Vad tänker du på?

"Vad tänker du på?" är en gullig fråga från en älskad till en älskande. Det är en sådan där rar och harmlös fråga som man säger med mjuk röst och huvudet på sned. Det är när frågan ställs annorlunda som den plötsligt blir ledsen. När den ställs forskande, iakttagande, anklagande. När den ställs bara för att personen inte står ut med att inte äga varenda vrå i den andras huvud.
En kväll svarade jag "Ingenting" och han log. Jag tänkte för en kort sekund att förhöret var över och då började han tala. "En människa tänker alltid på någonting. Om du inte tänker på någonting så är du ingenting. Då kan jag göra precis vad jag vill med dig, för då är du ingen människa." Sedan plockade han fram skalpellerna.

"Vad sysslar du med?" är en vänskaplig fråga från någon som bryr sig. Det är en fråga man ställer till folk varje dag både i verkligheten och över nätet. Det är en fråga som blir läskig när den ställs med irriterat tonfall och följs av "Varför sa du inte till mig att du skulle lämna lägenheten?!" "När du lämnar lägenheten skall du höra av dig till mig först!"
Jag hade gått till affären för att köpa mjölk. Han var femton mil bort i sin egen lägenhet. Han ringde på mobilen och skällde ut mig.

Ofta när vi hade sex fick jag säga till för att han gjorde mig illa. Ibland slutade han med vad han höll på med, men allt oftare tog han en paus, tittade besviket på mig och ifrågasatte mina känslor för honom. Sedan kunde han börja prata om att någon av mina väninnor säkert kunde tillfredställa honom bättre, och hur de i detalj kunde göra det. Han verkade inte få ut någon njutning av att prata om det, för hela tiden betraktade han mitt ansikte och sökte efter tårar eller ångest. Det var vad han var ute efter. Det var vad han njöt av.

Natten var mörk och muren var kall. Vi var där och C var där. Helt plötsligt berättade han att han och C hade haft sex. Hon stelnade till. Jag stelnade till. Han log förstrött och såg nyfiket på mig som en forskare på sitt studieobjekt. Undrade hur jag skulle reagera. Hoppades på smärtan. Smärtan kom.

Han tog tag i armen och vred, långsamt men orubbligt. Frågade med sockersöt röst om jag tänkte skrika. Jag skakade på huvudet. Jag vägrade att skrika. Han fortsatte vrida tills smärtan var rödglödgande. Jag skrek inte. Jag vägrade att skrika. Han släppte först när man hörde knäppet av något som gick fel i min arm. Tårarna brände i ögonen.

Han visste alltid var allting var. Om man flyttade en prydnadspinal två centimeter så var han orolig och rastlös från samma sekund som han kom in i lägenheten. Något var fel. Något var inte som det skulle. Han vankade av och an som en blodhund och såg nästan alltid genast vad som var ändrat, rättade till det och andades ut.

Tider skulle hållas. Hade man bestämt att tvätta bilen på onsdag klockan tre, så skulle man tvätta bilen på onsdag klockan tre antingen den var smutsig eller inte, även om det spöregnade ute. Det fanns inga andra lagar. Man var tvungen att göra saker som man man hade planerat dem.

Hälften av tiden var en prövning. En serie komplicerade frågor så att han skulle kunna kartlägga mig, studera mig, ta reda på var mina svaga punkter satt. En undersökning för att se hur starka mina känslor var för honom, hur långt jag skulle låta honom gå.
Jag lät honom gå alldeles för långt bara genom att svara på frågorna.

Om jag grät så skrattade han. Om jag vred mig i smärta vred han sig i njutning. Allt han gjorde var rättfärdigat i hans värld.

Jag undrar om det fortfarande är det?

Ett brutalt och sjukt mord senare. Folk har undrat hur han kunde göra det.
Jag undrade aldrig över det när nyheten kom. Jag blev chockad, men inte förvånad.
Folk undrade varför han gjorde det. Jag undrade aldrig. Jag tror jag vet.
Jag undrade först varför han gjorde det så slarvigt. Varför han placerade sig själv i scenen och lämnade bevis. Det passar inte in i kontrollbeteendet.
Men jag tror jag vet.
Jag tror att han visserligen njöt av det, men njutningen var inte det viktiga. Det här var hans vridna "work of art". Han ville bli inskriven i historieböckerna. Go out in i blaze of horror.

Det finns inga straff i Sverige som är brutala nog för att matcha. Jag hoppas att helvetet finns.