Morgnar

Morgnar har alltid varit min fiende. Jag har en lång startsträcka, är grinig och asocial och vill helst av allt bara sitta på balkongen och kedjeröka med en kopp kaffe tills världen känns nätt och jämt acceptabel igen.
Men vissa morgnar. Vissa morgnar går jag upp tidigare än vad som för mig egentligen är fysiskt möjligt. Vissa morgnar ligger sockernivån perfekt, jag tittar på ett par avsnitt av något mysigt innan barnet vaknar och sedan kramas vi och busar och tittar på tecknat tills det är dags för dagis.
Luften är kall och krispig och i nästan alla fönster glimmar stjärnor och lampor och adventsljusstakar och skänker en guldkant på tillvaron. Vi tar vägen genom skogen där man måste kämpa litet med vagnen över alla trädrötter och få leriga skor där isskorpan brister i förmån för leran. Det är okej, för det är vackert. Jag förstår att de hade en tomtepromenad för barnen i just den skogen, för den känns inte som en liten dunge i mitten av ett lägenhetslandskap, den känns som en riktig skog.
Och på dagis möts jag av idel leenden och glada hälsningar. Jag hjälper sonen av med ytterkläderna och får en kram och en puss innan jag återvänder genom skogen, läsandes den senaste i den långa raden böcker (ja, jag kan läsa när jag går, det är min käraste superförmåga). Sedan återvänder jag hem för att fortsätta med dagen efter en välbehövligt bra morgon.