Konventspesten

Jag tänker nu dela med mig av ett uttryck som jag funnit stor nytta av när man åker på spelkonvent, det vill säga "konventspesten". Det är ett tillstånd som ibland drabbar en när man helt plötsligt sover för litet, äter för dåligt, blir överstimulerad av socialt umgänge och aktiviteter och helt enkelt plötsligt knackar hål på alla rutiner i vardagen. Risken för konventspest blir så klart större om man redan innan är i ett psykiskt ickevälmående, men det kan hända även fullt stabila personer. Kort sagt, det kan hända den bäste.

Man deppar ihop.
Man mår så jävla, fruktansvärt uselt.

Förra helgen var jag på Calcon, vilket i min mening är det mysigaste och trevligaste konventet i världshistorien. Redan på fredagsnatten satt jag och grät övergivet en lång stund i en trapp, övertygad om att jag var patetisk, dum, korkad, ignorerad av alla jag känner och omöjlig att älska. Paranoian bredde ut sig över hela universum och hopplösheten var ett gigantiskt, svart hål inombords. Jag ville verkligen dö. Jag har sällan mått så dåligt i vuxen ålder.

Men det är inte ovanligt. Det är ganska vanligt att tidigare nämnda orsaker leder till konventspest. Det brukar gå över efter ett mål mat och en bra dos med sömn. Jag har ännu inte kommit på ett sätt att undvika det helt på, men jag antar att jag måste börja se över mina konventsrutiner, sköta maten, sova bättre och så vidare. Problemet är väl att på konvent finns det så mycket roligare saker att göra än att sova... Fast att låta några timmar gå till att deppa ihop är kanske inte så konstruktivt. Om jag bara kan övertyga mig själv att sova de timmarna i stället så skall det nog bli bättre.