Sjuhäradsfestivalen

Det känns lite som om jag upplevt Sjuhäradsfestivalens dödsryckningar. Det är mitt tredje år närvarande och mitt sämsta år utan tvekan, eller kanske inte mitt, men festivalens. Först och främst fanns det inget öltält. Vad gör man på en festival utan öltält? Dricker alkoholfri öl med Nanneman och gnäller över att det inte finns någon öl. Dessutom var det väldigt, väldigt få aktiviteter. Tidigare år har jag förvånats och förundrats över att det funnits så många saker jag vill se och göra, men i år var det verkligen bara en jäkla massa dötid i stället. Passande för zombier kanske, men ändå. Det var väldigt få aktiviteter, området var mycket mindre och som resultat av bristande öltältsnärvaro och saker att göra och se så drog sig folk till campingen där de satt och festade och svinade lite på egen hand i stället.
Bara en sådan sak som dragplåster... Dia Psalma och Snorting Maradonas var de två band jag kände igen på listan. Båda drog en massa äckliga och läskiga punkare som yrde omkring som idioter. Ingen Cirkus Miramar, ingen Navid Modiri, ingen Kråke på upptäcksfärd, inget singstar-tält, nästan inga föreläsningar, ingen workshop som ens kändes det minsta lockande och fullt med japanofiler precis överallt. Man kommer fan aldrig undan dem längre.

Jag och Alv åkte som zombiernas befrielsefront och fick dock mycket uppskattning för vår närvaro och vårt blodiga manifest, vilket var väldigt roligt. Toaletter på VIP-campingen var ju ett framsteg från förra året (särskilt som de hade lampor! Yay för lampor!) och det kändes som om funktionärerna var ungefär tusen gånger trevligare i år än något annat år.

Det var tur att man hade August och Alv med sig att prata med och att man kunde sitta och snacka några ord med Stockholms Gothsällskap för att fördriva den långa, långa tiden mellan aktiviteter som man ens kunde fundera på att vara med på. Festivalområdet låg så öde att man ibland undrade om man kommit fel över huvud taget och flera åkte hem för att de hade tråkigt.

Pisk dessutom till de miffon som sa att de skulle dyka upp och se Brothers of Steel i filmtältet, men som inte gjorde det. Ni missade något jäkligt coolt och många uppfriskande skratt.

Personligen hade jag haft behållning av fler framträdanden, fler föreläsningar, fler aktiviteter och i alla fall ett större band som tilltalar mig på annat sätt än som tonårsnostalgi.

Det är hemskt och det är sorgligt och jag är ledsen, men det här var inte bra.

Min första Sjuhäradsfestival var min bästa någonsin. Det kan ni läsa om här.