Jag avskyr morgnar. Dimmorna från nattens mardrömmar har inte skingrats än utan flockas i ett oformligt mörker och bidar sin tid i utkanten av synfältet. Hjärtat klappar fortfarande lite för fort samtidigt som hjärnan är inlindad i ludd och inte riktigt kan skilja på fantasi och verklighet. Torr i munnen och skräck som omger hjärtat.
Käkarna värker efter att jag bitit ihop och gnisslat tänder hela natten igenom. Jag kan inte slappna av hur jag än försöker.
Morgnar är av ondo.
Just nu har jag inga cigaretter och måste ut med hunden och fryser om fötterna och har den där ihållande känslan av ren och vitglödgande ångest, som av ett järnspett verkligheten kört rakt in i magen på en.
Jag tycker att jag borde ha vant mig vid det här laget. Mardrömmarna har pågått i snart tio år, näst intill vareviga natt i tio år. Varför vänjer jag mig aldrig? Varför upphör inte min sadistiska hjärna med att hitta på nya sätt att tortera mig på?
Det känns som om en ny period av sömnlöshet är på gång, men jag har inte råd med det. Skolgången skulle krascha. Jag har inte råd med det.
Tänk dig det läskigaste du vet. Tänk dig det mest fasansfulla, nervskrikande, motbjudande du vet. Tänk dig sedan att du måste göra det varenda natt för att kunna gå framåt. Välkommen till min värld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar