Och då var jag helt ärlig!

Tillbaka till brottsplatsen

Sommaren 1997 ser jag lite som en vändpunkt. Min första exilenfest. Min första kyss. Min första komplimang. Första gången jag förstod att man får se ut hur man själv vill och inte måste följa några regler... och allt hände här, i Kalmar, på kalmarfesten.

I dag åkte jag och Atlas (som han kallade sig då) tillbaka till festplatsen. Jag trodde inte att jag skulle känna igen mig, men allt fanns där. Stenen där den första bilden på mig som hamnade på nätet togs tillsammans med Salle och dIngIr. Den yviga busken i vars skugga jag hade mitt tält. Trädet under vilket den där hårdrockaren med dunken däckade med sin vrålande bandare som huvudkudde och en cykel som täcke. Gläntan var sig mer lik än jag trodde var möjligt efter tolv år. Tolv. År. När blev jag så gammal?

Nu när jag tittar på korten slår det mig att jag egentligen aldrig kände de där människorna. Några av dem från Exilen, javisst, men verkligen kände dem gjorde jag aldrig. Jag ser på bilderna, men när man möter många av de här människorna i dag så ser man dem inte längre. Exilen räcker inte längre för att hålla samman, för folk förändras. Jag träffade Nightbird för något halvår sedan och försökte finna en samhörighet, den samhörigheten som fanns på den tiden. Det där halvleendet man kunde dela när man visste att man hade något som knöt en samman. Det fanns inte. Det var bara tomt. Det var som att famla desperat i mörkret utan att fingrarna ens nuddar vid något. Det fanns ingenting.

Men när man får hjärtat lite skadat av sådana händelser så kan man i alla fall känna någon slags lycka över att en del människor fortfarande bär något av det där kastmärket som Exilen gav, vissa människor som inte ens var med på den tiden. Det gäller bara att hitta dem.

Att träffa Henrik (som han heter nuförtiden) i dag var skönt. Det kändes lite som om jag kunde andas för första gången på ett tag. Jag kände inte samhörigheten på grund av Exilen, utan bara på grund av att Henrik helt enkelt är en trevlig person som jag skulle ha tyckt om oavsett.

Men visst är det lätt att begrava sig i minnen och sakna den där Känslan. Känslan av att höra till.

IRL-servern

Hittade en gammal samtalslogg som jag verkligen vill dela med mig av:

Kultist säger:
Alltså. *blänger mot MSN* För övrigt så tjatar Nina om att hon inte alls kan sova nu heller och att skolan går åt skogen och jag tycker att hon Aldrig är online nuförtiden. Har hon skaffat ett alternativt liv utanför nätet? Jag har hört talas om sådant, men kan det göras?
Ziploc säger:
annat än internet?
vad pratar du om?
Kultist säger:
Alltså, det är typ en spelserver som kallas IRL. Den skall vara hemskt skum.
Ziploc säger:
aldrig hört om
Kultist säger:
Fast det är typ svindyrt att spela och man levlar skitsällan. Dessutom är de flesta av de items man plockar upp helt värdelösa.
Det värsta är att det är svinseriöst rollspel och dör man så är man inte ens välkommen tillbaka annat än i undantagsfall.
Ziploc säger:
varför skulle någon vilja spela där?
kanske är där alla mina vänner finns...
Kultist säger:
Hm... få se. Är dina vänner sällan online samtidigt som du? Sover de på nätterna? Tror de inte på jultomten? Då är det rätt troligt att de spelar borta på IRL.
Ziploc säger:
oh shit, allt stämmer
jag tror jag måste prova det där
kanske bara för en dag
Kultist säger:
Noooooooooooooooo!
IRLs megabot Verkligheten2008 är skitgrym på att hålla fast användare och inte låta dem logga ut.
Ziploc säger:
men jag får väl dra en Tobbe och dra mig ur innan jag är fast
eller lite efter att jag är fast
det är jag väldiugt bra på
Kultist säger:
Ah, tja jag vet inte V-08 är riktigt tuff. Du borde nog ta med dig ett hagelgevär och lite sunt ovett. Enda sättet att klara det.
Ziploc säger:
okok, men hur får man tag på ett hagelgevär på IRL servern?
Kultist säger:
Det är i och för sig rätt krångligt. Först måste man köpa något som kallas ”visakort” och sedan måste man gå en lång kurs och sedan en kurs till. Sedan blir man upplevlad till ”Jägare” och då har man rätt att köpa ett vapen för ”visakortet”.
Ziploc säger:
aaah, krångel
jag ska ju bara vara inne ett tag
om jag skaffar det där så kanske jag blir motiverad att använda det mer och då kan jag bli fast
Kultist säger:
Jag tror det finns en gratisserver, men då får man bara spela rasen ”Hemlös” och typ inte äga något.
Ziploc säger:
intresant
jag loggar in imorgon då
så rapporterar jag hur det var sen på kvällen
Kultist säger:
Om du kommer ur, ja. Jag håller tummarna för dig. Akta dig för de riktigt seriösa bossarna som finns på nivåerna för ”Hemlös”. Tror en heter ”Socialnämnen”, den är rätt maffig.
Ziploc säger:
mkay
läste på lite nu
man kan tydligen spela ”arbetslös” också
det verkade rätt enkelt
inga plikter
men det fanns dock en chans att man neggolevlade ner till hemlös
Kultist säger:
”Arbetslös” är ju skitläskigt. Det finns en dungeon på lvl 2 som är helt plottrad med ödlor som försöker tvinga en att utföra quests åt dem, typ ”Söka jobb” och i värsta fall straffnivån ”Datortek”.
Ziploc säger:
läste om ett träsk man kan fastna i, kallat ”arbetsförmedlingen” och för att komma ur måste man tydligen levla och shit
Kultist säger:
Träsket ligger ju i den grottan! Ödlorna arbetar för urkraften ”Arbetsförmedlingen”. Alltså, jag måste erkänna att jag testade en gång för länge sedan. Jag har fortfarande allvarliga men.
Ziploc säger:
wow
vi får se vad det blir, har inte så mycker pengar. så det blir väl hemlös, studerande eller arbetslös
Kultist säger:
”Gatumusikant” fungerar bra annars om man har de skills som behövs. Ibland kan man köpa upp dem i starten, men annars är det levlande som gäller där också.
Men, fan. Jag testar att logga på i morgon också, så gör vi en re-check i morgon kväll här. Och dyker du inte upp måste jag skicka över någon som drar ur sladdarna, okej?
Ziploc säger:
check

------------------------
Nästa dag
------------------------

Ziploc säger:
jag var inloggad i en halvtimma på IRL. det kostade mig 4188kr
så jag loggade ut
ska in imorgon igen
Kultist säger:
Shit. Skall du verkligen tillbaka dit?
Jag testade att vara inloggad några timmar faktiskt. Fick låna ett "Sjukskriven"-konto. Har testat att tampas med några monster som såg ut som tvättmaskiner, testat att höja mina skills i bakning och gick på en quest med en hund.
Ziploc säger:
coolt, och du klarade allting?
Kultist säger:
Måste logga in igen om en halvtimme och hämta min reward för tvättmaskins-fighten, men annars gick det rätt bra. Questen kostade iof ett par hundra, men det kändes rätt värt det för att kunna höja min skill i bakning och matlagning.
Ziploc säger:
det gick bättre för dig alltså. JAg loggade in som arbetslös och upptäckte att man inte får något nytt guld då.
men jag måste logga in imorgon och gå på ett quest med ett team för att försöka levla upp till "anställd". sen så tror jag det buggade sig, för jag måste betala 256kr annars försvinner all el och då kan jag inte vara inloggad på internet och då är jag fast i IRL för alltid
jag ska prova logga in ikväll för jag hittade ett sidequest som hette "titta på film" det ska jag göra med Alex som tydligen spelar där rätt ofta
hon är lvl 3 Studerande
Kultist säger:
Har du skills nog för att levla till "Anställd" då? Jag håller tummarna dock.
Gah! Fast IRL för alltid! Det är den där jävla boten Verkligheten igen. Den är helt sjuk, jag varnade dig ju!

"Titta på film" är rätt okej. Oj... orka levla Studerande, det är ju hur segt som helst.
Ziploc säger:
men det var lite värt
fick kontakt med vänner som inte är inne på internet så ofta
alla spelar IRL
fattar inte varför
Kultist säger:
Jag sa ju det! Jag har inte så många vänner kvar på IRL-servern. Det känns rätt bra. Förutom de som fastnat där helt, men de är ju inte vänner längre. Det finns folk som liksom bygger upp hela liv där. Läskigt.
Ziploc säger:
ush
fick dock kontakt med Ben
han spelar där hela tiden nästan
han är lvl 1 soldat
Kultist säger:
Skumt, jag förväntade mig mer att han skulle välja att lira "Arbetslös" eller något. Hur går det för honom?
Ziploc säger:
bra tror jag
idag utförde jag quest åt honom
så jag fick massa xp
men det var ett sånt där specialquest som kostar pengar
jävla dryga admins som kräver pengar så att man kan levla snabbare
Kultist säger:
Mm. Jag har försökt att bara segla omkring och gratisspela så mycket som möjligt, men det är ju verkligen löjligt många specialquests överallt.
Ziploc säger:
japp, och självklart väljer jag den sämsta speltypen av alla
tydligen så MÅSTE jag gå till den där grottan
"arbetsförmedligen"

(Kultist blir nedloggad som hastigt)

Kultist säger:
Oh shit oh shit oh shit. IRL-servern bara drog ut mig från Nätet!
Ziploc säger:
spooky
snart är du fast där
Kultist säger:
Noo, men däremot måste jag logga in lite där och avsluta tvättmaskins-questen nu. Läskigt med träsket för övrigt. Stod det inte att "Arbetslös" inte hade några förpliktelser utan var rätt fritt spel?
Ziploc säger:
jo, men jag spelade dåligt
var ju första gången
det stod att arbetlös funkade bäst om man var lite erfaren
särskilt om man spelat som studerande förut
men det var ett vanligt misstag också

Efter att ha hämtat tvätt i tvättstugan:

Kultist säger:
YES! Jag levlade i skillen "Huslig"

Suuuk

Jag är sjuk och det är synd om mig. I tisdags hade jag lite feber och ont i halsen, i går mådde jag ganska bra och hade ingen feber, i dag vaknade jag med grov feber, ont i hela kroppen och ont i halsen. Jag är med andra ord hemma och sjuk. Rastlös som tusan samtidigt, när jag egentligen borde jubla högt över att jag kan ägna hela dagen åt meningslösa tidsfördriv. Däremot mår jag egentligen för dåligt för att göra det. Att bara sitta här och skriva får världen att gunga. Vem behöver egentligen spritfylla när man kan vara suuuk?

Och snart fyller systra mi år och jag rotar omkring på jakt efter en bra present. Det störiga är att jag inte riktigt vet vad hon har, så jag får helt enkelt improvisera hejvilt.

Nu skall jag ta en värktablett och se om jag kan få ned febern lite så att jycklon kan få sin lilla promenix och jag kan köpa bröd så jag får i mig någon frukost.

Och för övrigt blev jag just kär. Tror inte att man kan hindra mig med vilda hästar ens från att köpa den här.
Vad sjutton skall jag med verkligheten till? Åt skogen med verkligheten!

Hösten

Nu är hösten här på riktigt och jag saknar. Jag saknar mest av allt Alv och Nna, men över huvud taget så saknar jag någon att ta en fika med nu när löven börjar falla från träden och en kopp te med en vän måste vara det ultimata.
Hösten gör mig kreativ och brukar göra mig glad, men nu känner jag mig så erbarmligt ensam när jag inte är med August... och han har ju sina vänner. Jag vill vara fri och självständig och göra saker på Egen Hand, men det är jobbigt när det verkligen är på Egen Hand och inte med en enda annan människa.

Jag djupdyker i böckerna och hoppas på att tiden skall gå.

Satan

Att bara lyssna på samtal om hur mycket folk har supit eller korkade kommentarer eller att de inte fattar eller att de inte bryr sig eller plumpa skämt eller fula jävla modekläder som ser så töntiga ut att man mår illa eller IQ tomburk eller mongo-miffo-uttalanden gör mig galen.

Allt tyder på att tidigare uttalade ord från den helige profeten Einar Abbesson stämmer; Fjortisar är Satan.

Och du, om du inte kan komma på någonting som du är bra på så beror det på att du förmodligen inte är bra på ett jävla dugg och med andra ord bara slösar med syre som andra, bättre människor skulle kunna ha användning för.

Jag hör borta

Jag har inte känt så här på länge, inte sedan... förra gången jag gick i skolan. Människor. Överallt människor. Jag är inte så bra på att hantera det. Om jag skall ha människor omkring mig så skall det vara människor jag själv har valt, allt annat är dömt att misslyckas. Jag finner mig själv hata igen, hata såsom jag knappt gjort sedan tonåren, hata så hett och så svart och så bittert att jag skrämmer mig själv.
Så jag har gjort det igen. Jag drar mig undan helt, även från de få som jag faktiskt tycker om i skolan. Jag dyker ned i en bok och försöker att låtsas vara någon annanstans. Någonstans där jag står ut och där jag passar in och där jag inte hatar så mycket att händerna knyter sig i kramper och knogarna vitnar.
Jag hör inte hemma. Jag hör aldrig hemma. Jag hör borta, varför finns det inte ett sådant uttryck?
När missfostren i klassen beter sig som om de vore fjorton vill jag bara spotta galla, kasta saker, skrika tills stämbanden spricker. Det är min tid de slösar med. Det är mina pengar de slösar med. Det är min utbildning de sätter i riskzonen. Deras hjärndöda kommentarer och plumpa skämt fläckar hela dagarna.

Det tog för övrigt inte mer än ett par veckor innan någon anmälde mig till en högre makt och sa att jag satt och skrev om att bränna ned skolan och glorifierade school shootings. Personen i fråga hade läst i mitt privata block över axeln på mig, läst några rader ur en novell jag höll på med och skapat sin egen lilla fantasihistoria. Givetvis tog lärarna den på stort allvar. Jag har nu fått veta att jag inte får skriva eller teckna någonting i mina privata papper som kan uppröra eventuella snokare.
Jag måste ju tänka på att folk kan bli rädda. Jag måste ju tänka på att folk kan vara känsliga. Brudjäveln som förmodligen rapporterade in mig gjorde det första dagen hon var på skolan. Hon hade aldrig ens pratat med mig. Nu har vi en till lektion ihop och eftersom vi är de enda rökarna där började vi prata. Hon var väldigt trevlig. Efteråt fick jag höra att hon suttit med några andra klasskompisar och när de frågat om var jag var så hade hon sagt något om att man lätt trodde att jag var konstig, men att jag var jättetrevlig. Förvånat.
Jag vill inte skriva mer om henne. Jag vill inte prata mer med henne, men jag antar att jag är tvungen. Annars kan jag ju uppröra något litet liv.

Skolan i fråga är en curlingskola. Den har potential som den inte använder. Alla skriker rätt ut på lektionerna och det känns mer som att sitta i en flock med vrålapor än bland människor. Lärarna sätter ribban så lågt att folk inte kan låta bli att snubbla över den om de bara närvarar. På Naturkunskap A tejpar vi upp löv på papper och skriver trädets namn under. Tejpar. Löv.
Engelskan skall jag inte ens prata om, för då blir jag bara ännu mer frustrerad.

Men jag måste stå ut. Det här året är mitt sista år. Min sista chans. Klarar jag det inte nu så kommer jag aldrig heller att kunna läsa vidare på högskola. Klarar jag inte av att stå ut och tiga still så kommer det aldrig att gå.

Nåväl. Det kan ju bli bättre. De värsta miffona kanske hoppar av eller blir utslängda.
Och det sista jag har att säga är; tack alla högre makter för att Norrliden har ett välutrustat bibliotek!

Det tar tid att ha ett liv

Det tar tid att vänja sig vid att ha ett liv. Jag vill gärna skriva "det tar tid att vänja sig vid att ha ett liv igen", men det var så länge sedan att jag inte tror det räknas. Nu är det skola varje dag, en lägenhet jag verkligen vill ta hand om, promenader med Bamse och att leva med en annan människa, att leva med sin älskade. Det tar tid. Jag har ingen tid över till någonting egentligen. Inte lajv, inte datorspel, inte slösurfande. Jag har knappt tid och ork över till att skriva någonting här... och till största del älskar jag det. Det är bara en stor omställning från att göra ingenting till att göra allting. Jag antar att jag kommer att väja mig sakta men säkert. I morgon kommer Einar hit också och i helgen mamma. Förra helgen var det fest och besök hos svärfar och allting bara snurrar omkring. Är det så här det känns, att ha ett liv? Är det så här det är?

Jag har kommit på vad jag vill bli när jag blir stor också, vad jag skall studera. Jag tänker bli litteraturprofessor med specialinriktning på barn- och ungdomslitteratur - förslagsvis fantasy. Så till hösten blir det litteraturvetenskap och sedan får vi se vad som händer.

Av samma art

Jag kom att tänka på bokrean för några år sedan. Klockan tolv på natten öppnade den i sedvanlig ordning och vi var många som väntade utanför i kylan. Tysta. Förväntansfulla. Andedräkten bildade imma i luften. Jag sneglade mot de andra medan portarna öppnades och vi strömmade in till värmen, ljuset och litteraturen. Ett lågmält mummel spred sig snabbt i affären, ljudet av bläddrandet bland sidor, lukten av nya böcker. Jag stannade upp och kände helt plötsligt så starkt att jag hörde hemma, att det här var Mitt Folk. Det fanns en ung kvinna med glasögon lite längre bort som såg så bekant ut, inte till utseendet, men det var något med rörelsemönstret och kläderna. Hon bar en ryggsäck eftersom ryggsäckar är ultimata för bokmalar som inte vill bryta ryggen efter ett biblioteksbesök, hon hade långt hår och en rock och en väska med "Library Lover"-knapp utöver ryggsäcken. Långsamt gick hon mellan borden och lät fingertopparna snudda förälskat vid pärmarna. Hon var drömsk, hon var frånvarande, hon var bara på väg från en bok till en annan med mellanlandning i verkligheten. Bara skalet färdades genom affären.
Så tappade jag henne med blicken då jag fick syn på en av mina favoritböcker i form av Mörkrets Tjänare av Holly Black. Förtrollad sträckte jag fram en hand och mötte... Hennes hand. Våra blickar möttes, låstes fast några sekunder i varandra och vi log i samförstånd. Tvillingsjälar. Det var mig själv hon påminde om.
Vi sa inte ett ljud, men jag fantiserar ibland om hur bra vänner vi skulle ha blivit. Faktum är dock att trots att jag inte vet hennes namn, knappt kommer ihåg hur hon ser ut, inte vet hennes ålder eller var hon bor så är vi nog trots allt det ändå. Vänner. Av samma art.

Människor är bara normala tills man lär känna dem

Ja, jag får väl bli den första att erkänna att jag faktiskt varit lite orättvis. Folk på den här skolan är i alla fall öppna, trevliga och intresserade. De delar inte upp sig i små tighta grupper som jag är van vid, utan känns som om de faktiskt kan umgås med nästan vem som helst. Jag har för första gången i mitt liv efter en vecka på en skola ännu inte ätit eller fikat ensam med en bok en endaste gång och jag har lärt mig namnen på flera, samt att än fler hälsar på mig när jag kommer dit eller vinkar hejdå när jag går hem.
Jag är inte van vid det. Det är läskigt. Samtidigt är det nog läge att ta upp några andra bevingade ord som jag tidigare nyttjat: Människor är bara normala tills man lär känna dem.

Husalfer

I dag när de pratade om att de hade stökigt i sina rum på internatet så sa jag att det nog var dags att läxa upp den här skolans husalfer... och INGEN förstod vad jag menade. Det var säkert sex, sju personer ur klassen där och INGEN fattade.

Var sjutton har jag hamnat egentligen?

Omgiven av mugglare!

Efter att under andra dagen i skolan gått omkring och irriterat mig på att människor till det yttre är så vansinnigt förutsägbara har jag åter en gång ristat ett faktum i sten: Jag tycker bättre om människor när jag slipper dem.
Så länge jag inte träffar så mycket människor kan jag tillskriva gemene man, kreti och pleti, samt folk i allmänhet massor med fördelaktiga egenskaper. De kan bli modiga, påhittiga, fantasifulla, uppfinningsrika, charmerande, mystiska, spännande och levande. Det är när jag faktiskt möter människor som de blir märkligt döda föremål i stället.
När jag inte träffar folk kan jag ignorera saker som att man påstår att familjen i Telia-reklamen är en ganska normal familj, och inte de totala freaks som jag ser dem som. Så länge jag inte har verkligheten att jämföra med så går det utmärkt.
Nu när jag åter igen begett mig ut i världen börjar jag åter igen frukta att jag hade rätt i mina tidigare glimtar av människovärlden; att den är trist, förutsägbar, linjär, felstavad, särskriven, efterbliven, missfostrad, illaluktande och liksom flottig på ytan. Den äcklar mig. De människor man möter varje dag är människor som lägger vikt i att köpa rätt sorts jeans eller - hemska tanke - faktiskt ser på dokusåpor. Det är människor som håller sina drömmar till IKEA-katalogen.

Så ja, det är ett faktum; jag gillar människor, men jag gillar bara människor i teorin.

Farväl till Varberga

Örebro måhända stöter bort mig, men i Varberga känner jag mig märkligt hemma. Jag har aldrig tidigare i vuxen ålder bott så här länge i ett område och det märks. Det känns.

Mina underbara grannar som nästan aldrig stört eller varit otrevliga, från mannen med hästsvansen som alltid brukar stanna och byta några ord och den gamla kvinnan på nedre botten som alltid hälsar så gott till den okända individ som spelade temat till den gamla Narnia-serien på bastuba någon gång för flera år sedan.

Överallt finns det vackra rabatter och växter och bara runt hörnet ligger Varbergaskogen med dess lilla damm där piratskepp seglat, där man sökt efter klan Nosferatu och hittat platserna där gungdjuren dansar i tystnad om nätterna. I parken har man haft picknick och spelat rollspel, spelat in film och där borta på kullen har BassCore lidit en nesligt nederlag i purjostrid. Under de skuggiga träden har jag suttit med Satan och Bamse under de varmaste dagarna på året när lägenheten förvandlades till en masugn och på bänken där borta satt jag och Valle och pratade första gången vi träffades. Oräkneliga är de gånger jag och Tobbe mötts upp mitt i natten för att ta en cigarett och språkas några ord borta vid skolan och under regniga nätter har jag yrt omkring utomhus och låtsats att Varberga är bara mitt och mitt allena.

Tempobutiken kommer jag inte sakna, med deras fluglarver i sylten och tjurtestiklar, men desto mer kommer jag att sakna Servicebutiken och Pizzerian. I servicebutiken är de alltid sjukt trevliga, har massor med bra hyrfilm och världens bästa pris på iskall cola. Pizzerian har de godaste kebabtallrikarna på den här sidan planeten, drivs av behagliga människor och de extrakryddar bara för min skull.
På biblioteket har alla alltid varit hjälpsamma, och blomsterbutiken drivs av en mycket söt och trevlig kvinna.
Jag önskar att jag kunde ta med mig hela Varberga Vårdcentral till Kalmar. Jag har aldrig blivit så bra bemött eller fått så mycket hjälp på någon annan vårdcentral. Min kurator är världens gulligaste och såväl läkare som diabetessköterska är kunniga, trevliga och går alltid den där lilla extra biten för att man skall känna sig omhändertagen.

Jag kommer att sakna att kika förbi Magnus och prata en stund, eller springa på Erik eller någon annan gammal bekant från förr. Jag kommer att sakna ljuden, lukterna och... ja, hela Varberga.

Farväl Varberga, jag hoppas vi ses igen någon gång.

En gammal novell

Under packningen så hittade jag en gammal kortnovell som jag vill dela med er. Håll till godo:

En lyckligt lottad man

Han hade aldrig funnit en kärlek som den han fann hos henne. Var gång de möttes och hennes blida ögon såg på honom gick det som en elektrisk stöt genom hela hans väsen. När de var tillsammans stod tiden still.
Han hade så mycket han ville ge henne, som han ville dela med henne. Hans kärlek till henne var det enda som höll honom vid liv. Hennes kyssar var brännheta av feber och var natt somnade hon i hans armar.
Hon talade inte längre, utan blickade bara kärleksfullt mot honom. Hennes tunga var det första han omsorgsfullt skurit ut. Han hade förtärt den långsamt framför hennes ögon, tuggat noga och lett mjukt åt den ordlösa serenad hon höjde sin ljuvliga stämma i. Hon sjöng enbart menat för hans öron. Efteråt hade hon dock blivit sorgsen och strida tårar hade flödat från hennes sagolika blå ögon. Han skämdes som en hund och plågades av samvetskval i många nätter efteråt. Hur hade han kunnat vara en sådan best, ett sådant odjur mot henne? Men han lärde sig sin läxa. När han senare avlägsnade lem efter lem delade han alltid lika. Givetvis borde hans käraste dela hans måltider.
De första gångerna verkade hon ovillig, det var när de åt upp hennes vackra, finlemmade händer. Så blygsam hon var, en sådan liten toka som verkade tycka det var oartigt att dela hans måltider. Kanske oroade hon sig för figuren. Vem kan förstå hur kvinnor tänker?
Med mild övertalning fick han dock henne snart att förstå hur lönlösa hennes ynkliga protester var. Det var ju den enda föda som stod till buds.
Ibland ställde han upp ett litet bord; vit duk, levande ljus och rosor. Han satt nära, nära och matade henne med all den välvilja någon make någonsin kunnat uppbringa. Varannan mumsbit åt henne, varannan åt honom själv. I bakgrunden spelade en skiva med Louis Armstrong och stämningen blev alltid perfekt.
På arbetet hade han ett kort av henne inramat på sitt skrivbord. Hans kollegor sade ofta att han hade en vacker hustru och han höll med om att han var lyckligt lottad.
På luncherna berättade han gärna små anekdoter från deras äktenskap, som när de som nygifta reste till fjällen och campade en vecka och lägret invaderades av en björn så att de båda fick klättra upp i ett träd. Berättelserna uppskattades alltid och vännernas leenden och vänliga hälsningar hem gav honom all den bekräftelse han behövde.
Ja, han var i sanning en lyckligt lottad man.

Ingenting i Örebro

Vit färg över rött liv. Dölja alla skavanker inför avskedet. Ett avsked som inte ens det känns som det borde. Det är som om jag inte skulle flytta om inte lägenheten vore i kaos. Ingen bryr sig, ingen hör av sig, ingen vill träffa mig, ingenting finns kvar för mig i Örebro.

SMS:ade någon jag brukade kalla vän i dag. Han sa att han hade velat träffa mig innan jag flyttade, men att "saker kommit i vägen" och "sånt är livet". Jag har inte hört av honom på tre månader. Antar att saker var i vägen hela tiden. Visst. Sådant är livet.

I övrigt finns ingenting kvar. De som betydde något har flyttat, platsmässigt eller andligen. Det är klart att det känns. Det känns som om Örebro stöter bort mig nu, jag är inte välkommen längre, jag bor inte här, jag bara packar mina saker här och förbereder min flykt.

Sjuhäradsfestivalen

Det känns lite som om jag upplevt Sjuhäradsfestivalens dödsryckningar. Det är mitt tredje år närvarande och mitt sämsta år utan tvekan, eller kanske inte mitt, men festivalens. Först och främst fanns det inget öltält. Vad gör man på en festival utan öltält? Dricker alkoholfri öl med Nanneman och gnäller över att det inte finns någon öl. Dessutom var det väldigt, väldigt få aktiviteter. Tidigare år har jag förvånats och förundrats över att det funnits så många saker jag vill se och göra, men i år var det verkligen bara en jäkla massa dötid i stället. Passande för zombier kanske, men ändå. Det var väldigt få aktiviteter, området var mycket mindre och som resultat av bristande öltältsnärvaro och saker att göra och se så drog sig folk till campingen där de satt och festade och svinade lite på egen hand i stället.
Bara en sådan sak som dragplåster... Dia Psalma och Snorting Maradonas var de två band jag kände igen på listan. Båda drog en massa äckliga och läskiga punkare som yrde omkring som idioter. Ingen Cirkus Miramar, ingen Navid Modiri, ingen Kråke på upptäcksfärd, inget singstar-tält, nästan inga föreläsningar, ingen workshop som ens kändes det minsta lockande och fullt med japanofiler precis överallt. Man kommer fan aldrig undan dem längre.

Jag och Alv åkte som zombiernas befrielsefront och fick dock mycket uppskattning för vår närvaro och vårt blodiga manifest, vilket var väldigt roligt. Toaletter på VIP-campingen var ju ett framsteg från förra året (särskilt som de hade lampor! Yay för lampor!) och det kändes som om funktionärerna var ungefär tusen gånger trevligare i år än något annat år.

Det var tur att man hade August och Alv med sig att prata med och att man kunde sitta och snacka några ord med Stockholms Gothsällskap för att fördriva den långa, långa tiden mellan aktiviteter som man ens kunde fundera på att vara med på. Festivalområdet låg så öde att man ibland undrade om man kommit fel över huvud taget och flera åkte hem för att de hade tråkigt.

Pisk dessutom till de miffon som sa att de skulle dyka upp och se Brothers of Steel i filmtältet, men som inte gjorde det. Ni missade något jäkligt coolt och många uppfriskande skratt.

Personligen hade jag haft behållning av fler framträdanden, fler föreläsningar, fler aktiviteter och i alla fall ett större band som tilltalar mig på annat sätt än som tonårsnostalgi.

Det är hemskt och det är sorgligt och jag är ledsen, men det här var inte bra.

Min första Sjuhäradsfestival var min bästa någonsin. Det kan ni läsa om här.

Folk inom sjukvården måste fan kunna svenska

Hur tänker man om man anställer en läkare, psykolog eller kurator som inte kan svenska? Här i Örebro är det fullständigt vansinnigt. En av läkarna påstod att jag inte kunde förklara mina symptom, men faktum var att han inte förstod vad jag sade (och ofta förstod inte jag vad han sade heller), sedan fick jag en kurator som inte heller förstod språket och som pålägg på det fick jag sedan en psykolog som förutom bristande språkkunskaper var halvdöv, vilket resulterade i att man fick skrika allt man skulle säga på tydlig tvååringssvenska så han skulle höra och fatta vad man sa. Han gjorde ett intelligenstest på mig där det bland annat fanns med ordförståelse... något som var skrattretande eftersom han inte ens kunde uttala orden som skulle läsas upp - så jag fick läsa dem själv i stället.

Det som är sjukt är att man dessutom blir kallad rasist om man klagar på att läkaren i fråga inte förstår svenska. Det är Sverige i ett nötskal. Käpphästen "rasism" kan man alltid rida på så fort någon säger en obehaglig sanning som direkt eller indirekt rör invandrare, svarta, judar eller romer (jag undrar om jag skall börja gnälla på att det är för att jag är tattare som sjukvården har behandlat mig så sjukt under alla år?).
Psykiatrisk vård handlar ju mycket om kommunikation, och om läkaren då saknar förmågan att kommunicera på språket som talas - var hamnar vi då? Där kan vi snacka om bortslösade pengar i sjukvården. Visst, många av alla dessa felanställda är säkert jätteduktiga på sitt yrke i sitt hemland, där de kan prata med sina patienter.

Jag är så trött på särbehandlingen som blivit ett krav i det här jävla landet. Man måste dalta och plocka med silkesvantar. Om någon inte kan stava så har den dyslexi och skall daltas med och få förmåner, om någon är invandrare så behöver den inte kunna språket för att arbeta, och så vidare i det oändliga... och så fort någon höjer en röst mot någon som gör fel så är den personen plötsligt rasist, antisemit, nazist, trångsynt och förmodligen homofob också.

Det borde fan i mig vara ett minimikrav att den som skall behandla ens hälsa kan förstå och göra sig förstådd på ren och skär svenska. Jag hoppas jag hittar vägen till Narnia i Kalmar, för i det här skitlandet i den här äckelverkligheten kan man ju för helvete inte bo.

Vänner? Vad är det?

Snart flyttar jag till en helt ny stad där jag inte känner någon och inte egentligen har några vänner. Frågan är; har jag egentligen några vänner här då? Har jag annat än en handfull bekanta? Vänta lite, har jag några vänner alls? Är det bara en stor jävla drös med bekanta?
Om min hemtelefon ringer så vet jag vem det är. Det är en familjemedlem eller en telefonförsäljare. Om min mobiltelefon ringer så är det oftast min pojkvän och annars är det för det mesta någon jag försökt ringa som ringer tillbaka. Visst, jag tvivlar inte på att det finns folk som tycker om mig där ute och som vill höra av mig ibland, men de vill ju inte höra av sig till mig. De föreslår aldrig en fika. De bjuder mig aldrig på fester. De kommer hjärtans gärna när jag arrangerar en fest eller håller i ett rollspelsmöte, men har jag någonsin, en endaste gång blivit inbjuden på någon annans spelmöte? Nej.
Det har varit en hel sommar. Har någon frågat om vi kan ha en picknick? Nej. Har någon frågat om vi skall gå och ta en öl? Nej. Har någon bjudit hem mig till sig? Nej.

Vilka är alla de här människorna som jag kallar vänner? Jag flyttar, för helvete. Någon borde bry sig. Någon borde vilja träffa mig och umgås med mig. Jag är så trött på att vara den som föreslår.
Jag måste börja skriva igen. Skriva vänner som finns på riktigt.

Myteri mot mig själv

Det känns som om jag bara bidar min tid. Som om jag väntar på flytten, väntar på skolstarten, väntar på att livet skall börja. Väntar på att mitt liv skall börja, ett liv där jag inte jobbar på för andras skull, utan för min egen. Ett liv där jag kan andas.
Jag har alltid tagit på mig för mycket ansvar och för många projekt och det har satt sina spår. Ett konstant dåligt samvete över allt som går snett och en ihållande misstro mot andra människors förmåga att göra någonting över huvud taget. Jag blir lätt mammig och lätt mästrande. Jag pjoskar med folk, helt enkelt, och jag måste sluta med det. Vuxna människor får ta sitt eget ansvar och sina egna konsekvenser, men varför kan jag aldrig se det när jag väl ser på en reell situation i stället för en hypotetisk? Samtidigt är jag bitter över att jag får göra en jävla massa jobb jämt. Jag har inte gjort ett arbete som egentligen gett mig någon inkomst på sju svåra år, men ändå har jag jobbar som fan med föreningar, lajv, rollspel, hemsidor, projekt, hjälp åt diverse håll och kanter. Det tär på mig, det tär på mig som fan. Jag måste sluta. Jag måste låta folk göra sina saker, erbjuda tips, men ingen egentlig hjälp. Sjunker skeppet för att någon har låtit bli att täta läckan så är det inte mitt fel. Jag gör myteri mot mig själv och avsätter mig härmed från kaptensposten. Där är plankan, Yvonne, var så god.

Zombier överallt!

Snart är det NärCon och givetvis blir det zombielajv även i år. Massor med lajv så att alla skall kunna vara med. Helt klart det roligaste man kan pyssla med en helg i Örebro.

Vad viktigare är att vi nu blivit officiellt bokade (jag och Alv) till Sjuhäradsfestivalen. Vi kommer åka dit som Zombiernas Befrielsefront och dela ut blodiga manifest, läsa zombieposei i Poetry Slam, samla namn på namnlistor, använda öppna mickar och hasa runt allmänt nedsölade. Kom med! Kom dit! Du vill inte missa det!

Dessutom kommer filmen Brothers of Steel att ha premiär där och då. Det är något för alla som älskar B-Action och som känner för något riktigt episkt. Zombierna kommer dit - gör du också det?