Deathgame för alltid

Vissa dagar så hoppar hjärnan direkt tillbaka in i beredskap. Det kan vara en liten sak som utlöser det; ett kvarglömt gosedjur på en lekplats, någon som står utanför ens trappuppgång, ett okänt nummer som ringer på mobilen... Och adrenalinet rusar genast igång igen, som om det aldrig legat stilla. Man känner att man lever igen och trevar desperat i väskan efter den banan som borde finnas där.
Men den är aldrig där längre.
Gosedjuret är en nallebjörn. Den som står utanför trappuppgången är grannen som tar en cigg. Det okända numret är självklart en telefonförsäljare som undrar varför man inte tittar mer på TV.
Och adrenalinet lägger sig igen, men det finns fortfarande där, redo att när som helst dyka upp till ytan igen. Och det är jag tacksam för. Det ger vardagen en liten eftersmak av den där fantastiska spänningen man en gång upplevde i och med Deathgame. När vem som helst kunde vara fienden och varje dag kunde bli ett äventyr på liv och död.

Jag fick många vänner genom Deathgame. Jag fick mycket kärlek genom Deathgame. Jag fick mycket fantastiska skratt och episka purjostrider och oheliga allianser. Deathgame gav mig mycket, och jag har förstått att det också gav andra mycket.

Eller för att sammanfatta det i texten jag hade på en tröja en gång:
Jag skapade Deathgame - vad är DITT bidrag till samhället?

Så alla ni som någon gång känner en extra gång på purjolökarnas kvalitet innan ni köper dem till middagsmaten, alla ni som ser apor på second hand och tänker "Jag kanske borde...", alla ni som aldrig riktigt kan se en våtdräkt som en våtdräkt längre - Ni är underbara. Tack för att ni finns och har gjort min värld mindre verklig. Tack för att ni hjälpte till att skapa ett fenomen.

Vuxenskalet

På väg till dagis stannar vi alltid vagnen vid skogsbrynet så att goblinen skall kunna kliva av och gå genom skogen den sista biten. Först vill han titta på de stora snäckorna som flockas i våta dagar. Han noterar var de är, vad de gör och hur de flyttat sig. Jag antar att jag inte borde tycka det är lika intressant som han, men det är spännande att se hur de rört sig och fundera över vad som lockar dem till det. Motvilligt övertalar jag honom till sist att gå vidare.
Han vill plocka pinnar, ropar "An-GAAR!" och vill fäktas. Det vill jag också. Mycket gärna. Fast jag har ju vagnen, och det är ju dagistiden, så det blir bara en liten liten stund. Han får vinna och avslutar med att låta pinnen bli en trollstav och kasta formler på mig. Bra goblin. Smart. "Mot trolleri hjälper det inte att vara stark", som de säger i Bamse.
Vi går vidare. Han stannar till vid en snäcka som dragit in sig i skalet. "Nigel sooovve!" säger han förundrat. Så gör han en gest som att han tar fram något ur fickan och ger det till snäckan. Två gånger. Jag frågar vad han gör och han förklarar att han gett snigeln en napp och Kaba. Kaba är hans favoritgosedjur. Jag smälter totalt och vi fortsätter att gå. Springer, hoppar över rötter och pekar på saker.
En duva hörs ropa någonstans, en annan svarar. Jag för ihop händerna och härmar dem medan goblinen förundrat ser på. Sedan förklarar han att duvorna härmar ugglor för att skrämma bort monster. Det låter logiskt.
Sist i skogen har det bildats en jättestor pöl av vatten och lera över stigen. Jag slår om till vuxen och lirkar och tjatar tills vi går runt den, fast jag egentligen också vill klafsa rätt igenom och se hur djup den egentligen är, kasta stenar i den och hoppa där vattnet är som grumligast. Den vuxna sidan segrade. Igen.
Sedan är vi framme vid dagis helskinnade, men några minuter försenade. Som vanligt.

När jag går hem genom skogen vadar jag genom lerpölen. För att jag kan.

Konventspesten

Jag tänker nu dela med mig av ett uttryck som jag funnit stor nytta av när man åker på spelkonvent, det vill säga "konventspesten". Det är ett tillstånd som ibland drabbar en när man helt plötsligt sover för litet, äter för dåligt, blir överstimulerad av socialt umgänge och aktiviteter och helt enkelt plötsligt knackar hål på alla rutiner i vardagen. Risken för konventspest blir så klart större om man redan innan är i ett psykiskt ickevälmående, men det kan hända även fullt stabila personer. Kort sagt, det kan hända den bäste.

Man deppar ihop.
Man mår så jävla, fruktansvärt uselt.

Förra helgen var jag på Calcon, vilket i min mening är det mysigaste och trevligaste konventet i världshistorien. Redan på fredagsnatten satt jag och grät övergivet en lång stund i en trapp, övertygad om att jag var patetisk, dum, korkad, ignorerad av alla jag känner och omöjlig att älska. Paranoian bredde ut sig över hela universum och hopplösheten var ett gigantiskt, svart hål inombords. Jag ville verkligen dö. Jag har sällan mått så dåligt i vuxen ålder.

Men det är inte ovanligt. Det är ganska vanligt att tidigare nämnda orsaker leder till konventspest. Det brukar gå över efter ett mål mat och en bra dos med sömn. Jag har ännu inte kommit på ett sätt att undvika det helt på, men jag antar att jag måste börja se över mina konventsrutiner, sköta maten, sova bättre och så vidare. Problemet är väl att på konvent finns det så mycket roligare saker att göra än att sova... Fast att låta några timmar gå till att deppa ihop är kanske inte så konstruktivt. Om jag bara kan övertyga mig själv att sova de timmarna i stället så skall det nog bli bättre.

För helvete

Din äckliga, feta, lata, värdelösa, korkade, missanpassade jävla SUBBA. Skärp dig eller dö, ditt otacksamma fanskap.

Jag hade glömt

Jag hade glömt vikten av böcker i mitt liv. Missförstå mig rätt, jag har alltid älskat böcker, alltid läst, men på senaste tiden har något liksom saknats utan att jag ens märkt det.
Men så sitter jag då här. Jag läser Lev Grossmans bok Magikerna och de berättar om att det bor en drake i varje större flod eller älv. Som en fotnot, något i förbifarten, och jag lyfter. Jag vecklar ut vingarna och lyfter för att flyga högt och långt och djupt. Jag börjar tänka på vilka vattendrag i Sverige som kan innehålla drakar, hur de ser ut, hur de påverkats av sin omgivning, hur många det kan finnas i hela världen. Jag får tusen bilder och namn och personligheter som paraderar genom min hjärna och mitt hjärta. Det känns som om jag kan dö lycklig. Drakar finns. I några sekunder, minuter, evigheter, existerar faktiskt drakar i vattendrag. Det är en fantastisk känsla. En trygg känsla. En känsla jag har saknat. Det är häpnadsväckande. Även när stunden har passerat finns leendet kvar.

Den tunna röda linjen (julsnöret, antar jag)

Det är en tunn linje som skiljer genialitet och galenskap åt, sägs det. Som småbarnsförälder känner jag av det konstant. Det är december. Det är snart jul. Det är en årstid jag brukar älska utan förbehåll, men nu kryper stressen på mig i helt andra nivåer än under tidigare år. För jag vill göra allt fint och bra och pyssla och mysa och slå in klappar och baka pepparkakor och lyssna på hatiska julsånger av H.P. Lovecraft Historical Society, men i stället sitter jag här. Med barnet. Varenda stund går åt till att passa honom. Visst, det heter inte "passa barn" när det är ens eget barn, men lik förbannat måste man vara jävligt påpasslig och alltid passa sig när han är hemma och vaken. Jag kan inte diska, för då klättrar han upp och börjar ösa ut vatten eller sitter på golvet och gallskriker. Jag kan inte baka, för då yr mjöl över hela världen. Jag kan inte ens lämna soffan för att dammsuga eftersom den lille goblinen är inne i en mammig period och förföljer mig om jag rör mig utanför en tre meters radie.

Jag har mer sorters roliga julpapper och snören än någonsin. Jag har massor med nytt julpynt och en stor fin gran som skall sättas upp. Men jag vet inte ens hur jag skall hinna med att göra grundarbetet.
Antar att det är det här som folk pratar om när de snackar om julstress. För även om jag inte på något sätt förväntar mig en perfekt jul så har jag en viss grundstandard jag vill uppnå - exempelvis att det är så städat att inte julpyntet försvinner i röran.

Och goblinen. Sitter som ett plåster. På mig. Hela. Tiden.

(Missförstå mig rätt, jag är superstolt över att maken har ett jobb och när han väl är hemma blir inte så mycket gjort heller eftersom då passar vi båda upp på goblinen...)

Morgnar

Morgnar har alltid varit min fiende. Jag har en lång startsträcka, är grinig och asocial och vill helst av allt bara sitta på balkongen och kedjeröka med en kopp kaffe tills världen känns nätt och jämt acceptabel igen.
Men vissa morgnar. Vissa morgnar går jag upp tidigare än vad som för mig egentligen är fysiskt möjligt. Vissa morgnar ligger sockernivån perfekt, jag tittar på ett par avsnitt av något mysigt innan barnet vaknar och sedan kramas vi och busar och tittar på tecknat tills det är dags för dagis.
Luften är kall och krispig och i nästan alla fönster glimmar stjärnor och lampor och adventsljusstakar och skänker en guldkant på tillvaron. Vi tar vägen genom skogen där man måste kämpa litet med vagnen över alla trädrötter och få leriga skor där isskorpan brister i förmån för leran. Det är okej, för det är vackert. Jag förstår att de hade en tomtepromenad för barnen i just den skogen, för den känns inte som en liten dunge i mitten av ett lägenhetslandskap, den känns som en riktig skog.
Och på dagis möts jag av idel leenden och glada hälsningar. Jag hjälper sonen av med ytterkläderna och får en kram och en puss innan jag återvänder genom skogen, läsandes den senaste i den långa raden böcker (ja, jag kan läsa när jag går, det är min käraste superförmåga). Sedan återvänder jag hem för att fortsätta med dagen efter en välbehövligt bra morgon.

Katjas sida IX

Och Abbah kom och såg och segrade. Katja minns inte mycket när hon vaknar upp, omgiven av ruttnande och förmultnade kroppsdelar. Det tog en stund innan ögonen vande sig vid halvdunklet. Det tog en stund till innan hon kände igen några av kroppsdelarna. Hans naglar. Hans tatuering. Han.
Tungan kändes sträv i munnen. Den söta lukten av blod, både torkat och färskare. Röda väggar. Rött golv. Rött tak. Rött rum. Ett rum att fånga andar och demoner i. Ett rum som fått rösterna att tystna.
Och han ligger blek mitt på golvet. Inga möbler finns kvar i rummet. Hans senast regenererade armar är utsträckta åt sidorna. Hans ögon är öppna och hon vet att han borde se på henne med outsäglig skräck, men blodet viskar bara om kärlek. Hon har bundit honom så hårt till sig som det bara är möjligt. Abbah har slutfört hennes arbete.
Men hon vet inte vad hon skall säga längre. Vet inte vad hon skall ta sig till nu när det är klart. Så torr i munnen, torr i halsen, drar in ett andetag, hostar till.
Tecken är inte längre målade på hans torso, utan inbrända. Märken som aldrig kommer att försvinna. Trollformler. Något att binda demonen med. Tecken som borde förhindra undergången.
Men hon vet inte. Kanske var det redan för sent? Kanske var allt förgäves? Hon mår illa. Hon kravlar sig bort från honom och kräks blod och något hon inte känner igen.
Hon måste ut.
Så hon lämnar honom ensam igen.

Blood Ceremony

Ärligt talat vet jag inte om det är tillåtet för ett band att vara så här sjukt, sanslöst, otroligt, vanvettigt, ljuvligt bra. Det borde nog inte vara det. Jag älskar dem.

Förutom

Förutom febern som gör att jag inte för mitt liv kan avgöra om det är kallt eller varmt varken inomhus eller utomhus och förutom halsen som känns som ett öppet sår så fort jag sväljer och förutom det där trycket som konstant ligger och moler i bihålorna och förutom rethostan som håller mig vaken när jag vill sova och förutom att ögoninfektionen klistrar igen mina ögon och gör synen suddig och förutom tandvärken som alltid ligger i bakgrunden till universum.... Och förutom det faktum att jag nu levt i det här helvetet i över två månader med bara några dagars feberfri respit, så mår jag bara bra, tackar som frågar.

För som människa så vänjer man sig vid allt. Man vänjer sig vid att normaltillståndet är det ovanstående. Vid att man innan alla planerade aktiviteter måste proppa i sig febernedsättande och halstabletter och nässpray och allt möjligt jox i timme efter timme innan man klarar av att masa sig iväg med en resignerad kraftansträngning.

Och man bara fortsätter. Dag efter dag efter dag efter dag. För det finns ingenting annat att göra.

Tända på intellekt

Det är väldigt inne just nu att skandera att man minsann tänder på intellekt och/eller personlighet i stället för utseende och kön. Det visar hur öppensinnad man är.
Jag är öppensinnad, för all del.
Jag är också ytlig.

För jag tänder på både män och kvinnor och en del som är rätt androgyna kort. Jag tycker om att ha vänner och en partner som är intelligenta och har givande personligheter. Fast jag tänder inte på personligheten. Om jag tar fram massageapparaten så ligger jag inte där och tänker "Mmm.... Hemingways tankar..." för att ta mig dit jag vill. Jag kan inte påstå att Steinbeck är vad jag behöver för att komma i rätt sinnesstämning.

Visst, det är väldigt avtändande om den man tänker ha sex med kläcker ur sig något idiotiskt. Så långt är jag med. Det kan också vara extra tändande om rätt mening serveras vid rätt tidpunkt. Om en person däremot är het och luktar gott så går det lika bra att personen i fråga är dum som ett spån och bara har exakt tillräckligt mycket vett för att hålla käften i kritiska ögonblick. Alternativt att man varit förutseende och satt munkavle på personen i fråga.

Sex är liksom ingenting djupt eller andligt eller världsomvälvande. Jag gillar sex, mycket, men det har aldrig varit religion för mig. Kärlek är en annan sak. Kär blir man i intellekt och personligheter. Sedan om man kan addera ett attraktivt omslag till dessa två saker kanske man också börjar älska personen.

Men att tända på enbart intellekt... Nah. Det låter som onaturligt prettosnack i min bok.

Närmare LaVey till dig

När folk får tinnitus pratar de om ett surrande eller tjutande ljud som pågår mer eller mindre konstant. Det är precis så det känns, fast inuti själen. Ett irriterande ljud som inte hör hemma där, men som aldrig någonsin håller tyst. Jag har så många fantastiska saker i mitt liv. Jag borde vara glad, men det är jag inte. Jag borde trivas, men det gör jag inte. Jag känner mig som en främling. Som en hermelin bland katter. Jag har aldrig kunnat förstå andra människor generellt sett, men tidigare kunde jag föreställa mig. Jag kunde spela rollen som människa ganska bra. Eller som katt. Jag vet inte. Nu är det svårare. Det där tjutande ljudet i själen omöjliggör ens en relativt trovärdig fasad. Jag vet inte var jag är på väg.
Och jag saknar. Jag saknar tiden när jag inte bad om ursäkt hela tiden. Jag saknar tiden när jag omgav mig med folk som alltid anknöt till skurkarna, aldrig hjältarna. De som utan förbehåll accepterade sina sämre sidor som en naturlig del av sin personlighet. De som inte förnekade sig.
Jag vet inte var de tog vägen. Jag vet inte var jag tog vägen. Jag ser omkring mig nu och alla vill vara bättre människor. Alla strävar efter att förstå och acceptera och vara under av empati och sympati. Det är väl gulligt och fint, men så falskt. Vi är människor. Vi är inte gulliga under av empati och sympati. Vi har så många fler sidor än så och varför är några sidor bättre än andra? Varför får vi bara acceptera delar av vår natur?
Alla dessa PK-får som blint bräkande följer vilka åsikter som för tillfället råkar vara de i godhetens namn mest korrekta. Vet ni vad ni är? Ni är kristendomen. Ni är exakt som kristendomen. Ni strävar efter och framställer er att vara bättre än alla andra, goda människor, människor som förtjänar himmelriket. Ni är så medkännande och sympatiska och snuttegulliga så länge någon tycker exakt samma sak som ni, men om någon går mot er inskränkta lilla världsbild så börjar ni genast dra igång häxprocesser och kasta syndarna i floden bundna till händer och fötter.
Ni är hycklare.
Ni är som de sämsta delarna av en medeltida kristendom.
Och jag finner själv att jag vid 33 års ålder är närmare LaVey än någonsin.

Katjas sida, del IIX

- Hysch, inte skrika.
Hon smeker ömt över kinden och ser ned i ögonen, ögon som i skuggorna bara framstår som mörker. Mörker och ögonvitor. Den nakna överkroppen är också vit med skuggor. Som om världen är en svartvit film. Som om livet är en svartvit film. Som om döden är det.
- Gör om, gör rätt, mumlar hon för sig själv och vidrör fjäderlätt hans armveck.
Någonting hade gått fel förra gången. Någonting hade blivit fel och måste rättas till. Någonting måste göras och hon vet inte vad utan får lita helt på impulserna som rusar mot henne genom natten. En kniv. En pensel. Så mycket blod. Och han skriker fast han inte får. Hon ser till att han gör det och bannade honom sedan. Alla skriker när de föds, det är ett hälsotecken. Att visa smärta är ett tecken på svaghet och han är inte svag. Varje skrik är en lögn som skär i hennes öron.
Väggen blir allt rödare. Skriken allt mattare. Till sist är han faktiskt tyst. Äntligen. Hon låter honom dricka. Återfödas. Läka. Återvinna. Kärleken till honom är så stark att hon nästan kvävs när han ligger i sitt eget blod, utan sår. Bara ögonen ser ut som sår. Blodsprängda. Tårar, tror hon. Det är som det måste vara.
För han är utvald. Han är självlysande. Hon målar tecken på hans hud. Om han försöker tala hugger hon.
För han talar om undergången. Han förbereder undergången. Han går i förväg för undergången. Han kommer att frammana den om hon inte stoppar honom.
Och hon upprepar allt. Natt efter natt. Det tröttar ut henne, mattar ut henne, gör henne svagare och sedan starkare tills hon också är självlysande. Tills de båda är självlysande monster i natten. Två självlysande svartvita monster med magiska tecken i blod.
- Jag älskar dig, viskar hon och vet att det är sant. Hans skrik blandas med hennes tårar, för hon vill inte göra det här, men hon måste. Hon måste binda honom så hårt till sig att andarna slutar andas henne i nacken. Hon måste stoppa undergången. För han är utvald, men inte som hon först trott utan tvärt om. Han är utvald till att skapa undergången, inte stoppa den. Att stoppa den är upp till henne. Hon lyfter kniven och penseln igen. Hon är så trött, så trött att hon inte vet om hon kommer att klara av det, men hon måste. Väggen är klar, golvet är klart, hon måste köpa en stege, börja med taket, fönstren, andra väggar.
Natt efter natt efter natt.
Till slut orkar hon inte längre. Hon skriker också nu. Skriker och skriker och skriker.
Skriker ett namn.
- ABBAH!
Och han kommer.

Planer

Höst. Det är ett magiskt ord. Höst. Jag saknar långpromenader och min kamera, men kameran ligger ju här och väntar och promenaderna finns där ute. Det gäller bara att få tid till dem också. Tid och lust när det är ljust ute och allt passar in med barn och yetis och allt sådant. På något sätt uppskattar man tid på ett annat sätt efter att man har blivit förälder. Tid för sig själv. Tid för städning. Tid för pyssel. Tid för konst. Tid för att laga en riktigt komplicerad rätt. Tid.
Men där ute någonstans finns hösten med sina gyllene färger. Där ute finns den och där ute hör jag att den börjar viska till mig, få vandringslusten att vakna till liv igen.

Det jag saknar mest med att bo i Kalmar är skog. Det jag saknar näst mest är att fiska. Jag vet att det finns möjligheter till både skogspromenader och fiske inåt landet, men det är ju inte alltid så lätt att ta sig ditåt när man inte är bilburen.

Men snart skall jag ta mig ditåt. Snart.

Höst är Alv

Hösten är här och därmed saknar jag Alv mer än vanligt. För hösten är vår tid. Höstens minnen är många, såsom är fikastunder med äpple- och kanelte på Café Momo för över femton år sedan. Hösten är minnen och hösten är kärlek. Att ha piratfester och hinka rom. Att frysa rumpan av sig på egofotograferingar i skogen. Att prata om böcker och stjärnor och filosofi och magi och filmer och funderingar och misantropi och kläder och människor vi en gång känt och musik vi en gång lyssnat på. Det är superlånga promenader genom drivor av löv. Det är minusgrader och överraskande varm sol. Det är att sitta och turas om att läsa dikter av Nils Ferlin eller Dan Andersson. Det är att prata om spöken och monster och om varför japanofiler tvunget måste ha mer hårspännen än hår. Det är fniss och katter och fånerier och att bara strosa omkring på stan och titta på saker. Det är minnesblixtar av pyttesmå, osynliga satanister i vår väg och händerna Fjodor och Pjotrs sällsamma beteenden. Det är UFO:n och teprovningar och kedjerökning. Det är Bowie och texttolkningar och glitter. Det är synthmusik och människofientlighet och dåliga skämt som är bra. Det är spontana reggaelåtar. Det är utspel och brädspel. Det är så många saker och det är så saknat som bara en helkväll med alkohol och dåligt kodade html-sidor på fyllan kan vara.

Men snart! Snart! Tills dess kurar jag ihop mig i den alvdoftpreparerade luvjackan och skruvar upp musiken i hörlurarna.

Du är en del av problemet, ibland är du hela problemet

En riktigt otrevlig rövhatt sa en gång till mig att han faktiskt kunde säga precis vad som helst till folk utan misskund eftersom det var deras problem om de tog illa upp och mådde dåligt av vad han sa. Nu var han ett praktexemplar av arten skithög som förolämpade folk hejvilt och verkligen tryckte på alla knappar han kunde, men han hade ändå en poäng i grund och botten.
För vi är fortfarande ansvariga för våra reaktioner, och hur vi förvaltar dem och hur länge vi går och grämer oss och ältar saker.
Om någon sa något hemskt till dig för ett decennium sedan, och du fortfarande i dag mår dåligt över det så ligger problemet hos dig, inte hos den som sade det hemska i fråga. Folk som behandlat mig som skit för femton år sedan är bara folk. Jag håller det inte mot dem längre. Vi var, om inte annat, alla idioter i tonåren. Om man fastnat i ett trauma som inträffade för en och en halv evighet sedan så är det ens eget ansvar att lösa det. Man kan inte gå omkring och gnälla över att någon var taskig då och att det förstört ens liv och sedan hålla personen ansvarig för att ha förstört ens liv. Det är inte den personen som förstört det. Det är du själv.

Åska

Jag väcktes av molnens tordönsstämma
och regnet som vräktes som apostlar mot asfalten
För första gången på evigheter
var hettan i min kropp
djupare än hettan mot min hud

För det var Gudarna som talade
direkt till mitt lekamen
som lekte med min själ
och kysste min existens.

Ord har makt

Alla har nog någon gång hört eller använt uttrycket att "skriva av sig" eller "prata av sig". Att sätta ord på och formulera känslor kring jobbiga saker så att de blir lättare att hantera. Jag tror dock att något har gått snett i och med Facebook, Twitter och andra ställen där man kan skriva ned saker som känns jobbiga på ett enkelt sätt. För jag har vänner som nästan uteslutande bara skriver om saker som får dem att må dåligt. Saker som de egentligen inte behöver sätta ord på, men som de fått lära sig att de borde "skriva av sig". Så de skriver. hela tiden samma saker. Om och om igen skriver de att de mår dåligt, att de är fula, att de har problem. Jag har gjort samma sak själv.

Men här är grejen: Hjärnan är visserligen en komplicerad pryl, men en sak med den är ganska enkel. Den tror på vad du säger och skriver. Den tror (märkligt nog) inte lika mycket på vad du tänker, men ord har makt. Ord har kraften att styra din egen hjärna åt helvete. Om du upprepar att du är ful varje gång du står vid en spegel kan du inte se något vackert i spegeln. Om du skriver att du har huvudvärk varje gång du har huvudvärk så kommer du fokusera på smärtan. Om du skriver eller säger att du mår dåligt om och om igen så kommer din hjärna att ta det för en sanning. Det är så.

Det där tjatet om positivt tänkande är egentligen bara snicksnack. Det borde tjatas om positivt uttryck i stället. För om du varje gång du ser dig i spegeln i stället försöker hitta någonting fint - om än aldrig så litet, så kommer hjärnan förknippa spegelbilden med något positivt till sist. Det är därför vi måste hitta de små fina sakerna i vardagen, och det är därför det är viktigt att vi berättar om att de är fina. Det är därför vi måste ta komplimanger och inte stöta dem från oss. Det är därför vi inte kan hålla på att skriva tvåradersuppdateringar på sociala medier om saker vi inte gillar med våra liv. De sakerna finns ju där oavsett. Försök skriva om bra saker i stället. Hitta detaljerna. Lär din hjärna att du är bra och att det finns bra saker.

För visst, du kan vara arg och skriva som utlopp. Det går bra. Du kan vara ledsen och skriva som utlopp, det går också bra. Men se också till att skriva om de små bra sakerna. Se till att upprepa dem för dig själv, om inte annat så lågt att bara du kan höra. För din hjärna lyssnar. Det är den du måste omprogrammera. Det handlar liksom om en symbios. Din hjärna styr hur du mår, men du kan också till viss mån styra din hjärna. Inte i alla väder eller alla riktningar, men du har makt att påverka.

För ord har makt. Dina ord har makt.
Makt över dig själv.

Skygglappar för att överleva

Jag har börjat dölja saker, grupper och folk från mitt nyhetsflöde. Inte för att sakerna nödvändigtvis är något jag inte håller med om. Inte för att grupperna nödvändigtvis är dåliga. Inte för att folk nödvändigtvis har idiotiska åsikter. Visst, de anledningarna också, men det är inte bara svart och vitt.
Jag har börjat dölja allt som gör mig illa till mods.

Det var länge sedan jag slutade se på nyheterna eller läsa tidningar. Över tio år sedan. Jag gjorde det för att jag inte klarar av det. Jag har vetat sedan barndomen att världen står i lågor. Jag har vetat sedan barndomen att barn och kvinnor och djur har det dåligt. Jag har vetat så länge att religion och feminism och politik är infekterade ämnen som vänder människor mot varandra oavsett ursprungligt syfte. Jag vet allt det där, så jag behöver inte påminnas.

För jag har tunn hud. När du postar en bild på en misshandlad hund för att du vill ha ett utlopp för din ilska så ser jag bilden och kvävs. När du postar en diskussion om feminism så ser jag den och skriker. När du postar en artikel om hur barn dör i varma bilar så gråter jag hejdlöst och tänker på det i en vecka, oförmögen att kunna tänka på någonting annat.

Jag drömmer fortfarande mardrömmar om senaste gången jag såg nyheterna på TV. Det är två år sedan. Jag mår fortfarande illa om jag blir påmind om senaste gången jag faktiskt läste en tidning med alla dess artiklar. Det är tre år sedan.

Och jag visste redan innan att små brända barn dör gråtande i andra länder utan att någon lyfter ett finger. Jag visste redan att galningar spränger och skjuter oskyldiga. Jag visste det, men nu har jag bilderna fastetsade på näthinnan för att få mig att ängslas och gråta och skrika och kvävas. Om och om igen.

Och när de bilderna hela tiden fylls på med nytt stoff så drunknar jag. För jag är inte en stabil person som kan ta saker med en klackspark. Jag engagerar mig automatiskt i allt jag ser och läser och hör. Jag vill inte, men det är så det fungerar. Jag behöver skygglappar för att kunna hantera mitt liv.

Så jag sätter skygglappar på min Facebookprofil. Jag läser inte tidningar. Jag ser inte på nyheter. Jag läser inte bloggar som behandlar annat än vardagen.
Jag har nämligen Facebook för att ha kontakt med mina vänner. Så enkelt är det. Jag har inte Facebook för att må dåligt och känna illamående välla upp så fort jag tittar på mitt nyhetsflöde.

För jag tittar gärna på bilder av din gulliga bebis och din rara hund och dina matbilder och uppdateringar om att du dricker kaffe på balkongen eller till och med att du mår dåligt så länge det är om just dig personligen,  men när det blir vidare än så tvingas jag backa.
Prata gärna med mig. Berätta gärna saker för mig. Säg hur du mår och  vad som händer och sker, men förvänta dig inte att jag ser dina uppdateringar.

För jag har på mig skygglappar. Stora, jävla skygglappar. Skygglappar för att överleva.

Dödsdag

I dag när värmen klibbar sig fast vid kroppen som ett andra skinn och fåglarna tjuter uppretat i luften utanför balkongen är det pappas dödsdag. Precis som fotot så börjar minnet bli suddigt och nött i kanterna, men somliga saker minns man bättre än alla andra. Somliga saker kommer aldrig att försvinna. Doften av hans tobak. Det finurliga leendet och glimten i ögat. Historieberättandet. Kompetensen. Skägget i all världens färger. Trådslitna underställ från Helly Hansen. Tusen små detaljer och minnesbilder.

Och jag har redan skrivit allt. Jag har redan skrivit alla dikter och noveller jag kunnat. Jag lider av att inte kunna skriva mer. Berätta mer. Sträcka min hand genom tiden och fatta hans.

Men en sak vet jag och en sak är säker: Min pappa var starkast i hela världen.
Det enda som är starkare är saknaden han lämnade efter sig.