- Hysch, inte skrika.
Hon smeker ömt över kinden och ser ned i ögonen, ögon som i skuggorna bara framstår som mörker. Mörker och ögonvitor. Den nakna överkroppen är också vit med skuggor. Som om världen är en svartvit film. Som om livet är en svartvit film. Som om döden är det.
- Gör om, gör rätt, mumlar hon för sig själv och vidrör fjäderlätt hans armveck.
Någonting hade gått fel förra gången. Någonting hade blivit fel och måste rättas till. Någonting måste göras och hon vet inte vad utan får lita helt på impulserna som rusar mot henne genom natten. En kniv. En pensel. Så mycket blod. Och han skriker fast han inte får. Hon ser till att han gör det och bannade honom sedan. Alla skriker när de föds, det är ett hälsotecken. Att visa smärta är ett tecken på svaghet och han är inte svag. Varje skrik är en lögn som skär i hennes öron.
Väggen blir allt rödare. Skriken allt mattare. Till sist är han faktiskt tyst. Äntligen. Hon låter honom dricka. Återfödas. Läka. Återvinna. Kärleken till honom är så stark att hon nästan kvävs när han ligger i sitt eget blod, utan sår. Bara ögonen ser ut som sår. Blodsprängda. Tårar, tror hon. Det är som det måste vara.
För han är utvald. Han är självlysande. Hon målar tecken på hans hud. Om han försöker tala hugger hon.
För han talar om undergången. Han förbereder undergången. Han går i förväg för undergången. Han kommer att frammana den om hon inte stoppar honom.
Och hon upprepar allt. Natt efter natt. Det tröttar ut henne, mattar ut henne, gör henne svagare och sedan starkare tills hon också är självlysande. Tills de båda är självlysande monster i natten. Två självlysande svartvita monster med magiska tecken i blod.
- Jag älskar dig, viskar hon och vet att det är sant. Hans skrik blandas med hennes tårar, för hon vill inte göra det här, men hon måste. Hon måste binda honom så hårt till sig att andarna slutar andas henne i nacken. Hon måste stoppa undergången. För han är utvald, men inte som hon först trott utan tvärt om. Han är utvald till att skapa undergången, inte stoppa den. Att stoppa den är upp till henne. Hon lyfter kniven och penseln igen. Hon är så trött, så trött att hon inte vet om hon kommer att klara av det, men hon måste. Väggen är klar, golvet är klart, hon måste köpa en stege, börja med taket, fönstren, andra väggar.
Natt efter natt efter natt.
Till slut orkar hon inte längre. Hon skriker också nu. Skriker och skriker och skriker.
Skriker ett namn.
- ABBAH!
Och han kommer.
Hon smeker ömt över kinden och ser ned i ögonen, ögon som i skuggorna bara framstår som mörker. Mörker och ögonvitor. Den nakna överkroppen är också vit med skuggor. Som om världen är en svartvit film. Som om livet är en svartvit film. Som om döden är det.
- Gör om, gör rätt, mumlar hon för sig själv och vidrör fjäderlätt hans armveck.
Någonting hade gått fel förra gången. Någonting hade blivit fel och måste rättas till. Någonting måste göras och hon vet inte vad utan får lita helt på impulserna som rusar mot henne genom natten. En kniv. En pensel. Så mycket blod. Och han skriker fast han inte får. Hon ser till att han gör det och bannade honom sedan. Alla skriker när de föds, det är ett hälsotecken. Att visa smärta är ett tecken på svaghet och han är inte svag. Varje skrik är en lögn som skär i hennes öron.
Väggen blir allt rödare. Skriken allt mattare. Till sist är han faktiskt tyst. Äntligen. Hon låter honom dricka. Återfödas. Läka. Återvinna. Kärleken till honom är så stark att hon nästan kvävs när han ligger i sitt eget blod, utan sår. Bara ögonen ser ut som sår. Blodsprängda. Tårar, tror hon. Det är som det måste vara.
För han är utvald. Han är självlysande. Hon målar tecken på hans hud. Om han försöker tala hugger hon.
För han talar om undergången. Han förbereder undergången. Han går i förväg för undergången. Han kommer att frammana den om hon inte stoppar honom.
Och hon upprepar allt. Natt efter natt. Det tröttar ut henne, mattar ut henne, gör henne svagare och sedan starkare tills hon också är självlysande. Tills de båda är självlysande monster i natten. Två självlysande svartvita monster med magiska tecken i blod.
- Jag älskar dig, viskar hon och vet att det är sant. Hans skrik blandas med hennes tårar, för hon vill inte göra det här, men hon måste. Hon måste binda honom så hårt till sig att andarna slutar andas henne i nacken. Hon måste stoppa undergången. För han är utvald, men inte som hon först trott utan tvärt om. Han är utvald till att skapa undergången, inte stoppa den. Att stoppa den är upp till henne. Hon lyfter kniven och penseln igen. Hon är så trött, så trött att hon inte vet om hon kommer att klara av det, men hon måste. Väggen är klar, golvet är klart, hon måste köpa en stege, börja med taket, fönstren, andra väggar.
Natt efter natt efter natt.
Till slut orkar hon inte längre. Hon skriker också nu. Skriker och skriker och skriker.
Skriker ett namn.
- ABBAH!
Och han kommer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar