Tandagnisslan

När jag sover gnisslar jag tänder och vaknar sedan med stel käke utöver huvudet fullt av mardrömmar. Mina framtänder har blivit märkbart vassa när jag för tungspetsen över dem, men givetvis inte spetsiga. Jag får nackdelarna, men inte fördelarna.
Det var skönt att träffa modershjärtat och brodern igen, men samtidigt drömde jag mardrömmar varje natt och kände en märklig oro och stress. Det är som om livet är pusselbitar som faller omkring överallt utan tyngdlag. I och med August bröt jag upp det mönster som bitarna tidigare haft och såg tydligt bilden, men att sedan faktiskt lägga pusslet så att bilden framträder annat än i fantasin känns ibland omöjligt. Det är kaos, alltid kaos. Jag är så ineffektiv att jag får andnöd. Jag önskar att jag var upprotad, uppordnad, fixad. Jag önskar att allt var sorterat på ett praktiskt IKEA-vis och att min kalender var fulltecknad med effektivitet. Nu ligger i stället hela min tillvaro huller om buller och jag hugger tag i problem när de flyger förbi och försöker göra något åt dem, eller gömma dem tills senare. Senare har de dock tyvärr börjat falla omkring igen och är omöjliga att sätta fingret på.
Min kalender har jag inte skrivit ett ord i på månader och det gör mig bara ännu mer frustrerad. Jag vill ha ordning. Jag vill vara effektiv. Jag vill somna på kvällen och känna att jag åstadkommit tusen och en saker, men i stället sitter jag lamslagen och slår ifrån mig allt.

Samtidigt undrar jag om denna totala längtan efter ordning är något jag alltid har haft, eller om det är mitt sätt att bli vuxen - genom att bli missnöjd med den jag alltid har varit. Jag har aldrig varit ordningssam. Jag har alltid varit kaos och jag har dessutom ägnat mycket tid åt att proklamera att jag är fullkomligt nöjd med kaos och föraktar ordningssamma människor.
Har jag beundrat dem i smyg hela tiden?
Svar: Ja.
Jag minns tydligt att jag gnällde öppet om att Alv jagade mig med dammsugare i tonåren då jag hälsade på eftersom jag drog in grus, samtidigt som jag avundsjukt glanade ned i hennes perfekt sorterade skrivbordslådor och undrade hur i helsike hon bar sig åt.

Hur bär man sig åt egentligen? Okej om man har lite till att börja med, då är det ju bara att bestämma platser åt allting och börja sortera - såväl saker som problem.
Men när man har saker i legioner och problem långt utöver det vanliga genomsnittet, var börjar man då? Man naggar lite i kanten, blundar, hoppar och hoppas på det bästa.

Utöver det vanliga gnället vill jag påpeka hur sjukt skönt det var att ta en fika med Gnom, träffa älskade Alv en hel dag och få pepp och stöd och planering med Nina och Rebecka.
Och jag vill samtidigt som jag älskar de gamla husen här i Kalmar och alla ekar och att få bo med min käraste sälla mig till Alvs vanliga klagolåt: Jag längtar fan i mig hem.