Vissa dagar så hoppar hjärnan direkt tillbaka in i beredskap. Det kan vara en liten sak som utlöser det; ett kvarglömt gosedjur på en lekplats, någon som står utanför ens trappuppgång, ett okänt nummer som ringer på mobilen... Och adrenalinet rusar genast igång igen, som om det aldrig legat stilla. Man känner att man lever igen och trevar desperat i väskan efter den banan som borde finnas där.
Men den är aldrig där längre.
Gosedjuret är en nallebjörn. Den som står utanför trappuppgången är grannen som tar en cigg. Det okända numret är självklart en telefonförsäljare som undrar varför man inte tittar mer på TV.
Och adrenalinet lägger sig igen, men det finns fortfarande där, redo att när som helst dyka upp till ytan igen. Och det är jag tacksam för. Det ger vardagen en liten eftersmak av den där fantastiska spänningen man en gång upplevde i och med Deathgame. När vem som helst kunde vara fienden och varje dag kunde bli ett äventyr på liv och död.
Jag fick många vänner genom Deathgame. Jag fick mycket kärlek genom Deathgame. Jag fick mycket fantastiska skratt och episka purjostrider och oheliga allianser. Deathgame gav mig mycket, och jag har förstått att det också gav andra mycket.
Eller för att sammanfatta det i texten jag hade på en tröja en gång:
Jag skapade Deathgame - vad är DITT bidrag till samhället?
Så alla ni som någon gång känner en extra gång på purjolökarnas kvalitet innan ni köper dem till middagsmaten, alla ni som ser apor på second hand och tänker "Jag kanske borde...", alla ni som aldrig riktigt kan se en våtdräkt som en våtdräkt längre - Ni är underbara. Tack för att ni finns och har gjort min värld mindre verklig. Tack för att ni hjälpte till att skapa ett fenomen.
Men den är aldrig där längre.
Gosedjuret är en nallebjörn. Den som står utanför trappuppgången är grannen som tar en cigg. Det okända numret är självklart en telefonförsäljare som undrar varför man inte tittar mer på TV.
Och adrenalinet lägger sig igen, men det finns fortfarande där, redo att när som helst dyka upp till ytan igen. Och det är jag tacksam för. Det ger vardagen en liten eftersmak av den där fantastiska spänningen man en gång upplevde i och med Deathgame. När vem som helst kunde vara fienden och varje dag kunde bli ett äventyr på liv och död.
Jag fick många vänner genom Deathgame. Jag fick mycket kärlek genom Deathgame. Jag fick mycket fantastiska skratt och episka purjostrider och oheliga allianser. Deathgame gav mig mycket, och jag har förstått att det också gav andra mycket.
Eller för att sammanfatta det i texten jag hade på en tröja en gång:
Jag skapade Deathgame - vad är DITT bidrag till samhället?
Så alla ni som någon gång känner en extra gång på purjolökarnas kvalitet innan ni köper dem till middagsmaten, alla ni som ser apor på second hand och tänker "Jag kanske borde...", alla ni som aldrig riktigt kan se en våtdräkt som en våtdräkt längre - Ni är underbara. Tack för att ni finns och har gjort min värld mindre verklig. Tack för att ni hjälpte till att skapa ett fenomen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar