Ingenting gjort!

Hjärtat bultar hårt i kroppen och andehämtningen är kort och spänd. Jag känner paniken ligga på lur och vet inte vad den vill mig. Minsta lilla syssla puttar igång hyperventilerandet och vad jag än tar mig till så får jag ingenting gjort. Jag skjuter upp allting och bara saker är ett tvång så mår jag illa och får ont i magen. Krocken med verkligheten blev hårdare än jag trodde nu när jag återvänt till den och sviterna börjar kännas rejält. Måste. Andas. Långsamt.
Jag älskar att bo här, men samtidigt längtar jag hem. Det känns som om jag och min älskade är i exil, men problemet är kanske att när man är i exil från Narnia eller Nangijala eller likvärdigt så kan man aldrig återvända. Man är fast och fångad och vet inte åt vilket håll man skall vända sig. Jag vet aldrig åt vilket håll jag skall vända mig. Just nu är jag gråtfärdig över att jag ännu inte betalat in månadens räkningar. Pengarna finns på kontot (hur mycket har jag ingen aning om), räkningarna ligger i en samlad hög och så fort jag tar ett steg åt dem så börjar jag kallsvettas och blir alldeles stel och vettskrämd. När posten kommer hajar jag till, förväntar mig att jag skall få Världens Undergång i ett brev, jag måste uppbåda sjukt mycket lugn och bestämdhet för att kunna kolla mailen och när telefonen ringer så börjar ångesten igen.
Vad i helsike är det för fel på mig? Det blir svårare för varje månad, varje år som går att vara vuxen. Skulle det inte bli lättare? Skulle det inte gå smidigare och smidigare för att man sedan en dag skall vakna och inse att man är helt indoktrinerad?
I dag hade jag en eller två lektioner, men vågade inte gå till skolan av rädsla att jag bara skall krypa ihop darrandes i ett hörn och börja gråta. Jag orkar inte. Jag orkar inte med det här. Jag är dålig. Jag fungerar helt enkelt inte. Jag är så förbannat trasig och att limma ihop sig själv är så sjujävla svårt.
Utan August, vad skulle jag göra utan honom? Lyckligtvis är jag inte utan honom och det är vad som håller mig kvar på planeten, det och små mål. Mindre saker att se fram emot. Som att Alv kommer hit i helgen (fast det känns stort och inte litet). Jag har saknat henne så. Har saknat att inte känna mig som ett freak. I skolan känner jag mig bara mer och mer utanför, som om jag tappar greppet och tappar kontakten med allt och alla. Josefin och Karin är väl de två som håller kvar en liten gnutta tro på människan hos mig, men i övrigt så får människorna (mugglarna!) mig bara att vilja löpa amok och skrika rätt ut tills det inte finns något kvar av mig.