Sommaren 1997 ser jag lite som en vändpunkt. Min första exilenfest. Min första kyss. Min första komplimang. Första gången jag förstod att man får se ut hur man själv vill och inte måste följa några regler... och allt hände här, i Kalmar, på kalmarfesten.
I dag åkte jag och Atlas (som han kallade sig då) tillbaka till festplatsen. Jag trodde inte att jag skulle känna igen mig, men allt fanns där. Stenen där den första bilden på mig som hamnade på nätet togs tillsammans med Salle och dIngIr. Den yviga busken i vars skugga jag hade mitt tält. Trädet under vilket den där hårdrockaren med dunken däckade med sin vrålande bandare som huvudkudde och en cykel som täcke. Gläntan var sig mer lik än jag trodde var möjligt efter tolv år. Tolv. År. När blev jag så gammal?
Nu när jag tittar på korten slår det mig att jag egentligen aldrig kände de där människorna. Några av dem från Exilen, javisst, men verkligen kände dem gjorde jag aldrig. Jag ser på bilderna, men när man möter många av de här människorna i dag så ser man dem inte längre. Exilen räcker inte längre för att hålla samman, för folk förändras. Jag träffade Nightbird för något halvår sedan och försökte finna en samhörighet, den samhörigheten som fanns på den tiden. Det där halvleendet man kunde dela när man visste att man hade något som knöt en samman. Det fanns inte. Det var bara tomt. Det var som att famla desperat i mörkret utan att fingrarna ens nuddar vid något. Det fanns ingenting.
Men när man får hjärtat lite skadat av sådana händelser så kan man i alla fall känna någon slags lycka över att en del människor fortfarande bär något av det där kastmärket som Exilen gav, vissa människor som inte ens var med på den tiden. Det gäller bara att hitta dem.
Att träffa Henrik (som han heter nuförtiden) i dag var skönt. Det kändes lite som om jag kunde andas för första gången på ett tag. Jag kände inte samhörigheten på grund av Exilen, utan bara på grund av att Henrik helt enkelt är en trevlig person som jag skulle ha tyckt om oavsett.
Men visst är det lätt att begrava sig i minnen och sakna den där Känslan. Känslan av att höra till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar