Av samma art

Jag kom att tänka på bokrean för några år sedan. Klockan tolv på natten öppnade den i sedvanlig ordning och vi var många som väntade utanför i kylan. Tysta. Förväntansfulla. Andedräkten bildade imma i luften. Jag sneglade mot de andra medan portarna öppnades och vi strömmade in till värmen, ljuset och litteraturen. Ett lågmält mummel spred sig snabbt i affären, ljudet av bläddrandet bland sidor, lukten av nya böcker. Jag stannade upp och kände helt plötsligt så starkt att jag hörde hemma, att det här var Mitt Folk. Det fanns en ung kvinna med glasögon lite längre bort som såg så bekant ut, inte till utseendet, men det var något med rörelsemönstret och kläderna. Hon bar en ryggsäck eftersom ryggsäckar är ultimata för bokmalar som inte vill bryta ryggen efter ett biblioteksbesök, hon hade långt hår och en rock och en väska med "Library Lover"-knapp utöver ryggsäcken. Långsamt gick hon mellan borden och lät fingertopparna snudda förälskat vid pärmarna. Hon var drömsk, hon var frånvarande, hon var bara på väg från en bok till en annan med mellanlandning i verkligheten. Bara skalet färdades genom affären.
Så tappade jag henne med blicken då jag fick syn på en av mina favoritböcker i form av Mörkrets Tjänare av Holly Black. Förtrollad sträckte jag fram en hand och mötte... Hennes hand. Våra blickar möttes, låstes fast några sekunder i varandra och vi log i samförstånd. Tvillingsjälar. Det var mig själv hon påminde om.
Vi sa inte ett ljud, men jag fantiserar ibland om hur bra vänner vi skulle ha blivit. Faktum är dock att trots att jag inte vet hennes namn, knappt kommer ihåg hur hon ser ut, inte vet hennes ålder eller var hon bor så är vi nog trots allt det ändå. Vänner. Av samma art.