Vuxenskalet

På väg till dagis stannar vi alltid vagnen vid skogsbrynet så att goblinen skall kunna kliva av och gå genom skogen den sista biten. Först vill han titta på de stora snäckorna som flockas i våta dagar. Han noterar var de är, vad de gör och hur de flyttat sig. Jag antar att jag inte borde tycka det är lika intressant som han, men det är spännande att se hur de rört sig och fundera över vad som lockar dem till det. Motvilligt övertalar jag honom till sist att gå vidare.
Han vill plocka pinnar, ropar "An-GAAR!" och vill fäktas. Det vill jag också. Mycket gärna. Fast jag har ju vagnen, och det är ju dagistiden, så det blir bara en liten liten stund. Han får vinna och avslutar med att låta pinnen bli en trollstav och kasta formler på mig. Bra goblin. Smart. "Mot trolleri hjälper det inte att vara stark", som de säger i Bamse.
Vi går vidare. Han stannar till vid en snäcka som dragit in sig i skalet. "Nigel sooovve!" säger han förundrat. Så gör han en gest som att han tar fram något ur fickan och ger det till snäckan. Två gånger. Jag frågar vad han gör och han förklarar att han gett snigeln en napp och Kaba. Kaba är hans favoritgosedjur. Jag smälter totalt och vi fortsätter att gå. Springer, hoppar över rötter och pekar på saker.
En duva hörs ropa någonstans, en annan svarar. Jag för ihop händerna och härmar dem medan goblinen förundrat ser på. Sedan förklarar han att duvorna härmar ugglor för att skrämma bort monster. Det låter logiskt.
Sist i skogen har det bildats en jättestor pöl av vatten och lera över stigen. Jag slår om till vuxen och lirkar och tjatar tills vi går runt den, fast jag egentligen också vill klafsa rätt igenom och se hur djup den egentligen är, kasta stenar i den och hoppa där vattnet är som grumligast. Den vuxna sidan segrade. Igen.
Sedan är vi framme vid dagis helskinnade, men några minuter försenade. Som vanligt.

När jag går hem genom skogen vadar jag genom lerpölen. För att jag kan.