Jag har inte känt så här på länge, inte sedan... förra gången jag gick i skolan. Människor. Överallt människor. Jag är inte så bra på att hantera det. Om jag skall ha människor omkring mig så skall det vara människor jag själv har valt, allt annat är dömt att misslyckas. Jag finner mig själv hata igen, hata såsom jag knappt gjort sedan tonåren, hata så hett och så svart och så bittert att jag skrämmer mig själv.
Så jag har gjort det igen. Jag drar mig undan helt, även från de få som jag faktiskt tycker om i skolan. Jag dyker ned i en bok och försöker att låtsas vara någon annanstans. Någonstans där jag står ut och där jag passar in och där jag inte hatar så mycket att händerna knyter sig i kramper och knogarna vitnar.
Jag hör inte hemma. Jag hör aldrig hemma. Jag hör borta, varför finns det inte ett sådant uttryck?
När missfostren i klassen beter sig som om de vore fjorton vill jag bara spotta galla, kasta saker, skrika tills stämbanden spricker. Det är min tid de slösar med. Det är mina pengar de slösar med. Det är min utbildning de sätter i riskzonen. Deras hjärndöda kommentarer och plumpa skämt fläckar hela dagarna.
Det tog för övrigt inte mer än ett par veckor innan någon anmälde mig till en högre makt och sa att jag satt och skrev om att bränna ned skolan och glorifierade school shootings. Personen i fråga hade läst i mitt privata block över axeln på mig, läst några rader ur en novell jag höll på med och skapat sin egen lilla fantasihistoria. Givetvis tog lärarna den på stort allvar. Jag har nu fått veta att jag inte får skriva eller teckna någonting i mina privata papper som kan uppröra eventuella snokare.
Jag måste ju tänka på att folk kan bli rädda. Jag måste ju tänka på att folk kan vara känsliga. Brudjäveln som förmodligen rapporterade in mig gjorde det första dagen hon var på skolan. Hon hade aldrig ens pratat med mig. Nu har vi en till lektion ihop och eftersom vi är de enda rökarna där började vi prata. Hon var väldigt trevlig. Efteråt fick jag höra att hon suttit med några andra klasskompisar och när de frågat om var jag var så hade hon sagt något om att man lätt trodde att jag var konstig, men att jag var jättetrevlig. Förvånat.
Jag vill inte skriva mer om henne. Jag vill inte prata mer med henne, men jag antar att jag är tvungen. Annars kan jag ju uppröra något litet liv.
Skolan i fråga är en curlingskola. Den har potential som den inte använder. Alla skriker rätt ut på lektionerna och det känns mer som att sitta i en flock med vrålapor än bland människor. Lärarna sätter ribban så lågt att folk inte kan låta bli att snubbla över den om de bara närvarar. På Naturkunskap A tejpar vi upp löv på papper och skriver trädets namn under. Tejpar. Löv.
Engelskan skall jag inte ens prata om, för då blir jag bara ännu mer frustrerad.
Men jag måste stå ut. Det här året är mitt sista år. Min sista chans. Klarar jag det inte nu så kommer jag aldrig heller att kunna läsa vidare på högskola. Klarar jag inte av att stå ut och tiga still så kommer det aldrig att gå.
Nåväl. Det kan ju bli bättre. De värsta miffona kanske hoppar av eller blir utslängda.
Och det sista jag har att säga är; tack alla högre makter för att Norrliden har ett välutrustat bibliotek!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar