Vi bara dör ju så jävla mycket hela tiden

Nu har Jonny dött. Jag tyckte aldrig om Jonny, kanske främst för att han inte kunde göra mamma lycklig. De var ihop för några år sedan. Han var tjurig och grinig och gubbig och kunde vara taskig och småsint och snål, men samtidigt gjorde han mamma glad en stund i alla fall.
Det är så mycket död i mitt liv eller kring utkanterna av det. Så förbannat mycket död. Det skrämmer mig så vansinnigt mycket.

I dag var jag på en föreläsning om hjärnblödning och blodproppar i hjärnan. Gubben som pratade sa att det fanns många sviter man kunde lida av efteråt, men att man aldrig skulle ge upp och att man skulle träna upp sig... och allt jag kunde tänka var "Men om man dör av det då? Hur fan tränar man bort döden?"
De andra trodde att jag sov, men jag sov inte. Jag stängde bara av, för jag ville inte höra. Jag ville inte höra mer från den här främmande människan som överlevde det som dödade pappa för nio år sedan. Nio år. Det känns bara som nio månader, veckor, dagar... timmar. Alla som dött efter det har jag inte hunnit sörja. Jag kan inte. Jag är sorgförlamad, för all sorg går fortfarande till pappa.

Vi bara dör ju så jävla mycket hela tiden.

Så ni som just förlorat någon, vet detta: Det går aldrig över. Det gör aldrig mindre ont. Saknaden blir aldrig mindre. Den enda skillnaden är att man inte tänker på det lika ofta allteftersom åren går. Det är allt.

Vi bara dör ju så jävla mycket hela tiden.

Det som skrämmer mig mest är att fler kommer att dö. Mamma kommer att dö. August kommer att dö. Nilla och Einar och min hund och min katt och alla jag känner kommer att dö. Jag vill inte vara med om det. Jag vill inte älska någonting alls.

Vi bara dör ju så jävla mycket hela tiden.