Under packningen så hittade jag en gammal kortnovell som jag vill dela med er. Håll till godo:
En lyckligt lottad man
Han hade aldrig funnit en kärlek som den han fann hos henne. Var gång de möttes och hennes blida ögon såg på honom gick det som en elektrisk stöt genom hela hans väsen. När de var tillsammans stod tiden still.
Han hade så mycket han ville ge henne, som han ville dela med henne. Hans kärlek till henne var det enda som höll honom vid liv. Hennes kyssar var brännheta av feber och var natt somnade hon i hans armar.
Hon talade inte längre, utan blickade bara kärleksfullt mot honom. Hennes tunga var det första han omsorgsfullt skurit ut. Han hade förtärt den långsamt framför hennes ögon, tuggat noga och lett mjukt åt den ordlösa serenad hon höjde sin ljuvliga stämma i. Hon sjöng enbart menat för hans öron. Efteråt hade hon dock blivit sorgsen och strida tårar hade flödat från hennes sagolika blå ögon. Han skämdes som en hund och plågades av samvetskval i många nätter efteråt. Hur hade han kunnat vara en sådan best, ett sådant odjur mot henne? Men han lärde sig sin läxa. När han senare avlägsnade lem efter lem delade han alltid lika. Givetvis borde hans käraste dela hans måltider.
De första gångerna verkade hon ovillig, det var när de åt upp hennes vackra, finlemmade händer. Så blygsam hon var, en sådan liten toka som verkade tycka det var oartigt att dela hans måltider. Kanske oroade hon sig för figuren. Vem kan förstå hur kvinnor tänker?
Med mild övertalning fick han dock henne snart att förstå hur lönlösa hennes ynkliga protester var. Det var ju den enda föda som stod till buds.
Ibland ställde han upp ett litet bord; vit duk, levande ljus och rosor. Han satt nära, nära och matade henne med all den välvilja någon make någonsin kunnat uppbringa. Varannan mumsbit åt henne, varannan åt honom själv. I bakgrunden spelade en skiva med Louis Armstrong och stämningen blev alltid perfekt.
På arbetet hade han ett kort av henne inramat på sitt skrivbord. Hans kollegor sade ofta att han hade en vacker hustru och han höll med om att han var lyckligt lottad.
På luncherna berättade han gärna små anekdoter från deras äktenskap, som när de som nygifta reste till fjällen och campade en vecka och lägret invaderades av en björn så att de båda fick klättra upp i ett träd. Berättelserna uppskattades alltid och vännernas leenden och vänliga hälsningar hem gav honom all den bekräftelse han behövde.
Ja, han var i sanning en lyckligt lottad man.
En lyckligt lottad man
Han hade aldrig funnit en kärlek som den han fann hos henne. Var gång de möttes och hennes blida ögon såg på honom gick det som en elektrisk stöt genom hela hans väsen. När de var tillsammans stod tiden still.
Han hade så mycket han ville ge henne, som han ville dela med henne. Hans kärlek till henne var det enda som höll honom vid liv. Hennes kyssar var brännheta av feber och var natt somnade hon i hans armar.
Hon talade inte längre, utan blickade bara kärleksfullt mot honom. Hennes tunga var det första han omsorgsfullt skurit ut. Han hade förtärt den långsamt framför hennes ögon, tuggat noga och lett mjukt åt den ordlösa serenad hon höjde sin ljuvliga stämma i. Hon sjöng enbart menat för hans öron. Efteråt hade hon dock blivit sorgsen och strida tårar hade flödat från hennes sagolika blå ögon. Han skämdes som en hund och plågades av samvetskval i många nätter efteråt. Hur hade han kunnat vara en sådan best, ett sådant odjur mot henne? Men han lärde sig sin läxa. När han senare avlägsnade lem efter lem delade han alltid lika. Givetvis borde hans käraste dela hans måltider.
De första gångerna verkade hon ovillig, det var när de åt upp hennes vackra, finlemmade händer. Så blygsam hon var, en sådan liten toka som verkade tycka det var oartigt att dela hans måltider. Kanske oroade hon sig för figuren. Vem kan förstå hur kvinnor tänker?
Med mild övertalning fick han dock henne snart att förstå hur lönlösa hennes ynkliga protester var. Det var ju den enda föda som stod till buds.
Ibland ställde han upp ett litet bord; vit duk, levande ljus och rosor. Han satt nära, nära och matade henne med all den välvilja någon make någonsin kunnat uppbringa. Varannan mumsbit åt henne, varannan åt honom själv. I bakgrunden spelade en skiva med Louis Armstrong och stämningen blev alltid perfekt.
På arbetet hade han ett kort av henne inramat på sitt skrivbord. Hans kollegor sade ofta att han hade en vacker hustru och han höll med om att han var lyckligt lottad.
På luncherna berättade han gärna små anekdoter från deras äktenskap, som när de som nygifta reste till fjällen och campade en vecka och lägret invaderades av en björn så att de båda fick klättra upp i ett träd. Berättelserna uppskattades alltid och vännernas leenden och vänliga hälsningar hem gav honom all den bekräftelse han behövde.
Ja, han var i sanning en lyckligt lottad man.
Den där kommer jag allt ihåg och jag tycker fortfarande om den! =)
SvaraRadera