Förutom

Förutom febern som gör att jag inte för mitt liv kan avgöra om det är kallt eller varmt varken inomhus eller utomhus och förutom halsen som känns som ett öppet sår så fort jag sväljer och förutom det där trycket som konstant ligger och moler i bihålorna och förutom rethostan som håller mig vaken när jag vill sova och förutom att ögoninfektionen klistrar igen mina ögon och gör synen suddig och förutom tandvärken som alltid ligger i bakgrunden till universum.... Och förutom det faktum att jag nu levt i det här helvetet i över två månader med bara några dagars feberfri respit, så mår jag bara bra, tackar som frågar.

För som människa så vänjer man sig vid allt. Man vänjer sig vid att normaltillståndet är det ovanstående. Vid att man innan alla planerade aktiviteter måste proppa i sig febernedsättande och halstabletter och nässpray och allt möjligt jox i timme efter timme innan man klarar av att masa sig iväg med en resignerad kraftansträngning.

Och man bara fortsätter. Dag efter dag efter dag efter dag. För det finns ingenting annat att göra.