Efter att under andra dagen i skolan gått omkring och irriterat mig på att människor till det yttre är så vansinnigt förutsägbara har jag åter en gång ristat ett faktum i sten: Jag tycker bättre om människor när jag slipper dem.
Så länge jag inte träffar så mycket människor kan jag tillskriva gemene man, kreti och pleti, samt folk i allmänhet massor med fördelaktiga egenskaper. De kan bli modiga, påhittiga, fantasifulla, uppfinningsrika, charmerande, mystiska, spännande och levande. Det är när jag faktiskt möter människor som de blir märkligt döda föremål i stället.
När jag inte träffar folk kan jag ignorera saker som att man påstår att familjen i Telia-reklamen är en ganska normal familj, och inte de totala freaks som jag ser dem som. Så länge jag inte har verkligheten att jämföra med så går det utmärkt.
Nu när jag åter igen begett mig ut i världen börjar jag åter igen frukta att jag hade rätt i mina tidigare glimtar av människovärlden; att den är trist, förutsägbar, linjär, felstavad, särskriven, efterbliven, missfostrad, illaluktande och liksom flottig på ytan. Den äcklar mig. De människor man möter varje dag är människor som lägger vikt i att köpa rätt sorts jeans eller - hemska tanke - faktiskt ser på dokusåpor. Det är människor som håller sina drömmar till IKEA-katalogen.
Så ja, det är ett faktum; jag gillar människor, men jag gillar bara människor i teorin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar