett sjukt välsmakande bål fullt med godishjärnor. Pumpapajen (kolla, nu nämnde jag det igen!) blev för övrigt utsedd till legendarisk av samtliga närvarande! Jag är ett geni!
Johan kom lite tidigare till festen för att få hjälp med utklädnad och jag utsåg honom snabbt till min andrepirat och kompanjon. August klädde ut sig till sitt metal-alterego Augrath och såg sannerligen... ut som något ur mina våta tonårsdrömmar. Dregel.
Sedan dök Ohlson upp utan utklädnad och blev snabbt omstylad till narr, Sandra var något blodigt och hennes vän som var med såg klassiskt Halloweenig ut med fladdermusvingar och hög hatt. Ohlson hade med sig en tjejkompis också som inte var utklädd, men trevlig ändå. Hon pratade jättemycket om katter. Man vet att någon är bra om den pratar mycket om katter.
Allt som allt blev saker och ting lite för mycket för mig som varit så stressad och inte fått så mycket sömn, så lite vin på det och jag tillbringade sedan halva kvällen sovandes sött i Augusts, förlåt Augraths knä.
Det var en fest som hette duga dock! Nästa år arrangerar jag och Alv Halloweenfesten med stort H. Vågar du komma?

Sagan om prinsessan och SJ

En gång för länge, länge sedan fanns det en kung och en drottning. Kungen och drottningen härskade över ofantliga ägor och åtnjöt alla tänkbara bekvämligheter, men det fanns en sak de inte kunde styra och det var självklart SJ. Nu kom det sig så att drottningen en dag sade till kungen att hon var havande och ett stort firande påbörjades i hela riket och varade i månaderna nio. När den nionde månaden förflutit föddes ett välskapt litet flickebarn och föräldrarna gladdes. De satte genast igång med förberedelserna inför dopfesten och bjöd in både kända och okända, rika och fattiga, men de viktigaste inbjudningarna väntade de med till sist.
Det hände sig så att det vid tillfället arbetade aderton tågvärdar i landet och självklart skulle dessa också inbjudas och få hedersplatsen vid bordet. Problemet var dock att det enbart fanns sjutton guldtallrikar att servera dem på. Drottningen suckade och sade.
- Ack och ve, vad skall vi ta oss till?
Och kungen drog bekymrat i sitt långa skägg och tänkte både länge och väl samtidigt som han bläddrade i SJs reklamtidning. Så lyste han plötsligt upp.
- Titta här! Den här tågvärden har fått sparken, så honom behöver vi minsann inte bjuda in!
- Nejmen oh! sade drottningen och de bådas lycka var total.
De bjöd in de sjutton tågvärdarna och festen startade för att vara i dagarna tre. Alla tågvärdarna kom med underbara gåvor till den nyfödda prinsessan. De gav henne mod, list, skönhet, rabattkuponger på resor till Gällivare och en mängd andra saker. Men på den tredje dagen inträffade något fruktansvärt! Mörka moln drog plötsligt ihop sig och ur blixten som slog ned framför slottet kom Den Artonde Tågvärden! Han stegade rasande fram till kungen och drottningen och skrek.
- Vad MENAR ni med att inte bjuda in MIG?!
Kungen och drottningen försökte förklara att Den Artonde Tågvärden blivit avskedad och därmed inte var någon tågvärd längre, varpå Den Artonde Tågvärden viftade med senaste numret av SJs blaska... och se där! På sidan tre stod det att SJ efter påtryckningar från facket varit tvugna att återanställa Den Artonde Tågvärden, fastän han var både ful i munnen och en suput.
Kungen och drottningen försökte ursäkta sitt misstag, men Den Artonde Tågvärden stegade fram till vaggan och förkunnade följande:
- Må tågen du åker med aldrig vara i tid! till den stackars nyfödda.
Och sedan försvann Den Artonde Tågvärden i en rökpuff.
Kungen och drottningen bleknade. Hovfolket svimmade. Alla gästerna grät av medlidande. Festen var slut.

Och mycket riktigt växte också prinsessan upp till att bli en modig, listig och skön flicka som åkte fram och tillbaka mellan Sagolandet och Gällivare med SJ, men tågen, de kom aldrig någonsin fram i tid.

Vampyrlajv! Tjoho!

Nu är det dags för vampyrlajv i Örebro igen! YAY! Den nittonde december är det ett mindre förberedande lajv och den trettionde januari blir det ett maffigt storlajv för folk från hela universum!

http://www.drakontia.se/?page_id=256

Kändisskap nuförtiden

Att vara "kändis" för mig är någon som åstadkommit något på riktigt. Någon som varit säljande och vinnande artist i några år, någon som haft riktiga roller i några större filmer, någon som skrivit böcker i en hög år, någon som gjort någonting särskilt.

Tyvärr är ju inte gemene mans åsikt densamma, i alla fall inte i dagens äckliga samhälle. Nu är man kändis om man är en mager slyna som skriver en blogg om kläder (ja jävlar, det är speciellt... det finns ju bara SJU MILJARDERS MILJONER modebloggare som alla skriver precis samma sak), om man skriver en endaste bok om hur man bäst skär sig i armarna, om man ställer upp i en förbannad IDOL-uttagning och gör ett så pinsamt dåligt framträdande att folk lägger upp det på DuTub.... javisstja. DuTub. Där kan man bli känd genom att göra precis vad som helst; sjunga en dålig visa, dra dåliga skämt eller bara göra grimaser eller vara ovanligt ful eller snygg... och vet ni, alla lägger upp filmer på DuTub, så inte fan är det heller att göra något särskilt.

Visstja. Man kan också vara kändis om man varit med i förnedrings-TV, om man åkt landet runt och förolämpat och gjort narr av alla gamla original man kunnat hitta, eller om man bara är en bortskämd fitta som gift sig rikt (eller fötts) med mycket pengar och liten hjärna.

När slutade liksom roller i reklamfilmer att vara ett pinsamt misslyckande för aspirerande skådespelare för att i stället bli något som kunde göra en till kändis?
När började folk dyrka små särskrivande fjortisbimbos bara för att de råkar kunna skriva vilka kläder de haft på sig under dagen på en internetsida?
När började man bli kändis för att man är dålig på någonting?

Jag förstår inte det här landet. Är folk så svältfödda på gudar och gudinnor att de godtar att dyrka precis vad som helst?

Den bästa serien

Detta är tveklöst den bästa och mest tänkvärda seriestripp jag vet. Läs den med andakt, gott folk. (Om den ser liten ut skall den gå att klicka på till full storlek)

Ny frisyr

För övrigt så fick jag för mig att jag önskade förändring. Alv tog med trimmern och modershjärtat bjöd på hårfärgen. Så nu är det undercut och polisonger som gäller... för dagen är det dessutom tuperat med en synthlugg. Fast jag hävdar envetet att jag ser mer goth än synth ut. ;P

Tandagnisslan

När jag sover gnisslar jag tänder och vaknar sedan med stel käke utöver huvudet fullt av mardrömmar. Mina framtänder har blivit märkbart vassa när jag för tungspetsen över dem, men givetvis inte spetsiga. Jag får nackdelarna, men inte fördelarna.
Det var skönt att träffa modershjärtat och brodern igen, men samtidigt drömde jag mardrömmar varje natt och kände en märklig oro och stress. Det är som om livet är pusselbitar som faller omkring överallt utan tyngdlag. I och med August bröt jag upp det mönster som bitarna tidigare haft och såg tydligt bilden, men att sedan faktiskt lägga pusslet så att bilden framträder annat än i fantasin känns ibland omöjligt. Det är kaos, alltid kaos. Jag är så ineffektiv att jag får andnöd. Jag önskar att jag var upprotad, uppordnad, fixad. Jag önskar att allt var sorterat på ett praktiskt IKEA-vis och att min kalender var fulltecknad med effektivitet. Nu ligger i stället hela min tillvaro huller om buller och jag hugger tag i problem när de flyger förbi och försöker göra något åt dem, eller gömma dem tills senare. Senare har de dock tyvärr börjat falla omkring igen och är omöjliga att sätta fingret på.
Min kalender har jag inte skrivit ett ord i på månader och det gör mig bara ännu mer frustrerad. Jag vill ha ordning. Jag vill vara effektiv. Jag vill somna på kvällen och känna att jag åstadkommit tusen och en saker, men i stället sitter jag lamslagen och slår ifrån mig allt.

Samtidigt undrar jag om denna totala längtan efter ordning är något jag alltid har haft, eller om det är mitt sätt att bli vuxen - genom att bli missnöjd med den jag alltid har varit. Jag har aldrig varit ordningssam. Jag har alltid varit kaos och jag har dessutom ägnat mycket tid åt att proklamera att jag är fullkomligt nöjd med kaos och föraktar ordningssamma människor.
Har jag beundrat dem i smyg hela tiden?
Svar: Ja.
Jag minns tydligt att jag gnällde öppet om att Alv jagade mig med dammsugare i tonåren då jag hälsade på eftersom jag drog in grus, samtidigt som jag avundsjukt glanade ned i hennes perfekt sorterade skrivbordslådor och undrade hur i helsike hon bar sig åt.

Hur bär man sig åt egentligen? Okej om man har lite till att börja med, då är det ju bara att bestämma platser åt allting och börja sortera - såväl saker som problem.
Men när man har saker i legioner och problem långt utöver det vanliga genomsnittet, var börjar man då? Man naggar lite i kanten, blundar, hoppar och hoppas på det bästa.

Utöver det vanliga gnället vill jag påpeka hur sjukt skönt det var att ta en fika med Gnom, träffa älskade Alv en hel dag och få pepp och stöd och planering med Nina och Rebecka.
Och jag vill samtidigt som jag älskar de gamla husen här i Kalmar och alla ekar och att få bo med min käraste sälla mig till Alvs vanliga klagolåt: Jag längtar fan i mig hem.

Jag har förstått hur det fungerar

Jag har förstått hur det fungerar nu. Det har framstått av många att på folkhögskolor så är man jävligt öppen och förstående och att udda personer passar in.
Bullshit.
Precis som överallt annars så passar man bara in om man är lagom udda. Om man är lite kaxig och lite rebell, men samtidigt tittar på dokusåpor och vet namnet på puckade kändisar. Om man klär sig lite annorlunda eller skaffar en annorlunda frisyr. Men inte allt på en gång. Man kan inte dissa alla dåliga program, tycka om att plugga OCH att festa, vara rebell ut i fingerspetsarna och ha konstiga kläder och konstig frisyr... för vet ni? Då är man precis lika udda som man alltid har varit och passar in precis lika dåligt som man alltid har gjort.

Jag har försökt. Jag pratade med brudjäveln som snackat skit om mig och låtsades som ingenting. Försökte vara en potentiell kompis, men samtidigt känner jag bara att jag vill nita henne... henne OCH alla som umgås med den förbannade *cencur*. Jag försöker hålla mig på min kant nu. Tycker till och med synd om Karin och Josefin som måste stå ut med mitt ständiga hat mot omgivningen som riktar sig till praktiskt taget alla utom de två.
Samtidigt är det sorgligt tydligt att de passar in tusen gånger bättre än jag. Att det är de som förbarmar sig över mig genom att prata med mig och inte tvärt om. Att jag är det svarta fåret. Att jag är den som är fel.

Jag hatar det här. Jag vill inte vara fel. Det är för fan världen som är fel. Människorna runt omkring mig (mugglare! mugglare!) DE är fel.

Åka norrut

Om jag blivit frisk tills på torsdag kväll så åker jag norrut då. Skall få träffa min mamma och min Alv igen, vilket känns mycket mysigt. Det underliga är att jag blivit så sjukligt beroende av August. Att vara borta från honom några dagar ger mig seriös separationsångest bara av att tänka på det.

Hösten är här och jag kan inte riktigt frammana den där myshöstkänslan som jag längtat så mycket efter. Bara ibland när jag vadar genom drivor av löv med en av Holly Blacks böcker i händerna (Ironside) och vet att en kopp varmt och underbart te väntar på mig där hemma kommer jag ens i närheten. Kanske är det för att min Alv inte är här, inte heller min Nna eller min Malena. Det är liksom så... tomt. Hur kan en stad full med folk vara så tom?
Men jag antar att det tar tid. Förr eller senare... förr eller senare. Förmodligen senare.

Nu blir det dock att kura ihop sig i soffan igen.

Jul i oktober

Som vanligt börjar julen i oktober i år. Affärerna börjar julpynta och i rutan kan man se ICAs julreklam redan nu. Det brukar alltid göra mig förbannad och i år är inget undantag. Däremot tänker jag inte orera en massa om hur förbannad det gör mig utan i stället skall jag filosofera lite kring det där med julklappar...

Jag är pank. Jag är fan inte bara pank utan superpank. Jag är visserligen inte direkt ett fall för Lyxfällan, men som så många andra studenter som råkat få på sig en räkning eller två som tycks omöjlig så ligger jag risigt till. Ännu ingen prick hos Kronofogden dock, vilket jag är jäkligt stolt över och vilket förmodligen placerar mig i en situation där jag egentligen inte borde gnälla. Fast det gör jag ju ändå, så klart.

Hur som helst. Julklappar. Jag har börjat fundera över dem redan nu, eftersom jag älskar julklappar och har insett att jag måste vara både listig, modig, stark, flitig och ihärdig för att kunna skrapa ihop en bra hög med dylika. Vistaprint är ett gott tips om du vill göra nördiga tröjor till dina nära och kära. Att måla, skriva, knåpa, teckna, pyssla och dona är en annan bra sak man kan göra. Den snyggaste julklappen jag såg förra året hade Bitter gett till Poemy och det var i form av ett par ljus och en lapp som förklarade att det var svartvändarljus minsann. Det är kreativt och underbart och vilken nörd blir inte glad för en sådan klapp?
Vad annat kan man göra? Man kan dra lite i vänner som har skills på att göra snygga prylar, man kan köpa saker på loppis och Tradera och man kan fixa en burk hemgjord sylt med fin etikett. Man måste bara vara listig. Julen har aldrig ruinerat mig och det skall den inte göra i år heller. Mina pengar får hellre gå till räkningar och mat än julklappar om så skall vara fallet...

Men oroa er icke... ni får julklappar mina vänner och släktingar... vänta bara! =)

Webcomic!

Jag har startat en webcomic! Än så länge ligger den bara på en tillfällig sida, men så småning om hoppas jag på att hamna på keenspot i stället:

Dear Imaginary Friend

Mickael Jackson is Dead

Jag är tråkig

Jag vill inte förstöra. Jag vill inte vara i vägen. Jag vill inte vara tjatig. Jag vill inte vara en black om foten.
Men jag vill inte heller sitta ensam en lördagkväll mot natt och inse att jag är alldeles ensam i hela världen och på tok för jobbig och trist för att någon skall vilja tillbringa den tiden med mig.

Vad fan gör man då?

Halloween

Snart är det Halloween. Många är hemskt negativa inför att fira Halloween i Sverige. De säger att det minsann inte är en Svensk tradition och att man minsann skall respektera de döda på Allhelgona och allt möjligt.
Samma personer spottar på allt kristet. Okej, så de vill fira en renodlat kristen tradition i stället för en med ursprung i keltisk tradition? Gah. Jag tycker man väljer det som är roligast och mysigast. Under hela uppväxten var jag grön av avund när jag såg hur roligt det verkade att få fira halloween. Folk som klädde ut sig och en dag på året då min smak faktiskt var koscher. Jippie! Men när traditionen väl börjar dra sig hit så skall folk självklart sitta och sura. Då kanske ni säger: "Men förfan Yvonne, samtidigt gnäller du ju över att folk firar Oktoberfest och St. Patrick's Day. Hur skall du ha det?"
Det är jättesimpelt. Jag gillar inte att dricka öl eller Tyskar, så bort med Oktoberfestlarvet. Jag gillar inte att det kom en gubbe och kristnade Irland samt jagade bort alla ormar därifrån (VAD skulle Voldemort säga om det egentligen? Va?!) för herrejävlar så många år sedan, så jag firar inte St. Patricks Day. Dessutom är jag rädd för leprechauns.
Och för övrigt, vad hindrar dig från att gå på en maskerad med skojjiga kläder OCH tända ett ljus på närståendes gravar? Varför inte ha kakan och äta den nu när det faktiskt är fullt möjligt?
Nej, i år skall jag ha minst en pumpa. Så det så.

Dear imaginary friend

Hur smart är det att starta en nätserie när ens dator håller på att klappa ihop och vägrar att scanna saker? Svar: Inte överdrivet mycket.
Men sidan är i alla fall inte uppe än, så jag kanske hinner fixa i ordning datorn innan det är dags. Vi får hoppas på det i alla fall, annars får jag finurla på alternativa lösningar.
I går åkte vi i hästgruppen till Flyinge, vilket jag givetvis drömt om sedan jag var liten flicka. Det motsvarade förväntningarna, även om det kändes som om det blev lite för många timmar. Kändes också surt att komma dit året efter att Robin Z dött... lite som att åka till Neverland utan att farbror (tant?) Jackson lever längre. Tur är att man alltid kan åka till Never Neverland och hälsa på Peter Pan i alla fall.
Oavsett så lever jag och försöker undvika världen så mycket som möjligt fortfarande. Ni som försökt få tag i mig och misslyckats skall inte vara ledsna. Det är inte personligt. Jag har bara väldigt litet tålamod med universum just nu (även om det snarare känns som om universum har lite tålamod till övers för mig).

När blev "elitist" annat än ett skällsord?

Jag sitter och läser nätserien Geebas on Parade och suktar. Jag vill åka på fantasylajv. Problemet är att jag vill åka på ett roligt lajv som inte kräver en jävla massa förarbete och insamling av tält, lägersaker, bil, chaufför och matplanering. Jag vill bara åka ut i skogen och leka.
En enorm avundsjuka vaknar när jag läser serien, för här i Sverige skrattar vi hånfullt åt lajven i USA. Vi kommenterar vilka fula utrustningar de har och hur off de är och sedan återvänder vi till att tova våra egna kläder, handsy perfekt historiskt skit och köpa leksakssvärd för tusentals kronor. Vilka är det som är helt lost egentligen?
Jag vet hur många som helst som slutat lajva för att det är för dyrt och för jobbigt, och för att de samtidigt inte vill ha det dåliga rykte man får som lajvare om man bara drar ut ett gäng i skogen och leker - utan krav.
I stället måste man tänka filosofiskt och kulturellt på hobbyn. Man måste vara superdupernoga med kläderna och illusionen måste vara perfekt nu när lajvarna blivit äldre och har mindre fantasi att ta av för att ignorera offmoment.
Lajvare som förr spottade på de som kallades "elitister" kallar sig nu precis samma sak, med stolthet. När blev "elitist" annat än ett skällsord?
En bra lajvare för mig är någon som spelar sin roll och har roligt. Ingenting mer. Visst kan man dregla över snygga utrustningar och skratta åt fyrkantiga, hemgjorda latexvapen - men i slutänden kommer det ändå fram till att det handlar om att ha roligt.
Det värsta är väl lajv med dubbla budskap. De som säger att de ställer svinhårda krav och är hemskt noga, men som sedan ställer upp med ett område fyllt av bilar, parabolantenner och plaststolar. Så står man där i sin noga utförda och svindyra utrustning och bara skriker inombords. Det skall vara antingen eller. Det skall vara en lek i skogen.
Vad hände egentligen med att lajva under en pressenning i vildmarken? Nu är kraven på byar nästan konstanta och har man inte minst tre fasta bostäder på sitt lajvområde så är man dålig? Lägg av.
I vår vill jag arrangera ett litet lajv med färre krav. Ett lajv i skogen. Ett lajv med mys och magi och där alla är välkomna utom elitister.
Som Einar har uttryckt sig; Det är en lek i skogen, för tusan bövlar!

Fotokavalkad!

Jag väntar på Voldemort. Var är han?

Ihopkurad på Kalmar slott

Där jag hör hemma

Underbara Alv en charmerande höstdag i Kalmar

Min älskade vid havet

Min älskade vid havet igen

Alven är här!

Alv är här och universums pusselbitar har för tillfället fallit ned där de borde ligga. Jag kan inte ens börja att beskriva hur fantastiskt det känns, trots viss baksmälla kommen från vinlådan som hon bringade till Kalmar.
Snart skall vi ge oss ut och göra stan osäker för alla mugglare!

Det blev mitt Azkaban

Jag hade hoppats på att Högalid skulle bli mitt Hogwarts, men i stället blev det mitt Azkaban. Det enda jag kan trösta mig med är att när min herre och mästare träder fram ur mörkret igen så skall alla Azkabans fångars kedjor falla. Vi skall åter bli fria. Mugglarna skall frukta och fly i vild panik. Dödsätarna skall härska.

Saker som skulle underlätta

Jag har bestämt mig för att göra en lista över saker som skulle underlätta mitt liv betydligt, men som jag inte har råd med;

- Körkort
Givetvis skulle ett körkort underlätta allting vansinnigt mycket. En bil som matchar körkortet vore ju den ultimata lyckan dessutom.

- Laptop
En laptop så att jag skulle kunna jobba med mina böcker precis när som helst vore också helt superduperbra. Att kunna sitta och skriva på rasterna, eller på något mysigt fik vore ju ultimat! Helst vill jag ha en sådan där pytteliten rackare. De är ganska billiga, men å andra sidan är jag ganska pank, så vad spelar det för roll?

- Symaskin
Jag har så många kläder i huvudet som aldrig kommer att bli verklighet eftersom jag inte bara suger på handsömnad, utan dessutom är på tok för lat för att ens försöka göra det bra.
De flesta kläder jag vill ha finns visserligen på Gypsy Moon, men vem har råd att betala några tusenlappar för ett endaste plagg?

- Ljusbord
Alltså ett sådant där ritbord med en lampa under så att man kan fixa i ordning sina teckningar ordentligt vore helt enkelt fabulöst guldkantat. Ibland har jag sett sådana skänkas bort, men under de tillfällena har jag aldrig haft plats för det. Nu har jag plats, var är mitt ljusbord!?

Det som stör mig är att inga av dessa saker är ouppnåeliga, det är bara det att jag lever på ett minimum - och det har jag ju alltid gjort. Ett extrajobb skulle förmodligen hjälpa, men eftersom jag då ändå inte skulle ha råd med att använda sakerna jag skulle ha råd med så känns det rätt meningslöst att ens leta.

Virus och konst

Just nu är jag i en nästan vansinnigt intensivt kreativ period av mitt liv. Ironiskt nog har min dator fått virus och gör allt för att sätta krokben för mig. Paint shop går inte att öppna, scannern går inte att använda och allt bara strular, segar och jävlas.
Jag får helt enkelt tillbringa mer tid med konsten och mindre tid med att redovisa den, vilket är fruktansvärt trist eftersom jag tycker om att hålla folk uppdaterade om vad jag pysslar med.

Gjorde för övrigt ett dåligt drag gällande mina dockor. Jag bestämde mig för att påbörja en serie inspirerad av World of Darkness - och sedan dess har jag inte gjort ett dugg förutom ett par huvuden. Jag är helt enkelt inte klar med The Graveyard Empire, och frågan är om jag ens har lust att bli det. Jag vill nog skapa mitt eget universum, i stället för att husera i andras. Som vanligt.

Nu skall jag gå och måla något.

Rim

Ett fantastiskt litet rim jag hittade i en av Holly Blacks böcker:

One bright day in the middle of night
two dead boys rose to fight.
Back to back they faced each other,
drew their swords and shot one another.
A deaf policeman heard the noise,
and saved the lives of the two dead boys.
If you don't believe this lie is true,
ask the blind man, he saw it too.
~Author Unknown

Citat om verkligheten

Reality is that which, when you stop believing in it, doesn't go away.
~Philip K. Dick

Reality is merely an illusion, albeit a very persistent one.
~Albert Einstein

What is reality anyway! It's nothing but a collective hunch.
~Jane Wagner

If I choose abstraction over reality, it is because I find it the lesser chaos.
~Robert Brault

I have a very firm grasp on reality! I can reach out and strangle it any time!
~Author Unknown

Hur gick det till?

Dagens undran: Hur kan en stad som är så lik Diagongränden vara smockfull med mugglare?

Ingenting gjort!

Hjärtat bultar hårt i kroppen och andehämtningen är kort och spänd. Jag känner paniken ligga på lur och vet inte vad den vill mig. Minsta lilla syssla puttar igång hyperventilerandet och vad jag än tar mig till så får jag ingenting gjort. Jag skjuter upp allting och bara saker är ett tvång så mår jag illa och får ont i magen. Krocken med verkligheten blev hårdare än jag trodde nu när jag återvänt till den och sviterna börjar kännas rejält. Måste. Andas. Långsamt.
Jag älskar att bo här, men samtidigt längtar jag hem. Det känns som om jag och min älskade är i exil, men problemet är kanske att när man är i exil från Narnia eller Nangijala eller likvärdigt så kan man aldrig återvända. Man är fast och fångad och vet inte åt vilket håll man skall vända sig. Jag vet aldrig åt vilket håll jag skall vända mig. Just nu är jag gråtfärdig över att jag ännu inte betalat in månadens räkningar. Pengarna finns på kontot (hur mycket har jag ingen aning om), räkningarna ligger i en samlad hög och så fort jag tar ett steg åt dem så börjar jag kallsvettas och blir alldeles stel och vettskrämd. När posten kommer hajar jag till, förväntar mig att jag skall få Världens Undergång i ett brev, jag måste uppbåda sjukt mycket lugn och bestämdhet för att kunna kolla mailen och när telefonen ringer så börjar ångesten igen.
Vad i helsike är det för fel på mig? Det blir svårare för varje månad, varje år som går att vara vuxen. Skulle det inte bli lättare? Skulle det inte gå smidigare och smidigare för att man sedan en dag skall vakna och inse att man är helt indoktrinerad?
I dag hade jag en eller två lektioner, men vågade inte gå till skolan av rädsla att jag bara skall krypa ihop darrandes i ett hörn och börja gråta. Jag orkar inte. Jag orkar inte med det här. Jag är dålig. Jag fungerar helt enkelt inte. Jag är så förbannat trasig och att limma ihop sig själv är så sjujävla svårt.
Utan August, vad skulle jag göra utan honom? Lyckligtvis är jag inte utan honom och det är vad som håller mig kvar på planeten, det och små mål. Mindre saker att se fram emot. Som att Alv kommer hit i helgen (fast det känns stort och inte litet). Jag har saknat henne så. Har saknat att inte känna mig som ett freak. I skolan känner jag mig bara mer och mer utanför, som om jag tappar greppet och tappar kontakten med allt och alla. Josefin och Karin är väl de två som håller kvar en liten gnutta tro på människan hos mig, men i övrigt så får människorna (mugglarna!) mig bara att vilja löpa amok och skrika rätt ut tills det inte finns något kvar av mig.

Bada, bada huuunden

Jag är trött och ganska blöt. Hunden är fruktansvärt pigg och väldigt blöt. Katterna sover. En kväll efter ett typiskt hundbad. Bamse hatar verkligen att bli tvättad, det är det värstaste värsta han kan tänka sig, men lik förbannat blir han alltid sjukligt pigg och glad efteråt. Nu yr han runt, runt i lägenheten och låtsas att han inte alls är jämnårig med Egyptens pyramider. Då och då tittar en katt sömnigt ned från deras strategiska utkiksposter och konstaterar det vi alla vet - att hunden är lite knäpp.
När jag kom hem i dag så sov Murkla på... hatthyllan. Hur i hela friden han faktiskt kom upp på hatthyllan övergår mitt förstånd. Visst, han är stilig och världens bästa katt, men samtidigt har han på senare år blivit ganska tjock och lat.

Nu sjunger Voldemort i hallen igen. Han går omkring i något rum helt ensam och sjunger. "MoaaaaawwwOooiimmaaaaoooomooojjimaaaaoooMMAAAAOOO" låter det med en mörk tonart som inte är ett dugg som hans vanligen ganska gnälliga "Määäk!". Jag tror att han frammanar onda andar för att slutgiltigt nedgöra alla mugglare. Det är ordning på honom.

Nåväl, det här är min första ensamma kväll sedan jag flyttade hit och allt är lugnt. Jag har ätit så mycket mat att jag senare kommer att få rulla ikapp med hunden och sett en film. Nu skall jag ta en cigg och rulla lite katamari.

Klockan är över tolv och aaaaallt är lugnt.

Vi bara dör ju så jävla mycket hela tiden

Nu har Jonny dött. Jag tyckte aldrig om Jonny, kanske främst för att han inte kunde göra mamma lycklig. De var ihop för några år sedan. Han var tjurig och grinig och gubbig och kunde vara taskig och småsint och snål, men samtidigt gjorde han mamma glad en stund i alla fall.
Det är så mycket död i mitt liv eller kring utkanterna av det. Så förbannat mycket död. Det skrämmer mig så vansinnigt mycket.

I dag var jag på en föreläsning om hjärnblödning och blodproppar i hjärnan. Gubben som pratade sa att det fanns många sviter man kunde lida av efteråt, men att man aldrig skulle ge upp och att man skulle träna upp sig... och allt jag kunde tänka var "Men om man dör av det då? Hur fan tränar man bort döden?"
De andra trodde att jag sov, men jag sov inte. Jag stängde bara av, för jag ville inte höra. Jag ville inte höra mer från den här främmande människan som överlevde det som dödade pappa för nio år sedan. Nio år. Det känns bara som nio månader, veckor, dagar... timmar. Alla som dött efter det har jag inte hunnit sörja. Jag kan inte. Jag är sorgförlamad, för all sorg går fortfarande till pappa.

Vi bara dör ju så jävla mycket hela tiden.

Så ni som just förlorat någon, vet detta: Det går aldrig över. Det gör aldrig mindre ont. Saknaden blir aldrig mindre. Den enda skillnaden är att man inte tänker på det lika ofta allteftersom åren går. Det är allt.

Vi bara dör ju så jävla mycket hela tiden.

Det som skrämmer mig mest är att fler kommer att dö. Mamma kommer att dö. August kommer att dö. Nilla och Einar och min hund och min katt och alla jag känner kommer att dö. Jag vill inte vara med om det. Jag vill inte älska någonting alls.

Vi bara dör ju så jävla mycket hela tiden.

Jag vet ju att något är fel

Jag är så rädd. Så fort det ringer på dörren tror jag att det är någon som vill mig något illa, när det kommer post drar jag mig i det längsta för att öppna den, om det ringer ett nummer jag inte känner igen börjar jag kallsvettas och jag blir illamående av att bara tänka på att öppna mailen.
Jag vill bara låsa in mig och leva i min bubbla och aldrig mer behöva tänka eller agera. Jag vill inte behöva vara rädd, men jag lever i ständig skräck.