Det känns som om jag bara bidar min tid. Som om jag väntar på flytten, väntar på skolstarten, väntar på att livet skall börja. Väntar på att mitt liv skall börja, ett liv där jag inte jobbar på för andras skull, utan för min egen. Ett liv där jag kan andas.
Jag har alltid tagit på mig för mycket ansvar och för många projekt och det har satt sina spår. Ett konstant dåligt samvete över allt som går snett och en ihållande misstro mot andra människors förmåga att göra någonting över huvud taget. Jag blir lätt mammig och lätt mästrande. Jag pjoskar med folk, helt enkelt, och jag måste sluta med det. Vuxna människor får ta sitt eget ansvar och sina egna konsekvenser, men varför kan jag aldrig se det när jag väl ser på en reell situation i stället för en hypotetisk? Samtidigt är jag bitter över att jag får göra en jävla massa jobb jämt. Jag har inte gjort ett arbete som egentligen gett mig någon inkomst på sju svåra år, men ändå har jag jobbar som fan med föreningar, lajv, rollspel, hemsidor, projekt, hjälp åt diverse håll och kanter. Det tär på mig, det tär på mig som fan. Jag måste sluta. Jag måste låta folk göra sina saker, erbjuda tips, men ingen egentlig hjälp. Sjunker skeppet för att någon har låtit bli att täta läckan så är det inte mitt fel. Jag gör myteri mot mig själv och avsätter mig härmed från kaptensposten. Där är plankan, Yvonne, var så god.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar