Feberyror

Trött. Så trött. Sov bort hela dagen i går och vet inte riktigt vad jag heter ens längre. Världen ligger lite på sned och inte beror det på snevitaminerna jag uppfann i dag. Kanske kan kaffe ordna allt. Det är fredag. Äntligen, äntligen fredag. Tänker på kvinnan i reklamen som kör en bil och sjunger att snart är det fredagsmys om det så är det sista hon gör. Hon ser så desperat ut, som om hon verkligen skulle köra över den som stod i vägen. Precis så känns det. I dag måste jag försöka ta mig samman. Konstig natt. Drömde om min gamla häst igen. Jag drömmer väldigt ofta om att hon står kvar i stallet ute på gården och att alla glömt bort henne. Vanskött. Hemskt. Jag vet inte varför jag drömmer så om och om igen och det gör lika ont att vakna varje gång utan att kunna hjälpa henne. Världen snurrar omkring och det känns lite som om allting är snabbspolat. Jag hänger inte med. Jag förstår inte varför jag kämpar vidare med allt, men jag fortsätter ändå. Det går nästan på rutin. På kvällen när jag äntligen får lägga mig att vila i August famn blir det bättre. Då börjar jag förstå varför jag över huvud taget går upp om morgnarna.
Jag har för många planer och för många ansvarsområden. Jag måste sluta. Jag måste skärpa mig. Jag måste försöka ta hand om mig själv och låta resten av världen brinna bäst fan den vill. Jag kan inte rätta till universum på egen hand, för universum vill inte bli tillrättat. Hjärtat bultar hårt, hårt och jag är hela tiden så nära gråten. Javisst, du har rätt, jag är inte tillförlitlig just nu. Känner mig som om jag är på gränsen till att sprängas hela tiden, eller implodera. Så spänd, så hemskt spänd. Trots att jag har upplevt riktiga tragedier så känns mitt liv fortfarande kaotiskt vid minsta blåsväder. Jag behöver hjälp. Jag behöver dig. Jag behöver mig själv. Jag behöver Alv. Jag orkar inte. Måste försöka se framåt, måste försöka hitta en röd tråd. Måste komma på åt vilket håll jag skall vända mig. Varför lider jag av ett konstant dåligt samvete även när jag inte gjort något fel? Är det mitt blod som manar mig till att tro det värsta om allting jämt? Är det något annat?
Ingen julkänsla infinner sig, för jag har inte tid.