Vit färg över rött liv. Dölja alla skavanker inför avskedet. Ett avsked som inte ens det känns som det borde. Det är som om jag inte skulle flytta om inte lägenheten vore i kaos. Ingen bryr sig, ingen hör av sig, ingen vill träffa mig, ingenting finns kvar för mig i Örebro.
SMS:ade någon jag brukade kalla vän i dag. Han sa att han hade velat träffa mig innan jag flyttade, men att "saker kommit i vägen" och "sånt är livet". Jag har inte hört av honom på tre månader. Antar att saker var i vägen hela tiden. Visst. Sådant är livet.
I övrigt finns ingenting kvar. De som betydde något har flyttat, platsmässigt eller andligen. Det är klart att det känns. Det känns som om Örebro stöter bort mig nu, jag är inte välkommen längre, jag bor inte här, jag bara packar mina saker här och förbereder min flykt.
Hm, jag tänkte inte så mycket på att hinna träffa dig innan du flyttade, helt enkelt därför att jag hela tiden varit helt inställd på att hälsa på dig i Kalmar så snart jag får råd, jag åker gladeligen hela vägen dit om jag bara slipper åka in till uschliga Örebro. /Malena.
SvaraRadera